Från lek till allvar

I dag fyller vår dotter 21 år. Tänka sig vad tiden går och vilket fint resultat det blivit av just henne. Hon är en person jag mer än gärna hade lärt känna även om jag inte, som nu, fått den stora förmånen att bli hennes mamma. Ibland har man verkligen turen på sin sida.

Jag tänker tillbaka på när jag själv fyllde 21 år en gång i det som i familjen går under benämningen forntiden, tiden före. Det var en brytningstid på flera sätt, både i världen och i familjen. Det var dagen då jag och mina körvänner i Trollhättan tog bussen upp till Stockholm för att dagen därefter sjunga tillsammans med en annan företagskör och ha en gemensam fest på kvällen. Det var dagen då Berlinmuren föll och det var dagen innan jag träffade min (då blivande) man som sjöng i den andra kören och vars mamma visade sig ha fritidsställe i samma lilla håla som mina föräldrar hade sin båtplats. Man kan nog säga att utan den dagen så hade det inte blivit något 21-årsfirande i dag, åtminstone inte av samma 21-åring som nu.

Denna helg var det återigen dags för den årliga Konstrundan i kommunen. Det var några ställen som inte fanns med i år och andra ställen som tillkommit. Vi besökte totalt 50 utställare (en mer än förra året) av 65, utöver samlingsutställningen.

Under lördagen, det vill säga i går, var vi också ut i skogen och tog sex Naturpasskontroller. I vanlig ordning hade vi både fika och kompostpåsar med oss. Kompostpåsar tar nämligen ingen plats i packningen, men är utmärkta att plocka svamp i ifall man skulle dyka på någon. Det gjorde vi. För att slippa släpa runt för mycket skippade vi alla soppar, oavsett hur fina de såg ut. Vi snubblade över kantareller lite här och var och hittade även ett stort område med trattkantareller. En del taggsvamp och några trumpetsvampar kom också med. Alla fyra kompostpåsar gick åt, så nu har jag packat ner nya påsar i ryggsäcken vi brukar använda under våra Naturpassturer. Bara fyra kontroller kvar nu.

Det jag egentligen tänkte ta upp i dag handlar om trappan på bilden, eller egentligen om en helt annan trappa även om jag inte vet vilken. När vi gick upp för trappan i dag för att besöka två av utställarna så fick jag en stark känsla av att jag gått i en liknande trappa som liten, ett lite odefinierbart minnesfragment. Just gamla nedslitna trätrappor har jag tyckt känns speciella. Jag får en positiv känsla varje gång jag stöter på sådana, men när och var den känslan programmerats in vet jag inte. Det är nog så med både positiva och negativa upplevelser att vi bär med oss dem genom livet och att det påverkar hur vi upplever och hanterar olika situationer, fast vi kanske inte ens minns varför vi känner så.

I dag är det fem år sedan pappa lämnade oss, lite som en blixt från en klar himmel. Det känns både som en lång och en kort tid. Hur kan det ha gått fem år redan? Hur har vi lyckats klara oss utan honom så länge? Jag tänker på honom 24/7 och många andra dagar, inte riktigt 24/7 men rätt ofta ändå, flera gånger i veckan. Han saknas mig. Jag har inte tänkt på att det är just det datumet, men det gör det ju extra lätt att minnas.

Pappa hade inte tummen mitt i handen som en annan. Det har hänt en hel del under dessa år, saker som jag velat berätta för honom, men jag tänker på något sätt att han vet det ändå, att han fortfarande finns med oss även om han inte gör det rent fysiskt.

I dag var vi först ut till skogen och tog fem naturpasskontroller, plockade hallon och åt matsäck. En riktigt trevlig utflykt i gassande sol. Efter dusch och ombyte åkte vi till Uppsala, köpte rullgardiner på Ikea (slut i både Västerås och Barkarby) och for sedan vidare hem till mamma. Tog en promenad bort till minneslunden tillsammans med henne och lillasyster och satte en vas med trädgårdsblommor där. Minneslunden såg väldigt tråkig ut tidigare, men nu har man gjort iordning den så att den ser betydligt trevligare ut. Det finns också bänkar att sitta på.

Åter hemma hos mamma åt vi pasta med en smakrik kycklinggryta, följt av jordgubbar med glass och maräng. Jag önskar att jag kunde laga lika smakrik mat själv. Tyvärr handlar min matlagning mer om överlevnad än njutning, men det händer att även jag får till någonting gott emellanåt.

Jag hade med mig en melonplanta och fyra paprikaplantor till Uppsala. Hem fick jag istället kålplantor, lingonsylt och en bunt rabarber. Ingen dålig byteshandel.

Nu hoppas jag på att få sova riktigt gott efter en riktigt fin dag.

Nu har jag äntligen utnyttjat det resepresentkort jag fick när jag hade arbetat 25 år inom samma koncern, eller egentligen dryga 26 eftersom de missade att fira mig när det blev dags. Med tanke på hur mycket jag förlorade i lön på att jobba kvar de sista åren så var det knappast värt att vara kvar så länge. När jag väl bytte jobb så blev löneökningen drygt det dubbla mot presentkortets belopp, per månad! Hur som helst så gällde presentkortet i tre år och alldeles före pandemin förlängde jag det i tre år ytterligare, men nu skulle det definitivt gå upp i rök om jag inte använde det. Jag kom inte på någonstans jag ville åka och högg bara någonting ur luften. Det fick grundplåten till en resa till Amsterdam tillsammans med Caroline.

Flyget kom iväg en timme efter tabell och det fick bli språngmarsch från tågstationen till hotellet för att hinna fram innan incheckningen stängde kl 23. Pust, vi hann, med hela 5 minuters marginal. Somnade gott, trots festandet utanför. Var vaken en stund på morgonen, men somnade sedan om och vaknade inte igen förrän halv elva. Frukosten stängde tio så det var ju tur att vi inte hade förbokat den. Det fick bli brunch på stan istället. Sedan besökte vi Van Gogh museet. Det stod att det var fullbokat, men vi hittade en tid en halvtimme senare. Tur för de två kommande dagarna fanns det inga bokningsbara tider alls. Efter museibesöket handlade vi frukost och gick tillbaka till hotellet. Vilade i flera timmar på det lilla rummet innan vi till slut tog oss ut och åt middag. Dagtid var det ett lugnt och sansat område där barnfamiljer och unga hade picknick i det gröna, men nattetid var det ett väldans festande ända till fyra på morgonen, varje natt, och det bidrog väl inte till den bästa nattsömnen precis.

På natten regnade det, liksom under morgonen, men det klarnade upp efterhand. Vad skulle vi hitta på denna dag då? Det fick bli ett besök på Artis Royal Zoo, följt av en väldigt sen lunch. Intressant att få höra om hur judar och andra eftersökta personer hittade en fristad i djurens olika hus under andra världskriget.

Den sista dagen strosade vi mest runt. Vi kände inte att det var någonting speciellt vi ville göra. Eller jo, att göra sin egen choklad stod på önskelistan. Det blev mörk choklad med hallon, mandel och havssalt. Hoppas att det smakar gott. Ett av de finare minnena från resan är annars svanparet som var ute och simmade i en av kanalerna tillsammans med sina åtta ”fula ankungar”. Jag känner mig lite som en ful ankunge själv och skulle vilja att någon såg att jag faktiskt är ämnad att bli en svan. Det bästa med resan var att få vara tillsammans bara vi två. Det har vi inte varit på många år.

Det blev mycket promenerande – 75 791 steg under fyra dagar, dvs nära 18 000 steg per dag. Inte illa. Vi hann även med att gå över 71 av de många broarna och fick se en väldigt snabb och smidig broöppning.

Nu vill jag inte resa på ett bra tag, förutom in till kontoret. Resor är så energidränerande, speciellt resvägen i sig. Fast egentligen vill jag kunna åka ut till landet i Roslagen några dagar senare i sommar, testa Charlottes badplats i Örebro och fixa vidare med Christian lägenhet i Västerås. Det finns fortfarande alltid någonting att göra där. Bilen är förresten inte riktigt i körbart skick nu och pendeltågen är indragna för resten av sommaren så vi försöker nog håla oss på hemmaplan så mycket det går under den närmaste tiden.

Hur som helst, skönt att komma hem igen, och att det sedan bara var en arbetsdag kvar innan det blev helg.

Tänk att det blev av till slut ändå. Vi skulle ha åkt precis när pandemin tog världen i besittning, men det blev uppskjutet i tre år. Nu har tre glada, och trötta, Owar tillbringat tre dagar i ett hett Rom. 28 grader i (den knappt existerande) skuggan, åtskilliga grader ytterligare i solen. Konstant blöta av svett. Vi bälgade i oss vatten, som faktiskt höll sig riktigt svalt i den lilla kylväskan i ryggsäcken. 22-27 000 steg per dag, lustigt nog flest under fredagen trots att det var den dag då vi även utnyttjade tunnelbanan mest.

Julius Caesar, Kleopatra och åtskilliga monument kopplade till Egypten blev lite av ett återkommande tema på grund av det senaste Örebrospexet. Det var bland annat obelisker, hieroglyfer, byster och en pyramid och beskådades och förevigades. Vi tittade också på ruinerna och katterna på Largo di Torre Argentina, den plats där det sägs att Julle mördades.

Ett av de mer speciella minnena jag tar med mig hem är när vi tog trapporna upp till kupolen i Sankt Peterskyrkan. Den första biten gick lekande lätt, men nästa etapp tycktes aldrig ta slut. Vi var upp ända till toppen. Väggarna lutade som i lustiga huset ett tag. Spännande och lite läskigt.

Ett annat minne är kvinnan som spritt språngande naken stod intvålad och tvättade sig vid en av vattentapparna alldeles intill en större väg, bara något stenkast ifrån tågstationen. Det är nog inte förstahandsvalet för någon, men vilka alternativ hade hon? Kanske säger det mer om samhället än om henne. Det väckte många tankar. Hur hade hon hamnat i den utsattheten? Skulle hon någonsin kunna ta sig därifrån?

Apropå Rom så hette min konfirmationspräst Rom, fast jag uttalade det på samma sätt som rom i fiskrom eller sån rom man kan dricka. Hans dotters namn uttalades däremot som staden Rom. Det slog mig inte förrän många år senare att de rimligen borde ha haft samma uttal och att jag inte vet vilket av dem som var rätt. Hur som helst så var det precis en vecka sedan som det var 30 år sedan jag och sex andra konfirmerades i Årstakyrkan i Uppsala, 4-5 juni 1983. Det var en fin och exklusiv tid. Först var vi bara tre ungdomar i gruppen, med tre ledare. Ingen risk att hamna utanför. Årstakyrkan var bekant sedan tidigare för där gick jag i årskurs två i lågstadiet, innan Ångelstaskolan stod klar för inflytt lagom till tredje klass. Vår klass och en klass till fick helt enkelt inte plats i den befintliga skolans lokaler.

I dag för sex år sedan skrev jag mitt första blogginlägg. Att starta en egen blogg var en stor sak för mig, en viktig del i mitt växande. Tänk att det skulle bli så kul och ihållande. Jag tror att jag fortsätter i några år till.

Jag har en del starka minnen från när jag själv var sex år. Detta var långt innan sexårsverksamhet/förskoleklass, men det fanns ändå en lekskola som bara var för sexåringar och jag kan tänka mig att det var lite av en tidig variant av det som sedan blev. Hur som helst så var detta någonting jag verkligen hade längtat efter i säkert minst ett år. Tänk att bli så stor att man fick gå där. Sex år, då var man ju så stor att man snudd på redan var vuxen, bara ett år kvar innan man skulle börja skolan.

Det fanns en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp. Jag antar att jag gick i eftermiddagsgruppen för vi var inte så morgonpigga av oss i familjen. Lekskolan låg i samma hus som tvättstugan och bastun, fast i andra änden av huset. Det var några kvarter bort från oss. Nu efteråt kan jag tänka att det måste ha varit rätt jobbigt att bära tvätten hela den vägen. Det kändes säkert jätteskönt för mamma när vi fick egen tvättmaskin så småningom. Nu var det ju inte tvättmaskiner jag hade tänkt skriva om, men vem vet det kanske blir ett eget inlägg så småningom.

På lekis fick man arbeta i en arbetsbok, fast bara lite i taget. Jag hade gärna arbetat i den mest hela tiden. Jag minns att det var någon som kom dit för att se om vi var friska, kanske någon form av sexårskontroll. Jag tror åtminstone att det var där vi var då. Jag blev uppmanad att hoppa ur träskorna. Det tyckte jag var lite svårt att hoppa ur dem för jag förstod ju inte att det bara betydde att jag skulle ta av mig dem på vanligtvis sätt. De vuxna skrattade åt mig när jag gjorde som de sa. Jag minns också att jag blev instängd av mina ”kompisar” på toaletten och inte vågade gå ut därifrån.

Ett roligare minne var att vi fick dit riktiga små kycklingar, förmodligen kring påsk, men det blev å andra sidan väldigt kortvarigt. Jag förstår inte alls hur man tänkte för det fanns en flicka i gruppen som var väldigt allergisk mot en hel massa saker, men det hade man tydligen inte alls reflekterat över. Vi barn, åtminstone jag, blev förstås väldigt besvikna när inte kycklingarna fick vara kvar, en besvikelse som kändes långt starkare än glädjen över att alls ha haft dem där.

Vad minns du från när du var sex år eller från något annat tillfälle innan du började skolan?

I början av 2022 försvann pandemirestriktionerna och det såg ut som om världen skulle börja återgå lite mer till det normala igen. Så blev det inte riktigt. Putin invaderade Ukraina 24 februari och sedan dess har det varit fullt krig med det ena krigsbrottet efter det andra. Det finns verkligen inga vinnare i detta. Utöver den misär som krig normalt skapar så har det även lett till många andra problem i hela Europa. Brist på spannmål, djurfoder och gödningsmedel, energikris, hög inflation, stigande låneräntor, höga matpriser, lågkonjunktur. En rätt tung tid med andra ord och det lär nog hålla i sig ett tag.

Fast allt är ju inte krig och elände. Kanske är det extra viktigt under dessa tider att försöka snappa upp det positiva omkring oss, för att orka fortsätta. I dag har vi läst alla positiva minneslappar i vår minnesburk, 93 st blev det 2022. Förvånansvärt många lappar berörde mitt jobb och givande samtal och kontakter i samband med olika arbetsuppgifter. Det var också svamppromenader, god mat, fågelkvitter, roliga sångframträdanden, Örebrospexet (ny tradition hoppas jag), dotterns lärarexamen, sonens lägenhetskontrakt, efterlängtad kyrkoherdeinstallation, brädspelskväll, långa brev, växtbytardag, sköna simturer på landet, egna odlingar, Hallstaviks kammarkörs 60 årsjubileum, Konstrundan, bio med hela familjen och en hel del annat som gladde oss under året.

2022 var tyvärr också året då två av våra älskade gick bort, en på våren och en under sommaren. Det kändes ändå bra att vi hunnit träffa dem båda ordentligt strax innan de lämnade oss. Det blev sedan fina avskedsstunder och umgänge med släkten, fast jag var bara med vid svärfars avsked för den andra gången låg jag tyvärr sjuk.

Vad 2023 kommer att bjuda på kan vi omöjligt veta i dag, och det är kanske tur. Det blir nog en blandning av högt och lågt, glatt och sorgligt, gott och ont, jobbigt och lätt. Det är ju så livet är.

God fortsättning!

Detta är mitt 342:a blogginlägg, vilket förstås är väldigt udda för att vara en jämnt tal och därför ingenting som brukar uppmärksammas. När jag efter mycket funderande hit och dit fortfarande inte lyckats komma på något ämne för dagens bloggande, googlade jag för skoj skull på 342 för att se om jag kunde få någon inspiration den vägen. Det fick jag förstås inte. Efter ett tag gick jag och hämtade min kyrkvärdspsalmbok och slog upp psalm 342, Tusen stjärnor glimmar. Jag läste den första verser ”Tusen stjärnor glimmar. Gud vet allas namn. Alla rymdens stjärnor bär han i sin famn.” En rätt gullig text som känns lite som en söndagsskolesång. Jag började tänka på att nu när det har blivit mörkare ute igen så borde man kunna se stjärnorna tydligare. Det kanske skulle gå att få ihop någonting om stjärnor.

Jag minns de stjärnklara vinternätterna på landet, inte alls som i stan där det aldrig blir riktigt mörkt på grund av all läckbelysning från lyktstolpar, hus, och annat. Stjärnor kan också vara ett sätt att visa att någonting blivit extra bra, i skolan till exempel. Jag gjorde en egen stjärnbok åt minstingen på den tid då hon fortfarande var liten. Hon fick små uppgifter varje vecka för att öva upp sin vattenvana i simhallen. Det skulle vara lite utmanande men ändå inte alltför skrämmande och svårt för henne att klara av det. Det fick absolut inte kännas som ett tvång, då skulle det ju få motsatt effekt mot hur det var tänkt. När hon hade klarat uppgiften som jag skrivit in i häftet klistrade jag in en guldstjärna åt henne. Det blev som en liten ceremoni med en ny stjärna i veckan och jag upplevde att det sporrade henne att våga lite till för varje vecka. Efter några veckor var det inte längre så otäckt att få vatten i ansiktet, hoppa från kanten i lilla bassängen eller doppa huvudet.

Ytterligare ett stjärnminne är att svärmor ofta bjöd på lite snacks en stund innan middagen skulle serveras. Det var små frasiga hjärtan och stjärnor. Det bestod mestadels luft, så det var ingenting man blev särskilt mätt på. Det var nog bra, för då fanns ju aptiten fortfarande kvar till middagen.

Det finns andra, mindre stjärnlika stjärnor också, såsom mer eller mindre kända artister. En del har vi fått träffa i samband med olika körframträdanden. Tommy Körberg, Cajsa Stina Åkerström, Bröderna Rongedal, Samuel Fröler och Gösta Prüzelius för att nämna några som jag lyckas komma på för stunden.

Fast mer än så här blir det inte denna gång. Nej, det får ni helt enkelt se er i stjärnorna efter.

Nu doftar det riktigt gott ute om kvällarna. Det kändes lite extra roligt att upptäcka kaprifolen när vi flyttade hit för drygt tjugo år sedan. Kanske var det det vår äldsta dotter hade i tankarna och liksom förutspådde när hon var liten? Några år innan flyttlasset gick övade hon sin konstnärliga talang på vår sovrumsdörr. Vi upptäckte att hela dörren var täckt av en massa krumelurer, åtminstone så högt upp som hon nådde. Vi frågade vad hon hade ritat och hon förklarade glatt att det var kaprifoler, som om det var det mest självklara i världen. Hur hon alls visste vad det var för något är fortfarande en gåta, kanske hade hon sett kaprifoler i någon bok på förskolan? Själv fick jag slå upp det innan jag förstod vad det var och då såg jag att hon faktiskt lyckats fånga det på pricken, ritat helt på frihand utan förlaga. Det var kanske inte bästa stället för konstverk, men det var ändå svårt att låta bli att le och det är ett rätt trevligt minne.