Från lek till allvar

Rubriken är kanske lite missvisande för jag minns egentligen inte så mycket av olika teveprogram och skulle nog kunna klara mig rätt bra utan teve, kanske bättre än med. Däremot har jag en del teveprogramsrelaterade minnen.

Jag minns att jag och min syster var hos vår moster under ett jullov. Det var säkert inte mer än någon eller några få dagar, men det kändes om vi fick vara där hela lovet. Det var spännande, roligt och speciellt, men det enda jag egentligen kommer ihåg från det nu är lite från lägenheten och att vi tittade på jullovsmorgon med Trazan och Banarne. Jag var väl runt åtta år och hade inte ens börjat skriva dagbok, annars hade det varit roligt att kunna gå tillbaka och läsa vad jag skrivit.

Några år senare hade såpoperan Dallas kört igång och vi befann oss på semester i Grekland. På den tiden var det långt kvar tills det skulle finnas teve på i stort sett varenda hotellrum, men det fanns ett gemenskapsrum där det fanns en teve. Jag minns att den satt rätt högt upp. De sände Dallas, men låg några avsnitt före de svenska sändningarna. Det var nog främst de vuxna som var intresserade av att se det. Det var egentligen inte så svårt att förstå eftersom det var på engelska. Det svåra låg i att ögonen hela tiden for efter textremsan, men den visade förstås bara grekisk text.

På 80- och 90-talet tittades det mycket på såpopera. Dallas, Varuhuset, Falcon Crest. Det var någonting nytt som kom och det fanns ju inte så många kanaler att välja mellan. Vi följde ”Stora båten”, som egentligen hette Rederiet. Äldsta dottern hade sitt eget namn på serien. Nuförtiden är det nog mer dokusåpor, men det är ingenting vi brukar följa. Robinsson såg vi under några år, men det var länge sedan nu.

Hulken minns jag också att vi följde. Handlingen kretsade kring en man som förvandlades till ett grönt muskelberg. Jag har för mig att det var när han blev upprörd eller arg. Det var inget konstigt alls att se på det då, men nu skulle det bara kännas fånigt. Filmutvecklingen har gått framåt rätt rejält sedan dess, nästan lite för mycket. I dagens filmer blir allt så verklighetstroget på ett helt annat sätt än när jag var ung. Skräckfilmerna föräldrarna förfärades över då var ju rena barnleken mot de filmer som visas i dag.

En serie vi följde utan att jag begrep det var Seinfeld. Det tog säkert flera månader innan jag förstod att vi, eller snarare maken, såg det med flit så att säga. Jag såg det mer som ett roligt pausprogram som sändes när teven råkade förbli påslagen mellan två program och förstod inte att det var ett medvetet val.

Jag avslutar med Lois & Clark, serien om Stålmannen som vi följde på 90-talet. Jag minns att det skulle sändas på kvällen när värkarna hade satt igång och det snart var dags att föda den förstfödde. Jag hoppades att jag skulle hinna se avsnittet innan det blev dags att åka in. Det gjorde jag, men råge, för vi åkte inte in förrän på natten.

Det här året blev verkligen inte som planerat och kommer definitivt att gå till historien, men även om det i mångt och mycket har genomsyrats av pandemin och allt som den har fört med sig så har året också bjudit på många positiva och minnesvärda stunder.

I dag öppnade vi minnesburken och läste igenom alla lappar som vi stoppat ner i den under året. Det är första året vi testar det och det har varit lite trevande att komma på vad man ska skriva och att alls komma ihåg att göra det. 68 positiva minnen blev det i alla fall och det är ju faktiskt en hel del fint att se tillbaka på. Det blev lite som en extra julafton att få vika upp lapparna, läsa och minnas tillsammans.

Vi har fått glädjas åt blåsippor, vitsippor, kungschampinjoner, stolta fjällskivlingar, smörsopp, smultron, jordgubbar, björnbär, gurkor, tomater, auberginer, paprikor och chili från egna täppan. Väldoftande syréner och kaprifoler. Vi kunde sitta ute på verandan och äta en stor del av sommarens måltider. Vi gjorde ett flertal trevliga skogsutflykter då vi letade upp alla 40 naturpasskontroller i skogarna i närheten, fikade och plockade bär och svamp. Vi var ner till Göteborg på trevligt 40-årskalas, precis innan smittan på allvar drog in över Sverige, och under hösten firade vi en artonåring ute på verandan, men uppbackning av filtar och infravärme. Vi har spelat sällskapsspel och couronne. Vi har ätit en del riktigt goda måltider, varav thaisoppan varit en återkommande favorit liksom Lottas ljuvliga pannacotta. Glassens dag i slutet av mars firade vi förstås med hemgjord glass och på julafton och nu i kväll avnjuts en utsökt mandelparfait. Vi fick regn till slut innan allt torkade ut och solen tittade fram ett par gånger även under årets rekordmulna decembermånad. Under påsken lyckades jag vinna ICAs stora och välfyllda Dumleägg och under hösten vann jag en frukost för två på nyöppnade Floristhörnan i gamla stationshuset. Så fint de fått till det där.

Ibland är det bra att ta ut glädjen i förskott också. Påskresan vi planerade till Rom blev förstås inte av, men det var roligt att planera och längta. Det kändes lite snopet när allt ställdes in, men om sanningen ska fram så hade jag nog ändå inte orkat med resan då. För att anknyta lite till de planer vi haft så hade vi italienska dagar hemma de dagar vi skulle ha varit iväg. Vi gjorde egen pasta för första gången. Lite trassligt innan vi fick till det, men gott blev det i alla fall.

Nu inleds snart ett nytt år, 2021. Vad det har att bjuda på vet vi inte ännu, men förhoppningsvis kommer världen att normaliseras igen framåt sommaren då tillräckligt många hunnit vaccineras och pandemin lugnat ner sig. Jag ser fram emot att få träffa och krama om mina nära och kära på ett helt annat sätt än vad detta år har medgett.

Gott nytt år!

Mer om minnesburken kan du läsa här: https://pernillabloggen.gamlebo.se/2019/12/31/minnesburk/

För ganska precis två år sedan skrev jag, som mitt HUNDrade blogginlägg, om Sveriges Hundungdoms Riksläger i Sollefteå. Sedan hade jag tänkt skriva om ytterligare hundminnen någon annan gång, men det har liksom inte blivit av, förrän nu vill säga.

Tyvärr är jag mest teoretiker (även) vad gäller hunderiet. Bortsett från två och ett halvt år innan jag flyttade hemifrån så har jag aldrig haft hund hemma, däremot katt under mer än tjugo år. Under många år var jag ändå avsevärt mer hundaktiv än gemene man (och kvinna). Nu känns detta oerhört avlägset, men då var det en viktig del av livet. Jag är nog mer av en kattmänniska än en hundmänniska, men lutar ändå mer åt att skaffa hund är katt om det någon gång i framtiden skulle bli aktuellt att utöka familjen med ett husdjur.

Jag satt i styrelsen för Uppsala Hundungdom innan jag flyttade ner till Trollhättan. När jag sedan flyttade upp till Stockholm satt jag med i distriktsstyrelsen för Uppland och därefter för Östra Svealand när distrikten Storstockholm och Uppland slogs ihop. Jag har varit såväl sekreterare som ordförande och kassör, fast under olika perioder förstås, och suttit med i Repskapet, Sveriges Hundungdoms högsta beslutande organ. En bra introduktion till föreningsliv och styrelsearbete som jag haft nytta av även inom arbetslivet.

Ett minne kring ett av Repskapen är att varje distrikt hade ett visst antal röster, beräknat utifrån antal medlemmar. Varje person som deltog för ett distrikts räkning kunde ha max två röster, så det var viktigt att det noterades i röstlängden hur rösterna fördelades mellan de olika deltagarna. Vi skulle presentera oss lite kort och säga hur många röster vi hade. Jag avslutade min presentation av mig själv med någonting i stil med ”Jag sjunger i kör och jag har två röster”. Gapflabb! Jag fattade ingenting, förrän långt senare. Så du har två röster? Ha ha! Ja, är det något konstigt med det? Hm, en altröst och en sopranröst kanske? Ibland blir det komiskt fast det inte var menat så.

Jag var med som funktionär då Ungdoms-SM anordnades i Uppland. Första gången som spårläggare och sjutton år senare som arrangör. Det var en hel del att tänka på och vi var väl någon handfull personer som fördelade arbetet emellan oss. Ordna tävlingsplaner, fixa domare, tävlingsledare och veterinär, boka campingstugor och tältplatser, beställa (och designa) priser, göra upp tävlingsschema och planera för invigning och avslutning. Jag har för mig att jag hade kontakterna med campingen kring boendet och tävlingsplanerna, kontaktade åtminstone några av domarna och så vet jag att det var jag som undersökte olika alternativ för utspisning av alla deltagare och bokade in det som passade oss bäst. Jag var också, tillsammans med äldsta dottern, med som agilityfunktionär på U-SM i Gävle, samt följde med till U-SM i Skellefteå som någon form av gruppledare för de tävlande från Uppland. Det året tog min syster, som till skillnad från mig även har god praktisk hunderfarenhet, silver tillsammans med sin hund. Inte illa!

Under många år var det en stående tradition kring Lucia varje år att vara funktionär på den stora hundutställningen på Stockholmsmässan i Älvsjö, Hund xx. Här står xx för aktuellt år, Fast nu på 2000-talet heter det kanske Hund xxxx. De första åren jag hjälpte till fick jag stå i garderoben, som första anhalt efter den obligatoriska veterinärbesiktningen, och sälja utställningskataloger. Det var någonting som i stort sett alla utställare köpte det första de gjorde, men som ingen tycktes ha planerat för innan. De hade laddat upp för att kunna köpa en massa fina hundprylar och nästan ingen verkade ha tänkt på att ha mindre växelpengar med sig. Jag har för mig att en katalog kostade runt 30 kronor. En mycket vanlig fråga var. Kan du växla en tusenlapp? Tusenlappar var nästan ett vanligare betalningsmedel än HUNDralappar. Såhär efteråt kan jag tycka att det var ett rätt stort ansvar att lägga på oss ungdomar att hantera, även om jag då var myndig. Tur att ingen av oss blev rånade under all denna kontanthantering. Nu är det nog inte alls lika mycket kontanter i omlopp utan mestadels digitala betalningar.

Angående Stockholmsmässan så har jag varit dit på en hel del andra mässor också, mässor av ett helt annat slag än de i kyrkan, såsom båtmässa och olika tekniska mässor. Det mest annorlunda jag varit dit på har dock kyrklig anknytning. Det var då vår hjälpledare från konfirmationstiden pastorsvigdes.

Någonting jag också kan stoltsera med är att jag är innehavare av Sveriges Hundungdoms förnämsta (och enda!) förtjänsttecken, ett numrerat exemplar av Maskotnålen. Jag skulle gissa att det är rätt unikt för en person som aldrig någonsin har ägt en hund.

Mitt tidigare blogginlägg om hundar finner du här: HUNDra

I dag är det lördag, den stora godisdagen, så varför inte skriva några rader om choklad. Själv tycker jag egentligen bättre om lakrits, men på senare tid har jag börjat känna av en del chokladsug också och ibland lite mindre lakritssug.

Jag minns när jag var sisådär sju år. Jag och min ett år yngre kompis kröp in under hennes säng och åt choklad. Det var Center eller någon liknande typ av choklad på rulle. Hon hade kommit på att det var gott att salta på chokladen, och ja, det var det faktiskt. Fast hennes mamma gillade inte det så jag antar att det var därför vi smög med det. På senare år har salt, inte minst havssalt, blivit ett allt vanligare inslag i den mängd olika chokladsmaker som existerar på marknaden, men det dröjde 35-40 år från vår upptäckt tills världen förstod att det var en hit. Känner mig som en riktig pionjär.

Jag förknippar också choklad med födelsedagar för då var det varm choklad med vispgrädde som gällde på morgonen. Lite högre upp i åren blev det nog främst choklad när vi var hos svärmor och spelade spel eller la pussel tillsammans. Och så till jul förstås. Det var alla chokladaskar under en jul som gjorde att vi tvingades införa lördagsgodis för att det inte skulle bli en massa småsnaskande i tid och otid.

Man kanske skulle ta en bit choklad, det är ju trots allt lördag.

En av mina dagliga rutiner är att titta igenom mina minnen på Facebook. Vad skrev jag egentligen om för 1, 2, 3, …, 10 år sedan? Vissa dagar har jag skrivit en hel del, andra knappt någonting alls. Ibland är det väldigt tydligt vad det handlar om, andra gånger mer kryptiskt. Det händer ofta att jag tar fram någon av mina dagböcker för att läsa mer om någon speciell händelse eller känsla jag skrivit om. Det är intressant att få perspektiv på hur det varit genom åren, vad som förändrats och vad som bestått, saker jag gjort och hur jag mått.

Idag är det en speciell dag för det är en tidigare kollegas födelsedag. Jag ringer alltid och gratulerar henne på födelsedagen och när jag fyller år så ringer hon mig. Fast just detta syns inte på fejan. Däremot var det flera andra minnen att läsa om denna dag. För åtta år sedan packade jag ner det sista inför den stora flytten med jobbet, till Arenastaden där vi sedan fick följa bygget av Mall of Scandinavia från första parkett. Intressant, men jobbigt att under lång tid ha sin arbetsplats mitt i en stor byggarbetsplats, med det ena bygget efter det andra vägg i vägg med kontoret. Ibland fick man kliva i lera för att komma fram och det gällde att akta sig för att inte bli nedmejad av något byggfordon på vägen från tåget. För sju år sedan var jag med på på dotterns klassresa till Boda Borg i Oxelösund.

För två år sedan skrev jag någonting ytterst insiktsfullt som fick mig att dra på smilbanden i morse ”När jag ska skriva Pernilla undrar telefonen om jag ska skriva Pernilla eller perfekt. Själv undrar jag om det är någon skillnad, frånsett stavningen. ?” Perfekt eller ej så känner jag mig i alla fall nöjd med att vara den jag är. Jag gör så gott jag kan och det är perfekt nog.

Jag tycker att jag har rätt tur som så sällan gör illa mig, och när jag väl gör det så kan det bli så knasigt att det är svårt att inte le åt det. Nu efter en rejäl vandring i går (2,6 mil i kuperad terräng) känner jag mig förstås rätt stel i kroppen och har lite ömma fötter. Inga skavsår på hälarna, men däremot ömmande blåsor precis i nagelbanden på två av tårna. Jag visste inte ens att det var möjligt. Tur att det går att vara barfota en del nu när vi är hemma igen.

När jag bodde i Trollhättan fick jag för mig att jag skulle cykla ut på långtur en riktigt varm sommardag. När jag var en mil hemifrån fick jag punktering. Ingen fara för jag hade förstås lagningsgrejer med mig. Det visade sig dock snart att slangen spruckit och fullt så välutrustad var jag inte. Det var bara att ställa cykeln och börja traska hemåt. En och en halvlitersflaskan med saft tog snabbt slut i värmen. Jag traskade på, men tog fel väg på ett ställe så att det blev en lång omväg. Sista kilometerna fick jag i alla fall skjuts av en snäll familj som stannade och plockade upp mig. En mils traskande i nya tygskor var inte riktigt vad fötterna gillade. Jag var väldigt öm under hälarna och dagen därpå hade jag stora, hästskoformade blåsor under hälarna. Skavsår på hälarna är ju vanligt, men inte på själva fotsulan. Det fanns inga skor som inte gjorde ont. Jag minns också att jag var så törstig när jag kom hem att jag utan problem drack en liter vatten i ett svep.

När vi bodde i Hässelby skulle vi ta ner ett av plasttaken hemma. Det satt fast med häftade plastlister. Jag rev ner listerna och klev ner från trappstegen där jag stått i bara strumplästen. Det stack till i foten och den vita strumpan färgades röd på hälen. Jag hade trampat rakt på en list och fått in ett centimeterlångt klammer hela vägen in i hälen. Jag fick ta i lite för att få ut det igen. Ytterligare en skada, som blev något mer långvarig var när jag skulle kliva upp på en pall i badrummet. Jag lyckades dra foten mot en skrovlig kant på pallens undersida när jag skulle kliva upp på den. Såret gjorde sedan ont trots att det såg ut att läka ihop. Till slut fick jag riva bort sårskorpan och då visade det sig att den liksom växt ner som en tagg i såret på ett ställe. Efter det läkte det i alla fall ordentligt, men jag var länge känslig för beröring just där och har fortfarande kvar ett två centimeter långt ärr.

Det mest dråpliga jag lyckats med ur skadehänseende (eller heter det misslyckats?) var nog ändå när jag klämde stortån i bänklocket. Fast det var inte fullt så omöjligt som det låter. Det var på mellanstadiet. Vi skulle städa ur våra bänkar inför skolavslutningen. Jag hade vält min bänk på sidan för att lättare kunna borsta ut allt småskräp och stod och höll i bänklocket. Istället för att försiktigt sänka ner locket mot golvet kom jag på den briljanta idén att bara släppa det. Vad jag inte tänkte på var att bänklocket var lite längre än bänken och att jag råkade ha mina fötter i vägen. Pang! Eller, det var väl så det hade låtit om jag inte haft en stortå som dämpat smällen. Det gjorde fruktansvärt ont, tånageln blev vackert blålila och hela tån dunkade. Tack och lov la sig smärtan redan till nästa dag.

Jag besparar er bilder denna gång, delvis för att jag inte har några förutom på de allra färskaste skavsåren på tårna.

När jag gick i gymnasiet, för ganska precis hundra år sedan eller åtminstone dryga trettio, krävdes det ett visst antal veckors praktik för att få ut slutbetyget på fyraårig teknisk linje som jag gick. Praktik krävdes för övrigt även på högskolan (vilket de senare slopade) men då kunde jag tillgodoräkna mig den tid jag hade hunnit jobba innan jag bestämde mig för att utbilda mig vidare.

Genom pappa, som var elektriker, fick jag en praktikplats på Uppsala Energi. När jag var dit på besök ett tag innan jag skulle börja sommarjobba var lokalerna fortfarande rätt tomma och golvet var täckt av kartong med mjölktetratryck, alltså sådan kartong som de gör mjölkkartongerna av. Det var helt nya lokaler och kartongen låg där för att skydda golvet när byggarna och flyttfolket sprang omkring där.

Första sommaren jag jobbade där fick jag ibland följa med ut på elbesiktningar hos olika kunder. Det var en service som erbjöds gratis till nyinflyttade kunder. Det var inte helt ovanligt att hitta livsfarliga installationer i t.ex. badrummen, ”jordade” uttag utan någon nolla framdragen eller fast monterad utrustning med skarvsladdar. Vi åkte också ut till kunder som hade något elproblem. Ett par gånger gjorde vi jordtagsmätningar vid nätstationer, med det kan ha varit sommaren efter också. Det fanns en dator på kontoret där kunderna var listade. Illgrön text mot svart bakgrund, inget konstigt med det, på den tiden.

Jag minns att de hade svårt att sätta mig i arbete på kontoret för att jag blev klar med uppgifterna så snabbt, men nu hade de kommit på någonting som borde kunna hålla mig sysselsatt någon dag eller två i alla fall. De hade skaffat nya arkivskåp där de skulle hänga in ritningarna, ungefär som man stoppar in papper i en pärm. Jag skulle klistra på remsor med hål i överkanten på ritningarna och hänga in dem i skåpet. Sagt och gjort. Någon timme senare var det klart. Då var det egentligen en timme kvar innan jag skulle sluta för dagen, men de kunde inte hitta på någonting nytt i all hast och tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av att sluta tidigare. Det resulterade tyvärr i löneavdrag från min dagslön, vilket nog inte var meningen. Ett söligt arbete hade alltså gett mig mer betalt. Året därpå fick jag jobba på planeringsavdelningen. Jag fick bland annat rita in elanslutningarna till ett nytt bostadsområde, Sävja. Någon vecka var det så varmt inne på kontoret att det knappt gick att tänka.

För övrigt minns jag inte att jag haft några sommarjobb, frånsett tidningsutdelning. Jag hade mer jullovsjobb med brevutdelning. När jag gick på högskolan var det i och för sig lite mer åt sommarjobbshållet också även om jag hade en fast anställning och fick bättre betalt än de vanliga feriearbetarna. Då jobbade jag bland annat i Borgvik, Värmland, under flera veckor. Jag la upp ett register över alla olika artiklar som fanns i de olika reservdelsförråden. Det jag minns bäst från Borgvik är annars att vi som jobbade där åt gemensam gröt med russin i på förmiddagen, att vi turades om att bjuda varandra på lunch och att det var ett par riktigt rejäla åsknätter då jag bodde där alldeles ensam i husvagnen. Då behövdes det ingen belysning för det var ljust och smällde precis hela tiden. Det blev också många fina, och ibland rätt djupa, samtal under min tid där. Sedan minns jag förstås också att alla kollegor kom dit och överraskade mig med att bjuda på middag i kvarnen för att fira att jag skulle gifta mig.

Ett annat minnesvärt sommarjobb var när äldsta dottern fick prova på entreprenörskap genom Bästa sommarjobbet. Sett till förtjänsten så var timpenningen tyvärr extremt låg, men det gav ändå många nyttiga erfarenheter. Hennes affärsidé var Fika för alla. Hon bakade och sålde fikabröd utan gluten, mjölk och ägg. Lite svårsålt regniga dagar. Soliga dagar fick gitarren följa med så att hon kunde sitta och spela mellan kunderna.

En annan sommar klagade sonen på att han inte hade någonting att göra. Vi skulle ha hjälpt honom med sommarjobbsansökan, men missade tiden. Vi hade tidigare pratat om en spelidé och jag gav honom uppdraget att försöka programmera det. Helt rätt uppdrag tydligen för plötsligt hade han fullt upp. Det var nästan omöjligt att få honom att ta paus ens för att äta och att behöva följa med familjen ut på en semestertripp var inte populärt. Han var som besatt och löste systematiskt ett problem i taget, nya problem tillkom och många nya lärdomar. Han fortsatte sedan med ytterligare ett par olika spel och när skolan började utvecklade han det vidare som sitt gymnasiearbete.

Angående sommarjobb så är yngsta dottern nu inne på sista veckan av sitt nuvarande sommarjobb, sedan ska hon jobba ytterligare en vecka i slutet av sommaren som teaterkolloledare. Det nuvarande sommarjobbet är mer åt utbildningshållet vilket en del beklagar sig över. Själv verkar hon trivas som fisken i vattnet, men så är hon ju också extremt kunskapstörstande och studiemotiverad. Det handlar om Civil beredskap. De har fått träffa olika samhällsaktörer, har fått gedigen utbildning i HLR och första hjälpen, provat på radiokommunikation, mm. Den här veckan genomför de även olika projekt som de själva fått hitta på för att sprida information om civil beredskap till sina jämnåriga kamrater. Många bra erfarenheter och lärdomar för livet och att skriva in i sitt kommande CV.