Från lek till allvar

Världen är i ständig förändring och det är inte alltid så lätt att hänga med i samma takt. Jag kan känna mig riktigt mossig i vissa sammanhang, men samtidigt jobbar jag på en arbetsplats där vi i många fall ligger i framkant. Det känns givande att få arbeta med just utvecklingsfrågor, även om omvärlden kan kännas lite seg ibland. Det vi började arbeta intensivt med för tio år sedan är nu moget för lite mer storskalig introduktion på marknaden. Själv har jag släppt dessa områden för flera år sedan och det jag gör i dag har inte fullt så långa ledtider utan skulle väl snarare ha behövt bli implementerat i förrgår istället för någon gång i framtiden. Fast nu var det ju inte jobbet jag hade tänkt skriva om.

När jag föddes fanns det bara en tevekanal och de flesta hade inte ens färgteve utan världen fick ses i svartvitt. Sveriges andra kanal kom när jag var ett drygt år gammal och sedan var det två kanaler som gällde en bra bit upp i tonåren. I mitten av 80-talet kom kabelteven. Det testades först i ett par flerfamiljsområden, men vi var också väldigt tidigt ute. Jag tror att vårt villaområde var det första i hela Sverige som fick denna möjlighet. Wow, nu kunde vi välja mellan ett flertal kanaler med serier, musikvideos och annat. Jag minns att det var spännande med reklampauserna också. Det var ju någonting helt nytt. Då var pauserna varken lika många eller lika långa som de kan vara i dag och de var sällan särskilt inriktade mot den svenska publiken heller utan kändes väl mer som någon slags parodiinslag. I dag känns det ibland som att reklamtiden är längre än programtiden. Jag brukar hinna glömma bort vad det var jag tittade på före reklamavbrottet, och därmed riskera att tröttna och missa slutet på det jag börjat se på. Reklamavbrotten är säkert en bidragande orsak till att jag inte tittar särskilt mycket på teve längre. Tittandet har också ändrat karaktär. Det behövs inte längre någon teveapparat utan nu kan man använda sin dator eller till och med titta på program i sin mobiltelefon. Många program kan man välja att se när man vill, utan att först behöva spela in programmen. De så kallade play-kanalerna är mycket uppskattade. Det är inte bara teveprogram som sänds ut utan många privata personer eller grupper lägger ut filmer i ett konstant flöde. I familjen ägnas nu betydligt mer tid åt olika YouTube-kanaler än åt tevekanalerna.

Jag minns också när videobandspelaren introducerades. I början fanns det flera olika system och det är inte alltid det är det bästa systemet som tar hem segern. Vi hade ett system där man kunde spela in på båda sidorna av kassetten och det var väldigt tydligt hur många minuter in på bandet man befanns sig, även om man inte började spola det från början. Nästan barnsligt enkelt, men det slogs ändå rätt snabbt ut av det betydligt mindre användarvänliga VHS (Video Home System). Hur bildkvaliteten skiljde sig vet jag inte. Under början av 2000-talet blev det allt vanligare med DVD-spelare istället och nu verkar det gå mer och mer emot helt digitala lösningar. I den mån man fortfarande spelar in program så gör man det direkt mot en hårddisk och man kan både spela in och titta av samtidigt.

När man var i rörelse då, ja då kunde man ha med sig sin freestyle, en portabel kassettbandspelare, om man ville lyssna på musik eller för den delen ljudböcker. Sedan kom CD-spelaren och därefter den betydligt smidigare MP3-spelaren. Nu handlar allt mer om digitalisering och det ska bli spännande att se vilka lösningar som dyker upp i framtiden.

Intresset för ord är någonting som barnen fått i arv, åtminstone flickorna. Det är egentligen förunderligt att det fanns några ord kvar att ärva när vår förstfödda tagit sitt. Vi roade oss med att notera alla ord hon lärde sig, och kunde skilja på, fram till sin tvåårsdag. Det gjorde vi förresten även med de andra två. Vi försökte också skriva in hur uttalet var då ordet var nytt i vokabulären. Det var väl inte perfekt uttal från första början, men så mycket bebisspråk blev det då inte med den tösen, i synnerhet inte efter tvåårsdagen. Jag tror inte heller att hon ritade mer än en enda huvudfoting innan hon övergick till mer personlika porträtt och vid fyraårskontrollen hade hon mycket hellre velat skriva bokstäver än rita figurer och hon tyckte att kritorna de hade på BVC var groteskt stora att hålla i. Hur som helst så kunde vi räkna till hela 500 ord då hon fyllde två, vilket tydligen är minst dubbelt upp mot det som anses normalt. Vi trodde att det var det normala för då hade vi ju ingenting att jämföra med. Fast på BVC förundrades man. Hon hade knappt hunnit öppna munnen innan de sa att talet var det då inget fel på (ingenting annat heller för den delen). Oj, är inte alla barn såhär, tänkte jag, hur är de då?

En del ord minns man bättre än andra, speciellt om det finns en historia kring dem. Vi var ofta och tittade på runstenar, makens specialintresse, då barnen var små och de fick hjälpa till att ”meta” ”tentenens” storlek. När den förstfödda, då runt två år, var med på Gustavianum och fick se ett koppartryck (eller liknande) med en man vid en rest sten så blev hon genast mycket intresserad. Titta, runsten! Ett annat välkänt ord vid samma tid (liksom nu då hon själv studerar) var Tenta. Jag pluggade fortfarande och skulle ha en tenta några dagar senare. Det är väl ingen tvååring som vet vad en tenta är men hon trodde att hon hängde med i samtalet. Tenta! sa hon förväntansfullt. Fast den Tenta hon trodde att vi pratade om var hennes fasters hund Zenta, vilket förstås var någonting mycket trevligare. En annan populär figur var Lö-lu som man skulle läsa om varje dag, ibland varvat med Tom Fing. Det vill säga Rödluvan och en pojke som kallades för Tommy Tuffing.

För ett litet barn är allting nytt och behöver byggas upp från början. Det gäller förstås även ordförrådet och förståelsen för vad som heter vad. Ettan tyckte att det var svårt att skilja på vardagsrum (bardagsrum) och badrum (bardrum). Sa vi att det fanns i badrummet så frågade hon Vilket bardrum? Trean blev arg på oss när hon ville ha en smörgås och fick en macka. Det tog lång tid innan vi förstod att för henne betydde smörgås mjukt bröd och macka hårt bröd, eller om det nu var tvärtom. Ettan kallade länge smörgås för sujja, tills hon en dag sa Jag vill ha smörgås! Menar du sujja? frågade vi häpet och undrade om vi hört rätt. Tvåan tyckte att det var konstigt att bilen skulle ha appensin i tanken. Det var ju någonting man åt till mellis ibland.

Förutom att notera alla ord fram till tvåårsdagen så skrev vi även några rader varje dag i varsin femårsdagbok åt dem. Ibland var det svårt att hitta på någonting att skriva, andra gånger var det svårt att få plats med allt. Jag hoppas att de ska tycka att det är roligt att läsa när de blir lite äldre och kanske själva får barn någon gång. För egen del har jag skrivit dagbok i nära 39 år och ska strax avsluta den 120:e. Världshändelser har fått rätt liten plats, möjligen reaktioner på dessa. Världshändelser kan man ju få sig till livs via andra kanaler tänker jag, men hur dagen tett sig i det mindre perspektivet är någonting mer unikt. Det skulle vara intressant att skriva någonting mer publikt, men jag vet inte riktigt vad eller var. Jag övar mig med denna blogg så länge, och skriver en del på Facebook utöver det. Det är en helt annan sak att skriva fritt ur hjärtat, på sitt modersmål, än att skriva tekniska rapporter, på engelska, kopplade till diverse observationer och andra referenser.

Förut tänkte jag ibland att det är rätt fantastiskt hur mycket världen förändrades under mina far- och morföräldrars tid, från början av 1900-talet och framåt, eller för den delen under mina föräldrars uppväxt. Hur klarade man sig utan kylskåp, bil och telefon som var mans egendom? Sedan slogs jag av att utvecklingen fortsätter, kanske fortare än tidigare, och att det som är självklart i dag kanske inte ens existerade när jag själv växte upp. Det som var lyx då är vardagsmat nu. Det jag själv eftersträvade blev plötsligt uppfyllt utan minsta ansträngning. Ja, hur gör man egentligen för att hänga med i samma takt som utvecklingen? Är det okey att vara nöjd med det som är eller är man bara mossig då?

I dag behöver man inte kunna så mycket själv längre, på gott och ont. Det kan vara lite fördummande ibland tycker jag. Tekniken har blivit mer självförklarande, fast om du är tekniker och jobbar med det som ligger bakom alla flashiga interface så har du nog desto mer att hugga tag i.

Någon gång på 1980-talet köpte pappa en datorbyggsats som vi byggde ihop. Det var spännande att få vara med från början och att få programmera små spel som sparades på kassettband (om nu någon vet vad det är). Det pep, tjöt och hade sig när man använde minnet. Grafiken var riktigt dålig och naturligtvis monokrom. Spelen var av karaktären Några punkter, eller snarare klossar, rör sig framåt och om du har tur så kommer din punkt först i mål. För att få till det behövde man programmera ”på riktigt”, med IF, ELSE, FOR, GO TO, osv. Man behövde ha en plan och veta vad man gjorde. På skolan kunde man välja data som fritt val. Då satt alla i gruppen runt en (1) dator, en ABC 80 eller kanske till och med den lite modernare typen, en ABC 800. Bilden ovan visar ingen av dessa utan en helt annan gammal klenod från datorvärlden. Så småningom gick man över från kassettband till disketter. 1,44 MB kunde man få plats med, så det krävdes ofta många disketter för att kunna spara ner allt. Nu är det sällan det finns så små filer och dagens ungdom har kanske aldrig sett en diskett annat än som symbol i datorn när någonting ska sparas. Från svartvitt (eller grönsvart) till färg. Från DOS till Windows. Från stationär till bärbar. Från vanlig skärm till touchskärm. Ja, om man tänker tillbaka så har det absolut hänt en del.

På mitt första jobb efter gymnasieingenjörsexamen fanns det en gemensam dator för alla i korridoren, fast avdelningscheferna hade egna och sedan fick även enhetscheferna den förmånen. En riktigt bra sak var att man lät alla gå på datautbildning, en eftermiddag i veckan (ungefär hälften på arbetstid) under ett par veckors tid för att lära sig grunderna. På den tiden fanns det inga genvägar eller visuella hjälpmedel a la Windows utan det gällde att lära sig de olika kommandona. Efter knappt två års arbete, nere i Trollhättan, pluggade jag vidare till civilingenjör. Utöver intressanta arbetsuppgifter strävade jag även efter ett jobb där jag var betrodd med en egen dator. Det senare visade sig ha blivit ett självuppfyllande mål när jag kom ut. Det var redan var mans (och kvinnas) arbetsverktyg. Under en tid var jag i alla fall en av få som hade tillgång till extern e-post (ansöktes speciellt) eftersom jag behövde kunna utbyta filer externt. Övriga hade bara ett internt meddelandesystem. Ett par månader senare bestämdes att alla skulle få egna e-postadresser.

Telefonerna då, ja de hade nummerskiva och satt fast i väggen med en sladd. Senare kom de modernare knapptelefonerna och man slapp riskera att slinta med fingret i nummerskivan, mycket smidigt! Mobiltelefoner var ovanliga och krävde speciell utrustning i bilen. Det fanns även en portabel mottagare som man kunde ha med sig i t.ex. båten. Mobiltelefonen i sig var stor och klumpig, nästan i storlek som ett mjölkpaket. Alla förutsatte att den man ringde till befann sig hemma och det tog ofta en stund innan man fick dem att förstå att man befann sig miltals därifrån och inte hade möjlighet att komma förbi en sväng för något göromål. Efter ett tag krävdes inte längre egna basstationer och lurarna blev allt mindre innan de så småningom blev större igen. Det viktigaste med telefonerna var att kunna ringa med dem. I dag rymmer de en hel datamaskin, kamera, musikanläggning och lite allt möjligt. Själv fick jag inte min första mobiltelefon förrän i början av 2000-talet. Av någon anledning var det kvinnorna på jobbet som fick det sist, även med motsvarande arbetsuppgifter. I Enid Blytons böcker är just avsaknaden av telefon ett viktigt inslag. Barnen i böckerna behöver ofta ta sig till närmaste hus med telefon för att få kontakt med omvärlden, ringa polisen och höra av sig hem. Hade det ens kunnat bli någon story om det varit på mobiltelefonernas tid?

Det har naturligtvis hänt en hel del även på andra områden, men det får jag skriva om en annan gång.

I dag besökte vi Lejondals slott för första gången sedan vi flyttade till Bro för snart 16 år sedan. Slottet ligger fem minuters cykelväg från oss, men är bara tillgängligt för deras gäster. I dag var det vår tur att konferera där. Det var praktiskt och skönt att det låg så nära att jag och maken kunde cykla hem och ordna mat åt sonen under promenadpausen före lunch. Det gick smidigt och snabbt med tandemcykeln. Premiärtur för i år.

Det är lite roligt att vårt hus byggdes av dåvarande ägarna av slottet, för att de skulle bo här på äldre dagar medan barnen tog över slottet. Nu blev det inte riktigt så, men huset kallas ändå för Gamlebo av den anledningen, eller Villa Gamlebo som det tidigare hette. Vi är glada att det nu är vårt hem och känner att huset på något sätt verkar vara ämnat för just oss.

I oktober 1999 var jag på utbildning i internkvalitetsutvärderingsmetoden EFQM, en mycket givande och rolig utbildning, på Lejondals slott. När vi skulle hem igen så var däcket på bilen lite platt, men kollegan jag åkte med hade en pump med sig så att han kunde pumpa upp däcket igen. Vi åkte en bit och körde sedan åt sidan in på en mindre väg för att kontrollera att däcket var okey och höll luften. Det gjorde det. Det var Spireavägen vi stannade till på, den väg som ligger precis tvärs över gatan från vår infart. När maken knappt tre år senare ringde mäklaren för att få en tid då vi kunde komma och titta på vårt nuvarande hus och skulle notera tiden så råkade han ta just den penna som jag fått med mig från konferensen på Lejondals slott. Den dag budgivningen blev klar och vi stod som vinnare hade jag varit i Västerås och haft EFQM-redovisning. På hemvägen ringde maken och berättade den glada nyheten och då körde jag precis förbi på motorvägen något hundratal meter från huset.