Från lek till allvar

George Orwells bok 1984 har varit på tapeten en hel del nu under våren, inte minst sedan Ukraina invaderades 24 februari. Jag hade boken på mitt sängbord redan före årsskiftet, men det är inte förrän nu som jag har läst den. Intressant, och tyvärr är inte innehållet helt taget ur luften. Det är extremt, med ändå verklighetsnära, ett ruskigt scenario.

Mitt eget 1984 var tack och lov inte som Orwells. 1984 var året då jag slutade nian och började gymnasiet. Det var också året då Bröderna Herrey tog hem segern i Eurovision Song Contest med sina gyllene skor. Hipp hipp Herrey Herrey Herrey. Under våren var vi på klassresa till Helsingfors. Båda mina föräldrar var med på resan, fast det var inte för att jag behövde mer passning än övriga klasskamrater utan snarare för att de flesta andra förbjöd sina föräldrar att följa med.

Min morfar dog dagen före nians skolavslutning, kanske i samma stund som jag cyklade omkull på vägen hem från simträningen. Jag gjorde illa mig i höger fotknöl och fick en sten som grävde sig in i vänsterhanden. Först kunde jag knappt trampa med högerfoten när jag skulle cykla vidare igen för foten var alldeles bortdomnad. Pappa lyckades inte få ut stenen ur handen så vi fick åka en sväng till akuten. De fick ut den, tejpade igen såret och gav mig en stelkrampsspruta. Själv tuppade jag av en kort stund, så kort att nog ingen annan riktigt märkte det. Sedan åkte vi på en sista klassträff med föräldrar och elever. Vi kom dit lite sent så brännbollsmatchen mellan elever och lärare var nästan slut. Eleverna vann, förstås. Sedan var det bildvisning från våra skolår tillsammans. Inte förrän vi kom hem igen lyckades min moster få tag i min mamma för att berätta att morfar dött några timmar tidigare. Det var ju på den fasta telefonins tid. Det var först när jag kom hem som jag tog en noggrannare titt på min fot. Den borde nog också ha kollats upp på akuten, men då tänkte jag bara på handen. Foten var så svullen att det inte ens gick att ana någon fotknöl. Jag hade ont i foten hela sommaren om jag minns rätt och det tog över ett år innan jag kunde röra den ordentligt. Men det gick ju över till slut så varför knussla.

Under sommarlovet bilade vi ner till Danmark. Första kvällen fikade vi vid Rökstenen. Vi sov några timmar i bilen på ett ställe som hette Nacktorp, eller försökte åtminstone (trångt och obekvämt). Dagen därpå besökte vi Dinosaurieparken i Kongaö i Skåne. Sedan besökte vi Trolleholms slott och Lunds domkyrka. Nattvilan tillbringade vi på STFs vandrarhem i Landskrona, på promenadavstånd från det gamla fina vattentornet. I år, anno 2022, slumpade det sig att jag kom tillbaka till samma vandrarhem igen, tre gånger. Mitt starkaste minne från det första besöket på vandrarhemmet var att farbrorn som jobbade där verkade lite urblåst och var ytterst omständlig. Det var en grupp engelsmän som också skulle bo där, men föreståndaren (om det nu var det han var) var inte så bekväm med engelska. Räkna kunde han i alla fall så när han skulle lämna över lakanen så räknade han högt och tydligt så att de skulle höra. Eins, zwei, drei, för att riktigt visa att han faktiskt kunde, hm, engelska. Nästa stopp för oss blev Jie Johnssons keramik i Gantofta. Innan vi tog färjan över till Grenå på Jylland var vi på en guidad tur i Sofieroparken.

Vi övernattade på ett vandrarhem i Gjernild. Morgonen därpå, strax innan vi skulle ge oss av, spelade de en trumpetfanfar och hissade den danska flaggan inne på gården. Undrar om de hade samma ceremoni varje dag. Det var i alla fall inte deras nationaldag som det är nu när jag skriver ner detta. I närheten av vandrarhemmet stannade vi och tittade på ett jättestort bokträd. Vi fyra nådde precis om det när vi höll varandra i hand. Det blev även ett stopp vid Himmelsbjerget. Dagens stora begivenhet var Løveparken i Givskud, eller Lejonparken som den heter på svenska.

Løveparken kräver ett eget avsnitt. Kräver och kräver, men jag tänkte i alla fall dela med mig lite av vad jag skrev i min dagbok, min 8:e (nu är jag inne på min 141:a). Entréavgiften var 35 danska kronor per person. Vi tog bilen in i safariparken som hade två avdelningar, en del med ”ofarliga” (icke människoätande) djur såsom lamadjur, zebror, vildsvin och älgar, och en del med riktigt många lejonen. I den första delen var det tillåtet att cykla, men inte i den andra. Efter det parkerade vi bilen och gick runt och tittade på övriga djur – apor, flodhästar, elefanter, kameler, vattenbufflar, med flera. De hade en stor fågelbur som man fick gå in i. Det var som en liten park därinne. Sedan gick vi till Løveparkens minisommarland. Det var jättekul. De hade flera studsmattor där, varav en del var jättestora. Alla i familjen provade att hoppa studsmatta [detta var flera decennier innan var och varannan trädgård invaderades av studsmattor]. Det fanns även andra saker vi provade på, men jag kan ju inte skriva om allt. Noterbart är dock att jag bytte film i kameran, bara det bevisar ju att jag är uppvuxen på stenåldern. Film ser man ju på bio, hur får man in den i kameran?

Övernattning på ett vandrarhem i Vejle och sedan var det dags att åka till Billund och besöka Legoland. Innan vi gick in i parken passade vi på att äta lunch trots att klockan bara var halv elva. Det blev potatismos med musslor och dillkött, smörgåsar och mjölk. Det smakade mycket gott. Bäst att vara ordentligt mätt för inne i parken skulle det säkert vara för dyrt för oss. Paradgubbarna vid entrén, djuren, Danmarkskartan och legoutställningen en trappa upp var bäst. Visst var alla legobyggnaderna fina också, men det var inte alls så mycket att se som vi hade trott och mest småbarnsaktiviteter. Vi var där i fem timmar. Nu är Legoland avsevärt större än då, med ett myller av aktiviteter, och det är svårt att hinna igenom allt på mindre än två heldagar.

Övernattning i Åbenrå. Tog en tur in i (väst)Tyskland. Badade i Westerholz. Besökte Schleswigs domkyrka där en skönsjungande kör övade. Tillbaka till Danmark och Jylland. Denna gång blev det övernattning i Tønder, men först slog vi på stort och åt på restaurang. Det blev kött med pommes frites på varma gjutjärnstallrikar. Maten hann aldrig kallna fast vi åt i lugn takt. Det gjorde nog att det smakade ännu godare. Dagen efter var vi till Rømø och badade i Nordsjön. Det var tre härliga timmar. Vi ställde bilen 30-40 meter från vattnet. När vi åkte därifrån var det vatten ända upp till bilen. Tidvattnet märktes verkligen av. Sov i en sporthall i Ringkjøbing. Låg och solade vid Limfjorden. Tittade på stenåldersbyn i Hjerl Hede. Stuga i Randers. Stannade till i Ammelhede och tittade på (H)amlets grav. Vid lunchtid tog vi färjan tillbaka till Sverige igen. Bodde på en bondgård i Annelund. Åt potatismos, kalops och musslor med T-spritssmak (hade läckt från spritköket, INTE gott). Besökte Miniland i Halmstad, i regn. Konstaterade att Gamla Uppsala kyrka var felplacerad. Tillbringade några timmar i Borås – Rowells postorder, Ellos, Hobbex och Josefssons. Karlsborgs fästning. Kom hem vid midnatt. Hem ljuva hem, men vi hade verkligen haft en bra resa. En vecka senare började jag gymnasiet på Fyrisskolan, Fyraårig Teknisk linje, El.

Annat som hände under året var att min moster gifte sig, i Paris. Vi plockade ovetande majs på fältet invid Wessels [senare Coop], där IKEA satte upp sina bopålar så småningom. På skolan hade de årligen olika spektakulära teatershower. Jag var med som scenarbetare och det var en hel del slit med att bygga kulisserna. Vi byggde också ett enormt akvarium som det simmades i under föreställningen. Det var sex föreställningar på Luciadagen, uppdelade på två grupper och sedan ytterligare ett antal föreställningar under de kommande dagarna. Mitt 1984 avslutades med skidåkning i Idre. Det var första gången vi var dit och det var riktigt kallt, 26 minusgrader på morgonen. Brr!

I dag har hela familjen namnsdag. Jag tycker att det är lite roligt för då finns det ju ytterligare en dag under året att fira. Inte för att vi direkt brukar fira det, men ändå. Jag kom att tänka på ett minne med anknytning till vårt namn. Egentligen är det inte mitt eget minne för jag var ju inte med på plats, men jag har ju fått det berättat för mig efteråt. Det var när En man som heter Ove gick upp på bio för ett antal år sedan. En bra film, tycker jag, som bygger på en ännu bättre bok. Hur som helst, i samband med det hade biografen ett erbjudande där alla som hette Ove/Owe fick se filmen gratis (eller om det var till halva priset) om de tog med sig en fullbetalande person i sällskap. Äldsta dottern tog med sig en kompis. När biljetterna skulle betalas sa hon till att hon ville utnyttja erbjudandet, vilket måste ha mötts med ett stort frågetecken. Jag gissar att kassören blev rätt lång i ansiktet när hon sedan visade sin legitimation. Båda parter fick någonting att berätta om efteråt.

I dag är det Elens dag. Elen märks kanske mest av när man inte har den, eller när elräkningen dyker upp nu när elpriserna har skenat i höjden. Själv har jag den som yrke. När jag började arbeta direkt efter att ha gått fyraårig teknisk linje på gymnasiet så fick jag vara med och planera nya elledningar i Dalsland. Var skulle stolparna stå och hur långa behövde de vara? Vid ett par tillfällen har jag också fått prova att klättra i trästolpar med stolpskor. Det var roligt, men det kändes i benen efteråt. Sedan dess har jag läst vidare. Precis när jag skulle börja högskolan var det tänkt att jag skulle ha deltagit i en kurs i Åsbro där vi skulle få lära oss hur det gick till att resa stolpar. Det kändes ledsamt att behöva missa det, men man kan ju inte vara med på allt tyvärr. Var sak har sin tid.

Efter nästan 30 år kom jag in på stolpar igen, för trots att mycket av det lokala elnätet nu grävs ner i marken så finns det också en hel del ledningar som går genom luften och till dem behövs det stolpar. Det har varit lite roligt att få återkomma till någonting som jag knappt har berört under alla dessa år, och att få lära mig en massa nya saker som jag inte alls haft koll på innan. När jag inte ägnar mig åt nätstationsfrågor på jobbet så händer det allt oftare att jag skriver eller samtalar om stolpar av olika slag. Privat skriver jag en hel del stolpar till dagboken, men de är förstås lite mer förgängliga och brukar slängas när jag renskrivit dem.

Ännu ett år har gått i pandemins tecken. På ett sätt är jag tacksam för det eftersom det inneburit att jag kunnat fortsätta jobba hemifrån, vilket jag behövt och till stor del fortfarande behöver. Jag har bara varit in till Stockholmskontoret fyra gånger under hela året, en gång till Karlstadskontoret och så ytterligare tre fysiska möten (Charlottenberg, Ludvika, Solna). Fast det var ju tråkigt att såväl mammas 75 årsdag som lillasysters 50 årsdag liksom bara försvann.

Jag hoppas att det ska bli möjligt att resa framöver, utan en massa restriktioner hit och dit, och att vi ska kunna göra en gemensam resa. Vi har ju även en innestående familjeresa från förra påsken då den planerade Romresan blev inställd. Jag gissar att vi får hålla ut åtminstone till sommaren innan det ens är läge att börja planera för någonting, men nästa år, 2023, har världen förhoppningsvis börjat bli lite stabilare och säkrare ur pandemihänseende.

Världen är på något vis fortfarande är upp och ned och det har även varit en hel del andra tråkigheter omkring oss under året som gått. Då känns det extra viktigt att försöka lägga fokuset på alla de fina bitar i livet som också finns där. I går kväll tömde vi 2021 års minnesburk och hade högläsning av alla 167 positiva lappar som lagts där. Några tog upp lite samma sak, men förvånandsvärt många var ändå helt unika.

Under 2021 har jag/vi fått glädjas åt Lottas novelltävlingsvinst, trevlig studentmottagning av övermänskligt flitig student, fika med Christian på takterrassen, sommarmusik, kör/ensamblesång och vilsam bokläsning. Vi fick en (lagom) innehållsrik vecka på Öland, tog 50 nya Naturpasskontroller, fikade på Floristhörnan stationshuset och njöt av andra trevliga och goda mat-, fika- och utflyktstillfällen. Vi hade trevliga dagar kring församlingsinstruktionen på Krusenberg herrgård, segrade i kyrkovalet, hann med en del bär- och svampplockning, beskådade diverse vilda växter och djur i naturen och hade återkommande besök av vår hushare Harald. Jag har också fått njuta av att någon gång emellanåt få vara hemma helt på egen hand och att få sova ordentligt någon natt då och då.

2021 var också året då sista ungen flög ut ur boet. I ett slag blev hon plötsligt vuxen på riktigt, med eget hushålle som hennes namne, Lotta på Bråkmakargatan, kallade det. Det märks skillnad och jag gillar det. Jag trodde att det skulle kännas ensamt här hemma utan henne, men det har gått över förväntan, kanske för att jag känner mig så trygg med att hon har det bra och att det kommer att gå bra för henne. Samtidigt känns det jätteroligt de gånger vi får låna henne några dagar, som nu över jul- och nyår. Nu över julen var det förresten extra roligt att ha alla tre barn samlade här samtidigt.

2022 har just inletts. Jag undrar vad det året kan ha i sitt sköte. Det blir nog lite blandat, men jag hoppas att vi även i fortsättningen ska lyckas se och ta till oss av alla goda bitar som livet faktiskt bjuder på mitt i vardagen och att det i sig ska kunna göra de jobbigare och mindre goda bitarna mer hanterbara.

God fortsättning!

I dag fick jag smaka ett frasigt rullrån. Det fick mig att tänka på min farmor. Rullrån var en av hennes många hushållstalanger. Jag önskar att jag hade fått ärva åtminstone några av dessa talanger och kunskaper. Jag får väl försöka trösta mig med att jag kan en del annat istället, men tyvärr inte så mycket kopplat till att ta hand om hushållet, åtminstone inte på hennes nivå. Inte på min mammas nivå heller för den delen. Jag skrev förresten lite om farmors talanger redan i våras, i inlägget Min rana.

Min farmor hade det inte så lätt när hon växte upp. Hennes mor dog när hon var väldigt liten och hennes far hade inte möjlighet att ta hand om henne. Hon blev adopterad av sin farbror med fru. Tyvärr blev hon inte alls inkluderad i familjen på samma sätt som deras biologiska son utan verkade mer ses som ett onödigt ont. Hennes kusin/bror var som tur var inte som de onda styvsystrarna i Askungen utan han delade med sig till henne så att hon också fick ta del av åtminstone någonting mer än vad hennes adoptivföräldrar unnade henne.

Jag gissar att hennes uppväxt präglade henne en hel del. Kanske var det det som gjorde att det var så noga med att alla skulle få precis lika, vilket inte alltid blir så bra det heller eftersom man är olika. Det kanske inte gör någonting om inte alla fem sonhustrur kan få varsin grön duk i julklapp. Någon av dem kanske inte ens gillar grönt och hellre skulle vilja ha den där udda gula duken. Eller att alla barnbarn något år fick snöglober. Sannolikt en roligare present för 3-åringen än för 13-åringen.

Jag tycker överlag att det är intressant hur olika beteenden och egenheter kan bli så mycket mer begripliga när man förstår bakgrunden eller utgångspunkten för just den personen. Det fick mig till slut att förstå min tidigare pajaschefs till synes helt slumpmässiga och ofta motstridiga beteenden. Det gällde ju ”bara” att hitta rätt utgångspunkt och när det var gjort så fanns det plötsligt en klar logik ändå.

Nej, det är inte presenter jag minns min fantastiska farmor för. Det är för hennes matlagning, bakning och handarbeten, och hennes lugn. Jag undrar om hon någonsin insåg hur uppskattade hennes talanger var och hur gärna vi i hennes omgivning hade velat komma upp i den nivån inom åtminstone något litet område.

Har du något speciellt minne av din farmor?

Glasgow är ju högaktuellt nu i och med FNs klimatkonferens 2021, COP26, så då tänkte jag att det kunde vara lite roligt att gräva lite i det privata arkivet och skriva om den gång då jag var dit med familjen. Det var dagen före midsommarafton 1988. Inte för att det blev något midsommarfirande för oss den midsommaren, men ändå. Nedan följer ett varsamt redigerat utdrag ur min 14:e dagbok (nu har jag skrivit nästan tio gånger så många).

Frukost 7.30. M skjutsade till stationen så att vi kom dit vid 8. Han hade fått i uppgift att man måste vara där senast 8.15 för att kunna köpa paketbiljett till festivalen [Glasgow Garden Festival] (tåg och inträde för billigare pris än enbart tåget i vanliga fall) och då kunde man åka med tåget mot Edinburgh redan med tåget som gick 8.30. Det här var helt fel, för biljetterna kunde inte köpas förrän efter 9.15, så där föll hela vår tidsplanering med byten och sådant. M hade redan hunnit iväg så vi fick snällt stanna på stan tills det var dags att åka. Gick runt lite nere vid stranden för att få tiden att gå. Affärerna var tyvärr inte öppna så tidigt. Plockade lite snäckor. Åkte till Edinburgh med 9.53-tåget som faktiskt nästan kom till Dunbar enligt tidtabellen (10.00). Väldigt rökigt i väntrummet, usch. Kallt ute, så där ville man inte heller stå så länge.

Hann precis med 10.30-tåget till Glasgow. Kom dit kl 12. Gick till den andra stationen som låg några kvarter bort. På vägen dit blev S erbjuden att köpa en valp (såg ut som en schäfer, men troligtvis var det en blandras eftersom den vuxne hunden som var med verkade vara mamma och hon var då definitivt inte en schäfer). Valpen verkade trivas och blev av allt att döma väl omhändertagen trots att ägarinnan med största sannolikhet var alkis. S hade sin schäfertröja (college) på sig så hon såg väl ut att kunna bli en bra matte och intresserad köpare.

Tog tunnelbanan till festivalen. Lång, glasad gångtunnel sista biten. Luften därinne var alldeles het eftersom solen gassade oavbrutet. Kom in utan problem. De hade fjärilsfarm därinne också, men det var inte så intressant eftersom vi redan hade sett det en gång [några dagar tidigare. Detta var långt före fjärilshuset på Haga]. Talande kaktus. Började i den minst intressanta änden, så vi missade det mesta som var värt att se och göra (tog tid på oss vid varje ”station” för att hitta något givande med den). Stod i kö en timme för att åka upp i tornet och se området från ovan. Sedan tog åkturen bara 3 minuter, men det var det kanske värt.

Bytt film i kameran [oj, det var många år sedan jag använde film när jag fotade]. Kola med choklad i. Gott! Hamburgare med pommes. Det stod att de skulle ha en vallhundsuppvisning, men vi såg inte till det någonstans.De hade en läcker 3-loopsbana (Coca cola roller) där man först fick åka igenom alla loopar framlänges och sedan tillbaka samma väg baklänges. Jag ville åka efter att vi ätit, men sedan hann vi inte dit. Synd. Åkte båt på ”sjön”. Tog tåget runt området (tog hela 30 minuter eftersom det var två stationer på vägen med väldigt långa stopp).

18.48-tåget från Glasgow till Edinburgh var försenat till 19 så vi hann precis med. Hade en timme på oss i Edinburgh innan tåget till Dunbar skulle gå. Åt fish & chips på stationen. 20.55-tåget till Dunbar. Framme 21.30. Gick till Battleblent så vi kom tillbaka någon gång vid tiotiden. Väldigt fint väder hela dagen. De har tydligen mullvadar i trädgården. På vägen hem från Glasgow läste vi tidningen. Det stod en hel del om A4-mordet och om barnet som svalt ihjäl [två hemska händelser som inträffade under våra första dagar i Storbritannien].

Ja, det var den dagen. Det blev väl inte riktigt som planerat, men det blev bra ändå och vi fick en del att prata om och se tillbaka på efteråt.

I går kväll kom vi hem igen efter en vecka på Öland. Mycket lugnare än tidigare semesterresor (bara bilturer varannan dag), men ändå väldigt många intryck att bearbeta. Maken körde både dit, hem och på alla rundturer, drygt 142 mil allt som allt. Jag hade hoppats kunna erbjuda mig att köra åtminstone en stund på hemvägen så att han också fick lite vila, men insåg snart att jag skulle vara en alltför stor trafikfara. Jag kunde inte för mitt liv hålla ögonen öppna (även om jag förblev hyfsat vaken) mer än korta stunder åt gången och hade fullt sjå med att klara av att vara passagerare.

Det blev en bra resa med många upplevelser och sevärdheter, inklusive flera kyrkbesök, ett antal runstenar och flera väggristningar. Nästan alla kyrkor på hela Öland hölls öppna under dagarna, vilket kändes välkomnande. Tack och lov blev det en lugnare och mer sansad resa än sommaren 1998 då vi semestrade där senast (utöver en kortare dagstur ett par år senare), eller så är det bara så jag minns det. Det är ju rätt stor skillnad på att flänga runt med en 3-åring och en liten bebis jämfört med en självgående tonåring (som dessutom har mycket mer behållning av utflykterna). Nedan är ett litet axplock från veckans upplevelser.

De bästa delarna för min del var …

• blåhallonen vi plockade under promenaderna och sedan åt med ostkaka och vispgrädde
• simturen i Kalmarsund
• vilan och sovstunden före middagen då vi kommit tillbaka efter en dagsutflykt
• fotoutställningen Behind the horizon på Kalmar slott (inte på Öland, men samma resa)

Däremot kommer jag inte att sakna de ständigt närvarande flugorna i stugan (med en förkärlek för att krypa runt i ansiktet när jag försökte få lite nattsömn), sängen eller den knarriga toadörren. Åh, vad det är skönt att vara hemma igen!

Nu känner jag mig (som väntat) helt slut, så det längsta jag orkade ta mig i dag (efter att till slut ha orkat duscha och byta om vid halv fem i eftermiddag) var en liten promenad ut till växthuset för att plocka in alla mogna tomater. Det lär krävas extra mycket vila under den kommande veckan och sedan är det bara några få semesterdagar kvar. Ibland undrar jag ju hur mycket återhämtning som behövs egentligen, men det är bara att fortsätta fylla på tills det finns ork att göra någonting annat igen.

Jag fick upp ett minne i dag. För 10 år sedan skrev jag: ”Äntligen! Greenroom är invigt, med husband och allt.” Greenroom syftade på växthuset med sin fina grön stomme och förhoppningen om en grönskande växtlighet där inne framöver. Nu var det äntligen klart att använda. Familjen hade en liten invigningsceremoni med bandklippning, bubbel (typ päronsoda) och snacks av något slag. Husbandet, ja det syftade på det blåa bandet som var uppsatt i dörröppningen och som sedan klipptes under invigningen.

Jag är glad över vårt fina växthus och hoppas att jag kan fortsätta odlandet där i många år framöver.

Jag började i Ångelstaskolan i årskurs tre när skolan var alldeles splitterny. Den var förresten inte ens färdigbyggd. Matsalen blev klar senare. Vi barn fick rita teckningar hur vi ville att utsmyckningen i matsalen skulle se ut och så använde konstnären bilderna som inspiration till sina träsniderier. Proportionerna var väl lite förvrängda, som i Pettson och Findus värld. Meningen var att det skulle finnas fruktträd och bärbuskar på skolgården, men träden hann nog aldrig bli så stora att det bar frukt och buskarna blev väl bara söndertrampade skulle jag gissa. Bra idé annars, men saker blev tyvärr förstörda även på den tiden.

På mellanstadiet fick vi en sträng lärare som tagit vägen via det militära. Fast han hade mjuka sidor också. Han var intresserad av dockteater. Det fanns en liten dockteaterscen och vi fick göra oss varsin docka att spela med. Vi fick prova på att spela lite ibland, men jag minns inte så mycket av det egentligen. Jag tror att det var nere i skyddsrummet där klasserna fick turas om att vara på vissa långraster för att spela olika spel. Fast dockteatern har jag för mig att det inte bara var att leka med hur som helst utan det var nog under väldigt ordnade former. Jag hade tänkt skriva lite om detta i samband med Internationella dockteaterdagen 21/3, men orkade inte och har som synes inte mycket minne av det heller. I går fick jag höra att läraren gick bort en dryg vecka senare så jag tänkte att jag kunde passa på att skriva några rader om det nu istället.

Teckning var ett annat av hans intressen. Det bästa var när man fick vara utomhus och rita, även om jag själv aldrig haft någon direkt talang för det. Jag minns när jag försökte rita en prinsessa, Snövit tror jag det var. Vi var hos någon släkting som vi inte brúkade träffa och min lillasyster var i den åldern då man får beröm oavsett hur det ser ut (fast det var säkert helt okey ritat). Själv fick jag frågan om jag hade ritat en häxa. Kändes inte kul alls och gjorde mig inte direkt sugen på att försöka ta den ”talangen” vidare.

Vid något tillfälle bjöd läraren på hembakad, en fluffig, marängig tårta. Ingenting avancerat, men gott. Någon av flickorna tog för givet att det var hans fru som bakat, men det var det inte. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att förutsätta att det inte var han själv som hade gjort den. Det fanns liksom inte ens i min tankevärld att tänka i de banorna, trots att inga män brukade baka i min familj eller släkt.

Han hade en son, Fredrik, som gick i en av parallellklasserna. När vi hade musik fick vi byta klassrum med hans klass för det fanns piano i det klassrummet. Barnet hade skrivit namnlappar på sina bänkar och på Fredriks bänk stod det FREDRIK A. En av flickorna var under lång tid övertygad om att han egentligen hette Fredrika, men A:et var ju första bokstavet i efternamnet. Tyvärr tog han senare livet av sig.

Till sommaren blir det 40 år sedan jag gick ut sexan och lämnade Ångelstaskolan, men det händer att jag passerar förbi den ibland. Minnena därifrån har bleknat betydligt, men när man börjar dra lite i en minnestråd så kommer det ofta upp ytterligare minnen. Det är rätt intressant egentligen att det finns så mycket lagrat som man trodde var borta för alltid. Fast en del av minnena hoppas jag ligger väl inlåsta så att de slipper poppa upp igen.