Från lek till allvar

I dag dök det upp ett nio år gammalt Facebokminne:
Bad dottern om lite inspiration till hur jag skulle sammanfatta dagen här på FB.
jag: Vad har jag gjort i dag?
dottern: Gått på toa!
jag: Kan jag skriva det?
dottern: Jaa!

Låter som jag skulle vara magsjuk, men jag vet inte varifrån hon fick det. Det var nog det sista svar jag hade förväntat mig. Fast ibland borde man kanske reflektera över det vanligaste i livet, sådant som inträffar dagligen, inte bara det som skiljer ut den ena dagen från den andra.

Man behöver kanske inte gå till ytterligheterna och dela med sig av sina toalettbesök, men är det inte lite konstigt egentligen hur vi tenderar att glömma bort att dokumentera och lyfta fram det vardagliga, som om vi ville gömma undan det? Vi fotograferar tjusiga matuppläggningar, finporslin, födelsedagsgäster och presenter, men hur är det med vardagen? Det finns ingen bilddokumentation över vad jag äter till frukost trots att jag äter i stort sett detsamma minst 350 dagar om året. Inte heller finns det så mycket som visar någonting av annat som vi gör och lever i dagligen eller från det senaste årets distansarbete, hur livet ser ut 95% av tiden. Egentligen är det väl snarare den biten som skulle kunna vara intressant för eftervärlden. Hur levde man på 2000-talet? Var det alltid fest? Behövde man aldrig jobba, tvätta, och så vidare?

Trots detta verkar vi ha en förmåga att tro att det andra delar med sig av är den heltigenom sanna bilden, medan det bara är vi själva som har en massa stök och oglamour omkring oss. Alla andra tycks hinna med sylta, safta, baka, njuta av tjusiga blomsteruppsättningar och slappna av framför brasan med ett glas vin dagarna i ända medan man själv sliter med att få något som helst gjort eller att lyckas få en skymt av det där köksbordet som visst ska finnas någonstans under alla tidningshögar.

Vi får se det andra väljer att visa, precis som vi själva inte heller visar upp alla våra skavanker och vardagligheter. Gräset är kanske inte alls så mycket grönare på andra sidan ändå.

Den här veckan har livet i princip gått ut på att jobba, jobba, jobba, äta och sova (i den mån jag kunnat) och när det blir mer av någonting så måste ju annat tas bort, medvetet eller omedvetet. Dagboksskrivandet har krävt för mycket koncentration och därav i stort sett uteblivit. Dagens sudoku, som jag brukar lösa i min sudokuapp samlades på hög, men blev sedan lösta under två rätt sömnlösa nätter. Mejlen, den privata, har endast kollats av lite sporadiskt och jag har till stor del undvikit teven eftersom jag har svårt att klara av ljudet, speciellt när jag fått för lite återhämtning. Promenader har jag knappt tid/ork till alls längre, utom på helgerna. Gick varje dag tidigare då det fanns utrymme att prioritera det. Blev ändå två vardagspromenader denna vecka så halvt godkänt ändå. Börjar få till det med maten i alla fall vilket är en lättnad. Dusch och tvätt? Alltså, det finns ju helger, vad ska man ha dem till annars? Hm.

Måndag – Veckans tuffaste dag. Hade en uppgift som behövde göras klart under dagen och inte gick att påbörja tidigare. Tidspressen var inte det jobbigaste och uppgiften var inte särskilt svår. Det svåra låg i att inte helt tappa tråden trots ständiga växlingar mellan nio olika mappar/platser och 15-20 olika dokument. Inte alls min starka sida nu så det kändes lite övermäktigt. Tänkandet fungerade rätt bra, men hjärnan hade svårt att hänga med i växlingarna. Det blev väldigt ansträngande och gick allt långsammare tills det till slut inte gick alls längre.

Under eftermiddagen hade jag två entimmesmöten, ett bra avbrott som inte alls krävde samma koncentration. Jag tog merparten av dessa möten halvliggande i sängen, ett bra beslut. Sedan kunde jag återgå till tidigare uppgift ett tag till innan det återigen blev för svårt att hänga med i svängarna. Tog paus ett par timmar för att vila och äta middag innan jag tog nya tag och körde på i ytterligare tre timmar. Det gick bättre då än tidigare under dagen. Loggade till slut ut strax efter midnatt. Totalt tolv timmars arbete under dagen. Hade inte hjärnan varit så seg så hade jag säkert klarat det på under halva tiden, men klart blev det i alla fall (frånsett en liten detalj som inte gick att komma åt då).

Tisdag – Började med möte redan kl 8. Stressad, sirapströga tankar, tom i huvudet, behövde tänka till ett tag innan jag ens begrep hur jag skulle koppla upp mig till mötet. Gick bättre sedan. Min (o)tur att föra anteckningar (inga stora krav på den som skriver, frånsett från undertecknad förstås, vissa skriver knappt någonting alls). Nytt möte kl 10. Jag kunde ta det mötet lite på halvfart, mest lyssna, men bidrog ändå med en viktig iakttagelse som gjorde att vi kunde minska ner arbetsmängden betydligt och hålla tidplanen för onsdagens möte.

Efter lunch tog jag en promenad i det fina vädret och hade ett inledande (fysiskt!) möte kring inventarieförteckning och digitalisering av densamma. Mindre tröttande än väntat, snarare uppiggande, men tinnitusen tog rejäl fart.

Ytterligare ett möte när jag kom hem igen, men det tog jag från sängen. Avslutade arbetsdagen med att renskriva mina mötesanteckningar och tyckte att det här gick ju riktigt bra. Hittade sedan mitt kladdpapper med ytterligare sidoanteckningar på onsdagen och upptäckte att jag bara tagit med de fyra första raderna därifrån. Fick gå tillbaka och komplettera.

Onsdag – Intensivt möte under halva dagen. Jag hade några kortare inpass, vilket mest kändes roligt, rätt avslappnat för övrigt. Månadsrapportering, väldigt kortfattad, men det fick duga. Jag tyckte att dagen fungerat förvånansvärt fint, men under kvällen började jag få betala för utebliven återhämtning. Tog till mig det och gick upp och la mig tidigt för att jag behövde lugn och ro. Efter nästan tre timmars lugn nedvarvning somnade jag sedan i ungefär vanlig tid. Vaknade igen efter två timmar, hemskt illamående, vågade knappt röra på mig för att inte riskera att spy. Länge sedan jag mådde så intensivt illa. Drack vatten ett par gånger (har alltid en vattenflaska vid min sida), men det gjorde ingen skillnad. Efter ett par timmar dämpades det i alla fall något och jag lyckades somna om. Fick nästan tre värdefulla sömntimmar till.

Torsdag – Förmiddagsmötet blev lyckligtvis avblåst redan under onsdagseftermiddagen så jag kunde tillåta mig att sova tills jag vaknade av mig själv och ta det lite lugnt under förmiddagen. Vaknade med rejäl tinnitus, men illamåendet var betydligt mildare än under natten. Åt frukost och tillbringade sedan arbetsdagen i (gäst)sängen, en förutsättning för att kunna klara dagen. Hjärnan hängde med helt okey, men kroppen behövde vila och protesterade genom ilningar i bröstet, antydan till domningar i händer och fötter, nackstelhet och lite annat smått och gott när jag försökte vara uppe. Jag lät de mer tanke- och simultankapacitetskrävande uppgifterna stå på vänt till nästa vecka och valde lite lättare, laptopvänliga småuppgifter istället. Två möten under eftermiddagen, där jag mest hade en lyssnande roll. Stängde sedan ner tidigt och tog ut en del av den tid jag jobbat in i början av veckan.

Pulsade iväg i snön tillsammans med dottern och köpte hämtmat i centrum. La det i en liten strandkylväska så att det skulle hålla värmen(!) bättre på hemvägen. Det fungerade bra. Kände mig svimfärdig när vi skulle gå tillbaka, men klarade upp det tack vara mina eviga följeslagare (vatten och druvsocker). Maken hade skottat större delen av vår stora grusplan och en gång ända ner till grinden när vi kom hem igen. Klar kontrast mot alla oplogade (gång)vägar dittills.

Fredag – Strax under fyra timmars sömn fick visst räcka, kändes ändå rätt okey. Sover jag så sover jag, sover jag inte så gör jag det inte, typ bara att acceptera läget så som det är. Långmöte igen, två timmar före och drygt tre timmar efter lunch. Avsevärt jobbigare än onsdagens möte. Mycket strul innan alla lyckades ansluta till mötet och sedan svårigheter att förstå varandra. Extra ansträngande på grund av bruten engelska, riktigt svårt att uppfatta vad vissa sa. Jag hade väldigt svårt att orka hänga med, men hade som tur var bara en fråga jag behövde koncentrera mig lite extra på. Mötet kändes mest som att ha en skvalande radio i öronen hela tiden. Tinnitusen blomstrade. Efter mötet ägnade jag en stund åt att läsa en rapport. Intressant att få fördjupa sig i olika ämnen.

Firade arbetsveckans slut med ett varmt bad före middagen, första tvagningen på nästan en hel vecka. Verkligen välbehövligt, och skönt. Som sagt, någonting måste ju bort och när det inte finns kvar fler ”Nice to have”-saker att ta bort så får det tyvärr naggas även på mer basala behov. Undrar hur det ska gå när jag inte längre slipper ifrån 14-15 timmars restid i veckorna. Hemska tanke, men det kanske inte blir förrän efter sommaren. Hur hade jag överlevt utan detta pandemipåtvingade aktivitets- och jobbresestopp (inkl. t/r kontoret)?

Lördag – Somnade som en klubbad säl på fredagskvällen och sov hela natten, sju timmar i sträck. Fantastiskt skönt! Kände för att piffa upp frukosten lite och snodde ihop scones. Gjorde det ofta tidigare, men nästan aldrig nu längre. Kände knappt av något energitapp medan jag fixade till dem. Härligt, ett liv! Darrighetskänslan kom sedan direkt när jag hällde upp tevattnet i muggen, så det var rent bokstavligt (vatten)droppen som fick det att rinna över denna gång. Passande! Bra att det går framåt i alla fall. Verkligen stor skillnad mot i somras, för att inte tala om förra våren. Frukost, tandborstning och kort vila innan det var dags för två timmars digital adeptträff. Började dåligt för min del. Försökte logga in från min dator, men det gick inte. Testa med jobbdatorn, men det gick inte heller. Upptäckte jag inte kom åt nätverket. Försökte med nätverkssladden, men det blev ingen skillnad. Startade om routern, men det ville sig fortfarande inte. Försökte koppla upp mig via mobilen, men kom inte på hur jag skulle göra. Stressen ökade och jag undrade hur jag skulle klara av att orka sitta vid skrivbordet. Gjorde ett nytt försök med datorn och lyckades äntligen, nästan tio minuter sent, koppla upp mig mot mötet. Skönt för de här mötena betyder mycket för mig och jag tror att de gör det även för övriga deltagare för annars hade vi väl inte fortsatt med dem under så många år. Hoppas att vi kan återgå till fysiska möten igen även om det är praktisk att slippa all restid.

Efteråt var det lunchdags. Jag kände mig illamående och proppmätt trots att det var flera timmar sedan jag åt. Fick i mig lite äppelmos med mjölk och hårdbröd. Sedan blev det promenad med familjen ner till Mälaren, långsammare och långsammare, orkade knappt lyfta benen på slutet. Hade med varm choklad och fikabröd (som vi köpte på vägen). Det smakade riktigt gott i kylan! Fick energi nog för att orka hem igen och illamåendet försvann äntligen. Fantastiskt fint vinterväder. Dagen hade kunnat vara vilsammare, men det kändes bra att få fylla på med lite måbrasaker också.

Söndag – Strålande vackert väder även denna dag, verkligen fint helgväder. Stapplade till sist upp ur sängen. Kändes för jobbigt att sitta upp på min plats vid köksbordet och det blev inte bättre av att solen lyste rakt in på mig genom fönstret, kändes som om jag var på väg att smälta ner till en oformlig massa. Flyttade över till kökssoffan istället. Där var det svalare och jag behövde inte hålla mig upprätt medan jag åt upp frukosten. Följde med maken på en promenad till kyrkan. Runt tio minusgrader, men det kändes att solen värmde. Soppa och smörgås till lunch när vi kom tillbaka hem igen. Plockade fram en av gardinerna och upptäckte till min glädje att den redan var slät nog utan att jag behövde stryka den. Satte upp den istället för en av julgardinerna. Bara sju fönster kvar, men julen varar ju än till påska så det är lugnt. Det blev en liten utflykt även denna dag, men inte lika lång som lördagens utflykt. Vi gick bort till Lejondalssjön och satte oss och fikade i vindskyddet mittemot slottet innan vi knallade hemåt igen. Såg två fina dovhjortar på hemvägen. Mäktigt!

Nu är veckan alldeles strax slut och en ny vecka, rentav en ny månad, står för dörren.

Ett skrivfel i lokaltidningen i dag väckte lite funderingar. Hur ser en skidsko ut och hur fungerar den? Är det som någon form av snösko, fast med skidor? Kanske är det som en sko med utfällbara broddar, där man fäller ut skidor istället för broddar, eller drar man ut dem mer som med ett stålmåttband? Det behöver nog vara någon form av platåskor för att skidorna ska få plats i dem. Vad är det för material? Är de tunga, lätta, sköna, otympliga? Hur ser egentligen marknaden ut för skidskor? Tror du att det är någonting att satsa på framöver?

Det har blivit så tufft i samhället och det där med återhämtning är ingenting som prioriteras utan det ska vara full fart och presteras på topp precis hela tiden, annars blir man inte inkluderad utan räknas bara som en belastning… Det är så lätt att fastna i den typen av offerrollstänkande. Visst är det mentalt och psykiskt krävande på ett helt annat sätt i dagens samhälle med allt informationsbrus, kontakter över hela världen och mycket tankearbete i jämförelse med hur det var i det gamla bondesamhället som var fysiskt tungt men mer lokalt och utan ständig uppkoppling.

Fast är samhället bara en amöbaliknande massa, helt skilt från dig och mig? Någonannanismen? Det är vi alla som utgör samhället. Om det ska kunna förändras till det bättre måste vi sluta leka följa John och sluta skylla på samhället. Livet blir så mycket rikare när man inser att livet inte alls går ut på att göra allt bäst och mest. Det är förresten ofta andra personer och lösningar än de bästa som belönas. Världen är inte rättvis, och kommer aldrig att bli det. Vi har alla olika förutsättningar och vi hanterar dem på olika sätt. Den som i andras ögon verkar lyckad och framgångsrik är det kanske inte alls i sina egna ögon. Det vet vi ingenting om.

Vi kan bara förhålla oss till de förutsättningar som vi har fått och försöka förvalta det på bästa sätt. Vi behöver inte gilla det, men vi kan försöka påverka det vi kan påverka och acceptera det som inte går att påverka. Vi behöver följa lagar och regler som vi gemensamt satt upp för att samhället ska fungera, men vi måste sluta försöka vara på ett visst sätt för att (vi tror att) samhället kräver det och börja vara äkta utifrån oss själva. Vi behöver inte rädda världen, men vi behöver inte heller fastna i motsatsen och bara se oss själva som offer. Själv gör jag det jag kan, fast jag inte alltid vågar. Ibland blir det bra och ibland blir det mindre bra, men det är mänskligt och ger viktiga erfarenheter till nästa gång. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vill vi ha en förändring så måste vi börja med oss själva!

Jag är inte precis någon mästerkock, men för det mesta blir nog maten ätbar utan kväljningar och en del rätter blir rentav rätt goda. Det kan ju vara rätt roligt att laga mat, speciellt om man gör det tillsammans. En sak jag funderat en del på är att synen på mat har blivit så onaturlig. Visst, det är jättepopulärt med matlagnings- och bakprogram i alla dess former där de har tillgång till utsökta råvaror (lyckostar), men även om man kanske lär sig något litet knep så handlar det ju snarare om underhållning än undervisning.

Fisk har varit rektangulär och benfri så länge jag kan minnas, eller nja, jag brukar allt som oftast få ben i mina bitar ändå. Fast i min ungdom var det åtminstone fortfarande fisk rent råvarumässigt. Nu går det knappt att få tag i rent kött eller fisk även om man försöker, såvida man inte köper direkt från bonden eller fiskaren. Påsen jag köpte med frysta kycklingfiléer innehöll endast 87% kyckling, och då var det ändå den sort jag hittade som innehöll mest (!) kyckling. Färska filéer var tidigare bättre, men nu är även de mörade, åtminstone de senaste gångerna jag har tittat efter. Möra mig hit och möra mig dit, men någon stekyta går det i alla fall inte att få längre. Allting blir ju kokt, möjligen går det att få till lite yta om man grillar istället (om inte glöden slocknar av allt vatten). Än så länge är det oftast lite bättre med fisken, men jag köpte laxfiléer en gång som visade sig vara så uppumpade med vatten att det mest blev en oformlig gegga av dem i stekpannan. Det gäller alltså att läsa innehållsförteckningen ordentligt för det man tror sig köpa är inte alltid det man får. Jag brukar titta på huvudråvaruinnehåll, salt-, vatten- och sockermängd och försöka välja det som är minst dåligt (hade velat skriva bäst, men det känns fel i sammanhanget). Helst ska det förstås inte ha transporterats över halva jordklotet heller.

Frukt och grönsaker går säkert en liknande framtid till mötes även om själva innehållet inte manipuleras i samma utsträckning. De kan t ex vaxas för att öka hållbarheten. Trenden verkar annars gå mot att allting ska plastas in – gurka, paprika, morötter (om än inte styckvis ännu) och broccoli. Hur mycket plast som helst som bara åker rätt i soporna (nåja, återvinningen förstås, men ändå).

Det var veckans spaning. Nu ska jag gå och koka ihop lite middag.

Nu när jag slutat försöka tänka ut någonting att skriva om så kom jag förstås genast på någonting att skriva om, någonting veckoaktuellt.

I måndags, då de pandemirelaterade restriktionerna skärptes, skickades det ut ett SMS till alla aktiva svenska mobilnummer för att nå ut till Sveriges befolkning och (antar jag) betona vikten av att ta restriktionerna på allvar och följa dem.

”Information från myndigheterna: Följ de nya skärpta råden för att stoppa spridningen av covid-19. Läs mer på webbplatsen Krisinformation.”

Min reaktion blev ändå lite av Var detta allt? Hur når man ut till alla dem som inte har svenska som första språk? Är det inte just de som varit extra svåra att få ut informationen till? Och hade det inte underlättat om webbplatsen länkats, eller kraschar Krisinformationssidan om alltför många hittar dit alltför snabbt? Hur många bryr sig ens om att göra sig besväret att leta upp sidan och gå in där? Många frågor, få svar.

I fredags meddelades det att restriktionerna skärps ytterligare från och med julafton. Det är allvar nu (har väl varit rätt länge) och det är av största vikt att var och en tar sitt ansvar för att i möjligaste mån undvika att sprida smittan vidare. Tro det eller ej, men just precis du kan faktiskt drabbas, och just du kan sprida smittan vidare, och det vill du väl inte egentligen även om du på något sätt gärna tror att just du är odödlig och undantagen.

Det här året blev inte alls som planerat, men vi får alla försöka göra det bästa av det ändå. Året är snart slut, ett år som kommer att gå till historien, men pandemin lär kvarstå flera månader ännu. Tids nog kommer vi att komma igenom det, men vi måste alla hjälpas åt.

Var rädd om dig och om dina medmänniskor!

Såhär i juletid är det vanligt med julkalendrar. På jobbet har det ofta varit tävlingar där man ska besvara en fråga varje dag och sedan skriva ihop ett julrim på slutet för att få chansen att vinna en mössa eller någonting annat. Fast i år är det ett annorlunda år och det gäller även julkalendern på jobbet. Det är ingen tävling, bara vinster, till alla som deltar. I detta fall är vinsterna också mycket större än småattiraljer som går att slå in i ett paket.

Vi arbetar med konceptet kollektiv intelligens och dess fyra förmågor, varav reflektionsförmågan är en. Detta har förändringsledarna tagit fasta på och varje dag fram till jul får vi ta del av olika ämnen att reflektera över. För egen del är jag rätt invand med det nu, men det är ändå bra med en påminnelse och jag tror att många kan ha nytta av att ta sig en stund varje dag och fördjupa sig lite i de budskap som framförs. Jag tycker att det är en helt strålande idé.

Varje ”reflektionslucka” inleds med en bakgrundsbeskrivning. Det skulle bli för mycket att ta med allting här, men jag vill åtminstone ge en liten resumé av de olika reflektionsfrågorna som delgivits hittills. Vem vet, kanske återkommer jag till delar av detta någon gång framöver.

• Reflektion: Hur ofta tillåter du dig själv att stanna upp i vardagen? Är det tillräckligt? Kan du skapa fler tillfällen?
• Aktivt lyssnande: Reflektera över hur bra lyssnare du är och hur du visar din motpart att du ser hen och är med i samtalet.
• Tillit och gemenskap: Reflektera över hur förutsättningarna för att skapa en gemenskap inom ditt team ser ut. Hur kan du bidra till fler möjligheter att lära känna dina kollegor?
• Feedback och uppskattning: För att som mottagare kunna agera på den feedback som vi får behöver den vara specifik och fokusera på ett beteende, en handling som går att observera (något vi säger eller gör). Reflektera över hur du använder dig av feedback i ditt arbete. När var det senast du gav eller bad om feedback?
• Inkludering: ”Diversity is being invited to the party; inclusion is being asked to dance” är ett citat, och en boktitel, av Verna Myers. Fritt översatt är det ungefär ”Mångfald är att få en inbjudan till festen, inkludering är att bli uppbjuden till dans.” Reflektera kring citatet utifrån att grupper som präglas av mångfald presterar bättre än homogena grupper, när man drar nytta av mångfalden och man inkluderar. Vilka beteende skulle du kunna börja med eller göra mer av för att de som är bjudna på festen/mötet ges möjlighet att dansa/bidra?
• Återhämtning: Pauser är avgörande för din återhämtning och din prestation. Hjärnan behöver vila! Reflektera kring om du låter hjärnan vila och återhämta dig. Hur ser din metod ut?
• Dina styrkor: Många forskare är i dag överens om att det är betydligt mer effektivt att tillvarata och bygga vidare på dina styrkor än att åtgärda dina svagheter om du vill nå verklig framgång i livet. Reflektera över vad du har för styrkor och om du tillvaratagit dem på rätt sätt?
• Personligt ledarskap: För att kunna leda andra måste du kunna leda dig själv. När du vet vem du är och vad du vill förstår du dina reaktioner och kan påverka ditt agerande. Först då kan du också leda andra effektivt. Reflektera kring hur du skulle kunna utveckla ditt personliga ledarskap?
• Höjdpunkter 2020: Reflektera över dina höjdpunkter under 2020.
• Kundfokus: Reflektera över hur ditt arbete påverkar våra kunder. Hur märker kunden i slutändan att du har gjort ett bra jobb?

Huvudvärk från morgonen och hela dagen,
i tillägg till detta rätt körig i magen.
Det har säkert att göra
med att jag i går måste köra
för att läkarbesök med sonen göra,
men nu ska ni få höra.

Efter alltför många mil
i en bullrig bil
slog trafiken stopp
och vi blev fast som i en propp
Väl framme fick vi genast vända
för tiden var ju ändå snart tillända.

I januari blir det nytt försök
men då får maken rodda hans besök.
Jag känner mig ändå gla’
att jag faktiskt kan köra bil i da’
Inte helt obehindrat tyvärr
men det är ju så livet är.

Här ligger jag på sängen och vilar
medan tinnitusen i huvudet ilar
Maken har just slutat för dagen
och ser nu till att vi ska få nåt i magen.
Det kanske inte alltid låter så
men livet är verkligen värt att leva ändå.

För ett halvår sedan läste jag en text som Kay Pollak skrivit och jag tänkte redan då att det överensstämde en del med mitt eget synsätt. Är det värsta som kan hända verkligen det värsta? Tänk om det är det bästa. Pollak ger ett antal exempel: En skilsmässa, ett missat flyg, ett jobb du inte fick. Efter ett tag visar det sig att det som kändes väldigt tufft inledningsvis i slutänden faktiskt ledde till någonting mycket bättre. Inget ont som inte har något gott med sig. Vill du läsa hans text, som inspirerade mig till veckans inlägg, så finns den på hans Facebooksida, upplagd 21 maj 2020.

Om jag ser till mina egna erfarenheter så hittar jag flera personliga exempel som detta synsätt stämmer in på. Jag tror också att synsättet i sig kan göra det lättare att inte fastna i det negativa och därför snabbare komma fram till de mer positiva konsekvenserna av det som inträffat eller inte inträffat, beroende på vad det nu rör sig om.

För en massa år sedan skulle vi på körresa till Visby. Det visade sig vara väldiga förseningar i tågtrafiken på grund av en olycka. De flesta lyckades hinna med ett tidigare tåg som gick en stund före ordinarie tidtabell (eller snarare en bra stund efter att det skulle ha gått), men jag och tre andra korister hade desto mer oflyt. Långa väntetider, många byten, tåg som plötsligt inte skulle åka vidare utan istället vända, och vägstäckor som var under ombyggnad. Vi tycktes ha allt emot oss och hann fram till färjeläget lagom till att båten la ut. Vinkelivink! Nästa färja skulle gå först kommande förmiddag så det var bara att åka hem igen. Det blev helt klart ett antiklimax när vi såg båten åka ifrån oss, men det var ju faktiskt ingenting vi kunde göra åt den saken. Fast vi fick ligga i våra egna sängar en natt extra och dottern som annars skulle ha varit ensam hemma kom i säng ordentligt så att hon orkade upp inför sin egen spännande resa ner till Göteborg följande morgon. Dagen därpå flöt resan på utan minsta missöde och vi fick ett minnesvärt och trevligt dygn tillsammans med alla andra i kören.

Ett år, då barnen var i förskoleåldern, åkte vi på vinterkräksjukan precis till jul och fick lov att ställa in allt firande. Julbord var inte att tänka på, men mot julaftonens slut lyckades jag i alla fall få i mig en skiva julknäcke med skinka på. Det låter ju heltrist, men jag minns ändå den julen som en bra jul. Vi var helt matta och orkade ingenting, satt mest i soffan och läste sagor och myste med varandra. Hade en liten stillsam julklappsutdelning. Senare under helgdagarna, då vi hunnit tillfriskna, kunde vi i lugn och ro åka runt och träffa några släktingar i taget och utbyta julklappar. Vi fick mer kvalitetstid med var och en av dem än om vi samlats allihop på samma gång och vi slapp stressen med att få allting att klaffa med julbord, tomte, Kalle, och så vidare. Eftersom vi redan köpt in all julmat innan vi fick ställa in alltihop så hade vi också mat som räckte för oss under hela ledigheten. Istället för att blanda all mat vid ett tillfälle kunde vi koncentrera oss på en rätt i taget och vi slapp föräta oss på allting vid ett tillfälle.

Tiden vi lever i nu, och som ser ut att hålla i sig ett bra tag till, med Coronapandemin är ju ingenting som man ens hade kunnat föreställa sig för ett år sedan. Det är ett otäckt virus som härjar. Många har blivit riktigt, riktigt sjuka och det kan ta mycket lång tid att repa sig efteråt. Alldeles för många har avlidit av sviterna. Den biten vill jag verkligen inte förringa och vi har var och en ett ansvar för att i möjligaste mån försöka undvika att bli en källa till ytterligare smittspridning. För egen del ser jag samtidigt denna tid som en räddning. Vi uppmanas att hålla oss hemma. Det är inte ett undantag att jobba hemifrån utan det är någonting som förordas i den mån man har ett sådant arbete där det är möjligt. Jag slipper runt tre timmars restid per dag, slipper en massa tröttande omvärldsintryck, kan lägga upp arbetsdagen lite efter hur jag mår och har ofta möjlighet att vila middag en stund för att orka med dagen, eller rentav ta en del telefonmöten liggande i sängen för att spara på energin. Jag har fått chansen att fortsätta vara aktiv jobbmässigt (på både gott och ont i och för sig), trots att orken varit minimal. Allvarligt talat så vet jag inte hur jag hade överlevt om jag tvingats åka till jobbet åtminstone någon gång i veckan under det senaste halvåret. Jag gillar verkligen att komma till kontoret, så det är inte alls det som tar emot, men jag har fortfarande inte den extra energi som det skulle kräva. Framåt våren tror jag att det äntligen kommer att vara möjligt igen och fram till dess kommer det nog bara anses bra att inte ränna runt för mycket bland folk. Det passar mig utmärkt.

Alldeles i början av pandemin, under påsklovet, var det tänkt att vi skulle ha åkt till Rom. Det blev förstås inte av. Det kändes lite trist och avslaget och jag hoppas att vi så småningom kan resa dit tillsammans som det var planerat, men redan innan resan blev inställd hade jag börjat inse att jag var alldeles för trött och sliten för att orka hänga med på allt. Vi hade nog fått dela upp oss lite och jag hade säkerligen behövt tillbringa en hel del tid i sängen på hotellrummet. Säkert bättre då att avvakta tills vi alla är pigga och friska, när pandemin är över. Jag längtar efter att det ska bli möjligt att resa igen, och då inte bara till Rom utan även till andra platser och personer som vi vill besöka.

Under 2017/18 blev min jobbsituation alltmer ohållbar och jag insåg att jag måste ta mig därifrån. Jag höll ögonen öppna efter passande jobb, men hittade ingenting som kändes intressant. Även om jag kände att jag behövde komma bort så trivdes jag ju med det jag arbetade med (och med mina kollegor) och ville inte behöva byta ner mig. En jobbchans missade jag för att jag såg annonsen så sent och inte hann få ihop en ansökan. Efter ett tag hittade jag i alla fall ett jobb som jag tyckte lät lite intressant. Jag rotade fram mitt gamla CV och uppdaterade det, skrev ansökningsbrev och skickade iväg det. Bara några dagar senare blev jag kallad på intervju. Jag kom dit väl förberedd och det blev en bra intervju. Parallellt med detta söktes alternativa lösningar och samma dag som det blev klart att jag skulle få byta arbetsgrupp internt, eller som jag främst såg det, byta chef, fick jag samtal om att jag inte fått jobbet. De hade valt en intern sökande, men jag fick en tydlig återkoppling på att både rekryteraren och den rekryterande chefen varit mycket nöjda med intervjun och att de faktiskt inte kunnat komma på någonting som jag skulle kunnat förbättra. Det kändes å ena sidan lite ledsamt, men å andra sidan var det också en lättnad. Det fanns en annan, om än tillfällig, lösning så länge och ärligt talat så hade jag verkligen inte heller orkat med ett jobbyte då. Jag var inte riktigt redo ännu och det hade nog blivit mer en flykt från något.

Ett knappt halvår senare, blev jag kontaktad av en rekryterare som hittat mig på LinkedIn (som jag också uppdaterat efter den förutnämnda intervjun). Jobbet det gällde lät nästan för bra, med många av de ingredienser jag tidigare letat efter utan att hitta. För att göra en lång historia kort så skickade jag in en ansökan, var på diverse intervjuer och fick till slut detta jobb. Jag gick verkligen till någonting istället för att gå/fly från någonting och det möjliggjordes till stor del på grund av det tidigare jobbet som jag ju inte fick. Jag var redo med uppdaterat CV, även på LinkedIn, och ansökningsbrev att utgå ifrån. Jag hade fått öva mig på intervjusituationen, fundera kring mina styrkor och svagheter och tänka igenom vad som var viktigt för mig och jag hade hunnit bli själsligt starkare (om än inte tillräckligt återhämtad ännu). Det hade inte kunnat kännas mer rätt. Det påminner mig förresten om mitt allra första jobb, direkt efter gymnasiet. Jag sökte ett jobb nere i Trollhättan, utan att ens veta var det låg. Jag blev kallad på intervju, men när jag var dit så tyckte jag inte att jobbet lät speciellt intressant. Däremot kände jag att jag verkligen ville tillbaka till Trollhättan. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Nu löste det sig på bästa sätt för jag fick inte det jobbet, däremot erbjöds jag ett annat jobb som jag tackade ja till. Inte illa!

När man tittar tillbaka och inser att livets stora och små katastrofer ofta bidragit även med positiva bitar blir det lättare att ta ytterligare ett steg och aktivt söka efter de positiva aspekterna. Övning ger färdighet och efter ett tag kommer det att ske med automatik. Tänk så mycket mer man kan få ut av livet då än om man fokuserar på det man missar.