Från lek till allvar

Jag tycker att ljuset är så vackert på hösten, speciellt i kombination med färgprakten på buskar och träd. Bilder lyckas ju aldrig riktigt spegla verkligheten, men när jag gick förbi detta färgsprakande lövverk var det som om det reflekterade solstrålarna mot mig, trots att solen var dold bakom molndiset. Det fanns någonting glädjande och trösterikt i det och hur hade det då inte varit om solens strålar fått spela runt bland bladen.

Det är så lätt att vi låser fast oss vid det som inte är bra. Det kommer alltid att finnas de som har det bättre än oss, eller som vi tror har det bättre än oss. Lycka kan inte köpas för pengar. Någonting till synes helt obetydligt för dig kan ofta var det som betyder mest för någon annan. Ditt lilla hej till någon du möter kan göra att den personen känner sig sedd och känner sig lite gladare den dagen.

Om en vecka är det kyrkoval. Jag har varit med i en av nomineringsgrupperna sedan valet 2005, så även denna gång. Den här veckan har jag även provat på någonting nytt som jag inte gjort förut, nämligen att vara röstmottagare i förtidsröstningen. Det har inte varit någon rusning, men ett par röster har det i alla fall kommit in, i snitt en väljare i timmen under de fem timmar jag varit på plats. Till veckan blir det ytterligare ett pass, mitt tredje. Vi sitter två personer åt gången. Det är intressant att lära känna nya människor, och alltid lär man sig någonting nytt. I torsdags fick jag till exempel lära mig att göra lönnrosor, i alla fall i teorin. Innan visste jag inte ens att det fanns någonting sådant. Kanske försöker jag mig på det själv någon gång nu under hösten, kanske blir det först något annat år.

På tal om röster så var det förresten nyuppstart av kören i tisdags efter lång tids coronarelaterat sånguppehåll. Kul att komma igång igen, samtidigt som jag verkligen har behövt detta uppehåll för att få in tillräckligt med stilla vila i livet.

Så blev det alltså dags även för vår yngsta att flytta hemifrån och lämna efter sig en tyst tomhet. Flytten gick i måndags. I tisdags kväll kändes det som det var minst en vecka sedan, trots att det bara hunnit gå en dag, för det hade varit så många intryck under de senaste dagarna. Fast än så länge har vi nog inte riktigt hunnit smälta det egentligen. Själv fick jag tillfälle att äta lunch med den nyinflyttade Örebrobon redan i torsdags eftersom det passande nog var en dryg timmes bytesuppehåll i Örebro under min tjänsteresa till Värmland torsdag-fredag. Det kändes rätt speciellt nu när vi liksom inte tillhör samma bubbla längre. Kul att det gick att få till så bra.

Hönsmammegenerna, som jag väl aldrig visat så stort prov på, väcks till liv när barnen plötsligt ska klara sig på egen hand. Hur ska det gå med allt detta nya, allt ansvar, alla hushållssysslor, kontakter som behöver tas och rätt långt hem till mamma och pappa? Fast sedan tänker jag på hur det var när jag själv flyttade ännu längre bort, till en stad där jag inte kände någon och som jag bara hade besökt i samband med jobbintervjuerna. Mina föräldrar oroade sig säkert också för mig, men det gick ju hur bra som helst. Det var liksom bara ett av många steg i livet. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag tyckte att det var rätt skönt att få rå om mig själv, det var väl liksom dags för det. Själv hann jag fylla 20 år innan jag flyttade eftersom jag först gick en fyraårig gymnasielinje. Så länge har inget av barnen kunnat hålla sig, trots att det sägs att barnen bor hemma mycket längre i dag, ibland ända upp i 25-30 årsåldern.

För att slippa rusa iväg och köpa diverse förnödenheter plockade vi ihop lite bra att ha-saker som vi överlämnade inför flytten. Första hjälpen-lådan för nyutflyttade innehöll utöver toalett- och hushållspapper, skärbrädor och galgar bland annat stekpanna, kastrull, glas, pasta, nudlar, nachos, soppåsar, skruvmejslar, schampoo, tvål, tvätt- och diskmedel, som ett komplement till det som redan fanns i den unga damens ägo.

Självklart kommer det att bli annorlunda nu, för oss alla, men man vänjer sig rätt snabbt. På det stora hela känns det nog mest roligt att barnen växer upp till fullvärdiga vuxna medborgare och börjar trampa upp sina egna stigar framåt i livet. Jag känner mig så tacksam över att just jag fick bli deras mamma.

Det är lätt att sträva emot att bli störst, bäst och vackrast, men svårt att verkligen bli det. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt och om störst per automatik också är bäst.

Vi behöver tydliga förebilder, men kanske borde vi ibland blicka nedåt snarare än uppåt och försöka hitta de små vardagshjältarna istället för att söka bland jättarna. Förleds inte att tro att det lilla du kan bidra med varken gör till eller från. För att ta ett exempel: Om varje person i Sverige skänkte dig tio öre var (avrundningspengar), ja då skulle du plötsligt stå där som miljonär. Många små, knappt märkbara, bidrag kan leda till någonting riktigt stort. Så tänker jag att det fungerar även med återvinning och hur vi hanterar miljön. Visst det räcker inte att bara vi gör rätt, men det blir definitivt inte bättre av att vi struntar i det för att vår lilla del av helheten är så försvinnande liten på totalen. Vi behöver vara förebilder för varandra istället för att bara tänka på oss själva. Var och en kan göra gott på sitt sätt och många tillsammans kan förändra världen till det bättre. Många bäckar gör en stor å.

Ofta är det inte heller det stora vi fastnar för och minns utan de där små detaljerna, precis som den surrande flugan när man försöker sova eller stenen i skon när man är ute på promenad. De är båda ytterst små, men de märks och är omöjliga att ignorera. Ibland behövs även stenen i skon för att tala om att det är dags att ta en paus, eller för att likt Greta få oss att öppna upp ögonen för någonting som alltför många helst vill blunda för.

Kom ihåg att det inte alls behöver hänga på storleken. Den lilla är minst lika betydelsefull som den stora. Fem myror är fler än fyra elefanter och enligt bibeln ska den minste bli den störste.

Diskning kan vara rätt avkopplande, faktiskt lite som meditation. Man har en uppgift att koncentrera sig på och slipper ränna runt och göra en massa annat. Jag tog gärna hand om disken när jag var hos min svärmor tidigare för då slapp jag bekymra mig om var saker skulle vara eller att försöka hitta på konversationsämnen. Det blev en stunds avkoppling. Ryggen är väl inte lika förtjust alla gånger, men man kan ju inte få allt.

När det inte ska diskas för hand utan i diskmaskin kan det vara bra med lite tetristalanger. Det är rent otroligt hur mycket mer det går att få rum med bara genom att flytta om lite på disken och placera sakerna där de passar in bäst. Jag tycker att det är en lite kul lek att försöka få plats med allt trots att det ser helt omöjligt ut att få in (typ) en kastrull, två tallrikar och fyra glas när maskinen redan är full. Det brukar gå!

Just i kväll blev det extra mycket disk eftersom det var disk från såväl frukost, lunch och middag. Jag fixade förresten det mesta av middagen för i morgon också, men det blev inte någon extra disk på grund av det. Jo förresten, en liten slev.

Barfota på gräs
öm smekning mot fötterna
Härligt att leva!

Se där, min första Haiku-dikt (om jag nu inte skrev någon på svenskan under gymnasietiden för 30+ år sedan). Jag kände att jag behövde hitta ett sätt att beskriva känslan som infann sig i förmiddags när jag gick från växthuset till verandan där jag frukosten jag dukat fram en stund tidigare stod och lockade på mig. Plötsligt befann jag mig helt i nuet och kunde känna in den exakta stunden. En känsla av njutning – mjukt, skönt och liksom omslutande. Borta var alla tankar kring hur tuvig och ojämn gräsmattan är, ogräset som frodas överallt, logistikproblem som behöver lösas, huvudvärk som ligger och mal i bakgrunden, ofärdigheter. Sedan satte jag mig på verandan och njöt av mitt goda morgonte, Lunda, i den fina blå muggen som jag fått av Inga. Smörgås med färskost och pepparsalami. Livet kändes gott.

Det har varit mycket den här veckan, såväl positivt som negativt. Njutningsfulla små pysselstunder i växthuset, huvudvärk, naturpassorientering, lägenhetskontrakt för vår stora minsting, vakna nätter, tio år sedan det omskakande dådet på Utøya, andra vaccinationen, intressant men alltför långsamframskridande arbete, stunder av påtaglig utmattning, upprört samtal till kommunen, segdraget biståndsbeslut äntligen fattat, gräsänka några dagar (skönt med riktig egentid, en bristvara det senaste året), härlig kvällsstund i Kättgrind med mor och syster, och mycket annat.

Angående biståndsbeslutet är resultatet oklart, men sämre borde det inte kunna bli. Muntligt angavs ungefär ”Nu har jag fattat beslut och skickat det med posten”. Föga informativt. Det var i torsdags morse och i fredags hade snigelposten förstås inte kommit fram ännu, har ju några kilometer att färdas. När det väl dyker upp någonting tar det säkert ytterligare tid innan det kan effektueras också. Man får inte vara sjuk om man är sjuk för hur skulle det se ut?

På det hela taget är det ändå härligt att leva när man ser till alla små fina bitar som livet trots allt innehåller (sida vid sida med det som tynger). Det vittnar även den positiva glasburken i köket om. Den är redan fylld av en massa positiva lappar fast det fortfarande återstår nästan halva året. Jag är säker på att det kommer att bli många fler lappar att pressa ner i burken innan året är slut.

Ha en fin dag!

I dag tog jag mitt förnuft tillfånga. Tänk att jag fortfarande hade något kvar att fånga i flykten. Jag vaknade med huvudvärk, igen, och kände att om jag skulle lyckas baxa eftermiddagens möte i hamn så gick det inte an att slita ut hjärnan redan under förmiddagen, den och jag måste få vila. Det spelar ingen roll hur mycket jobb som finns att göra, jag måste hålla tillbaka ändå, vila i tid för att slippa däcka totalt redan före helgens inledning, och för att undvika att huvudvärken blir permanent, igen.

Sagt, eller snarare tänkt, och gjort. Jag tog ledigt fram till lunch, så efter frukosten fick det bli stilla vila på sängen för att försöka få hjärnan på plats igen.

Andas in, andas ut, andas in, andas ut, …

Så småningom klev jag upp, duschade och bytte om. Jag var fortfarande trött och huvudvärken hade inte riktigt upphört med att gnaga i sig hjärnceller, men jag var ändå mycket bättre rustad än om jag bara kört på. Åh, vad jag behövde detta nu. Egentligen hade jag behövt eftermiddagen också, men man kan ju inte få allt.

Mötet var förstås krävande med nästan fyra timmars digital fokusering (om än med korta bensträckare någon gång i timmen), men det gick vägen. Vi kom inte så långt som jag hade hoppats, men vi kom framåt och de svåraste bitarna är i alla fall avklarade. Nu blir det paus med detta till efter sommaren, så nästa vecka kan jag äntligen få koncentrera mig på mitt eget arbete. Det känns som att tiden bara rinner iväg, men det löser sig väl på något sätt ändå.

I dag blev det visst en sån där självömkansdag, åtminstone har förmiddagen varit sådan. Titt som tätt kommer jag på mig själv med att bli ledsen, så pass att tårarna börjar rinna. Jag tror att det är viktigt att tillåta sig att ha även sådana dagar ibland, så jag tog en stunds ledighet från jobbet för att reflektera.

Saker som triggade igång min nedstämdhetskänsla i dag var t.ex. när det talades om handlingsplanen för trakasserier. Jättebra egentligen, men jag har ju i bagaget att offret ändå blir skurken oavsett hur många bevis som finns. Jag kämpade i tre år, lojal som jag var, sedan jag äntligen insett att det faktiskt inte var mig det var fel på. Det var helt sjukt hur vidrigt det kändes, och hur cheferna höll varandra om ryggen.

Nu vet jag att inga handlingsplaner i världen hjälper när den lilla människan drabbas. Det var bristen på hantering snarare än den tidigare behandlingen som gjorde att utmattningen fick fäste ordentligt. En pajas är ju en pajas, narcissist eller ej, och kan väl egentligen inte rå för att han är dum i huvudet, tänkte jag. Då blev det lättare att inte ta åt sig. Högst tveksamt om jag skulle anmäla någon igen. Jag skulle se mig om efter någonting annat istället, kanske rentav ta ett sabbatsår. Det känns faktiskt skönt att ha en egen handlingsplan. Bättre fly än illa fäkta!

En annan trigger var tankar kring bluffsyndrom. Det var länge någonting som satte käppar i hjulet för min egen del. Helt fri blir man nog aldrig, men jag har jobbat mycket med det. Jag försöker få en annan person på jobbet att inse vad det rör sig om, speciellt som det för hans del gått så långt att det får allt större konsekvenser även för omgivningen. (Jag funderade på att skriva hens istället för hans, men eftersom jag nästan alltid är den enda kvinnan i alla arbetsgrupper så skulle det ju inte göra någon skillnad ändå.)

Ja, jag är stark, men det är ledsamt att påminnas om vägen hit. Samtidigt behöver även jag få känna mig liten och svag. Uttryck som ”Du är så stark!” har även en negativ baksida. Ibland kan det ligga någon form av beundran och avundsjuka bakom. Typ som om de tänkt ”Du är så stark, du har ju klarat dig igenom så mycket, men själv är jag ingenting värd i jämförelse.” Då får man fortsätta klara allt själv.

Styrkan är ingenting som går att köpa på postorder precis. Den måste byggas upp inifrån och det är ingenting som görs i en handvändning. Fyra år av hårt arbete hittills. Vilken onödig kamp mycket av det var, hur lite som hade krävts för att de skulle ha kunnat bli helt annorlunda. Om jag kan bespara någon annan det lidande jag själv fått gå igenom, så kommer jag att göra allt för att kunna göra det.

Nu ska jag försöka ta itu med en policy som behöver formuleras ihop så att den kan lyftas upp till ledningsgruppen för beslut efter sommaren. Arbetet har gått i kringelikrokar, men nu verkar det äntligen finnas en öppning för att baxa det ett steg vidare. Tur att jag inte hann ge upp på vägen när det gång på gång skyfflades in nytt grus i maskineriet. Fast det där med att ge upp ligger nog inte för mig.

I dag gav vi oss iväg ut  i skogen och letade Naturpasskontroller. Vi var ute i drygt 4 1/2 timme och tog fyra kontroller. Det kan ju tyckas vara rätt få kontroller på så lång tid, men det tog nästan två timmar innan vi nådde fram till den första kontrollen. Det berodde främst på tre saker. Det är en lång transportsträcka dit. Vi hittade en himla massa fina smultron på vägen. Det var kanske tur att jag bara tog med en burk, för annars hade vi väl aldrig kommit fram. Någon i sällskapet lyckades tappa kortet man ska stämpla på så att vi fick gå tillbaka en lång sträcka innan vi hittade det igen. Efter den fadäsen fick inte kortet sällskapa med kartan längre utan det fick ligga för sig i ryggsäckens ytterfack.

Efter den andra kontrollen satte vi oss och fikade så att vi fick lite ny kraft igen. Det gjorde verkligen skillnad. Det gick åt en hel del vatten också under turen för det var ju rätt varmt, runt 25 grader i skuggan och ännu varmare i solen förstås.

Under turen hade vi även turen att hitta kantareller, på flera ställen. Vilken tur att vi hade en papperspåse med oss att lägga dem i. Vi hittade också årets första mogna blåbär, men bara ett par stycken så de fick åka raka vägen in i munnen. Skogen hade alltså mycket att bjuda på från sitt skafferi. Tyvärr bjöds det även på myggor i mängd och ett par fästingar. Jag räknade till uppåt 30 myggbett bara på mitt högra knä när jag kom hem, men det kliade mer på andra ställen. Det var verkligen skönt att få ställa sig i duschen sedan. Det tog faktiskt bort det mesta av kliandet också så förhoppningsvis kommer det gå rätt bra att sova ändå. Lite drygt 25 000 steg lyckades jag få ihop under dagen. I går kom jag inte ens upp i en tiondel av det, så det varierar rätt mycket mellan dagarna.

Någonting som verkligen irriterar mig är när någon uttrycker sig i stil med ”Jag vet precis hur det är”, ibland om nästan helt okända personer som de bara är bekanta med via sociala medier. Det är sällan illa menat, snarare tvärtom, men ändå lite respektlöst och förminskande. Ibland skulle jag vilja kontra med ”Det vet du inte alls, eller är du tankeläsare”, fast det gör jag förstås inte.

Visst kan det kännas skönt att inse att man inte är helt ensam om vissa typer av tankar eller upplevelser och visst kan det finnas många beröringspunkter, men detta är någonting annat. Vi kan inte veta exakt hur någon annan människa tänker och att påstå att det är så kan få lite motsatt effekt. Om jag redan vet precis hur det är så kan jag ju stänga av öronen och sluta lyssna (eller läsa) och då missar jag att det jag tagit för givet kanske inte alls är vad den andre vill lyfta fram eller få hjälp med eller förståelse för.

Vi är mycket komplexa varelser och ingen är fullständigt lik någon annan. Vi har olika erfarenheter och reagerar därför olika även om vi skulle vara med om exakt samma sak. Det skadar inte att vara lite ödmjuk kring detta istället för att inbilla sig att man sitter inne med facit.