Från lek till allvar

Jag tänker på hur olika lotten faller, hur olika livet kan se ut. Många runtom i världen har inte mat för dagen, medan vi har så att det räcker och blir över. Vi har mer kläder än vi normalt använder, speciellt jackor. Husgeråd och andra prylar fyller såväl skåp som bänkar, ett överflöd som flödar över och tar upp alltmer plats. Vi har inte bara varsin mugg att dricka vårt te i utan drygt 50 st (jag räknade just). På två personer! Det är ju faktiskt rätt sanslöst. Ofta tänker vi nog inte på hur bra vi egentligen har det, hur privilegierade vi är. För många är varje dag en kamp för överlevnad. Det vi ser som en självklar del av våra liv är nästintill ouppnåeligt för många andra.

Hur ska vårt överflöd kunna hjälpa andras brist? Tja, överflödet består, men någon gång emellanåt försöker jag rensa ut en del som kan skänkas till exempelvis Läkarmissionen där någon annan kan hitta det och använda det istället. Det skulle kunna göras i större skala. Jag är månadsgivare åt en rad olika organisationer som på olika sätt hjälper svaga och utsatta personer både i Sverige och i andra länder. Ibland delar vi också med oss av maten, men då är det främst inom den närmaste familjen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

När jag tänker tillbaka på veckan så känns det som om måndagen egentligen inträffade för 2-3 veckor sedan. Det har väl på något sätt varit lite overflow på intryck under veckan, åtminstone i förhållande till vad jag orkar med just nu. Översvämning kort och gott. Roliga saker, påfrestande bitar, intressanta samtal och lärorika delar i en salig röra. Helgen har varit lugn, men jag känner ändå att jag verkligen skulle behöva ha en helg till nu på direkten för jag har verkligen inte hunnit vila upp mig tillräckligt. Jag har i stort sett inte orkat med någonting av det som jag skjutit upp till helgen att göra, såsom att skriva protokoll och gå igenom viktiga utredningar (det sistnämnda är i alla fall påbörjat nu).

Veckan inleddes med ett besök på Västmanlands sjukhus i Västerås. Hela dagen skulle ägnas åt provtagningar var det tänkt, men så blev inte fallet. Istället blev det missad sjuktaxi, allmän kalabalik och ny tid om två veckor. Den lilla utflykten tog mig fem timmar, utan att det egentligen blev någonting uträttat alls. Jag stannade i alla fall till på hemvägen och fick tag i en väggalmanacka som jag saknat och köpte mig nya byxor och två fina tunikor/klänningar, och då kände jag mig lite gladare igen. På kvällen var det trivsamt möte med Internationella gruppen, men jag kände mig rätt avslagen.

På tisdagen hade jag behövt ta det lite lugnt, men istället var det mer ös än vanligt. Jag hade möten non-stop 9-17, borsett från en halvtimmes lunchpaus, och sedan en hel del mejlkorrespondens och liknande. Fem möten, fyra olika arbetsområden, och det var bara under det sista mötet som jag inte behövde vara drivande. Tur att resten av veckan var lugnare. Körövning på kvällen.

Onsdagen kändes jobbig. Två utredningar från Försäkringskassan. Skannade in dem, en sida i taget, men orkade inte ta mig an dem sedan. Bra att de skickades direkt till mig i alla fall, men konstigt att det så ofta dimper ner i brevlådan nästan en vecka efter att det är daterat och sedan måste kompletteringarna vara klara på en vecka för att hinna in i tid. Mycket stressande. Kände mig ledsen, rentav gråtfärdig. Det är ju viktiga saker som inte går att bara strunta i. Tur att arbetsdagen var lugnare, för jag orkade verkligen inte jobba heldag då. Kyrkoråd på kvällen.

På torsdagen kände jag mig illamående. Det kan bli så under stressiga perioder, men har varit bättre på senare tid. Jag tog det så lugnt jag kunde och gjorde bara det som inte kunde vänta, knappt det ens. På kvällen kom jag på mig själv med att känna mig lite mörkrädd fast jag inte brukar vara det, men sedan kändes det ändå mest skönt att maken var bortrest och att jag fick vara ensam hemma i lugn och ro.

I fredags hände ingenting speciellt här hemma frånsett att jag körde en maskin tvätt, jobbade och gick och handlade. Drygt 60 mil bort pågick däremot febril aktivitet med att få ihop svärfars flytt till den nya lägenheten. Hoppas att han ska trivas där nu.

I går, lördag, inleddes dagen med digital adeptträff. Det var nog första gången under de senaste två åren som jag inte blivit alldeles genomtrött efter max en timme. Det kändes bra. Efteråt däremot orkade jag knappt hålla mig uppe på benen. Maken kom hem igen på kvällen, lite tidigare än planerat på grund av den annalkande stormen. Vi spelade ett parti couronne innan vi gick och la oss. Jag förlorade, men blev i alla fall inte helt utklassad utan låg hack i häl.

I dag har tiden mest bara försvunnit iväg. Jag har läst lite och vi gick och hämtade paket och handlade mat. Annars har jag mest försökt vila i hopp om att tröttheten och huvudvärken skulle vilja ge vika någon gång, men det önskemålet uppfylldes inte. Man kan ju inte alltid få sin vilja igenom, men jag hoppas att det blir bättre nästa vecka i alla fall.

Veckan som kommer bjuder på Västeråsbesök för femte veckan i rad, körövning, leverantörsmöten med anbudsgenomgångar och diverse annat. Det ska nog inte vara något problem att få tiden att gå, svårare då att få tiden att stanna upp tillräckligt mycket för att hinna med det som behöver göras.

Var dag har nog av sin egen plåga, men vem kan ärligt säga att de aldrig någonsin har oroat sig för framtiden? Ofta lever vi nog alldeles för lite i nuet och låter livet passera förbi medan vi befinner oss någon helt annanstans i våra tankar. Fast ibland tror jag att det ändå kan vara av godo att bekymra sig för framtiden, och det är det jag tänker lyfta upp i detta inlägg.

Det finns två sorters orostankar. Det ena att oroa sig för sådant som man inte kan styra över hur mycket man än skulle önska. Eftersom det inte finns någonting man kan göra för att ställa det tillrätta så är det också svårt att få stopp på den typen av oro, katastroftankarna radar upp sig och äter liksom upp dig inifrån. Det andra är oro inför sådan som går att förändra. Jag tänker att det senare är kreativ oro, eller lösningsfokuserad om man så vill, förutsatt att man också utnyttjar sin förmåga att göra någonting åt det man oroar sig för. Det finns förstås en viss gråzon. Det kan ofta vara en kombination av de båda typerna och då gäller det sortera upp det och försöka släppa vissa bitar och fokusera på det påverkansbara.

Man kan oroa sig för klimatförändringar, miljökatastrofer och jordens undergång, för familjemedlemmar och jobb, men så länge man inte kan eller försöker göra någonting åt det så är oron helt bortkastad. Vi kan sällan påverka allt, men vi kan göra vårt bästa. Istället för att bara stå som åskådare och titta på så kan vi försöka göra vad vi kan. Alla har inte samma driv som Greta, men även mindre förändringar och påverkansarbete i andra forum drar sina strån till stacken.

Ibland, som inför vår privata möbelflyttkarusell nu till veckan, finns det delar som blir vad de blir, medan andra delar går att planera och sätta upp reservplaner för. Tänk om … Hur löser vi det? Går det att förenkla? Hur mycket tid har vi på oss innan vi måste vidare? När måste vi åka? Hur gör vi med maten? Hur gör vi om det blir fel? Tänk om vi blir för trötta, hur ska vi förhindra det? Saker kan fortfarande gå fel och allt kommer säkerligen inte att flyta på så som vi skulle önska, men förhoppningsvis tillräckligt bra för att det ska gå ihop och mycket bättre än de värsta skräckscenarierna. Det blir tight, men jag hoppas och tror att vi ska kunna se tillbaka på det sedan och säga ”Minns du den där vansinniga möbelflytten, tänk att vi lyckades få till det ändå”.

Och förresten, oavsett dåtid, nutid eller framtid, så är livet så mycket mer än bara plåga. Livet är fullt av alldeles underbara stunder om man bara öppnar ögonen för dem.

Nu går drygt två veckors julledighet (18 dagar) raskt mot sitt slut, bara några timmar kvar. Jag har lyckats ta mig igenom min lilla Att göra lista rätt bra, men så var den ju också rätt kort.

1. Vila – Detta har jag ägnat större delen av min tid åt. I går orkade jag lämna sängen redan under förmiddagen, det vill säga även utöver det sedvanliga intagandet av frukost i köket. Fantastiskt! Sedan blev jag så tvärtrött att jag somnade på soffan på eftermiddagen och sov som en klubbad säl i 2½ h, trots att jag sovit okey under natten. Jag kände mig rätt nedklubbad när jag vaknade igen också. Inte så bra för nattens sömn tyvärr, men det var nog inte bara det som spelade in. Jag lyckades i alla fall somna en stund även denna natt (eller snarare efter natten), vid halv åtta på morgonen, och fick en timmes välbehövlig skönhetssömn innan jag vaknade igen. Jag är definitivt inte färdig med vila-punkten ännu, men jag har absolut inte försummat den (snarare en massa annat, men det var ett nödvändigt och medvetet val).
2. Läsa klart boken jag höll på med – Jag läste ut boken på julafton och har lyckats läsa ytterligare 1½ bok sedan dess. Wow! Det är verkligen roligt att läsa när man orkar med det. Lite roligt också att inte bara läsa någon deckare då och då utan även romaner och annan litteratur.
3. Skriva ikapp i dagboken – Jag låg ungefär två veckor efter när jag tog jullov, men på nyårsafton lyckades jag komma ikapp med renskrivandet igen och sedan har jag lyckats hålla mig i fas fram till nu. När jag halkar efter för mycket brukar det vara ett tydligt tecken på att jag inte får ihop livet och att jag behöver ta en paus.
4. Besvara ett brev – Jag skrev det mesta i måndags och kompletterade sedan det sista i fredags. Återstår att stoppa brevet och en del annat i ett kuvert, frankera och posta. Fast först behöver jag väga det, och det har jag inte lyckats få till ännu. Själva skrivandet är i alla fall avklarat och det var ju det som var målet.

En del andra aktiviteter fick förstås också slinka in under ledigheten, såsom jul- och nyårsfirandena, en trevlig dagsutflykt till Uppsala och en mycket fin musikgudstjänst på trettondagen.

I morgon sätter jobbet igång igen. I bästa fall hinner jag jobba halvdag, för sedan ska jag iväg på annat uppdrag efter lunch. Lösenordet har jag åtminstone koll på och det är ju en bra början. 

Nu är pepparkakorna och rågkakorna bakade och trillingnötterna påbörjade. Vi har hyfsad koll på julklapparna, de som nu blir. Jag har redan lyckats knåpa ihop sju julverser; jag som normalt sett fortfarande sliter med den första under kvällen den 23:e. Något julpynt ser man knappt skymten av här hemma ännu, inga juldukar eller julgardiner, men en stjärna och ljusstakar i några av fönstren.

Det blir jul i alla fall, oavsett hur lite eller mycket vi stressar runt. Varför inte låta det bli en njutningens tid istället för en stressens tid? Jag tror inte att man ligger på dödsbädden och önskar att man hade satt upp julgardinerna tidigare eller städat noggrannare. Det handlar nog snarare om att inte ha utnyttjat stunderna med sina nära och kära, att inte ha tagit sig tid att stanna upp och lyssna, att inte ha haft förmågan att vara här och nu och njuta av det som bjudits utan att alltför ofta ha varit någon annanstans i tanken.

I år har vi ingen liten hjälpreda som är med och hjälper till under julbaket, men julkrubban kommer nog som vanligt att hamna på Lottas lott när hon kommer hem över jul, säkert en del annat pyntande också.

Det viktigaste nu är att anpassa hemmet så att hela familjen kan vara här i jul. En viktig bit löste sig i torsdags. Trassligast nu är väl att flytta upp våningssängen och ta ner en annan säng som är lättare att flytta över till. Det känns viktigare än allt julpynt i världen och det löser sig på något sätt. Det går så sakteliga framåt och med en del insatser under veckan som snart har gått har vi tagit oss ytterligare ett steg närmare julen. Jag är säker på att den kommer att dyka upp ”just in time” även i år.

Idétorkan som jag drabbas av hela tiden har förstås ingenting med temperatur att göra även om det för en oinvigd skulle kunna låta så, men någonting ska jag ju komma på att skriva om även denna vecka.

Jag tänker på det här med temperatur och hur olika den kan uppfattas vid olika situationer och av olika personer. Själva mätevärdet är ju fakta, men dess omgivning ger det ändå olika innebörd. Ibland uppfattas en temperatur som hög och ibland som låg. Om någon har 40 graders feber så är det riktigt hett, en hög temperatur, men om man ska koka potatis så är 40-gradigt vatten alldeles för svalt, en låg temperatur. Har man minus fem grader i frysen så är det för varmt, men går man ut utan ytterkläder i samma temperatur så är det kallt. På våren brukar man tycka att det är riktigt varmt och skönt när temperaturen börjar stiga ute, medan samma temperatur på hösten känns ruggig och kall. En person fryser nästan för jämnan medan en annan knappt står ut för att det är så hett, på samma plats. Just i denna stund tycker jag att temperaturen där jag sitter är precis lagom.

Det är svårt att säga nej, dels för att man inte vill göra frågeställaren besviken, dels för att det kanske är någonting som man verkligen vill och är bra på även om det inte finns tid för det för stunden. Samtidigt är det viktigt att inte bara säga ja rent slentrianmässigt för då får det liksom inte plats till slut med alla ja man lovat bort sig med.

Ibland kan man behöva säga nej till någonting för att kunna säga ja till någonting annat, kanske rentav för att kunna säga ja till sina egna behov och inte bara till andras. Omvänt kan ett ja i förlängningen betyda ett nej till någonting som egentligen är viktigare för att resultatet ska bli bra i slutänden.

Ett första steg kan vara att inte säga ja för fort utan att be om lite betänketid. Ibland går det också att säga ja med villkor. Ja, jag kan göra detta, men inte förrän nästa månad, eller ja, förutsatt att jag blir avlastad någon av mina andra uppgifter.

Det kan kännas skuldfyllt att säga nej, speciellt om man inte tycker att man har någon riktigt bra anledning till att göra det, men egentligen handlar det ju om att vara ärlig mot både sig själv och andra. Säger jag ja till någonting som jag egentligen inte har tid för, eller absolut inte vill, så blir det sällan bra i slutänden.

Jag har märkt, sedan jag börjat öva på det, att det inte alls är så farligt att säga nej egentligen. Det kan rentav göra att man blir tagen på större allvar för det blir ju tydligare att de ja som sägs verkligen är menade som ja.

Nej, nu kan jag inte sitta här och knappa längre för nu vill jag gå och lägga mig även om det säkert kommer att dröja en bra stund till innan jag så småningom somnar.

I dag har jag varit kyrkvärd. Det kändes fint och det var dessutom trevligt att vara det tillsammans med någon annan istället för att vara själv som jag brukar. När jag kom hem igen vispade jag grädde och gjorde iordning tårtan som jag förberedde i går. Dukade fram, kokade kaffe och bryggde te. På ett sätt räckte tiden till bättre eftersom jag var upptagen under förmiddagen. Jag fick ju helt enkelt lov att baka och förbereda det som gick redan i går. Kanske var det därför som jag också lyckades bli klar med allt innan gästerna anlände. Jag undrar om det någonsin hänt tidigare.

När vi kom hem för en stund sedan efter att ha skjutsat hem den siste gästen, tillika vår son, kände jag mig så trött att jag nog hade kunnat somna rätt omgående, men det gick ju inte för sig för det är ju en massa saker som behöver fixas först, som inte kan vänta till i morgon.

Jag ska bara skriva veckans blogginlägg, vill ju inte behöva bryta trenden, innan denna vecka går över i en ny vecka.

Jag ska bara skicka iväg de uppdaterade intygen till läkaren så att han har dem på plats i morgon då han ska skriva sitt läkarutlåtande.

Jag ska bara formulera ihop en extra bilaga till överklagandet av assistansavslaget för att kommentera de orimliga slutsatserna som dragits och hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.

Jag ska bara skanna in de papper som ska skickas iväg så att vi kan gå tillbaka sedan och se vad som skickats.

Se där, nu har jag åtminstone fått till ett litet inlägg även denna vecka och även piggnat till en aning.

Jag borde även ha skrivit ihop ett protokoll, men det har jag inte orkat koncentrera mig på det (också). Jag får försöka skriva klart det när jag kommer hem i morgon kväll. Det känns viktigare att få till det med alla intyg och att överklagandet kommer iväg i tid. Jag ska bara avsluta det här inlägget först …

Nu när allhelgonatiden närmar sig väcks ofta tankar kring sorg och saknad, men saknad kan vara så mycket mer än att sakna en person som inte längre finns med oss i detta jordeliv. Man kan sakna personer, djur, händelser, tidigare vanor/ovanor och platser. Man kan sakna det som varit och det som kunde ha varit, det man haft såväl som det man aldrig uppnått, det man trodde låg utom räckhåll tills man plötsligt en dag inser att det var man själv som satte gränserna och därför missade chansen. En del av detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, Sorg och saknad.

Jag saknar flera av mina tidigare kollegor (och en del andra personer) och de förtroliga samtal vi haft, så mycket att det i början gjorde fysiskt ont. Tänk att känna varandra så pass väl att man både kunde stötta och bli stöttad, att man kunde förstå bara genom att se på varandra, utan ord. Det känns inte som att jag kommer att komma till den nivån igen där jag är i dag. Vi är i mångt och mycket främlingar för varandra och distansarbetet har väl inte precis gjort saken lättare på den fronten. Den jag fått bäst kontakt med har slutat. Så har det i och för sig varit lite hela tiden, att de jag knutit an mest till försvinner iväg, kanske är det så livet är.

Jag har saknat tidigare rutiner som att ta trapporna upp till kontoret på plan nio efter lunchen, och att äta lunch med kollegorna istället för ensam (fast det kan vara rätt skönt det med, när det är självvalt). Nuvarande kontor har bara tre trappor och hemmakontoret ligger på samma plan som köket, ingen naturlig motion där inte. Jag saknar de många fackliga sammanhangen jag varit med i under så lång tid och jag saknar att liksom stå i händelsernas centrum, fast jag inser ju mina begränsningar också och att det inte blir så bra om jag behöver hugga av min egen hand bara för att någon annan behöver en. Det blev till slut alltför självutplånande. Jag har fått någonting annat nu och det är jag både glad och stolt över, men saknaden finns ändå där. Jag behöver hitta nya former för hur jag ska använda och dela vidare av just min erfarenhet och öppna upp för samtal kring sådant som känns viktigt för mig och som jag vet att många tampas med men ändå tror sig vara ensamma om.

Jag saknar inte tidskrivning på molekylärnivå, maktlöshet, sena kvällar på kontoret då jag ibland inte vågade mig ut i mörkret för att ta mig hemåt ensam i natten eller att bli tagen för givet utan att få någon cred för att jag alltid ställde upp och satte jobbet framför allt annat. Nu försöker jag vara mer lagom, jobbar smartare, sliter mindre men får ändå mer uppskattning.

Saknaden känns faktiskt inte lika tung längre nu när jag hittat mig själv.

I dag har jag varit in till kontoret för första gången sedan 7 oktober, det vill säga sedan 7 oktober 2020, inte 2021. Det kändes riktigt bra att jag faktiskt orkade med det nu. Jag gillar verkligen att komma dit och blir glad av att vara där även om det inte känns lika tydligt som det gjorde under de första månaderna efter att jag hade bytt jobb. Kontorslandskap är väl ingen direkt höjdare och det har inte varit speciellt välplanerat (bättre nu när det flyttats om lite), men atmosfären är fin och jag har känt mig välkommen från första stund. Sånt har stor betydelse.

Vägen till jobbet i dag blev lite trassligare än jag hade tänkt. Först missade jag pendeltåget. Fast då kunde jag i och för sig kolla igenom alla SL-kort som vi haft liggande hemma och kolla upp alla laddningsslattar – 2 kr här, 30 kr där, osv. Upptäckte att ett kort gått ut och behövde lösas in. Det går visst bara att göra på resecenter inne vid centralen. Nåväl, jag tog den omvägen på väg till jobbet. Jag frågade om det gick att flytta över alla slattar till ett gemensamt kort och det gjorde det, förutsatt att det blev minst 300 kr. Hade tur och lyckades få ihop 327 kr. Skönt! Det fixades och donades och tog en väldans tid tyckte jag. Sedan fick jag beskedet att det tyvärr inte gick eftersom korten inte var registrerade på mig (är registrerade på maken). Suck! Det var bara att åka vidare, utan uträttat ärende. Till saken hör också att en resa kostar 38 kr, så om jag skulle få för mig att resa med något av dessa kort så kommer jag direkt under den magiska 300 kronorsgränser och får inte samla ihop slattarna. Ny suck!

Strax före nio var jag framme vid kontoret (gick hemifrån fem i sju), och hör och häpna så kom jag ihåg passerkoden direkt, trots att jag inte har använt den på ett drygt år. Tidigare fick man springa runt och leta efter en plats om man kom så sent, men nu var det inte många själar där. Jag kunde utan problem få min favoritfönsterplats. De närmaste sex platserna hade jag helt för mig själv. Jag tyckte att det var rätt skönt att det var så tomt och lugnt, för jag orkar inte riktigt med en massa sorl och kontakter utöver de jag själv väljer.

Trots att jag var på kontoret resten av dagen tyckte jag inte att jag hann med någonting. Framför allt hann jag inte dra nytta av att äntligen ha tillgång till ordentliga bildskärmar. Fast jag lyckades ändå bocka av en hel del, såsom att skriva reseräkning för en resa i slutet av augusti, uppdatera datorn och skriva ut diverse papper för att få lite bättre överblick på vissa saker, Hoppas att datorn vill fungera bättre framöver.

En lite rolig grej är att det finns bildskärmar på lite olika ställen i huset där det brukar visas bilder från verksamheten, små filmsnuttar och olika uppmaningar. Den första skärmen jag så visade en välbekant bild, nämligen min vinnarbild i sommarens fototävling. De utsåg då vinnare i sju olika kategorier och jag vann kategorin mest udda perspektiv med en himmelsbild från Borgholms slottsruin (the sky is the limit). På nästa våningsplan gick jag lite senare förbi en annan skärm och där visades ytterligare en av just mina bilder, en skål med tomater. Det kändes välkomnande. Fler än dessa skärmar såg jag inte, så det blev liksom full pott.

Alldeles före det att pandemin bröt ut köpte jag ett lunchkort för tio luncher, men jag hann bara utnyttja två. Jag har varit lite rädd för att resten av luncherna ska brinna inne, men det funkade bra att använda vid lunchen i dag. Jag åt krämig spenatsoppa med kokt ägg och krasse och därefter pannkaksbuffé med grädde och körsbärssylt. Jag hade verkligen bespetsat mig på soppan, men blev såå besviken. Den var verkligen inte god, mer åt sur uppstötning eller spya, sannolikt alldeles för mycket syra. Fast jag åt snällt upp ändå för annars hade jag ju inte blivit mätt. Genom att täppa till näsan gick det faktiskt rätt bra att få i sig den ändå, men det var knappast någon njutning. Pannkakorna var (som brukligt på matställen) rätt smaklösa och grädden var på tok för lös, men sylten var god. Det är kanske lite överreklamerat att gå ut och äta ändå. Maten hemma känns faktiskt bättre, mycket bättre, även om det bara skulle vara en tallrik gröt.

Efter jobbet gick jag hela vägen från Gärdet till Odenplan och sedan gick jag även från stationen i Bro. Fick ihop 14 500 steg, att jämföra med runt 1 000 steg som det brukar bli under veckorna nuförtiden för att jag behöver hålla mig i stillhet under arbetsdagarna för lyckas behålla energin. När jag kom hem blev det te och rostade mackor med gurka, räkor och citron, för att uppmärksamma att det är räkmackans dag.

Jag fortfarande rätt speedad efter dagen och tinnitusen tjuter rätt rejält, så det dröjer kanske ett tag till innan jag lyckas varva ner och somna. Fast sedan tror jag att jag kommer att kunna sova riktigt gott och förhoppningsvis betydligt mer än de två sömntimmar jag fick ihop i natt. Jag får ta det lite lugnt på förmiddagen i morgon, men sedan är det tyvärr mycket att stå i med jobbet. Jag har två viktiga presentationer som ska gås igenom på måndag, varav den ena fortfarande behöver en hel del bearbetning.