Från lek till allvar

Tänka sig, ytterligare ett år har gått och bloggen fyller nu åtta år. Den har kommit att bli en kär och viktig del av mig och det hoppas jag att den ska få förbli.

Åtta är en symbol för oändlighet och ett konstant flöde av energi och kraft. Det är ofta relaterat till materiell rikedom, pengar och framgång i affärer. Om man tippar omkull åttan så blir det ett oändlighetstecken. Det får mig att tänka på Konsum, vilket i sin tur leder tankarna till apelsinisglass doppad i choklad som brukade inhandlas på Konsum i Gustavsberg under mina barndomssomrar.

I Kina är åttan extra betydelsefull som lyckotal. Det kinesiska ordet för åtta liknar ordet för välstånd. Vid OS i Beijing 2008 drev man igenom att senarelägga tävlingen så att invigningen kunde hållas 080808, med starttid kl 08:08 på kvällen (lokal tid). Det är det starkaste minnet jag har från det OS:et, men så är jag ju också mer intresserad av siffror och bokstäver än av sport.

Trots åttans fina status står 08:or inte högt i kurs. Det känns ändå som det har blivit bättre sedan riktnummerområdet utökades till att även omfatta Stockholms kranskommuner med såväl tätorter som landsbygd, vilket visst skedde redan i slutet av förra seklet. Tänk vad tiden går. En del vet nog inte ens vad en 08:a är och det är kanske inte så konstigt när merparten av alla telefonnummer i dag börjar på 07 och inte säger ett dyft om var i landet innehavaren hör hemma. Det var förresten lite roligt på 1980-talet då nästan ingen hade tillgång till mobil telefoni (läs släpbar). När vi var ute på bil- eller båtresa brukade pappa ha fullt sjå att förklara för de som ringde att han inte hade möjlighet att svänga förbi lite snabbt för att hjälpa till med någon brådskande elinstallation för han befann sig flera timmars resväg hemifrån. Nuförtiden förutsätter man snarare att den man ringer inte är hemma utan på språng någon annanstans.

I dag är det långfredag, en dag som inte precis brukar förknippas med lyckodagar. Fast på påskdagen, i övermorgon blir det annat liv i skällan. När död vänds till liv blir det glädje och jubel.

Den här veckan kommer att gå till historien, om inte globalt så åtminstone på min arbetsplats och i synnerhet på min egen enhet. Världsläget överlag blir man tyvärr mest deprimerad av i nuläget, ren och skär galenskap, och världsekonomin vacklar betänkligt, men det läggs det nog med fokus och oro på redan som det är så det överlåter jag till andra att debattera.

Veckan började rätt lugnt för min del. Det var en del trassel med stopp i trafiken på vägen till jobbet, eller snarare brist på stopp eftersom pendeltåget måste köra förbi vissa stationer på grund av något växelfel. Det gällde att kliva av i tid och ta en annan väg för att slippa åka fler stationer extra. Väl framme på jobbet visade det sig att alla skrivbordsplatser på vår hemmayta var upptagna. Jag valde ett bord utan skärmar istället, men datorn laddade ur så jag behövde hitta en laddsladd. Det låg ingen laddsladd i min väska och inte i skåpet heller för den hade förstås blivit kvar hemma. Jag fick leta runt efter en plats i någon av de andra huskropparna istället. Det löste sig efter ett tag, precis innan datorn hann ladda ur helt. Fast skärmarna fick jag förstås inte igång. Alltid är det någonting som strular,. Det är väl lite så livet är.

I tisdags eftermiddag tog jag ledigt för att gå till frisören och sedan ägna mig åt en del föreningsarbete. Det känns skönt att vara sommarklippt och fin istället för att se ut som en levande rishög. Sedvanlig körövning på kvällen. Onsdagen inleddes med tandläkarbesök, första gången på hemmaplan. Det kändes bra att slippa den långa resvägen som jag haft till min tidigare tandläkare och det blev inte alls lika svindyrt heller. Jag känner mig nöjd med bytet. På onsdagskvällen skrev jag ihop en ny låttext till en fotbollshymn som verkade klart sjungbar.

Efter diverse möten i torsdags var det dags att tacka av min kära kollega. Vi kommer att sakna henne och hon kommer att sakna oss nu när hon nu tar sig an nya utmaningar, men det kommer att gå fint för oss alla. Det var riktigt många som anslöt till avtackningen. Det blev tårta, tal och överlämning av present. Jag tror att det är första gången som en avskedspresent faktiskt verkar ha prickat helt rätt. Så kom vi då till avtackningens (anti)klimax. Jag fick med mig alla på min enhet att framföra min hyllningstext till vår fotbollsbitna kollega. Vi hade tyvärr inte hunnit öva innan, men hur svårt kunde det vara? Oj, oj, oj, utan någon form av intro var jag helt borta redan från början och de andra skulle ju hänga på mig. Jag borde ha övergått till att läsa upp texten istället (för den tycker jag fortfarande att jag verkligen fick till). Kollegan lyckades åtminstone uppfatta vilken melodi det borde ha varit och framträdandet har blivit lite av en snackis efteråt. Det är förmodligen ingen som tror att jag normalt sett kan sjunga. Hade det varit för några år sedan så hade jag väl velat sjunka genom golvet, men nu kändes det mer fint att de andra ville hänga på och att vi försökte tillsammans. Vi gör inte så mycket väsen av oss normalt, rent socialt, vilket gjorde det lite extra speciellt. Sammansvetsande teambuilding på ett nytt sätt.

I fredags var det kollegans sista dag hos oss. Det blev en fin dag med mycket tid för samvaro och samtal och återkommande skrattattacker, mestadels kring torsdagens ”succeframträdande”. Jag skrattade så att tårarna sprutade. En annan kollega jämförde vårt framförande med en barnteckning, vilket var en fin och kärleksfull jämförelse, och vi har redan fått flera (mindre allvarliga) förfrågningar om att sjunga igen. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att det inte skulle gå åtminstone hyfsat, och resultatet ligger helt och hållet på mig och min uppenbara naivitet, inte på mina kollegorna som ställde upp. Det är så fint att se hur vi ställer upp för varandra, hur vi trivs med varandra. På köpet fick jag mig en viktig tankeställare som jag tror att jag behövde.

I går, lördag, ägnade jag mig mest åt välbehövlig vila. Det var lite varmare ute igen så tomatplantorna fick komma ut under dagen både då och i dag. Våren har tagit nya tag.

I dag är det Palmsöndag och var jag kyrkvärd under förmiddagen. Palmsöndagen är dagen så fasteinsamlingen avslutas och traditionellt är det också då som insamlingsbössorna lämnas in under gudstjänsten. På Palmsöndagen får alltså bössan följa med in i kyrksalen istället för att lämnas kvar ute i vapenhuset, fast nuförtiden är bössorna främst digitala.

Jag var nog lite trött när jag läste igenom dagens texter i går för när jag läste dem i dag kände jag inte riktigt igen dem. Efter mässan, när jag hade diskat och torkat nattvardskärlen, plockat undan textilierna, räknat kollekten och tagit en snabb fika, gick jag och maken hemåt. Vi tog med oss varsin (tom) soppåse som vi under vägen fyllde med skräp. Vi kom inte speciellt långt innan påsarna var fulla, men det kändes gott att åtminstone göra något åt närmiljön. När vi kom hem satte jag på tvättmaskinen som jag hade förberett under morgonen. Efter en enkel lunch la jag mig och sov i nästan två timmar och sedan var större delen av dagen, och helgen, slut. Hängde tvätt, åt middag (rester från veckan) och tittade på Mästarnas Mästare. Under middagen fick vi förresten besök på tomten av ett rådjur. Det var förmodligen han som åt upp all bark på vår meterhöga tallplanta häromdagen, så nu lär den väl inte överleva.

Snipp snapp snut så var veckan slut.

På jobbet har jag börjat utnyttja möjligheten att rådfråga Copilot. Det kan vara när jag behöver svar på en fråga eller inte riktigt hittar rätt funktion i något av Microsofts program, men oftast är det för att leta reda på dokument eller korrespondens som jag vet finns någonstans men inte lyckas hitta på egen hand. Ibland får jag riktigt dåliga svar, men oftast leder det mig rätt eller åtminstone en bra bit på väg.

I dag hade jag i vanlig ordning idétorka när det var dags att komma på någonting att skriva om. Visst det finns väl alltid saker att skriva, men vissa saker har jag inte lust att skriva om och andra vill jag inte skriva om just här eller så hittar jag inte tillräckligt med inspiration för att lyckas få ihop en bra text. Jag kan väl testa med att fråga Copilot, tänkte jag. Sagt, eller åtminstone tänkt, och gjort, men innan jag skriver vidare om det så kanske det kan vara bra att förklara lite vad Copilot är. För enkelhets skulle bad jag Copilot att svara även på den frågan.

”Copilot är en AI-kompanjon skapad av Microsoft, designad för att vara din hjälpsamma följeslagare i samtal och problemlösning. Jag kan ge information, idéer, tips och stöd, oavsett om det gäller kreativt skrivande, vardagsproblem, faktagranskning eller bara ett trevligt samtal.

Mitt mål är att vara intuitiv och inspirerande, samtidigt som jag anpassar mig till dina behov. Jag älskar att dela kunskap, väcka tankar och hjälpa dig utforska världen—allt från det stora och komplicerade till det lilla och personliga. Lite som en samtalspartner med oändligt bibliotek och en touch av humor.”

Där verkar han (eller är det en hon, eller visst ja, det är ju ingen människa utan mer en det) redan ha börjat bekanta sig med mig utifrån den konversation vi haft tidigare och som jag nu tänkte dela med mig av här.

För att få så bra svar som möjligt är det viktigt att försöka få in frågan i ett sammanhang. Vad är jag ute efter och varför? Helst ska man vara trevlig också för det ger bättre svar, precis som vid mänsklig interaktion alltså. Jag var nog mer neutral än trevlig, men inte direkt otrevlig i alla fall. Min fråga, som inte var någon fråga i egentlig mening, blev ”Jag har en blogg där jag skriver om lite av varje, beroende på vad jag känner för. Jag skriver minst ett blogginlägg i veckan. Nu skulle jag behöva tips på vad jag kan skriva om.”

Svaret kom omedelbart.

”Vilken fantastisk vana att ha en blogg där du kan uttrycka dig! Här kommer några idéer för ditt nästa blogginlägg:

1. En dag i ditt liv – Ge dina läsare en glimt av hur en vanlig dag ser ut för dig. Kanske dela några foton som illustrerar ögonblicken.
2. Dina tankar om ett aktuellt ämne – Vad pågår i världen eller i din stad som fångat ditt intresse?
3. Bok- eller filmtips – Recensera en bok, film, eller serie som du nyligen läst eller sett.
4. Personligt mål och reflektion – Dela ett mål du nyligen har nått eller ett mål du arbetar mot. Det inspirerar andra!
5. Ditt favoritställe i staden – Berätta om ett mysigt café, en park, eller någon annan plats som betyder mycket för dig.
6. Ett recept eller en hobby – Om du gillar matlagning eller har en hobby, dela något om detta med dina läsare.
7. ”Vad jag har lärt mig på sistone” – Reflektera över en insikt eller erfarenhet som har påverkat dig.
8. En lista över dina favoriter – Favoritlåtar, filmer, platser att besöka, eller något annat som känns personligt och kul.

Vilken av dessa idéer känns mest rätt för dig? Eller kanske har du själv någon tanke som vi kan utveckla!”

Kul med lite inledande smicker. Det ger pluspoäng. Jag gick igenom förslagen ett och ett. En dag i ditt liv? Nej, det har jag redan skrivit om tillräckligt och jag har inga nya bilder att illustrera det med heller. Dina tankar om ett aktuellt ämne? Nej, världsläget i dag känns ju mest deprimerande. Bok- eller filmtips? Kommer inte på någonting sådant just nu. Personligt mål och reflektion? Nån annan gång kanske, nu har jag ingen lust. Ditt favoritställe i staden? Vad skulle det vara? Ett recept eller en hobby? Det har jag redan skrivit om och just nu kommer jag inte på någonting ytterligare. ”Vad jag har lärt mig på sistone”? Det hade ju kunnat vara någonting, men vad har jag lärt mig som kan vara värt att dela med mig av i detta forum. En lista över dina favoriter? Ja, kanske det, men inom vilket område? Jag måste nog be om ytterligare råd.

Jag fortsatte konversationen med min interaktive kompis. ”Det är mycket av just detta som jag brukar skriva om, men just nu hittar jag ingen inspiration kring det. Listor över favoriter är lite nytt, men jag behöver fler förslag på områden som kan listas.”

Svaret lät inte vänta på sig denna gång heller.

”Förstår! Listor kan verkligen vara ett härligt format att utforska. Här är några områden du kanske inte har tänkt på än, men som kan ge dina läsare något nytt och spännande att läsa:

1. Favoritcitat eller inspirerande ord – Citat från böcker, filmer, eller personer som har påverkat dig.
2. Oväntade kombinationer – Kombinera två saker du älskar, t.ex. ”Mina favoritfilmer kopplade till resmål jag vill besöka.”
3. Platser jag vill besöka – En drömmig lista över städer, länder eller till och med lokala platser du vill uppleva.
4. 10 saker som gör mig glad just nu – En uppmuntrande och positiv lista över små saker som lyser upp din vardag.
5. Historiska händelser jag fascineras av – Perfekt för läsare som gillar historia.
6. Vardagshacks eller lifehacks – Smarta tips för att göra livet enklare, kanske specifikt för din egen rutin.
7. Dolda pärlor i musikvärlden – En lista över låtar eller artister som du tycker fler borde känna till.
8. Saker jag önskar jag visste tidigare – Reflektioner och lärdomar som kan hjälpa dina läsare.
9. Mina favoritkombinationer av smaker – Dela ovanliga eller oväntade smakkombinationer som du älskar!
10. Egenskaper eller färdigheter jag beundrar hos andra – Ett introspektivt ämne som kan inspirera läsarna att fundera över sig själva.

Kanske någon av dessa idéer kan sätta igång din inspiration? Eller vill du att jag gräver ännu djupare inom ett visst tema?”

En del av detta var i och för sig rätt bra tips, men det skulle kräva mer tid och engagemang än vad jag kunde uppbåda där och då, eller här och nu. Det som låg närmast till hands var väl 10 saker som gör mig glad just nu. Fast så många kom jag inte på, åtminstone inte för en mer officiell lista. Nej, det där gav mig ingen vidare inspiration ändå. Kanske lika bra att ta en paus och ge några väldigt ledsna krukväxter vatten. Så fick det bli och rätt vad det var så kom inspirationen. Varför inte skriva om just Copilot? Jag hade ju till och med skrivit upp det som en sak att skriva om någon gång även om jag inte alls tänkt göra det på det här sättet.

I kväll tog vi en promenad i mörkret i hopp om att kanske, kanske få se lite norrsken. Det fick vi tyvärr inte, men det var var ändå lite häftigt att få se alla stjärnor som gnistrade i skyn, och roligt att en del av dem lyckades fastna på bild.

I övrigt under helgen har vi ordnat födelsedagsfirande med våfflor; först matiga våfflor med räkor, rödlök, mm och sedan efterrättsvåfflor med grädde och hemlagad björnbärssylt. Det smakade fantastiskt gott. I dag, på Marie bebådelse, har jag varit kyrkvärd. Kören SångGlädje sjöng och det var ovanligt många församlingsbor i bänkarna. Sedan har tiden ägnats åt vila och föreningsverksamhet – protokoll, beskrivande texter, uppdatering av medlemslistor och mötesförberedelser. Det var nästan så att jag glömde att jag skulle skriva någonting här också. Nu ska jag återgå till mitt fixande igen så att jag blir klar med det någon gång. Skönt i alla fall att jag kan jobba hemifrån i morgon.

Jag känner mig väldigt trött nu i kväll, trots att jag sovit middag i 2 1/2 timme (jag var i och för sig vaken från fyra i natt). Jag hade velat gå och lägga mig tidigt, men kom på att jag inte har skrivit något blogginlägg denna vecka. Vad ska jag hitta på att skriva om som inte behövde bli så långt? En dikt kanske? Om vad? Eller en limerick, fast den måste ju ha ett innehåll och en knorr. Suck!

Jag gjorde ett försök ändå och lyckades knåpa ihop detta lilla mästerverk (nåja).
Det var en kvinna i Bro
Som var trött må ni tro
Ett blogginlägg skulle ut
Hon kom på det till slut
När fantasin likt fröna fått gro.

Nåväl, den blev ju rätt hyfsad ändå, men behöver kanske utvecklas en aning. Ett blogginlägg kan väl inte vara så viktigt att det kommer före sömnen? Nej, egentligen inte, men jag håller hårt på mitt mål att få ut minst ett inlägg varje (kalender)vecka och nu när jag klarat av det i snart åtta år så vill jag ju inte bryta den trenden. Ett självpåtaget måste med andra ord, men samtidigt inspirerande även när inspirationen saknas.

Medan middagen stod på spisen passade jag på att plantera om mina paprikaplantor och så lite nya fröer. Jag sådde lite i morse också. Tomatplantorna får jag försöka skola om till veckan när de har växt till sig lite ytterligare (och jag orkar ta itu med dem). Det blir i alla fall väldigt få sorter i år för jag hade tydligen tagit slut på fröerna och missat att ta nya av mina favoritsorter.

För övrigt har jag även läst ut Keplers Sömngångaren, vilket passar in rätt bra in på temat trötthet. Jag hade som mål att läsa ut boken före bokrean eftersom jag vet att Keplers böcker alltid brukar dyka upp där. Rean börjar i övermorgon, så den delen lyckades jag också med, utöver att få ihop veckans blogginlägg alltså. Hurra, vad jag är bra alltså, hela två mål uppnådda i dag.

Denna vecka har förstås genomsyrats av det hemska dådet i Örebro, inte minst vad gäller nyhetsrapporteringen. Kanske känns det lite extra nära eftersom yngsta dottern bor i staden och flera gånger har vistats i närheten av skolan där det ofattbara ägde rum. Man ska väl egentligen inte spekulera kring orsaken, men jag tänker på utanförskap och ilska och undrar hur man ska göra för att undvika den här typen av tickande bomber. Dådet är på alla sätt oförlåtligt, helt oavsett vad som låg till grund för det, men vad hade behövts för att inte hamna där och vad behöver göras för att inte hamna där igen? Hur uppmärksammar man det/de som inte syns, de som inte känner sig sedda och hörda? Jag tänker också på hur viktigt det är att få bli sedd och hörd, hur betydelsefullt ett leende och några välkomnande ord kan vara, att någonting litet kan bli det största och viktigaste som hänt någon just den dagen. Det behöver ju inte ha någonting alls att göra med förövaren i just detta fall, men rent allmänt tror jag att de små vardagliga delarna i livet kan betyda så mycket mer än vi någonsin kan förstå, både det som finns och det som saknas.

Veckan har, tack och lov, innehållit även annat. På jobbet är det i vanlig ordning fullt upp, men ändå mer rimligt nu än vad det har varit ett tag. För egen njutning har jag deltagit i boksamtal, sjungit i kör och haft högläsning tillsammans med maken. Lite har jag även hunnit läsa på egen hand. I dag sjöng vi i kyrkan. Det kändes roligt. Jag känner mig också väldigt tacksam över B som ryckte in som kyrkvärd med så kort varsel och löste allt så bra tillsammans med kyrkvärdspraktikanten L. Efter det goda kyrkkaffet, som för min del blev kyrkte, samlades vi i kyrkan för att lyssna på Ulf Lindgrens föredrag kring kyrkvärdens roll. Det var både intressant och roligt och kändes bra att det var så pass många som valde att stanna och lyssna.

I torsdags tog jag semester för att komma någon vart med föreningsbokslutet som måste vara klart inom kort. Rent tekniskt har jag fortfarande inte påbörjat just den fasen, men jag har åtminstone tagit mig över den höga tröskeln med programvarunedladdning, överföring av filer och att bekanta mig med systemet. Utöver detta har jag också lyckats komma åt hemsidan igen, uppdaterat texter, lagt in eftersändning på mejladresser, länkat till nya dokument och lite annat. Det krävdes rätt mycket knåpande för att få till, men det känns skönt att ha det avklarat och jag känner mig faktiskt stolt över att jag lyckades hantera hemsideprogrammet och lösa de problem som dök upp. Jag har fortfarande en hel del kvar att göra med bokslutet, men nu känns det ändå klart överkomligt. Kanske tar jag en semesterdag till nu till veckan för att göra klart det för det är inte riktigt görligt att orka med både det arbetet parallellt.

Jag och maken har summerat ihop utfallet av höstens fönsterrenovering, både det som blev ”färdigställt” och det som helt återstår. En riktigt deprimerande historia. Då var det betydligt roligare att ta itu med sådden. Jag sådde de första tomatfröerna i går, och sätter nog en omgång till lite senare. Tyvärr missade jag att ta fröer från mina tomater i höstas så det blir inte så stor variation av sorter denna gång, men det blir säkert bra ändå. En lite lustig sak var att jag efter sådden i går satte mig och läste igenom texterna till dagens högmässa eftersom jag var inställd på att behöva vara kyrkvärd i dag. Dagens tema visade sig vara Sådd och skörd. Det kunde knappast ha passat bättre.

Mina två orkidéer, de jag ännu inte lyckats ta livet av, har börjat blomma igen. De får stå för kärleken och hoppet om en bättre framtid. Det går inte att bekämpa mörker med mörker, så låt oss var och en vara med och sprida det ljus vi har. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I dag har jag, som så många andra (sön)dagar, varit kyrkvärd. Det som skiljde ut sig denna gång var att jag faktiskt sa allt det som jag hade tänkt säga vid välkomnandet. Det kändes väldigt konstigt. Jag kan faktiskt inte minnas när det inträffade senast. Efter gudstjänst och kyrkkaffe var det föreläsning om Bibeln, en av kristna livets hörnpelare. Det visade sig vara mycket intressantare än det lät.

När vi kom hem igen gick jag upp på vinden för att leta reda på ett skolarbete från högstadiet. Tyvärr lyckades jag inte hitta det så jag får väl leta mer en annan gång. Då blir det nog lättare att gå direkt på letandet än det var denna gång. Det första hindret var fladdermössen som brukar bo vid ena skorstensstocken, precis där man måste gå förbi innan man kommer till resten av vinden där vi har det ”bra att ha någon gång skräp” vi samlat på oss. Nu gick det inte att gå där eftersom det var fullt med fladdermusspillning på golvet, eller rättare sagt på tidningarna som jag har täckt golvet med (just av denna anledning). Jag fick alltså börja med sanering. Det var lite knepigt att se först eftersom lampan i taket passat på att sluta fungera, men jag lyckades trassla mig fram till den så att jag kunde sätta dit en ny lampa istället. Nu har jag lagt ut nya tidningar. Jag orkade inte leta så mycket sedan, men kunde i alla fall inte hitta det jag letade efter vid ett första översiktligt sökande. Det är inte ens säkert att det är uppe på vinden jag har det.

En annan sak som jag inte lyckats hitta är min bilnyckel. Den har varit borta i flera veckor nu. Det är ju rätt typiskt nu när bilen för en gångs skull tycks fungera som den ska. Fast vi använder inte bilen så ofta och jag föredrar tåg och promenader om jag får välja så det har än så länge inte känts som en så stor förlust som det hade kunnat vara. Jag är rätt säker på att nyckeln ligger här hemma någonstans. Förmodligen har jag haft den i handen när jag burit in någonting och så har den råkat hamna någon helt annanstans än vad det var tänkt. Tids nog kommer den säkert fram, om inte för så gör den säkert det när vi har beställt en ny nyckel.

Ha en trevlig vecka!

Vi lyssnar ofta på ljudböcker när vi åker bil, speciellt under längre resor. Det har blivit många ljudböcker genom åren, av lite skiftande slag. Nu lyssnar vi på Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, den tredje boken i Milleniumserien. När vi träffar dottern lyssnar vi istället på Catharina Ingelman-Sundbergs Kaffe med rån. Det är två böcker av helt olika karaktär. Den senare, om pensionärsligan, är komisk och lockar ofta till skratt. Den första kan också locka till skratt, eller åtminstone leenden, men berättelsen är verkligen inte någon lättsam berättelse och leendena handlar mer om att se det komiska i en hård vardag. Just det tror jag är en viktig överlevnadsinstinkt, att försöka se och fånga de guldkorn som dyker upp, oavsett hur det ser ut i livet för övrigt.

Lisbeth Salander i Milleniumtrilogin är minst sagt speciell, men hon har ju också haft en minst sagt udda uppväxt och har inte precis blivit bemött på något avundsvärt sätt. När jag hör om henne tänker jag på hur viktigt det är att bemöta personer utifrån deras förutsättningar och att inte luras av alla andras uppfattningar. Hur många är det egentligen som aldrig får en chans att visa vad just de är bra på, som aldrig får känna att de duger i samhällets ögon? Jag vet inte, men jag är helt övertygad om att det är på tok för många.

Det är stor skillnad på upplevelse beroende på vem som är uppläsare av en bok. Det spelar ingen roll hur intressant boken i sig är om den inte blir uppläst på ett bra sätt. Många har förmågan att läsa med inlevelse, så pass att man verkligen lever sig in i berättelsen och får hela persongalleriet att bli levande. Andra är bara sövande. Jag minns att vi lånade Robinson Crusoe från biblioteket ett år och jag ville verkligen få höra hela berättelsen, men det gick inte. Jag kan inte minnas någonting från den boken för uppläsningen var så sövande att jag somnade nästan direkt när den började spelas. Tur då att det inte var jag som körde. Andra böcker vill man bara höra mer av. Konstigt nog är författarupplästa böcker ofta sämst (fast just Robinson hörde förstås inte till den kategorin). Trots att de rimligen borde veta hur meningarna ska tolkas och uttalas så blir det ofta lästa med helt fel betoningar.

Vi har lyssnat på många böcker av Arto Paasilinna, upplästa av Frej Lindqvist. Böckerna är fantasifulla och lite dråpliga, men samtidigt tankeväckande. De passar bra för att lätta upp och få tankarna på annat när livet för övrigt kan vara lite tufft. Många deckare har det också blivit, men även barn- och ungdomsböcker som Pippi Långstrump, Kastrullresan och Anne på Grönkulla.

Nu åker vi allt mindre bil, så för att det inte ska behöva ta flera månader att lyssna klart på en bok har vi i år börjat lyssna på dem även inne i stugvärmen. Jag tycker att det är lite småmysigt, speciellt när man inte riktigt orkar läsa själv. Fast under julledigheten hoppas jag hinna med att läsa åtminstone en pappersbok. Det finns ju så många som ligger på vänt. Jag tror inte att jag är riktigt mogen för den senaste Keplerboken ännu utan det får nog bli någonting lättsammare först. Det behövas lite extra skratt i tillvaron nu.

Den här veckan har bjudit på lite gott och blandat, där blandat inte alltid varit så gott. Veckan började med att vi inför den inbokade servicen i tisdags försökte byta till vinterdäck på bilen eftersom det skulle snöa under natten. Det gick ingen vidare för tre bultar gick av och vi fick helt enkelt ge upp och se oss besegrade. Bilen fick bärgas till verkstan. Vi fick i alla fall tillbaka bilen redan dagen därpå efter service, däckbyte och en rad andra åtgärder och nu verkar den, peppar, peppar, fungera som den ska. Det hör verkligen till ovanligheterna. Fick och fick förresten, det var förstås i utbyte mot en bunt tusenlappar. Sedan har det visat sig att ett par av våra fönster på södersidan varit i så dåligt skick att de behöver helt nya fönsterramar, inte gratis det heller.

I onsdags tog jag ledigt större delen av dagen, dels för att jag behövde det, dels för att det var dags att äntligen komma igång med en inventariegenomgång i kyrkan för att se vad som behöver åtgärdas. Det känns bra att det äntligen har påbörjats. Jag har anteckningar som jag behöver renskriva, men det hinns väl med tids nog det med.

I torsdags kväll var åtta av oss tretton kollegor på Solnakontoret ut och åt tillsammans. De har torsdagsquiz där och jag och tre kollegor tog hem segern. Vinsten visade sig vara deras julbord, två alternativa datum. Två av de andra kan inte någon av dagarna, så vi får se hur det blir. Det blir ju inte så kul att gå ensam. Oavsett så var det förstås kul med en seger.

På jobbet har det gått framåt. Många intressanta möten och insikter, inklusive insikten om hur mycket som skulle behöva göras inom en alltför kort tidsrymd. Jag vet inte riktigt hur jag ska få till det, men känner att jag verkligen behöver ha den där planerade julledigheten, och att den är viktig för att jag ska orka med jobbet sedan, så den tänker jag inte nagga på.

Efter jobbet i fredags tog jag och maken tåget till Örebro för några dagars umgänge med yngsta dottern. Hon bjöd oss på Thaisoppa och vitlöksbaguette på kvällen. I går, lördag, inledde vi dagen med att titta på julkalendern tillsammans. Efter frukosten tog vi en promenad bort till affären och handlade. Sedan byggde vi pussel och försökte lösa några gamla miniproblem från Ny Teknik. Det var svårt med alla mörka pusselbitar. Framåt kvällen tog vi bussen in till stan och gick på julkonsert i S:t Nicolai kyrka. Det var manskör med solister. Tyvärr fick jag nöja mig med att lyssna för jag hamnade bakom en reslig man som skymde det mesta av min sikt. Det blev ändå ett trevligt inslag under vår lilla helgtripp. Innan vi tog bussen tillbaka till lägenheten efter konserten åt vi middag på en trevlig grekisk restaurang.

I dag, söndag, byggde vi klart pusslet. Det är inte helt säkert att alla bitar hamnade på rätt plats. Vi fick lägga om delar av pusslet flera gånger innan vi fick ihop det. Kul att vi lyckades till slut i alla fall. Sedan tog vi vårt pick och pack och åkte in till stan. Vi gick bort till Wadköping och gick runt på deras julmarknad, köpte dock inget. Visade maken den fina lekplatsen som byggts i parken. Nu låg den i mörker så vi fick lysa oss fram. Tåget hem var försenat så vi missade vårt pendeltåg, men vi kunde ju ta det som gick en halvtimme senare istället. Det blev verkligen en fin helg tycker jag, trots ett lite småtråkigt väder, men efter två nätter i en smal soffa ska det nu bli skönt att få sova i min egen säng igen.

Då var även denna vecka snart till ända. Livet känns lite som att springa runt i ett ekorrhjul, modell större. Det kommer hela tiden nya saker innan jag hunnit igenom det som redan står på kö för att få min uppmärksamhet.

Veckan inleddes med en massa hostande. Låg vaken flera timmar på nätterna. Körövning var inte att tänka på. Natten till onsdagen fick jag i alla fall äntligen sova igen och sedan minskade hostan successivt under dagen. Tur det för jag började bli lite orolig för att jag inte skulle kunna åka till Västerås och ha det utlovade samtalet med Försäkringskassan. Passade på att plocka upp lite saker från källaren när jag ändå var där. De andra hade inte lyckats hitta sakerna, men jag hittade direkt vad jag sökte. Åkte sedan till kyrkorådets budgetmöte. Skönt att det inte blev alltför utdraget för jag hade en jobbuppgift som behövde färdigställas innan jag kunde komma i säng sedan.

I torsdags klev jag upp tidigt för att hinna till arbetsplatsträff tillsammans med kollegorna. Det var full aktivitet med operativa uppdrag och annat under dagen och gemensam middag på kvällen. Riktigt gott! Frågesporten jag hade satt ihop blev riktigt uppskattad, lite av en snackis. Kom hem framåt halv tolv och fick några timmars sömn innan jag behövde ge mig av igen vid halv sju. Fortsatt arbetsplatsträff som avslutades med en god lunch. Därefter några timmars digitalt standardiseringsmöte. Jag blev helt däckad av trötthet, typisk Zoom fatigue, så jag fick stänga ner kameran efter ett tag för att alls ha chansen att lyckas hålla ögonen öppna under resten av mötet. Skönt att få komma hem sedan. Orkade verkligen inte ta itu med någonting på kvällen.

I går, lördag, fick vi en riktigt fin höstdag. Vi började med körövning inför söndagens stora begivenhet, det vill säga i dag. Tur att jag hann bli tillräckligt frisk och hostfri för att kunna vara med och sjunga denna helg, även maken hann tillfriskna. Det blev ju lite trist att missa båda konserterna förra helgen. Illamåendet har inte hunnit släppa helt ännu, men det är inte alls så farligt som tidigare. Bra att det var kortare stycken denna gång och att vi fick sitta mycket. Det behövdes. Under eftermiddagen satt jag på entrétrappan och tog hand om mina pelargoner. Mycket av dem har blivit uppätet av larver. Tråkigt, men de verkar i alla fall inte vara kvar och smaska längre. Kanske föråt de sig? Jag hade tänkt sätta mig på verandatrappan först, men det gick inte att komma ut den vägen på grund av målarpapper som låg i vägen för att kunna öppna dörren. Kändes lite för omständligt att behöva bära runt alla växter. Skönt att få lite ordning på växterna innan de åker ner i källaren över vintern.

Så kom då söndagen med pompa och ståt. Det blev en riktigt lyckad kyrkoherdemottagning. Roligt att få vara med och sjunga tillsammans med alla duktiga sångare. Det kändes bra. När vi kom hem igen tog jag äntligen itu med en del uppgifter för Anhörigföreningen. Det finns så mycket mer att göra där, men tiden räcker verkligen inte till för det och nu finns det annat som måste få förtur. Borde ha kommit mycket längre med det andra, men har inte riktigt haft den orken och disciplinen.

Jag skulle behöva minst tre dagars helg känner jag. Dag ett för att vila, dag två för att göra någonting jag vill och dag tre för att vila igen och kanske ta en skogspromenad eller någonting annat lugnt. Om jag ska hinna klart med det som behöver bli klart nu till veckan så måste jag nog ta semester en dag, hur jag nu ska få in det. Kanske lättare med två halvdagar? Det är protokoll som ska skrivas, utredningar som ska läsas och kommenteras senast på fredag och myndighetssamtal som ska ringas, samtidigt som dagarna är inbokade med jobb och kvällarna med körövning, kyrkvärdsträff och aktivitet med kyrkorådet. Jag behöver i alla fall inte känna mig sysslolös.