Från lek till allvar

I dag upptäckte jag att tomaterplantorna ute i växthuset har börjat få tomater på sig. Det är bara den allra minsta plantan som ännu inte kommit igång, men den blommar åtminstone. I år har jag lyckats hålla ner lite på plantorna så det är lite luftigare i växthuset – åtta tomatplantor (fyra sorter), fyra gurkplantor (två sorter), två miniaubergineplantor, en chili och en paprika. På verandan har jag tre tomatplantor till, men de ligger lite efter.

Jag minns att min mamma odlade på balkongen när jag var liten. Hon odlade grönsaker på ett bord med kanter på, har för mig att det var rött. Det hade visst varit skötbord tidigare har hon berättat. Min lillasyster försökte odla Zoo-tabletter, men de plantorna togs väl för ogräs när de kom upp och rensades bort. Det hade annars varit lite kul att kunna plocka tablettaskar. Mamma odlade även tomater, i en stor röd hink som det hade varit ketchup i. Jag undrar var hon hade fått tag i den, från något gatukök?

Själv har jag odlat tomater sedan 2002, så nästa år blir det tjugonde säsongen. Då, 2002, hade jag en kollega vars man brukade prova på olika odlingsexperiment eller vad man nu ska kalla det för. Något år hade han odlat en massa olika potatissorter om jag minns rätt. Just detta år odlade han tomater, 28 olika sorter, röda, gröna, gula, randiga, stora och små i en salig blandning. Det blev en hel del dubblettplantor över som gavs bort till intresserade. Jag var lite tveksam, men fick tre stycken. En bifftomat, en normaltomat och en Black sweet cherry. Bifftomaten har jag skrivit om tidigare – fick en enda tomat, men den vägde nästan ett halvkilo. Black sweet cherry har vi haft flera år därefter. Vacker och god! Hur som helst så blev jag visst fast för alltsedan dess har jag odlat tomater om somrarna, de senaste åren även gurka.

Vår minsting, som snart är myndig, föddes på hösten 2002. Sommaren därpå kröp hon runt och av någon anledning försvann alla mogna tomater inom räckhåll när hon hade varit framme. Gott tydligen, ända tills det inte fanns någon mogen kvar och hon valde en omogen grön istället. Bläk, det var visst inte alls lika smaskigt.

Så småningom blev vi med växthus och nu odlas det både där och en del på verandan. Vissa år svämmar det över av tomater, andra år undrar man om det ska ge någon frukt alls. Ibland börjar jag tidigt, ibland sent. I år var det ovanligt lagom tror jag, bara aningen sent, och plantorna har tagit sig bra. Ser fram emot att få skörda så småningom.

I dag, 18 juni, för exakt tio år sedan körde jag i godan ro in på vår tomt efter att ha varit i Älvkarleby på två kabelnätverksdagar som jag anordnat med deltagare från Sverige, Tyskland, Polen. Solen sken och jag minns att jag reagerade på hur konstigt det såg ut redan på uppfarten, som om det hade regnat, nej snöat, eller som om det låg högar med stora romkorn utmed vägen. Vid huset såg det ännu värre ut.

Det låg drivor utmed kanten på vändplanen och delar av gräsmattan var alldeles vit av stora hagel, ca 8 mm i diameter, och då var det ändå 10-15 plusgrader ute och hade gått tre timmar sedan haglet kom ner med dunder och brak. När maken hade kommit hem såg det än värre ut med drivor av hagel i blomkrukorna också. Tur att han rensade ur dem för plantorna hade nog frusit ihjäl om det hade fått ligga kvar. Nu överlevde de som tur var även om de såg väldigt medtagna ut till att börja med.

Det hade varit lite extra dramatiskt för våra två yngsta, då 7 och 12 år gamla. De gick hem tillsammans från sin dagkolloverksamhet, iklädda tunna sommarkläder. Det är en promenad på ungefär 2 km. Först regnade det en massa på dem och sedan kom haglet dundrande. De var isande kalla och genomblöta när de kom hem, och hade nog gärna haft hjälm som skydd mot artilleriet, eller ännu hellre benskydd. Ovädret hade gått fram så hårt att minstingen fått blåmärken på benen av den häftiga hagelskuren. Då var det i alla fall tur att de kunnat ringa hem till storasyster och be henne tappa upp ett varmt bad som de kunde tina upp sig med när de kom hem.

Två dagar senare låg haglet fortfarande kvar i skuggan under buskarna och då var det ändå sol och normal sommarvärme ute. Apropå hagel så minns jag också en episod från när äldsta dottern fortfarande låg i liggvagn, för sisådär 25 år sedan alltså. Vi var ute och gick och hon var övertrött och envisades med att hålla sig vaken. Plötsligt började det hagla, dock av betydligt lättare kaliber än för tio år sedan. Det bröt på något vis förtrollningen och inom ett par sekunder sov hon djupt. Ibland, eller egentligen rätt ofta skulle jag tro, är det just det där lilla som gör susen. Mer, störst och dyrast är sällan det som ger mest lycka. Tänk på det när ni försöker slå knut på er själva för att försöka leva upp till alla helt onödiga och ouppnåeliga krav ni ställer på er själva. Försök ta livet lite mer med en klackspark, för på ett eller annat sätt brukar det lösa sig ändå.

I dag för 25 år sedan föddes en alldeles speciell liten person och vi blev föräldrar för första gången. Värkarna började så smått vid halv två på eftermiddagen. Halv sju hade jag bestämt träff med maken i Bromma så att vi kunde köpa skötbord. Maken monterade skötbordet när vi kom hem och sedan var det bara blöjor som saknades. Bebisen skulle ju inte komma förrän i april var det sagt och den första brukade ju ta lite extra tid på sig. Vi tog det lugnt, åt och tittade på Lois & Clarc (Stålmannen).

Framåt midnatt kändes värkarna av mer och mer och jag tänkte att det nog började bli dags att åka in. Kanske bra att vila lite först ändå även om det förmodligen skulle bli omöjligt att somna. Ville låta maken sova ifred så länge som möjligt. Till slut blev det lite för mycket, kändes som det inte blev någon paus emellan alls, så jag klev upp, duschade och böt om. Sedan väntade jag till klockan var två på natten innan jag väckte maken.

Jag ringde Karolinska och frågade om det fanns plats. De undrade varför jag undrade det och hur länge värkarna varit regelbundna. Två personer frågade samma sak. När de hörde att det var första barnet skrattade de nästan och tyckte att visst fick jag komma in om jag kände för det, men (outsagt) det skulle nog dröja åtskilliga timmar till innan det blev någonting. Maken ringde efter en taxi – att ta buss och tunnelbana in var liksom inte riktigt läge, och dessutom gick det väl inga bussar sådär mitt i natten. De skulle komma inom en kvart, men där fick vi tji. Vid kvart i tre kom det till slut en taxi i alla fall. Vi bodde i Hässelby Villastad då. Till vår förvåning svängde han höger in på Lövstavägen och åkte mot Åkermyntan. Okey, det går ju att ta den vägen också även om vi inte hade sett det som det naturliga valet. På vägen frågade han oss vilken väg vi tyckte att han skulle ta. Det är väl bäst att åka över stan, via Vällingby först tillade han. Var det inte lite åt fel håll i så fall? Han svängde höger före Åkermyntan och den vägen hade han kunnat fortsätta, men då kom han plötsligt på att han hade åkt åt fel håll och vände för att köra tillbaka igen. Inte drömscenariot precis.

I början klarade jag resan rätt bra, men sedan fick jag värkar lagom till varje rondell, dvs precis där resan kändes besvärligast ändå. Under resvägen berättade chauffören om när hans fru skulle föda och om hur lång tid det hade tagit, och att det verkligen inte var bråttom att komma in. När vi slutligen kom fram, kvart över tre på natten, och skulle betala med den där sjukresebiljetten vi hade ordnat med så gick det inte av någon anledning för han hade tydligen uppfattat att vi skulle betala kontant. Där fick vi för att vi hade planerat och köpt biljett i förväg. Tur att vi hade tillräckligt med pengar för att kunna betala.

Undersökningsrummen var fulla för tillfället så vi fick sätta oss i väntrummet en stund först och vänta. Jag fick ett antal starka värkar och undrade om jag aldrig skulle komma till ett ställe där det gick att få smärtlindring. Jag blev nästan rädd att de skulle skicka oss vidare till ett annat ställe. Skönt i alla fall att slippa vara ensam i detta.

Halv fyra fick vi gå in i undersökningsrummet. De ville ha ett urinprov och frågade om vattnet eller slemproppen gått. Just som jag svarade nej på de två sistnämnda frågorna och gick mot toaletten kände jag hur hela jag blev blöt. Maken tog hand om mina blöta kläder och jag fick lägga mig på en brits för undersökning. Hoppsan, sa de, helt öppen och huvudet låg nästan mot bäckenbotten redan. De första krystvärkarna kom innan jag hann in på förlossningssalen. Omöjligt att stå emot. Efter en stund gick de iväg för fem minuter, men vi kunde ringa om vi behövde dem, vilket maken gjorde nästan direkt. Hjässan tittade ut när de kom in igen och i nästa krystning kom hon ut. Det var överstökat på någon minut från att de kom tillbaka. Klockan var kvart över fyra och vi hade varit inne på Karolinska i totalt en timme, varav max en halvtimme på förlossningssalen. Det blev en tös på 3380 gram och 48 centimeter. Vilket litet underverk! Vilken lycka! Kärlek vid första ögonkastet, ja långt innan dess faktiskt. Grattis till ditt första kvartssekel!

Jag vet egentligen inte hur det kommer sig att jag minns just det här datumet, jag som annars har så svårt för att komma ihåg år och datum. Kanske gjorde det starkare intryck på mig än jag inbillar mig.

Det första minnet är från när jag gick i trean på gymnasiet. Jag var iväg under förmiddagen för att först skriva teoriprovet och därefter köra upp för körkort, som privatist. Jag klarade det galant. Efteråt tyckte pappa att jag kunde få köra bilen tillbaka också, men då när jag kunde pusta ut så släppte alla tidigare spänningar så att jag blev alldeles skakis. Det blev alltså han som fick köra ändå. När jag kom till skolan, glad och stolt, verkade ingen ens ha noterat att jag hade varit borta. Saknad av ingen, men allvarligt talat så är det inte säkert att jag hade saknat någon av de andra heller i en motsvarande situation.

Den andra händelsen ägde rum sex år senare. När vi kom hem från kören på kvällen var det alldeles kallt inne. Konstigt! Det visade sig att fönstret stod öppet i vardagsrummet. Jag begrep fortfarande ingenting, tills det gick upp för mig att vi hade haft inbrott under kvällen. De hade hållit sig till rummen på baksidan av huset, tömt ut lådor och rotat i garderoberna. Två saker blev stulna – makens jobbdator och manschettknapparna som jag gett honom inför vårt bröllop året innan. Vi hade väl helt enkelt inte så mycket annat av värde.

Det som var kändes jobbigast med inbrottet var själva integritetskränkningen, att någon eller några varit inne i vårt hem, tagit i våra saker. Jag kände mig ändå lättad över två saker. Det ena var att de inte hade rotat runt bland mina dagböcker (stod i ett annat rum), inte för att jag för ett ögonblick trodde att de skulle ha något intresse av att läsa dem utan mer känslan av de på något sätt skulle ha blivit besudlade och liksom kladdiga av tjuvarnas blotta närvaro i rummet. Det andra var att det inträffade under våren, så att kvällarna snabbt blev allt ljusare, och inte under hösten då det bara blir mörkare och mörkare ute. Det kändes lite obehagligt att komma hem de första dagarna, men den känslan försvann snabbt i takt med att ljuset kom tillbaka.

Under ett par vintrar i högstadiet och gymnasiet arbetade jag som brevbärare inför julen. På den tiden var det en enorm mängd julkort som skulle delas ut och ordinarie brevbärare behövde förstärkning för att det skulle hinnas med. Nuförtiden är det betydligt färre julkort och inte så mycket post för övrigt heller.

Det var tidiga morgnar. Jag cyklade några kilometer in till stan på morgonen. Ibland hade det kommit mycket snö under natten som blåst upp i vallar som min tunga postcykel behövde lyftas över. Då var jag glad att den inte var fullastad med post också. Ett par timmar senare, när posten var sorterad och det var dags att cykla tillbaka igen, hade plogbilarna hunnit göra sitt jobb så då gick det lättare att ta sig fram igen även om lasten var betydligt tyngre än tidigare.

Jag delade ut posten i ett område med tvåvåningshus så det blev en hel del spring i trappor. Alldeles i början var det nog lite jobbigt, men sedan gick det i ett flygande fläng. Mycket bra konditionsträning. Senare under gymnasiet jobbade jag som tidningsbud i samma område och ibland även i andra områden. Det var främst på söndagar. Man hade en grundlön och sedan ett visst tillägg beroende på hur många tidningar det var. Jag lärde mig snabbt vilka som skulle ha tidning och inte och vilka som skulle ha specialtidningar. Någon gång emellanåt hade tidningarna gratiserbjudanden under någon månad. Då fick man åka fram och tillbaka och lasta om cykeln flera gånger och rundan kunde lätt ta dubbla tiden mot normalt. Den extra ”lön” man fick (utöver ett minimalt påslag), eller om man ryckte in och tog något annat område utöver det egna för någon som var ledig eller sjuk, bestod ofta i att man blev utskälld för att tidningen delades ut för sent. Fast det fanns många snälla och tacksamma personer också som såg hur man fick kämpa med blåst, snövallar, övertyngd cykel, och så vidare. Ett år delade jag ut post på självaste julafton och då var det en del som bjöd på choklad eller gav en liten present tillbaka. Det kändes uppmuntrande.

Från i höstas och fram till nu har jag deltagit i en undersökning av PostNords postgång. Det visade sig vara ett jobbigare uppdrag än jag anade så nu har jag tackat nej till att fortsätta längre. Under sexton veckor har jag postat och tagit emot testbrev samt nogsamt registrerat detaljer kring breven. Jag trodde att det skulle bli något brev då och då, men det har varit 1-3 brev att posta varenda vardag under perioden, utom två. De som genomför undersökningen verkar inte ha några speciellt höga tankar om brevbärare, snarare tro att de är de mest korkade människor som vandrar på denna jord. Man får delta i undersökningen i max fyra år i följd (undrar vilka som står ut så länge, möjligen de som bor granne med en brevlåda), sedan behöver man göra ett uppehåll på minst sex månader. Denna begränsning är satt för att förhindra att man blir upptäckt av brevbäraren. Nej, vem reagerar väl på att någon plötsligt börjar få en massa likadana brev (om än i tre storleksvarianter) med samma frankering nästan varje dag och varje vecka får tjocka brev från något undersökningsinstitut? Fast efter tre-fyra år kanske man börjar ana ugglor i mossen. För övrigt tror jag inte att brevbäraren i detta sista led är den allenarådande orsaken till att posten kommer bort eller inte kommer fram i tid. Det är väl snarare en rätt liten del av hela kedjan och alla olika logistiska moment på vägen. Tror de på allvar att brevbäraren struntar i att dela ut breven?

Slutligen en liten påminnelse till alla, inte bara oskyldigt förminskade brevbärare. Return to the sender! Om någon försöker skjuta över sitt ansvar på dig, eller på annat vis skuldbelägga dig, ta inte emot det utan bolla tillbaka till avsändaren. Mer effektivt än man tror och du kommer definitivt att må bättre av att inte ta på dig det som inte är ditt.

När jag var liten, under lågstadiet och kanske en bit upp i mellanstadiet, brukade jag gå och simma på Centralbadet i Uppsala tillsammans med min pappa. Kanske gjorde vi det främst under vintern, kanske året om. Jag minns att jag tyckte att det var roligt att väga mig på en sån där våg där man fick dra vikter fram och tillbaka tills det väger jämnt, precis en sådan våg som nu står ute på landet. Det var också en så härlig känsla att komma ut i den bitande vinterkölden efter att ha tvättat sig ren och bastat. Det var som en mjuk, värmande hinna runt hela kroppen.

I högstadiet och i början av gymnasiet gick jag och simtränade med Upsala simsällskap och när jag fått mitt första jobb, nere i Trollhättan, brukade jag simma en dag i veckan innan jag gick till jobbet. Efter morgonsimningen brukade jag unna mig en halv kexchokladkaka. Då stod jag mig lagom till lunch, annars blev det lite för långt ifrån den tidiga frukosten.

När jag flyttade upp till Stockholm sedan så blev det inte så mycket simmat, åtminstone inte regelbundet, men ett tu tre så började äldsta dottern simträna och senare blev jag simtränare och lärde de mindre barnen att simma, ett tag med dottern som hjälptränare. Det var så roligt när barnen kom på hur de skulle göra, när de plötsligt lyckades ta sig framåt. Och när de blev så säkra att de vågade vara med och tävla. Oj, vad de växte efteråt. Nackdelen var väl att jag inte fick simma så mycket själv, men när vi flyttat upp i stora bassängen så blev det i alla fall några sträckor simmade varje vecka. När jag efter flera år slutade som tränare simmade jag under en tid två mornar i veckan. Det var nog det och promenerandet som höll mig uppe när resten av livet skakades om, men det höll inte hur länge som helst.

I dag har jag varit till badhuset och simmat. Det blev visserligen bara 500 meter och var avklarat inom en kvart, men det var också planen att inte köra på mer än så. Oj vad det kändes bra att få hoppa ner i bassängen igen, men det kändes i armarna att det var länge sedan sist. Under förra julledigheten var jag iväg och simmade hela tre gånger, men sedan dess har det på sin höjd blivit en eller kanske två gånger ända fram till nu. Jag har undrat om jag någonsin skulle lyckas komma igång med simningen igen, men nu finns det äntligen lite hopp igen. Sedan jag under hösten fick chansen sova mer ordentligt på helgerna så har jag ju äntligen fått lite ork till annat än att bara vila i hemmets lugna vrå, även om den orken sällan infunnit sig förrän badhuset redan varit stängt, eller på väg att stänga.

Först var jag så obeskrivligt trött under våren och under sommaren hade jag så lite energi kvar att jag under flera veckor knappt klarade av att röra mig alls. Satt bara stilla och läste, eller skrev. Hösten har fortsatt lite i samma tecken och jag har titt som tätt blivit helt däckad av minsta fysiska ansträngning. Fast jag förstår nu att det beror mer på medicinerna än på att symptomen biter sig fast. Det är som om sömnmedicinen äter upp mig inifrån. Samtidigt som jag får sova lite mer normalt så gör de också att jag inte piggnar till riktigt förrän det är dags att varva ner igen och försöka sova, vilket förstås blir helt omöjligt då. Jag har inte kunnat se något slut på detta. I veckorna har jag oftast fått dra ner på dosen för att orka ta mig upp ur sängen och åka till jobbet. Det har nog varit min räddning. Sedan har jag varit så matt och mått så dåligt de dagar jag varit hemma och på helgerna, men det är ju bara då som jag (nästan) kunnat följa läkarens ordination. Trots försiktighet har det varit på gränsen många gånger, men nu känner jag mig inte riktigt lika nära den gränsen. Under veckan som var fungerade det till och med riktigt bra med resande och heldagsmöten. Så skönt!

Helgerna är värst för då tar det 15-16 timmar innan verkan försvinner, men sedan kan jag gå från att bara vilja ligga helt stilla i soffan till att göra saker i hemmet, som jag inte riktigt orkat på flera år. I dag fick alla växter vatten. Är det kanske för att de får det regelbundet nuförtiden som de grönskar så och blommar för glatta livet? Jag satte den enorma födelsedagsamaryllislöken i en kruka, rensade flertalet av återstående tomatplantor på tomater (blev ett par hundra), tvättade och packade in i diskmaskinen. Sedan, efter en sen lunch, gick jag och simmade (en timme före stängning). Hade med en smoothie som jag drack upp medan jag började gå hemåt i lugn takt. Jippie, jag klarade det! Nu känner jag mig äntligen ordentligt ren igen. Det finns en väg tillbaka, eller snarare framåt, och det finns hopp om att komma igång med simningen (så småningom) också. Det gjorde mig glad och hoppfull i dag.

Den här helgen är en riktigt firarhelg. Först mors dag (eftersom jag fyller år denna kulna, regniga och ibland snöblaskiga tid på året) och sedan fars dag. I år pratas det också en hel del om hur Berlinmuren föll för 30 år sedan. Jag och maken brukar ibland lite skämtsamt referera till tiden före 10 november 1989 som forntid, men det har ingenting med Berlin att göra.

För precis 30 år sedan hände det sig att jag tillsammans med en företagskör från Västsverige besökte en annan företagskör i Stockholm. Vi hade först en egen konsert på deras företag under förmiddagen, sedan en gemensam konsert under eftermiddagen. På kvällen samlades båda körerna tillsammans och åt middag. Det blev även dans, men mest blev det nog en hel del prat.

Det var ingen bordsplacering, men när det var dags att sätta sig till bords ombads damerna att välja en bordskavaljer. Det var mest en massa personer i mina föräldrars ålder (det vill säga nästan lika gamla som jag själv är i dag), men jag lyckades i alla fall hitta en yngling som stod och såg lite bortkommen ut. Det visade sig att vi hade en del gemensamt, utöver att vi nog båda kände oss lite bortkomna i folkvimlet. Vi var exempelvis båda med i ytterligare en kör och mina föräldrar hade sin båt alldeles i närheten av där hans mamma hade fritidshus (där för övrigt vår äldsta dotter nu bor permanent). Hur som helst så utbytte vi adresser innan vi skildes åt (sannolikt även telefonnummer) och efter en tids brevväxlande, telefonerande och resor mellan öst (Stockholm) och väst (Trollhättan) under veckosluten slog vi våra bopålar ihop och jag gick med i båda ”hans” körer. Sjunger gör vi fortfarande, men i andra körer, och i dag kan vi alltså fira att det var 30 år sedan vi träffades.

En lite rolig detalj är att jag natten till 10 november vaknade av att jag högt och tydligt sa Ja, som under en vigsel. Vår kör hade åkt upp till Stockholm dagen innan och jag delade rum med en körkollega som också hörde mitt Ja. Det var som en föraning av vad som var på gång att hända.

När jag växte upp, från åtta års ålder, bodde jag nära en 4H-gård. De har en verksamhet som jag varmt kan rekommendera, inte minst i dag då skärmfria aktiviteter blir alltmer sällsynta. Jag var lite för gammal för Mulle-verksamheten men gick på Skogs-dax istället. På den tiden var det inte så noga med bilbälte utan alla ungar packades in i skuffen på ledarens skåpbil och kördes ut i skogen. Kanske tur att det inte var så lång körsträcka. Vilken förälder vågar förresten skicka iväg sina ungar ut i skogen med en skäggig gubbe (i 35-40-årsåldern, dvs förskräckligt gammal) i dag?

Vi fick lära oss att tälja, bygga vindskydd och göra upp eld. Några enklare knopar fick vi också prova på. Jag har aldrig varit med i någon scoutverksamhet, men jag gissar att detta och klubbens övriga verksamhet var lite åt samma håll. På loven anordnades olika typer av läger, ofta dagläger, men även helgläger. Vi fick lära oss att sköta om djuren på gården och jag minns att jag fick mocka hos grisarna under ett läger. Det hade jag ingenting emot, men det blev lite för svårt när kultingarna hela tiden flockades runt benen för att nafsa i mina kraftiga vinterkängor, orkade knappt röra på fötterna. Lägergården vi var på då hade fina arbetshästar och jag har för mig att vi fick åka släde någon dag. På sommaren fick vi även plantera ut växter och prova på att bråka lin. Några andra bråk har jag inget minne av, men det kivades säkert en del emellanåt ändå.

Skogs-dax följdes av diverse fritidsverksamhet med dax som det gemensamma temat. På Köks-dax lärde vi oss att baka och laga enklare mat. Än i dag gör jag scones och kokar varm choklad efter samma recept jag då fick lära mig. Bygg-dax handlade om att bygga olika landskap i papier mache. Jag har för mig att syftet var lite bredare än så men minns inte riktigt vad. Ull-dax handlade inte helt oväntat om ull. Vi fick karda och tova, sannolikt även lära oss en del om får. Jag sydde en liten väska av det jag tovade. Sedan ville föräldrarna också få prova på så det anordnades en kurs även för dem. Mamma har nog fortfarande kardor och färdigkardad ull kvar i sina gömmor någonstans.

Vad står då de fyra H:na för? Jo Huvud (kunskap och förståelse genom aktivt lärande genom hela livet), Hjärta (medkänsla), Hand (lära genom att göra) och Hälsa (sunt och naturligt). Anledningen till att jag kommer ihåg dessa ord så väl är att jag och några till hittade på en liten rörelseramsa. Först la vi handen mot huvudet, sedan över hjärtat. Därefter sträckte vi fram handen och slutligen förde vi den upp och ner som när man hälsar på någon. Nu var det ju inte just det hälsa som åsyftades, men det var lättast att visa ordet så och lite humor skadar ju aldrig heller.

I går såg jag dessa rallarrosor när jag passerade igenom järnvägsparken. Rätt passande förresten att de växte just där. Jag minns att det växte fullt av rallarrosor, eller mjölkört som det nog kallades i den trakten, på mormor och morfars landställe i Betsede. Det växte nog en del även uppe vid farmor och farfars stuga vid Lesjön, men där kommer jag nu främst ihåg den betydligt mer lågväxta harsyran som vi alltid skulle smaka på. Inte för att det var någon direkt smaksensation, men det är ändå lite roligt med ätbara växter, speciellt om de är vilda.

När jag var liten, fram tills jag skulle börja i tvåan, fanns det rosenbuskar på gården där jag bodde. Rosorna var stora och blaffiga och grenarna var de taggigaste man kan tänka sig. Jag tycker fortfarande inte att den sorten är särskilt vacker, men jag minns dem väl. Samma rosenbuskar bildade sedan stora, runda nypon som vi barn gladeligen plockade isär för att sedan försöka smussla in några av de kliiga små fröerna innanför tröjan på någon av kompisarna.

Ett annat barndomsminne från Betsede är att det växte blåbär på slänten vid sidan av huset. Man kunde plocka en mugg bär till frukosten på morgonen, eller om vi nu åt det till mellanmål. Gott var det i alla fall och det gick snabbt att fylla muggen.

I Trollhättan bodde jag i närheten av Hjortmosseparken och jag cyklade ofta igenom parken på vägen till och från jobbet. Där växte det fullt med rhododendronbuskar av alla de sorter och färger. Just därför tyckte jag att det kändes extra trevligt att upptäcka att vi hade tre rhododendronbuskar på tomten när vi flyttade in i huset där vi bor i dag. Rhododendron är för övrigt en ljungväxt och ljung är Västergötlands landskapsblomma.

Odlade växter är kanske inte lika speciella, men jag vill ändå nämna en stackars tomatplanta som hade oturen att komma i min vård. Jag hade fått ett par fina tomatplantor av en kollega, men just denna hade jag sedan råkat dränka i vatten, kanske hade den stått ute i regnet. Hur som helst så såg den ut att vara utom räddning. Det var bara en tanig pinne kvar av den. När jag skulle till att slänga ut den upptäckte jag att den ändå blommade och sedan började blomman tomata till sig. Nåja, den fick väl vara kvar då. Denna enda tomat, på en kal, meterhög stjälk som nästan helt saknade blad, växte och växte. Det blev till slut en bifftomat på nästan ett halvkilo. Jag undrar var den fick sin näring ifrån egentligen.