Från lek till allvar

Mina bästa matminnen är långt ifrån finmiddagen på Uppsala slott i höstas eller andra uppklädda och välordnade tillställningar. Självklart minns jag med glädje och värme de gånger barnen i hemlighet satt ihop en hel meny som de sedan bjudit på, och mammas fina bröllopsmiddag åt oss när vi gifte oss en gång för länge, länge sedan. Hon hade lagt ner hela sin själ i det och var väl som vanligt orolig för att det inte skulle vara tillräckligt bra, men det var det förstås med råge. Speciellt tårtan tyckte jag blev väldigt fin, och säkert god också, men det minns jag faktiskt inte. Det finns en lång rad andra matminnen också som jag inte heller hade tänkt skriva om nu. Nej, det här börjar visst likna Bedårande sommarvals, så det är väl hög tid att jag börjar skriva om det jag tänkte skriva om istället för tvärtom.

Ofta tror jag att vi anstränger oss för mycket för att försöka leva upp till det där perfekta, trots att det egentligen är helt andra saker som vi värdesätter – samvaron, omtanken, tajmingen. Jag tänker speciellt på tre matminnen. Det första inträffade bara några veckor innan jag började på högskolan, just innan jag blev antagen, fast det har egentligen inte med saken att göra. Jag och min tilltänkta, numera make, tog båten över till Eckerö på Åland med tält och annan packning. Det var tungt, solen gassade och det var riktigt svettigt. Tanken var att vi skulle ta bussen tvärs över ön till campingen i Bomarsund, men det visade sig att det inte gick någon buss under helgen så det var bara att knata. Vi fick skjuts en bit av ett äldre par (när man är i tjugoårsåldern är de flesta fortfarande äldre, även om de bara är trettio), men det blev ändå väldigt långt att gå. Vi dröp av svett, trots mycket lätt sommarklädsel. Till slut kom vi i alla fall fram till campingen och kunde hyra en tältplats. Vi hade med oss stormkök, men valde att utnyttja campingens köksutrymme istället. De skulle låsa igen efter kanske en halvtimme så det gällde att raska på lite med maten. Vi hann inte riktigt få det klart så det blev rätt så al dente ris och jag vet inte om fiskbullarna hann bli riktigt varma heller, men oj vad det smakade bra med mat då. En av mina absolut bästa måltider genom livet.

Det andra matminnet är från en sommar då jag jobbade vid transformatorstationen i Borgvik. På kontoret där brukade de äta frukostgröt tillsammans en bit in på förmiddagen. Jag minns hur lyckliga de blev när jag också ville ha gröt. De brukade koka den med russin i, ville jag ha det? Ja, gärna, svarade jag. De var nog inte vana vid att praktikanter eller andra yngre personer åt gröt över huvud taget. Det var mycket god stämning där. Oftast var vi 3-5 personer ungefär. Ett annat roligt just därifrån var luncherna. Jag minns inte om det var varje dag eller en speciell dag i veckan, men vi bjöd varandra på mat. En person lagade maten och bjöd de andra. Jag bjöd på minipizza med lök och tonfisk. Om jag bjöd på någonting annat någon annan dag minns jag inte.

Det tredje matminnet hade jag nästan hunnit glömma bort. Det var när jag hade en tillfällig arbete på elverkstaden på dåvarande Uppsala Energi. En av de som arbetade där pratade länge om att han ville laga mat åt oss i verkstan, och en dag blev det av. Det var grillade färsspett, kanske lammfärs, och en massa tillbehör till det. Ett av de godare matminnena och mätta blev vi utan tvekan. Det är egentligen fantastisk hur många fina minnen det finns om man bara börjar nysta lite. Om en upplevelse känns positiv eller inte handlar ibland, eller rentutav ofta, mer om sammanhanget än om händelsen i sig.

Nu är det ny månad igen. Hur kan tiden gå så här fort egentligen? Fast den gör väl det när man har roligt och första april kan ju vara lite extra rolig. Numera tycker jag i och för sig inte att det är så många roliga skämt i omlopp under dagen, men ibland dyker det upp någonting som är lite mer genomtänkt och klurigt. Det gillar jag.

Det bästa aprilskämtet är nog ändå det som inte alls var något skämt, nämligen min syster. När hon föddes var det ingen som trodde mina föräldrar när de ringde runt för att berätta. Ingen utom en vill säga, för bebisar har ju lite svårt att hålla tyst ibland och då hördes det i luren att det var äkta vara. Avslöjad! Ett år fick min syster en massa olika skämtartiklar när hon fyllde år, däribland tuggummin med pepparsmak. Fast dem satte hon i sig själv, helt frivilligt. Det som är tänkt att avskräcka är inte alltid så avskräckande som det är tänkt.

I natt ställde vi fram klockorna en timme, eller egentligen gjordes det väl först i morse i de fall det inte skedde automatiskt. Det här med klockan och olika tidszoner är inte alltid så lätt att hålla ordning på och ibland glömmer man bort helt att det är dags att ställa om tiden igen. Då är det i alla fall skönt att mobiltelefoner, datorer och liknande oftast ställs om automatiskt.

Jag kommer ihåg när jag var liten, sommaren innan jag fyllde tio år. Farfars lillebror, Gösta, fyllde 60 år och vi – jag, mamma, pappa och lillasyster – passade på att ta en semestervecka i Finland under vår väg upp till Luleå där han bodde. När den stora dagen var inne och vi skulle komma och överraska var vi lite efter i tidsplaneringen. Det var antagligen lite längre att åka än vi först tänkt, eller så startade vi senare än planerat. Nåja, vi fick väl komma lite senare då. Fast det löste sig för vi gick ju på den finska tiden och skulle ställa tillbaka tiden en timme för att få svensk tid. Det hade vi missat. Plötsligt hade vi rätt gott om tid på oss istället. Oj, så överraskade de blev när vi kom.

Det finns fler minnen från den här resan, varav ett kommer här. Tyvärr började jag inte skriva dagbok förrän ett knappt halvår senare, så jag har inte så många detaljer, men jag skrev lite om det när vi skulle berätta om vårt sommarlov och en del kommer jag ihåg ändå. Vi tog båten, Viking 2, från Stockholm. Av bilden att döma var det ett koldrivet fartyg. Vårt första stopp var i Åbo där vi tittade på slottet. När vi kom tillbaka till bilen stod en polis och skrev och satte en lapp på vår vindruta. Var det parkeringsförbud där vi stod? Hur hade vi kunnat missa det? Det stod bara på finska och vi förstod ingenting av det. Jag väljer att citera det jag skrev då: ”Vi kunde inte läsa det för att finska är så krångligt. Det går väl an att prata, men inte att läsa.” Vadå prata, tänkte jag innan jag fortsatte att läsa. ”Förresten kunde vi inte prata heller mer än att säga glass och jordgubbsglass.” Ja, då kunde vi ju de viktigaste orden i alla fall… Hur som helst så kunde polisen bara finska, men han pekade på bilen och visade att det var en repa på sidan. Vi lyckades förstå att det var en buss som kört för nära. Vi fick följa med till polisstationen och där kunde mamma och pappa prata med någon och få reda på hur vi skulle göra. Bilen i sig gick fortfarande att köra med så det var ingen fara på det sättet. Lite trist start på resan, men sedan hade vi en fin vecka tillsammans och fick se en hel del intressanta platser. Den här och en del andra händelser under resan gör ju också att jag fortfarande kommer ihåg den.

I dag har jag och maken varit iväg på kör(lör)dag och övat Vivaldis Gloria under flera timmar tillsammans med ett tjugotal andra korister. Förutom att det är roligt att sjunga så märker man också att det går framåt när det ges möjlighet till lite längre sammanhängande övningar. Det kan också vara ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre, inte minst under pauserna, och kanske i synnerhet lunchen. Just denna vecka har jag återigen, efter två förhållandevis bra veckor, sovit så uselt att jag kände att det var bäst att sitta så mycket som möjligt under övningen för att inte rasa ihop. Jag tyckte ändå att det funkade rätt bra och på slutet var nog alla lika trötta av den koncentration som trots allt krävs under en sån här tillställning. Fast mest av allt gav nog dagen en stor portion positiv energi att bära med sig i sinnet under de närmaste dagarna.

När vi under många år var med och sjöng i Västerleds Kammarkör och årligen framförde något större verk, med mycket körmedverkan, brukade vi åka på körinternat någon gång då och då. Jag minns inte hur ofta, men kanske var det en gång per termin. Det var intensiva dagar med övning från morgon till kväll och sedan samlades vi och åt och hade trevligt och sjöng tillsammans till sent på kvällen/natten. Jag minns att vi hade med oss äldsta tjejen när hon var bebis och att vi sov så gott alla tre att vi missade frukosten innan det var dags för dagens övningar. Fast just hon missade förstås inte frukosten för hon hade ju sin privata servering inom räckhåll hela tiden. Hon var för övrigt bara fem dagar gammal när hon följde med och lyssnade på sin första konsert, Passionsmusik med Stabat Mater av Caldara, Jesu sju ord på korset av Schütz och O, huvud blodigt sårat av Reger. Hon var ju van med musiken från magen och sov sig lugnt igenom så gott som hela konserten. Det enda hon inte riktigt gillade var när de stämde instrumenten. Då skrynklade hon ihop ansiktet i protest, men hon förblev ändå tyst och lugn.

Bilden visar Cassius och Pepper.

Det här är mitt hundrade blogginlägg, men vad finns det egentligen att associera till hundra? Själv kommer jag just nu inte på någonting alls faktiskt så det får bli en nödlösning. Hundar är det enda jag kommer att tänka på, vilket får mig att minnas diverse hundaktiviteter som jag varit delaktig i och, tja, det var ju faktiskt för sisådär hundra år sedan så det kanske ändå kan vara ett rätt passande tema denna gång.

Min syster försökte länge få familjen att skaffa hund, men det som till slut fick det att hända var när hon fick tipset om att åka på hundläger med Sveriges Hundungdom för att prova på hur det var att ha hund. Vår moster och morbrors hund skulle stå till förfogande under veckan. Sagt och gjort, fast ensam ville hon ju inte åka så även jag följde med. På den tiden hölls Rikslägret, som det kallades, alltid uppe på Hundskolan i Sollefteå. Man kunde välja att bo i baracker eller tälta och för vår del fick det bli tält. Jag var sexton år och syrran fjorton. Den storvuxna schäfern vi lånade, Cassius, var runt året om jag minns rätt.

Sollefteå var bekant för oss sedan tidigare för farmor (och tidigare även farfar) bodde ju där. Det kändes nog lite tryggt att ha släkten i närheten ifall det skulle vara någonting, men vad jag minns så funkade det fint på lägret. Det var kanske lite jobbigt att tälta när det regnade och blev blött, men det var de ju inte hela tiden. På dagarna hade vi olika aktiviteter. Vi tränade lydnad, spår, sök, budföring och agility och hade en liten hundutställning med hundarna. När hundarna vilade efter sina träningspass besökte vi Hundskolan och Djursjukhuset, fick se på tjänstehundsuppvisning (narkotika-, vakt-, röt-, polis- och ledarhund) eller lyssna på föredrag. För vår del innebar det också att vi fick träna på vad det innebar att ha hund – mata, rasta, borsta, och försöka komma ner i sovsäcken med en stor hund liggande tvärs över den. Nej, vi blev verkligen inte avskräckta. Lägerveckan avslutades med skojtävlingar. Sedan påbörjade vi resan ner till Uppsala vid halv elva på kvällen och kom hem någon gång mitt i natten. Dagen därpå åkte hela familjen till Dubrovnik på semester. Det kändes lite tätt inpå och var lite svårt att ställa om fokus från hundar till solsemester. Ett händelserikt sommarlov blev det i alla fall, åtminstone slutet av lovet.

Till nästa år hade vi skaffat hund. Vi var då fodervärdar till en mörk schäfervalp vid namn Pepper, eller Ulk som han egentligen hette. Fast han var för liten för att få vara med på lägret så Cassius fick rycka in även detta år. Själv avstod jag från lägret och min syster fick istället sällskap av en nyvunnen vän som också längtade efter hund. Det var modigt av hennes föräldrar att våga skicka iväg henne med nästan helt obekanta människor för att tälta med en hund som hon nog inte träffat alls tidigare, men tänk så bra det blev. Även för hennes del inleddes sedan hundinnehavandet som fodervärd för en hundskolehund, och därefter flera egna hundar. Dessutom fann de verkligen varandra och de umgås än i dag som bästa vänner.

Tredje lägeråret var jag med igen, då med både syrran och hennes kompis. Det året lyckades vi låna ihop tre hundar från olika håll. Utöver Cassius så var det en blandrashunden Skruttan och cavalieren Cindy. Hundarna hade aldrig träffats tidigare och vi kände bara Cassius sedan tidigare, men det gick finfint att ha dem alla tre tillsammans med oss i tältet. Detta år var det tyvärr rätt mycket regnande, åtminstone under de första dagarna. Familjen hade då en ny hund, Nox, men han var fortfarande valp och hade inte åldern inne för att få vara med.

Det blir en lite speciell stämning att tälta tillsammans. Man kommer varandra närmare än annars och det är nog lätt att gå varandra på nerverna. Vad jag minns så lyckades vi klara oss ifrån den lite tråkigare delen av tältlivet, men jag skulle tro att nerverna var lite på spänn ändå den kväll då syrrans kompis läste ”godnattsaga” för oss och valet föll på Jack uppskäraren.

Det finns många fler hundminnen, men det får jag skriva vidare om en annan gång, för annars tar det här inlägget aldrig slut och så kan vi ju inte ha det.

Jag och femtonåringen har just varit på en fin minisemester i Ångermanland. Vi tog tåg upp till Kramfors och har sedan blivit väl omhändertagna och guidade av en tidigare arbetskamrat med sambo. Vi bodde på Dockstacampingen i Skovsta, var bland annat upp på Skuleberget, tittade på landskapet, stannade till i Nordingrå och Bönhamn. Det blev även en hel del umgänge med prat och god mat. I dag var det dags att åka hemåt igen. Vi var på plats ungefär en halvtimme före avgång och passade på att äta lite smörgåsmellanmål. Om vi inte skulle hinna få i oss allt så kunde vi ju ta med oss det sista på tåget. Det visade sig snart att tåget skulle bli tjugo minuter sent. Då kunde vi äta upp i lugn och ro, men skulle vi hinna med bytet i Sundsvall? Förseningen, på grund av elfel och totalstopp (vilket inte informerades om) blev allt längre. Klockan hann bli 17:25 innan vi till slut kom iväg. Ordinarie avgångstid var 14:33. På grund av byten blir förseningen i slutänden 4-5 timmar. Beräknas komma hem strax efter två i natt. Det lär bli en resa vi minns, men förhoppningsvis mest på grund av trevliga upplevelser och mindre på grund av resestrulet, fast efteråt kan man ju skratta även åt struligheter och informationsbrister.

Före denna resa har jag tyvärr inte varit till Ångermanland sedan 1997. Då bodde vi i min farmors stuga vid Lesjön. Jag maken och äldsta dottern, då knappt två och ett halvt år gammal, tog bland annat en båttur till Ulvön på vår femåriga bröllopsdag. Jag minns att vi åt mat på Ulvö hotell och att dottern blev stormförtjust i deras fluffiga klappgröt. Sedan gick vi upp på Lotsberget och den lilla parveln gick själv alla 250 trappsteg upp. Vilken tur att det fanns en hallonbuske på toppen som belöning. Ner blev hon buren. Det finns fler minnen från den resan. Bland annat ett besök på Lokatta gård där det fanns en modern runinskription. Där köpte vi en kanna i rakubränd keramik som vi fortfarande brukar ha som såskanna ibland.

När jag var liten åkte vi och hälsade på farmor och farfar i Sollefteå under en del av våra lov. På sportloven åkte vi skidor uppför Hallstabacken, spände sedan fast pjäxorna stumt i de metallkantsförsedda (längd)skidorna och avslutade med ett slalomåk nerför backen. Det tog säkert ett par år innan vi provade skidliftarna uppför och sedan också skaffade oss riktiga slalompjäxor och skidor. På somrarna var vi till stugan vid Lesjön. Jag minns att vår äldste farbror lekte en slags lek med oss. När han hade sagt godnatt till oss gick han ut och när han – som i fantasin var en läskig figur – tittade in genom fönstret gällde det att det såg ut som om vi sov. Jag minns inte på vilket sätt han var läskig, men kanske åt han upp olydiga små barn som inte sov fast klockan var sen. Lite pirrigt, fast vi visste att det bara var en lek. Någon gång besökte vi Häxberget på andra sidan sjön.

Sommaren 1983 var vi med farmor i Sollefteå och vid Lesjön under hela juli. Farfar hade dött i februari och i slutet av juli var det urnsättning i Sollefteå. Efteråt satt vi ute i trädgården och åt. Det var min äldste farbrors födelsedag. Själva begravningen hade hållits på min pappas födelsedag i februari, sex dagar efter att farfar dog. Inte då kul födelsedagsfirande, men trevligt efteråt när pappas fastrar kom igång och berättade gamla minnen. Farfar var visst före sin tid och kunde både ses dra barnvagn och byta blöjor på någon av pojkarna, fast inte samtidigt förstås. Själv minns jag mest att han var enormt sportintresserad och ofta löste korsord. Han hade nog gått bra ihop med min svärfar om de fått chansen att träffas. Nåväl det jag minns bäst från denna sommar var att vi fick riktigt fin solbränna (fast utan att bränna oss) och att alla trodde att vi varit på utlandssemester. Första veckan regnade det bara, men sedan blev det riktigt fint väder och tidvis över trettio grader. Vår yngste farbror, B, tillbringade en stor del av sin semester med oss vid Lesjön och många dagar bodde vi mer eller mindre i vattnet. Jag fick prova på vindsurfing och det gick rätt bra att komma upp och surfa iväg en bit, men att svänga hann vi aldrig öva in. För att vi skulle lära oss att hålla balansen på brädan kom B på att han skulle binda fast brädan bakom motorbåten. Jag och min syster fick sedan ställa oss på brädan och försöka hålla balansen medan vi åkte efter båten i full fart. Det lyckades över förväntan så efter ett tag började B göra tvära svängar för att vi skulle trilla av någon gång. Han hade fullt sjå med detta, men lyckades förstås då och då. Naturligtvis hade vi alltid flytväst på oss. Någon gång fiskade vi också, men jag blev lite besviken på att det bara var katten som fick all fisk, även när vi fick upp någon lite större abborre.

Det var roligt att äntligen få återse delar av Ångermanland om än inte just de platser jag vistats mest på tidigare. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till jag kommer upp nästa gång.

Jag minns när jag fick min första dagbok. Det var en present från våra grannar på min tioårsdag. Den var brun med en ekorre på framsidan och inbyggt lås. Först blev jag glad. Jag trodde att det var en poesibok där man kunde samla små verser från sina klasskamrater och vänner. Det var väldigt populärt just då. Sedan, när jag fick veta att det var en dagbok, kände jag mig besviken. Vad skulle man ha en sån till? Jag fick det förklarat för mig, men kände mig fortfarande rätt skeptisk.

Två dagar efter min tioårsdag började jag skriva och sedan har jag fortsatt på det spåret. Man kan nog säga att dagboken blev min bästa vän, någon som lyssnade och lät mig prata till punkt. En följeslagare som snabbt blev mycket viktig för mig. Min terapeut i jobbiga stunder. Jag har nog alltid varit en tänkare som funderat och analyserat och då har dagboken kunnat vara den jag ältar runt tankarna med. Det är nog det som fått mig att fortsätta skriva. Vissa upplevelser är också bra att kunna gå tillbaka till i efterhand. Det kan vara trevliga händelser, men det kan också vara konstiga eller obehaglig saker som hänt. Minns jag verkligen rätt? Vad hände egentligen? Min beskrivning är förstås subjektiv och andra kan ha upplevt det helt annorlunda, men det går i alla fall inte att bortförklara hur som helst. Jag tror att det på ett sätt har bidragit till min räddning. Dels har jag haft ett sätt att bearbeta svåra upplevelser, dels har det inte gått att lura mig hur som helst genom att försöka ändra på (minnet av) olika händelseförlopp. Gaslighting och liknande har därför inte riktigt kunnat bita på mig fullt ut även om det fått mig förvirrad och ur balans för ett tag.

I början var skrivandet lite trevande, men sedan har stilen utvecklats och mognat allteftersom. Jag skriver huvudsakligen rätt självcentrerat, det vill säga om det som berör just mig och det som händer i min närmaste omgivning. Världshändelser blir ju dokumenterade ändå tänker jag, så det skriver jag mer om i förbifarten om jag alls skriver om det. Under många år hade jag en massa brevvänner också som jag skrev till. Under högskoletiden blev det i snitt ett brev om dagen. Nu har jag bara en brevvän kvar, men det är inte så bara i och för sig. När vi skriver till varandra kan det bli uppemot tjugo handskrivna sidor.

Den som känner mig vet att jag alltid brukar ha papper och penna i högsta hugg, inte minst nu när jag måste skriva ner allting för att ha en chans att kunna komma ihåg det, både sådant som hänt och sådant jag ska göra. Jag skriver mycket och gärna, men på senare tid har det gått allt trögare. Det kräver trots allt en del koncentration och fokusering och det har varit svårt att få till i det ständiga trötthetsrus jag befunnit mig i under större delen av våren, och tyvärr fortfarande är kvar i. Jag känner mig aldrig riktigt utsövd, är det väl inte heller, och märker alltmer av konsekvenserna av det. Det tar också emot att behöva återuppleva det som sker, eller framförallt skett, men är samtidigt en viktig del av bearbetningen.

Jag har nu skrivit ungefär 2/3 av dagbok nummer 123. Det är en fin och lättskriven dagbok med olinjerade blad och vackert Josef Frank-omslag (se bilden). Jag har en regel för mina dagböcker och det är att ingen får vara precis lik någon av de andra dagböckerna. De ska, liksom vi människor, få vara unika individer. I många fall har jag ett speciellt minne kopplat även till dagboken i sig. Jag kan ha köpt den som souvenir under en speciell resa, fått den vid ett visst tillfälle eller på annat sätt koppla den till någon(ting). En del tycker jag bättre om, men alla är viktiga för helheten, precis som vi alla är viktiga pusselbitar i den kontext vi själva är en del av. Jag funderar på att försöka läsa igenom alla dagböcker igen, men det projektet får nog vänta ett tag. Redan nu går jag i alla fall ofta tillbaka och läser bitar ur tidigare böcker, men sällan längre tillbaka än tio år.

Utöver de 123 vardagsdagböckerna har jag även en del andra böcker, även elektroniskt, som jag skriver mer nischade saker i. Under det senaste året har jag fyllt en tjock bok med olika karriärtips, livsinsikter och mötesanteckningar från en mängd möten och samtal kopplade till detta. I en annan bok skriver jag upp olika sammanhang som fått mig att må bra, för att lätt kunna gå tillbaka till det och läsa under dystrare stunder. Jag för en slags hälsodagbok och noterar hur jag (inte) sover. Även bloggen är en viktig del av mitt skrivande, någonting som liksom håller mig uppe. Den är ett sätt för mig att inse att jag kan, att jag duger och att just jag har någonting att förmedla till omvärlden. Vi har också barnens femårsdagböcker. Under respektive barns första fem år turades jag och maken om att skriva någonting ur barnens liv. Lätt ibland, svårare ibland, men det fanns ändå alltid någonting att fylla raderna med och jag hoppas att de ska tycka att det är lite roligt att ha som ett minne längre fram.

Dagboksskrivandet har förstås tagit åtskilliga timmar i anspråk och jag har många gånger funderat på om det är värt den tiden, inklusive den stress det innebär att inte alltid hinna eller orka lägga den tiden och på grund av det komma på efterkälken med skrivandet. Ja, för mig känns det fortfarande viktigt att fortsätta. Fast det hade kunnat sluta tvärt för sexton år sedan då jag och maken var på körresa till Barcelona. Det var vår sista dag där och vi hade checkat ut från hotellet. Jag upptäckte efter ett tag att jag inte hade min dagbok. Den fanns ingenstans. Vi gick tillbaka till hotellet, men den fanns inte kvar på rummet och det var ingen som hade sett till den. Kanske hade den hamnat bland lakanen? Tack och lov tog de sig omaket att titta igenom dagens tvättberg och där fanns den. Vilken lättnad! Hade den inte blivit återfunnen så vet jag inte om jag hade orkat börja om med dagboksskrivandet igen.

Kommunikation överlag kan vara en knepig balansgång. Det finns olika kanaler och sätt beroende på vem eller vilka som ska nås och vilken typ av frågor och ämnen som berörs. Det är lätt att försöka pracka på mottagaren för mycket ibland, vilket riskerar att leda till monolog snarare än dialog. Fast ibland borde jag lyssna mer på mina egna behov och inte försöka vara så överdrivet försiktig och omtänksam mot mottagaren.

Vad ska du bli när du blir stor?

När jag gick i lågstadiet ville jag bli brandman eller kanske lastbilschaufför. Det där med att ”släcka bränder” sysslar man nog med på alltför många arbetsplatser i dag, men det är förstås en annan sak. Egentligen var det inte just yrket i sig som fick mig att intressera mig för att bli brandman. Det var snarare det att jag ville jobba i en mansdominerad bransch. Jag kände inte alls för något av de yrken som flickor förväntades välja. Jag ville snarare välja tvärtom, visa att det gick att bryta invanda mönster istället för att bara följa strömmen. Det minns jag att någon av lärarna lyfte upp vid ett kvartssamtal också, att jag svarade det jag själv tyckte även om övriga tyckte någonting annat.

Jag var pappas flicka och gillade teknik redan då. Det var roligt att få hjälpa honom med larmtablåerna och prova på att löda, eller dra ledningar och böja plaströr. Jag har nog alltid beundrat dem som gör någonting med händerna, såväl hantverk som annat, men för egen del är nog pennan det verktyg som jag hanterar bäst. Inte så illa det heller egentligen, men kanske inte så användbart när det kommer till att underhålla eller renovera hus. Det är inte alls så att jag inte gillar att göra mer praktiska göromål, mer att jag övat för lite på det och därför känner mig osäker på hur jag ska göra.

För att återgå till yrken. Jag minns att min kompis högsta önskan var att få stå i kiosk för då kunde man ju äta så mycket godis man ville. Så var det förstås inte i verkligheten, och det var inte heller någonting som jag triggade igång på, men det var den föreställning som fanns när vi var barn, före lösgodisets tid.

Jag blev varken brandman eller lastbilschaufför utan civilingenjör inom elkraftteknik, men det är ju inte heller det mest kvinnodominerade yrket man kan välja har jag förstått. Ändå var vi nog nästan en fjärdedel tjejer på gymnasiet, fyraårig teknisk linje elkraftteknik, och runt en tiondel tjejer på KTHs Elektrotekniklinje (omkring 200 grabbar). Sista året, med mer kraftinriktning, var tjejerna mer dominerande, kanske en fjärdedel, och det är väl den nivån det hållit sig kring även inom arbetslivet, någon gång ända uppemot en tredjedel. Fast just ”äkta” elkrafttekniker finns det överlag väldigt få av nu, oavsett kön. Min kompis då? Nej, hon valde också ett annat yrke.

Idag har vi just slutfört ett musikalprojekt, Luthers ungar. Det har varit roligt hela vägen och vi har känt att det gått framåt för varje övning. Tänk att det blev så bra slutresultat också när vi spelade upp i Håtuna kyrka i dag. Det är extra roligt när man gör någonting tillsammans som man sedan kan associera till i olika sammanhang. Vi kommer nog att brista ut i en och annan sångstrof vid olika tillfällen framöver, exempelvis ”Hjälp mig, hjälp mig”. Nu under övningarna har vi i familjen inte kunnat låta bli att fortsätta Luthers replik ”Tacka herren, ty han är god!” med att sjunga vidare på Taizésången med samma starttext, ”Hans lov varar evigt”. Gemensamma minnen och beröringspunkter svetsar samman och utvecklar.

Ett annat större musikprojekt som jag och maken deltagit i, förutom alla olika mässor vi sjungit genom åren, är Strauss-operetten En natt i Venedig. Där var också övningarna en viktig del av helheten. Då var vi nygifta, så det var ett tag sedan. Maken spelade Enrico, förste älskaren. Födelsedagssången till Delaqua användes sedan flitigt i kören under några år. Annars var det väl mest mästerkockar och förvaltare som triggade igång associationerna långt efteråt och först på senare år börjat blekna bort. Några år senare hade vi också en jubileumskonsert med lite olika presentationer och sånginslag. Det var också riktigt roligt. Fast lite sorgset var det också, för i samband med den sista övningen, på min trettioårsdag, fick jag besked om att mormor gått bort. Fast det kändes ändå bra att vi firat min födelsedag redan någon dag dessförinnan och att hon då hade kunnat vara med och ha trevligt tillsammans med oss och våra andra gäster.

Jag ser fram emot flera sådana här musikprojekt framöver.