Från lek till allvar

När vi köpte vårt hus en sommar för lite drygt nitton år sedan hade vi ingen aning om vilken guldgruva tomten skulle bli vad gäller svamp. Inte så att vi kunnat tjäna vårt levebröd på det direkt utan det har väl snarare blivit någonting att bita i, fast då i en ovanligt positiv bemärkelse. Innan vi tog över huset var vi hit en extra gång för att få höra hur olika saker fungerade och då upptäckte vi att det växte Stolt fjällskivling utmed infarten till huset. Vilken lycka! Dåvarande ägare verkade inte ha noterat det, men de kanske inte gillade svamp? Just Stolt fjällskivling har ju en lite speciell smak, fint nötig, och har kommit att bli min favorit.

Genom åren har vi sedan kunnat plocka och äta avsevärda mängder svamp från den egna tomten. Utöver stoltisarna har åtskilliga Karljohanssvampar och nära släktingar till dessa poppat upp som svampar ur marken. Vissa år blev jag nästan irriterad över att vi så gott som aldrig fick chansen att gå ut i skogen och plocka svamp för svampkorgen blev ju fylld redan tio meter ifrån ytterdörren.

Kantareller har vi bara lyckats hitta på tomten en enda gång, men det är ju ändå mer än vad de flesta kan skryta med. För ett par år sedan upptäckte jag en hel massa svampar som jag trodde var oätlig skräpsvamp (kommer ju upp en del sådan också, inte bara matsvamp), men när jag tittade efter så var det rekordfin smörsopp, helt oangripen. Nu i år är de tillbaka igen och inte heller nu verkar maskarna ha hittat dem. Röksvamp ska jag väl inte heller glömma bort, vilket jag först gjorde. I år har vi också fått göra bekantskap med två nya svampsorter på tomten. Det ena är Kungschampinjon, som vi också hittat en del i slänten direkt utanför vårt staket. Det andra är Läcker riska (Blodriska) som verkligen varit läcker och så gott som maskfri trots att de fått växa till sig rätt mycket innan vi tagit dem. I slutet av sommaren hade vi också stora mängder Ängschampinjoner strax utanför tomten.

Denna vecka har det plockats, rensats och ätits svamp i flera omgångar och en del har även frysts in till senare tillfällen. Med facit i hand så känns det helt okey att inte ha orkat hålla tomten i minutiöst välskött skick även om det finns en hel del att önska kring vår lite väl ovårdade och igenväxta (före detta) grusgång. Som man sår får man skörda, men vi får konstigt nog skörda såväl svamp som smultron (dock inte i november) trots att vi inte sått. Det är verkligen något att förvalta väl och vara tacksam för.

I morse dök det upp en påminnelse i mobilen om ett minne som jag kanske ville komma ihåg. Nja, det är väl egentligen högst tveksamt om jag vill det, eller varför inte förresten. Jag återkommer om vad längre ner i texten. Nu i kväll fick jag plötsligt för mig att jag skulle gå in och titta lite på de stolpar som jag skrev för en dryg månad sedan inför ett framtida blogginlägg. Kanske skulle jag kunna fixa till det den här veckan tänkte jag. Stolpar, av ett helt annat slag, är för övrigt någonting jag diskuterade med min chef i dag. Det lutar åt att det kommer att bli ett av mina ansvarsområden framöver. För att återgå till ämnet så visade det sig att det första ordet jag skrivit i mina noteringar, utöver den rubrik jag tänkt ge inlägget, visade sig vara just precis det som minnet i dag rörde. Då var det nog meningen att jag skulle ta upp det nu. Tyvärr tar det en stund att få till eftersom jag överfalls av en tryckande huvudvärk så fort jag försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva, men skam den som ger sig. Tar jag en liten bit i taget så är det ju till slut på plats ändå och efter ett tag brukar det faktiskt gå bättre igen.

Vad var det då för minne, vad var det för ord jag skrivit överst? Jo, Rånet. Tyvärr syftar det inte på ett sånt där rån som man har till eftermiddagsfikat eller på något av de fantastiska rullrån som farmor gjorde, utan kort och gott på det rånförsök jag var med om för i dag precis fem år sedan. Glädjande nog är det någonting som jag så gott som aldrig tänker på längre, men nu är det verkligen hög tid att jag försöker komma till saken, innan dagen tar slut.

Det blev egentligen aldrig något rån utan stannade vid ett rånförsök eftersom jag var dumdristig nog att käbbla emot och när det efter en bra stund började närma sig andra människor gav han till slut upp. Jag skulle tro att han var väldigt orutinerad på området och inte riktigt visste hur han skulle hantera det när han inte lyckades skrämma mig till lydnad. Han hade nog aldrig för avsikt att skada mig, och gjorde det ju inte heller. I dag skulle jag nog inte vara lika stursk, men risken att få uppleva det igen är sannolikt ytterst liten.

Det jag minns tydligast från själva rånförsöket är färgen på knivens skaft för den var så annorlunda mot andra moraknivar jag sett. Efteråt har jag undrat hur han egentligen höll i kniven eftersom skaftet syntes så tydligt. Det får mig också att tro att han var mer angelägen om att visa upp kniven än att använda den. Jag såg ingen annan i närheten, men det var mörkt och jag tar det inte alls för osannolikt att det fanns åskådare i närheten som skulle se hur det gick för honom. Jag minns en rad starka känslor kring denna händelse och de handlar inte alls så mycket om oro eller rädsla som om skuld och skam. Jag oroade mig i och för sig en del för någon slags hämnd, inte i form av personskador utan mer att få alla bildäck uppskurna eller någonting annat i den stilen. Den oron la sig efter ett tag och sedan kände jag främst skam kring hur jag hade beskrivit den unge gärningsmannen. Vad skulle de tro om mig egentligen, hemska människa. Den skammen var så stark att jag inte kunde med att öppna kuvertet med polisanmälan (antar jag) när det kom. Jag la det åt sidan och sedan blev det liggande. Jag har fortfarande inte öppnat det, men jag tror att jag vet ungefär var det ligger. En annan stark känsla var skuld. Jag borde ha sagt någonting som fått den unge mannen, eller snarare pojken, att komma på bättre tankar istället för att fortsätta in på den kriminella banan. Det kändes så onödigt att han skulle förstöra sitt liv med sådana dumheter. Han var värd bättre, det är alla. Åh, vad jag önskade att jag hade haft ett fint trähjärta i fickan, eller kanske en reflexängel, som jag hade kunnat räcka fram och ge honom. Du är älskad, ta hand om dig, förstör inte din framtid! Vem vet vad han fått genomgå, men nu var det för sent. Jag tänkte väldigt mycket kring just detta, att jag liksom försatt världens chans, hans chans, och så var jag lite nyfiken på hur han skulle ha reagerat. Hade han kommit av sig helt, eller vad hade hänt?

Jag tycker att det kan vara lite svårt att definiera skillnaden mellan skuld och skam, det flyter liksom in i varandra, men skam är när man upplever att man är fel och skuld känner man när man tror att man gjort fel. Skam är nog den känsla som är svårast att fly från. Ett sätt att försöka dämpa sin skamkänsla är att skuldbelägga någon annan. Där var jag ett ytterst tacksamt offer, tills jag insåg att det var just det som pågick. Då bröts förtrollningen och han fick det inte att fastna på mig längre. Jag har upplevt en del liknande situationer efter det, men nu när jag genomskådar det i tid och vet hur jag ska hantera det så rinner det av mig som vattnet på en gås.

Man kan känna skuld och skam av en rad anledningar, logiska eller ej, såsom

• att ha sagt saker man ångrar
• att man varit arg på eller elak mot någon, speciellt någon man egentligen älskar
• att inte orka
• att inte ha sagt ifrån tillräckligt tydligt då man utsatts för trakasserier eller fysiska övergrepp (fast den som borde skämmas är angriparen)
• att inte räcka till för alla ”måsten” (här binder många ris åt egen rygg)

Det är viktig att skilja på handling och person. Bara för att man gör någonting dåligt betyder det ju inte att man är en dålig person. Alla gör eller tänker dåliga saker ibland. Det är mänskligt att fela. Ett effektivt sätt att minska känslan av skam är att arbeta med sin definition av måsten. Hur många av våra ”måsten” är egentligen verkliga måsten? En försvinnande liten del skulle jag tro. Vad är egentligen viktigt då, på riktigt? Det vill säga, vilka ”måsten” är måsten? Jag brukar tänka Kommer någon att (riskera att) dö om jag inte gör detta nu på direkten, eller överhuvudtaget? Om ja, så är det definitivt prioriterat. Om nej, så är det kanske inget måste ändå.

Själv har jag insett att jag satt alldeles för höga prestationskrav på både mig själv och andra. Aldrig nöjd, alltid någon skavank. Fast nu jobbar jag åtminstone på det och tycker att jag börjar få in rätt bra snits på att duga som jag är. Jag har också blivit bättre på att släppa kontrollbehovet och tillåta andra att försöka på sitt eget sätt. På jobbet har jag fortfarande svårare för att inte sträva mot det 200% perfekta, men jag tar det åtminstone inte på lika blodigt allvar längre och börjar hitta en del genvägar och strategier som fungerar.

När man tänker efter efteråt så är det egentligen konstigt vad tankarna kan ställa till med, men å andra sidan så kan de ju också vara till enorm hjälp åt andra hållet ifall man bara ger dem chansen.

I natt drömde jag någonting om att jag var ute och reste. Jag skulle förflytta mig mellan punkt A och punkt B och det var rätt stressigt att hinna i tid. Det var personliga möten, samtal, tåg, byggnader, trappor och tunnlar i en salig röra. När jag vaknade kom jag inte ihåg att jag hade drömt, men när jag en stund senare började fundera lite mer kring detta inlägg så kom jag plötsligt ihåg slutet av drömmen och tänkte att det måste jag ta med i inlägget.

Jag skulle ta mig upp från underjorden, hade förmodligen kommit med något tåg. Istället för trappor eller rulltrappor var det som en lång, böljande rutchkana i ljusgulmålad betong jag skulle ta mig uppför. Det var flera hundra meter och bitvis rätt brant. När jag kommit kanske två tredjedelar av vägen upp hände det som inte får hända. Jag tappade min mobiltelefon och den började kana nedåt. Jag kanade efter, men hann inte riktigt ikapp den. När rutchkanan tog slut hade mobilen ganska god fart och for vidare ut på perrongen, rätt emot en golvbrunn, en sådan med galler som långa ränder som brukar finnas i vägar för att fånga upp dagvattnet. Jag hoppades att mobilen skulle glida över, men den kilade istället in sig mellan spjälorna i gallret och dök ner i brunnen. Plopp! Åh nej, vad skulle jag nu göra? Innan problemet hann lösa sig vaknade jag.

Med tanke på hur otursförföljd jag har varit vad gäller mobiltelefoner så hade ovanstående dröm lätt kunnat vara en vanlig dag i mitt liv, men denna gång var det bara en dröm. Vad du än gör, blanda inte in mig när du tänker skaffa mobiltelefon för det är dömt att misslyckas redan från början.

Min första jobbmobil fick jag inför en tjänsteresa i början av 2000-talet. Det första problemet var att det vid beställningen missats att jag även behövde ha ett SIM-kort eftersom jag inte hade någon telefon sedan tidigare. När kortet sedan kom hittade jag på olika associationer till numret för att lättare lära mig det utantill. Maken fick numret, men lyckades aldrig komma fram när han ringde. När sedan den första räkningen kom så stod det ett helt annat nummer där. Det visade sig att det nummer som uppgetts tillsammans med SIM-kortet inte alls stämde. Jag försökte då få byta till det nummer som jag med viss möda lyckats rista in i minnet, men då var det redan upptaget av en annan abonnent. Det var otroligt svårt att avprogrammera mig från det felaktiga numret för att istället lära mig det korrekta.

Jag trivdes rätt bra med min icke-smarta telefon, men en dag då jag klev av tåget så var facket i väskan där den låg öppet och naturligtvis trillade den ur och föll ner i den lilla springan mellan tåget och perrongen. Jag plockade upp den igen när tåget hade passerat, men den var utom räddning. Tyvärr blev jag inte alls lika nöjd med ersättaren som var av en annan modell.

När jag så köpte min första egna mobiltelefon så beställde jag den över nätet. Det visades sig att den inte alls fungerade som den skulle. Jag minns inte vad felet var, men det var väl någonting i stil med att den låste sig eller att skärmen slocknade. Jag fick åka till den fysiska butiken och lämna in den för service. Jag minns att det var jättenoga att uppge ett mobilnummer så att de kunde SMS:a mig när det var klart. Jag hade föredragit att få det med epost istället eftersom jag ju inte hade någon annan mobiltelefon. Det var ju den som behövde service. Hur som helst. Jag tror att jag hade in mobilen tre gången innan de gav upp och insåg att det inte klarade av att fixa. Jag tyckte då att jag borde ha fått en ny, fungerande mobiltelefon som kompensation, men istället fick jag ett tillgodokvitto på inköpsbeloppet som jag kunde använda i butiken. Kanske, kanske hade det gått att använda även i nätbutiken, men jag är långtifrån säker. I den fysiska butiken var telefonerna något dyrare än på nätet och de hade inte kvar modellen med den färg jag hade (svart!) så jag fick istället lov att ta den lite kitchigare i rosa med blomslingor. Den kostade ytterligare några hundralappar extra. Kändes som en riktigt dålig affär och usel service och jag har försökt undvika dem därefter.

Lite senare var det dags att köpa en mobiltelefon åt sonen. Då bojkottade jag tidigare företag och valde det stora, tyska, mediaföretaget istället. Det visade sig rätt snart att någonting var fel. Det fanns inga ringsignaler och telefonen reagerade inte det minsta då man ringde till den. Vi åkte tillbaka och reklamerade, taggade till tänderna för att kämpa för vår rätt. Vi blev mottagna på bästa sätt och fick förklara vad som inte fungerade. De testade att ringa till telefonen och såg genast att någonting var knas. Sedan fick vi en ny, fungerande, telefon på direkten och kunde nöjda åka hem igen.

När jag så småningom skulle slå på stort och skaffa mig en privat smartphone valde jag förstås att köpa den där jag visste att de hade en service som satte kunden i fokus. Tur det för även denna gång råkade jag ut för ett riktigt måndagsexemplar. Telefonen startade om sig själv hela tiden. Ibland var den bara frågan om sekunder mellan omstarterna. Inget problem att byta den, men jag drar mig verkligen för att skaffa en ny telefon nu trots att den jag har börjar bli väldigt åldersdigen och bete sig konstigt. Dessutom tycker jag att formatet är så behändigt på den jag har nu.

När jag under förra året bytte jobb var det dags för en ny jobbmobil. Det blev problem med installationen och jag är fortfarande inte riktigt säker på om allt verkligen blev som det skulle. En sak som jag länge tyckte var lite underligt var att personer som försökt få tag i mig aldrig pratade in något meddelande. Det hände att någon frågade när jag ringde om jag hört meddelandet, men det dök aldrig upp något. Jag tänkte inte så mycket på det förrän nu i våras då det trasslade till sig en hel del för mig för att ett par meddelanden inte nått fram. Då började jag nysta i det och blev skickade lite fram och tillbaka innan det till slut löste sig. Det visade sig att jag hade blivit inlagt i fel typ av grupp, under någon slags växel, så det skickades inte ut några SMS när det kom in meddelande till röstbrevlådan och jag visste inte alls vilket nummer jag skulle ringa för att lyssna av den. Nu verkar det fungera som det ska, men det är ändå aldrig någon som talar in någonting. Jag undrar hur många viktiga meddelanden jag missade tidigare för vid vissa tillfällen då jag hade haft mobilen avslagen hade jag förväntat mig att någon skulle ha hört av sig.

Det finns ytterligare ett par närbesläktade mobilmardrömmar, eller snarare sanndrömmar, som jag skulle kunna ta upp i sammanhanget, men det får räcka med detta.

Runfilosofi

Jag är ju en inbiten dagboksskrivare och det händer rätt ofta att jag går tillbaka och letar upp olika händelser och läser vad jag skrivit. När jag gjorde det för ett tag sedan råkade mina ögon falla på någonting som jag inte tänkt på på länge (skrevs för precis 100 dagböcker sedan), men som jag tycker kan vara lite roligt att berätta om. Jag är lite förvånad över att jag inte lyckades uppmärksamma det tidigare, men två veckor innan jag gifte mig med min runristningsentusiast noterade jag följande i min dagbok: ”Jag skrev Pernilla med runor i morse. När jag skrivit de tre första runorna började jag fundera hur Birgitta [mitt andranamn] skulle se ut. Namnen verkade ju börja så likt. Jag skrev ner namnen under varandra. Det var i stort sett bara n och g som skilde sig åt: [se bilden nedan]. Hade jag inte träffat en runälskare så hade jag väl aldrig upptäckt det.”

Håll med om att likheten mellan namnen är slående. Jag tycker att det är häftigt, lite som att någon visste vad som komma skulle redan när jag fick mina namn.

Denna vecka blir det ett litet bonusinlägg eftersom jag plötsligt fick inspiration till, och möjlighet att, tänka och skriva. I dag är det Den helige Mikaels dag, ärkeängeln Mikael. Hans kamp mot draken är en helt annan sida av änglaskapet än de där söta bokmärkesänglarna man hade som liten. Inget gulligull och inga njutningsfulla leenden utan mer en kamp på liv och död. Jag tror absolut att det finns en okänd dimension som inte riktigt går att ta på, men som man då och då ser spåren av om man är riktigt uppmärksam. Uttryck som ”änglavakt” och ”du är en ängel” är inte bara tomma ord.

Jag har aldrig sett någon vandra omkring med änglavingar, utom i teatersammanhang, och jag tror att det i många fall handlar mer om gärningar än om utseende, att det vi kallar änglar i mångt och mycket är någonting rätt vardagligt som finns omkring och i oss hela tiden. Fast det finns också händelser som är mer oförklarliga, då änglavakten gripit in från ingenstans. Det kan inte minst min svärfar vittna om. Han blev som ung avknuffad när han skulle kliva på spårvagnen, utan att någon fanns där. Strax därefter spårade vagnen ur. Hade han inte blivit avknuffad så hade mycket kunnat se annorlunda ut i dag och min make hade kanske aldrig fått chansen att se dagens ljus.

Kanske bor det en ängel i oss alla. Vi kan hjälpa vår nästa, ibland genom en så enkel sak som att ta oss tid att lyssna aktivt på den andre, men det är också viktigt att vi tar emot den omsorg som andra vill ge oss. För att kunna ge behöver det finnas mottagare, och vi behöver även låta andra få uppleva tillfredsställelsen av att få ge av sig själv till någon annan. Jobba på att våga vara svag, inte bara stark, inte minst för att också få andra att våga sig på denna svåra konst. Välkomna änglarnas gärningar, såväl de mänskliga som de mer immateriella.

Du är inte förmer än andra, men inte heller för mindre. Du är du, med dina fel och brister, men också med dina förtjänster, precis som jag. Vi ska inte sträva efter att bli varandras kopior utan vi ska snarare försöka vara varandras komplement, på samma sätt som en människa inte kan bestå av enbart huvuden eller enbart armar. Vi har olika uppgifter, men alla är lika viktiga för helheten. Änglar eller ej, ta hand om varandra och er själva så gott det går. Tillsammans blir vi starkare.

Det är väl bara att erkänna. Jag är nog lite av en siffer- och statistiknörd, men jag är inte ensam om det intresset i familjen.

Jag har ett register där jag skriver upp titel, datum, veckodag, kategori och någonting om innehållet (om det inte framgår av titeln) för alla mina blogginlägg. Det är dels för jag ska kunna hålla reda på vad jag har skrivit om och inte (börjar ju bli rätt många inlägg nu, detta är mitt 219:e), dels för att kunna föra statistik och göra roliga diagram.

Det märks att veckorna går i en rasande takt nu. Jag hinner nätt och jämt andas innan det är helg känns det som, på gott och ont. Jag vågar knappt tänka på hur det hade varit om jag tvingats åka till kontoret också istället för att bara jobba på distans. Då hade dygnets timmar absolut inte kunnat ge tillräckligt med återhämtningstid. Det gör de förstås inte nu heller, men jag drunknar i alla fall inte.

De mest frekventa kategorierna är Tankar (41%), Lekar och fantasi (16%), Minnen (12%) och Traditioner (10%). Ingen av övriga kategorier kommer över 5%. Som synes i cirkeldiagrammet i början av inlägget så har jag lagt ut drygt hälften av mina inlägg under lördag eller söndag. Det är lite av en stressfaktor att hinna få till det innan veckan är slut, men jag vägrar ändå, än så länge, att bryta trenden med minst ett inlägg i veckan. Vissa perioder finns det tid och ork att få till det redan under någon av vardagarna, men nu när jag inte ens orkar med att skriva dagbok i veckorna för att hjärnan protesterar med huvudvärk om jag fortsätter anstränga den efter arbetsdagens slut så får även blogginläggen vänta. Ofta vet jag inte ens vad jag ska skriva om förrän i sista stund, och har jag idéer tidigare så är de kanske ändå för komplicerade att skriva om i detta läge. Av de senaste tio blogginläggen så har sju lagts ut på söndagar, två på lördagar och ett en torsdag. Fullt så illa har det aldrig sett ut tidigare.

När barnen var små skrev vi upp alla ord de lärde sig fram till tvåårsdagen och det blev ju en hel del, speciell för vår förstfödda som lyckades komma upp i ett ordförråd på makalösa 500 ord. Vi har också skrivit in längd och vikt och gjort kurvor på det. El- och vattenförbrukning är annat som vi försöker hålla koll på efter att vi för några år sedan åkte på en hejdundrande elräkning då det visade sig att en ventil för bergvärmen korkat igen utan att vi upptäckt det och elen försökt ta över all uppvärmning.

Statistik kan vara bra att stödja sig mot, men beroende på hur man vrider den kan man ibland få den att visa helt olika saker och ibland kan den rentav bli riktigt missvisande. Jag minns att någon lärare berättade en gång att man gjort undersökningar av matematikkunskaper kontra individens längd och det visade sig finnas en god korrelation mellan just dessa två. Det som inte framgick var att det snarare var ålder och erfarenhet som vägde in än längden i sig. Eleverna i lågstadiet var ju helt naturligt betydligt kortare i rocken än eleverna på högstadiet och hade inte heller hunnit tillskansa sig samma kunskaper som dem. 

Den statistik jag envisas mest med är dock den över sömnen, och det tänker jag nog fortsätta med ända tills den ligger stadigvarande över sex timmar i snitt, både på vecko- och månadsnivå. Ibland tvivlar jag på att det någonsin kommer att inträffa, men skam den som ger sig. Det går ofta att koppla både toppar och dalar till veckor av extra lugn eller extra stressmoment, likaså i stora drag på månadsbasis. I år såg det ju riktigt lovande ut fram till och med augusti (pga semesterlugnet), men sedan jobbstart på 75% direkt efter semestern har det tyvärr rasat igen. Det får nog bli en del tjänstledighet under hösten för att slippa gå upp i heltid nu i oktober. Det skulle ju vara himla skönt och smidigt att köra all in nu och slippa bromsa hela tiden, men statistiken, huvudvärken, med mera, visar att det nog inte är riktigt läge för det ännu oavsett vad läkaren anser eller vad Försäkringskassan kommer fram till. Det finns gränser även för mig, ibland.

Nej, nu är det nog bäst att jag lägger ut detta innan huvudvärken blir alltför besvärande. Jag vill ju orka skriva ikapp mig lite bättre i dagboken också innan jag kryper till sängs.

Liten blir stor. I dag har vår minsting passerat den magiska gränsen in till vuxenlivet. Tänka sig att tiden kan gå så fort, samtidigt som det har hunnit hända en hel massa under denna tid. Många glada minnen och en del lite tråkigare. Bland det finare är regelbunden tid på tu man hand, dels några dagar varje sommar under de senaste åren, men också på vardagsbasis i samband med tidigare simträningar med bastubad, vid köksbordet eller under någon av alla promenader. Det är någonting som jag verkligen har uppskattat och som jag fortfarande uppskattar.

Hon är en tjej som spelar roll. Som liten, och även långt upp i ungdomsåren, var det teaterlekar vart än vi gick, och så småningom även lite mer organiserade teaterövningar genom kulturskolan. Vilken fantasi och vilken klokskap. Fantasin och humorn ligger fortfarande inom räckhåll, vilket inte minst märks i samband med målandet. Numera blir det sällan teaterlekar, men desto oftare givande samtal kring nya lärdomar, skolarbete och funderingar. Kort och gott en riktig gudagåva.

Grattis på 18 årsdagen!

Den här veckan har bitvis känts riktigt mörk, men jag vet att den varit mörkare och jobbigare för flera andra. Hur kan man visa sin medkänsla och försöka trösta på håll? En blomma kändes inte riktigt som det rätta, men ett ljus hade känts fint. Jag hade önskat att det gick att skicka ljusogram på samma sätt som man kan skicka blommogram, men det verkar inte som den tjänsten finns. Visst hade det gått att skicka ett ljus med posten, men då skulle det inte ha kommit fram förrän flera dagar senare, efter helgen, Dessutom skulle det kanske inte gå ner i brevlådan så det kändes inte som någon smidig lösning.

Själv tände jag två ljus i dag. Först ett för dem som har det extra tungt just nu, de som nyligen mist en närstående, därefter tände jag ett ljus för mig själv. Det känns nästan lite väl egocentrerat att göra så, men jag tror att det är viktigt att också ta hand om sig själv för att kunna orka vara ett stöd för andra. Det finns alltid någon som har det värre, men det betyder inte att vi ska förringa oss själva, för hur ska vi kunna rädda någon annan om vi själva har gått under?

Jag hade ett möte i mitten av veckan som liksom kastade mig tillbaka tre år i tiden. Jag såg klara likheter med det som var då och pågick som värst under ungefär ett år, och jag kände mig så fruktansvärt försvarslös. Jag lyckades inte få fram det viktigaste och kände mig oerhört arg och upprörd för att de inte alls tog till sig det jag sa. Efteråt förstod jag att det, precis som då, inte hade spelat någon som helst roll vad jag lyft upp. Jag hade ändå sågats vid fotknölarna. Vissa personer går inte att övertyga, och just de har en förmåga att få med alla på sin sida. Det läskiga under mötet nu i veckan var hur hela jag blev alldeles skakig. Speciellt benen darrade så häftigt att de liksom studsade omkring där jag satt. Senast det inträffade var annars under den tuffa häxprocesstiden fram till början av 2018. Det var otäckt att känna att det kom tillbaka så starkt, en känsla av skräck och maktlöshet. Verkligen obehagligt. Efter mötet kunde jag inte sluta gråta på två timmar och sedan hade jag mycket lätt till tårar även efter det.

En positiv sak denna vecka är annars att jag inte alls har känt mig så där matt eller yr som jag ofta gjort tidigare. Huvudvärken har också varit ovanligt frånvarande och vardagen har fungerat. Det har varit mycket lättare att klara av att sitta vid skrivbordet istället för att halvligga ner som jag brukar behöva. Sömnen har däremot blivit avsevärt sämre igen, 5½h i snitt att jämföra med strax över 6h som jag nu lyckats masa mig upp i under några veckor. Fast kanske är det just det som hållit mig uppe, hur konstigt det än låter. För lite sömn stressar kroppen till vakenhet. Även om jag nu sluppit yrsel och huvudvärk och inte känt mig lika dåsig och matt så har det nästan varit svårare att jobba än tidigare. Det har varit totalt omöjligt att fokusera och jag har tappat tråden på bråkdelar av en sekund och inte haft en aning om vad jag varit på väg att göra. Då gäller det verkligen att försöka ha struktur om det ska gå att göra någonting vettigt.

I dag tändes det ljus för tre personer som avlidit i vår församling under den senaste tiden. Jag tittade på ljusen innan de ännu hade tänts och då såg det ut som det brann i en av de tre glasljusstakarna. Jag vet inte riktig varifrån ljuset kom, men det var väl en spegling någonstans ifrån. Det var ett starkt sken, som en eld, inneslutet i glaset. Jag tänkte att den här gången är det kanske någon vi känner som har avlidit, men vem skulle det vara? Äh, fåna dig inte! Lite senare flyttades ljusen åt sidan för att ge plats åt ett ljusfat och då försvann ljuseffekten. Ljusen tändes sedan i tur och ordning då namnen på de avlidna lästes upp. Jag visste inte längre vilket av ljusen det var som lyst så, men trodde att det kanske var det första som tändes. Inget bekant namn, inte för andra ljuset heller, men när det tredje ljuset tändes hajade jag till för henne visste vi ju mycket väl vem det var, en beundransvärd och stark kvinna har gått ur tiden.

Tänk så mycket trevligare livet blir om man är tacksam över det man har istället för att avundas vad andra har eller tros ha. Nu är det lite drygt två år sedan jag skrev mitt tidigare inlägg om tacksamhet, så i brist på någon annan skrividé har jag i dag valt att återanvända en gammal idé. Att regelbundet öva sig i att vara tacksam och hitta glädjeämnen oavsett motgångar är någonting som åtminstone jag tycker berikar livet.

Jag känner mig tacksam för …

• att gurkorna kom igång till slut och att de är så otroligt goda
• mina fina auberginplantor
• dagens goda thaisoppa
• att vi har en del färdiglagad mat till veckans distansarbetsluncher
• att jag orkade läsa en del under sommaren
• växthuset
• att vi hann ta in den just torkade tvätten innan regnet kom
• att jag inte har huvudvärk just nu
• min familj – i Bro, Utsund, Västerås och Uppsala
• sommarens trevliga naturpassorienteringsutflykter med fikastund
• mina bloggläsare

… och mycket mycket mer.

Det första inlägget om tacksamhet finns att läsa här: https://pernillabloggen.gamlebo.se/2018/08/09/tacksamhet-90/

Den här veckan har jag känt mig ruskigt energilös (trots att jag förstås försökt inbilla mig annat) och två av dagarna kom jag inte ens ut på min dagliga promenad. En fördel nu är i alla fall att jag har rätt bra koll på hur stora, eller snarare små, energireserverna är så att jag inte kör dem helt i botten. Jag vet när det är fara å färde och har hittat mina överlevnadsstrategier, så pass att jag ofta går in i dem automatiskt innan jag själv hunnit bli medveten om att det behövs. Det blir snarare att jag reagerar på det ändrade beteendet och utifrån det förstår att energin är på upphällningen.

Jag har funderat en hel del på det här med energi och eftersom jag jobbar inom energibranschen så tänker jag att även effekten är väsentlig. Med en hundrawattslampa går det bra att lysa upp ett stort område, medan en liten enwattare knappt kommer att märkas. Hur mycket energi som förbrukas beror däremot på tiden så om enwattaren är igång hundra gånger så länge som hundrawattaren så blir energiförbrukningen ändå densamma för dem båda. Med en lågenergilampa krävs det betydligt lägre effekt för att ge lika mycket ljus som en gammaldags glödlampa och därmed även lägre energi. Energin går också att tänka som bensinen i en bil, den kan räcka lite olika långt beroende på körstil, men oavsett hur energisnålt man kör så tar den ändå slut förr eller senare. Effekten däremot avgörs av motorn. Motorn kan vara slö eller stark och det sätter gränser för exempelvis acceleration och maxhastighet även när tanken är full. Om man ska koka upp vattnet i en full kastrull och sätter spisplattan på ettan kommer effekten sannolikt inte räcka till att få vattnet mer än möjligen ljummet, nästan oavsett tid.

Hur går då detta att koppla till utmattning? Jag tänker att effekten är orken man har i varje stund medan energin är uthålligheten, dvs hur länge man kan ”förbruka” orken. I början var orken helt i botten och det var ofta omöjligt att göra även det mest basala, oavsett hur långsamt det gick. Att t ex duscha var svårt för att orken knappt räckte till för att hålla i duschen. Nu räcker orken lite bättre, men det är fortfarande ett rätt stort projekt att genomföra som kräver att jag lägger in extra vila och tar bort någonting annat, t ex disk eller tvätt, den dagen. Det finns bara en viss mängd bensin i tanken och räcker den till att köra tre mil så går det inte att köra tio, man får göra ett ärende i taget. I vissa fall går det ändå att tillfälligt låna en bensindunk och ta sig en bit till, men det behöver betalas igen, med ränta, och det går inte att låna mer än i undantagsfall. Det gäller att försöka hitta så energieffektiva lösningar som möjligt, ungefär som att byta all belysning hemma till LED-lampor. Om det inte finns tillräckligt med effekt/ork för någonting så går det kanske att hitta andra sätt att göra det på som ändå gör det möjligt.

För egen del tycker jag att det är väldigt lugnande och meditativt att baka bröd eller ännu hellre göra matpajer och en utomstående tycker lätt att då är det väl just det jag borde göra mer av för att liksom ladda upp energin igen. Problemet är att orken fortfarande är för begränsad för att räcka till, i synnerhet som det behöver finnas ork till den vanliga grundtillvaron också. Ett försök alltför tidigt i utmattningen höll på att sluta i ren katastrof och i det läget vill jag inte hamna igen. Nu börjar det ändå närma sig en lösning som åtminstone fungerar ibland och i går lyckades jag, efter fyra veckors semester, faktiskt färdigställa fyra Västerbottenpajer som sannolikt är bland de enklaste pajer man kan tillaga. Det vinnande konceptet går ut på att dela upp arbetet i mindre moment och sprida ut dem i tiden så att orken räcker till varje moment fast den inte alls räcker till helheten. En första uppdelning kan vara att göra pajbotten som ett moment och fyllningen som ett, men det räcker inte.

Projekt Västerbottenpaj a la Pernilla

1. Vid projektstart: Inhandla ingredienser
2. Vid frukost x dagar/veckor senare: Ta fram bunke och pajformar (degen räcker precis till två formar)
3. Före (enkel snabb)lunch: Mät upp margarin och mjöl i bunken
4. Efter lunch: Rör ihop och knåda till en deg (tillsätt eventuellt vatten) – Arbeta ut degen i pajformarna – Ställ in i svalen
5. Riv osten (själv gjorde jag det till slut en natt då jag ändå inte kunde sova)
6. Några dagar senare: Grädda pajbottnarna – Gör fyllningen – Grädda pajen

Ibland kan väldigt små detaljer göra stor skillnad. Att dela upp momenten 2, 3 och 4 sparade en hel del på orken. Det blev också lite lättare att få ihop degen eftersom margarinet hann mjukna lite.

Överlag tänker jag att även om det inte går att hitta aktiviteter som ökar ”energin” (i detta fall syftas nog snarare på effekten, dvs orken), så går det oftast att hitta något litet som gör att energin man har läcker ut lite långsammare. Hur som helst. Min spaning är att effekten (den momentana orken) måste upp först och det går bara med mycket vila och lugn återhämtning, så lite hjärnaktivitet som möjligt, lugn och ro, inga krav alls. När effekten gått upp något kan man försiktigt, försiktigt, börja experimentera med energin (uthålligheten), göra små korta aktiviteter, kanske vattna en blomma och sedan vila, ta en promenad och vila, osv. Genom att testa sina gränser försiktigt istället för att rusa på i full fart och ta helt slut går det att lära känna just sina begränsningar och sakta, sakta röra sig framåt.

Olika aktiviteter kräver olika mycket energi och det kan skilja sig mycket mellan olika personer. Det är inte säkert att ”svåra” uppgifter kräver mer än ”lätta”, ibland är det snarare tvärtom. En till synes ”lätt” uppgift kan vara helt omöjlig att lösa. Det kanske beror på att det är olika delar av hjärnan som är aktiva för olika saker. Vissa skador går också att kompensera för genom att göra det på andra sätt.

Försök att njuta av dagen efter din egen förmåga. Studera fjärilen som satt sig på fönsterblecket, njut av dess skönhet. Känn den ljumna vinden mot ansiktet, var här och nu, var nöjd med dig själv oavsett ”prestation”. Du duger precis som du är!