Från lek till allvar

I år har det inte blivit många tankningar eftersom det knappt blivit några inte blivit bilresor. Ja, inte andra resor heller för den delen. Vi har mestadels hållit oss inom hemkommunen och då låter vi bilen stå, likaså om vi ska in till stan. Några resor i månaden har det ändå blivit och då främst till Västerås och Uppsala och inför långresan till landstället i onsdags, hela två timmars resväg hemifrån, började soppan ta slut. Jag fick äran att genomföra detta ytterst komplicerade uppdrag.

Jag klev ur bilen, låste upp tanklocket och stirrade sedan på hålet. Hm, vad gör man nu då. Just ja, tankkortet… Men hur stoppar man in det i ett runt hål? Konstigt att jag inte har något minne av det. Aha, visst ja, kortet ska in i automaten och sedan tankar man i hålet. Ibland undrar man vilken planet man kommer ifrån. Tur att det inte var jag som körde och jag fortfarande har en veckas semester kvar att vila upp mig på.

Nuförtiden orkar jag allt som oftast inte skriva mer än några rader åt gången, i bästa fall ett helt stycke, så hur har jag då lyckats klämma fram detta mastodontinlägg? Jo, jag har klippt och klistrat från sådant jag skrivit på olika håll tidigare och sedan skrivit på inlägget lite då och då under över en veckas tid. I början var det något ord i taget, men alldeles nu på slutet lossnade det faktiskt och flöt på riktigt bra. I vanlig ordning har det varit svårt att inte flyta ut för mycket. Tro det eller ej, men trots den aldrig sinande svadan i detta inlägg så har jag faktiskt skurit bort en hel del för att åtminstone någon ska orka ta sig igenom allting. Här kommer alltså en lång uppdatering kring nuläget och hur saker liksom utvecklat sig, i den mån de nu gjort det. Jag skriver också för att jag själv behöver få lite utifrånperspektiv för att få bättre insikt kring hur (o)normalt det ”normala” egentligen är. Jag är ju alltid jag, oavsett om jag är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, trött eller pigg. Hur ska jag kunna veta var gränserna går när de för länge sedan har passerats? Om jag fixade det då kan jag väl göra det nu också, men hur kommer jag då någonsin innanför gränserna igen? Hur långt är det bra att stå ut och hitta lösningar för att kunna fortsätta ett steg till och när blir det ett sätt att cementera en sjuk situation?

Sömnen är en viktig faktor och en rätt bra indikator, så jag börjar med den. Rent statistiskt börjar sömnen se betydligt bättre och stabilare ut nu än tidigare, åtminstone på makronivå (månadssnitt). Förhoppningsvis kommer även juli månads snitt, som nu baserar sig på första halvan av månaden, lyckas masa sig upp över sextimmarsstrecket tack vare semestern på sluttampen. Ett långsiktigt mål är att komma upp i sju timmars månadsdygnssnitt. Jag tror att jag skulle behöva det för att få upp grundenerginivån igen, men just nu känns det mest som en utopi. Ett viktigare och mer realistiskt mål är att stadigvarande få upp veckodygnssnittet över sex timmar och det kommer nog att ta ett par månader till och förutsätter att inga ytterligare käppar sätts i hjulet (vilket tyvärr redan är inplanerat). Det går att utläsa en hel del intressant ifrån veckosnittkurvan, men den biten tänkte jag bespara er. Hur som helst så har den gett mig en del insikter om vad jag behöver eftersträva för att sömnen ska kunna fungera. Övertidsarbete och resor ryms definitivt inte där i dag. När jag visade min veckokurva för en läkare våren 2018 framgick det tydligt att sömnen var som bäst (om än inte alls bra) de veckor som varit förkortade på grund av vårens alla helgdagar. Hans slutsats var ”Så du gillar inte att jobba”, men sanningen var väl att jag gillat det alldeles för mycket och varit för hängiven och lojal alldeles för länge. Han tyckte för övrigt också att fem timmars sömn inte var så illa så det var ingenting att beklaga sig över. Jag undrar hur livet hade sett ut nu om jag istället hade fått adekvat hjälp redan då, men det som inte dödar härdar så det har väl på något sätt ändå inneburit någonting positivt också.

Åter till nutid, för det var visst den tråden jag skulle försöka hålla denna gång. Det känns ju pinsamt skämmigt att inte klara av jobbet nu när jag tycker att jag på så många sätt har hamnat rätt. Jag känner mig uppskattad på ett helt annat sätt än tidigare och har en arbetsplats jag blir glad av att komma till, istället för att få ångestattacker. Fast det där med att åka till jobbet ligger ju inte direkt i tiden detta år. Just nu är det rätt skönt att det är så, men väldigt konstigt att alla andra också är hemma, trots att de är fullt friska. Det är också en stor lättnad att ingen annan verkar se mig som en svikare. De är snarare rätt förstående, och omtänksamma i den mån det alls går att uppfatta nu när kontakterna är så glesa.

Nu är jag hur som helst deltidssjukskriven. För den som inte redan är insatt i turerna kring detta finns det att läsa i det tidigare inlägget, Nuläge.

Efter tre veckors heltidssjukskrivning fick jag fyra jobbinvänjningsveckor på 25%, men oj vad det var svårt att orka med. Jag blev ju yr så fort jag satt upp, även vid frukostbordet eller till middagen. Efter ett tag började i alla fall myrkrypningarna och domningarna avta och bli mer uthärdliga, men sömnen var (och är) fortfarande racklig och även när jag sovit okey, rentav värre då, var jag så trött att jag behövde lägga mig och vila flera timmar under dagarna. Till slut hittade jag i alla fall en fungerande rutin och det kändes att det gick lite framåt med återhämtningen igen. Jag kom aldrig så långt att jag kunde klara av mina två timmar (inklusive pauser) vid skrivbordet, men jag fick åtminstone ihop min tid. Pang bom, upp i 50%, vilket bestämdes i förväg utan extra avstämning. Alla rutiner var bara att kasta i sopkorgen och vila fanns det liksom inte tid till med alla långa ställtider som krävs nuförtiden. Jag är visserligen inte ständigt lika bedövande trött som tidigare, men det är läskigt hur snabbt energin kan sina och hur ofta jag känner mig helt matt, trots att jag blivit väldigt bra på att känna av läget. Det är hela tiden en balansgång.

Sedan två månader tillbaka ska jag alltså jobba 50%, fyra timmar om dagen och bara hemifrån. Hur svårt kan det vara? Jag har fortfarande inte landat i det. Bröstilningarna som precis börjat glesa ut återkom nästan genast och jag vaknade oftast med huvudvärk som sedan gick lite fram och tillbaka, ofta var den så häftig att jag omöjligt kunde somna om igen när jag vaknade mitt i natten (och huvudvärkstabletter biter inte i det läget utan ger mig bara illamående). Efter tre veckor var den huvudvärken en ständig följeslagare, dygnet runt. När jag tog upp det med läkaren efter tre veckors kontinuerlig huvudvärk av olika intensitet fick jag höra att den säkert berodde på värmen vi hade då (fast den kom ju in i bilden först efter huvudvärken) och en annan person skyllde senare på att jag kanske satt konstigt vid skärmen. Det enda det inte alls verkade kunna bero på, ens till viss del, var att jag hade fått gå för fort fram. Själv hade jag i alla fall insett att om jag ska ha någon chans att någonsin komma tillbaka ordentligt igen istället för att raskt gå mot nästa krasch så måste jag lyssna mer på kroppen än på läkaren så den senaste veckan hade jag utnyttjat tidigare inarbetad tid och flexat ner till tre timmar per dag för att orka med, sedan får jag väl ta till arbetstidsförkortningen. Läkaren konstaterade, säkert helt korrekt, att en del symptom berodde på att jag fortfarande har så låg energi och måste vara noga med att hushålla med den och inte överbelasta mig. Frågan är hur hon tänkt sig den ekvationen. Jag fick visserligen tre veckors extra tidsfrist på 50%, men sedan MÅSTE jag upp i 75%. Tack och lov kommer jag att ha semester de första veckorna, men därefter lär det bli riktigt tufft. Semestern kan säkert göra gott, men knappast så gott. Fast jag kanske bara oroar mig helt i onödan? Oro och oro förresten, det är som det är och är mer någonting jag konstaterar och har försökt klura ut en lösning på.

Sista augusti, efter två arbetsveckor på 75% är det finito om företagsläkaren får som hon vill, allt för att slippa få Försäkringskassan (som jag inte haft minsta problem med, handläggaren undrade snarare om jag klarade av att jobba) på halsen då 180 dagar har gått i mitten av september. Det har för övrigt varit drivkraften hela tiden, att ligga gott och väl inom Försäkringskassans (och Socialstyrelsens) ramar och till varje pris gå vidare till nästa steg oavsett hur det sett/ser ut. Jodå, jag är införstådd med att jag inte kommer att vara 100% produktiv när jag går upp i 100% arbetstid och att arbetsgivaren är skyldig att anpassa arbetet, men en förutsättning borde väl i alla fall vara att jag orkar hålla mig upprätt hela arbetsdagen, oavsett hur långsam arbetstakten kommer att vara. I dagsläget skulle jag förresten inte ens orka ta mig till jobbet mer än en eller max två halvdagar i månaden, men det är ju en annan femma åtminstone så länge det fortfarande är på distansarbete. Sedan är tanken att jag ska börja med att vara 1-2 dagar i veckan på kontoret, vilket i dagsläget är helt omöjligt. Jag nämnde för företagshälsan att jag inte ser någon annan lösning än att ta till tjänstledighet i höst om jag ska orka och då blev det förstås jubel för att jag hade hittat en lösning på problemet. Jag kontrade med att jag tyckte att man borde tillåtas vara sjuk när man är sjuk, men det togs visst som om det var Försäkringskassans regler jag avsåg, inte att de själva hade något inflytande över det. Ja, det är väl så det är. Jag är helt enkelt bara extremt uppmärksam på alla fåniga symptom och måste acceptera läget. Fast sedan tänker jag (när jag orkar göra det) att de flesta kanske ändå inte skulle acceptera det. Alla dessa strider, när ska de ta slut egentligen? Tack och lov har jag åtminstone en förstående chef som tycker att hanteringen är som att uppmärksamma att det brinner och sedan springa fram och hälla på bensin i ett försök att släcka elden.

Efter en vecka då jag minskat ner arbetstiden till ca 35-40% började huvudvärken bli intermittent igen. Tyvärr satte myrkrypningarna fart på nytt, och ilningar i händer och fötter gjorde det extra svårt att somna, även när jag tog till sömntabletterna igen. Såå jobbigt, men jag har i alla fall hunnit lyssna på ett och annat sommarprat under de sömnlösa nattimmarna och det finns många intressanta pratare i år. Nu börjar myrkrypningarna lugna ner sig igen, men huvudvärken är ofta rätt störande och tilltar genast vid minsta mentala ansträngning (speciellt textläsning), tinnitusen skriker så mycket den orkar (lite som att ha en ilsken bisvärm inneboende i huvudet, föreställer jag mig) efter minsta utflykt utanför huset och mattheten anfaller titt som tätt. Koncentrationen är ibland helt obefintlig och allting går oerhört långsamt framåt. I går var lösenordet till datorn putsväck ur minnet, men sedan lyckades jag i alla fall ta mig en liten bit framåt med min arbetsuppgift. I dag känns det som jag kommer att kunna ta det vidare ytterligare en bit. All text finns egentligen på plats, men jag har jättesvårt att få till en dokumentstruktur som fungerar. Vissa dagar klarar jag inte av att behålla fokus alls, inte ens för en minut. Det är sällsynt att jag klarar hela dagens arbetspass vid skrivbordet, trots att jag delar upp det. Jag vet inte hur många timmar jag halvsuttit på sängen, uppallad med kuddar, och jobbat. Det är i alla fall åtskilliga, sannolikt mer än halva arbetstiden. De första veckorna satt jag nog aldrig mer än totalt en halvtimme vid skrivbordet. Läkaren verkar tycka att det är det naturligaste i världen och konstaterade vid det senaste återbesöket att det är bra att jag har hittat strategier som fungerar för mig. Själv tycker jag allvarligt talat att det är helt sjukt att det ska behövas i den omfattningen. Hon var noga med att påpeka att jag behövde ta det lugnt under semestern, inte starta upp en massa projekt, osv, utan bara njuta och koppla av. Som om det fanns ork till att ens tänka tanken att göra någonting produktivt. Visst, det hade ju varit lockande att utnyttja tiden hemma till att få lite ordning och reda, men det är ju bara att fetglömma och istället glädjas åt det som eventuellt kan orkas med ändå. Alla planer är lagda på is sedan länge (utom de obligatoriska och efterlängtade mamma-dotter-dagarna förstås) och även korta resor tröttar ut oerhört så vi håller oss nog i huvudsak hemma på tomten.

Det mest utmärkande sedan lång tid tillbaka är nog energibristen (som i sin tur resulterat i de symptom som jag har i dag), som en mobiltelefon med dåligt batteri. Förra sommaren var jag under en tid konstant nere i 5% och då gick det helt enkelt inte att göra någonting innan batteriet laddat upp till maxnivån på 15%. Marginalerna var minimala och energin sögs ur på ett kick. Jag kunde inte ens gå runt kvarteret utan någon form av energilager/powerbank med mig. I början var det en pärs att klara av att duscha utan riskera att trilla ihop i en hög redan på vägen in i badrummet. Det fanns liksom inte den sammanhängande energimängd som krävdes. Nu handlar det mer om att energin ska räcka för totalen och att någonting måste bort istället. Allting måste vägas mot varandra. Inte så mycket tidsmässigt som energimässigt, eller både och förresten för en dusch är fortfarande oftast ett halvdagsprojekt som kräver vila både före och efter. Nu gläds jag åt att jag fått energin tillbaka. I praktiken är jag väl som mest uppe i 30-40% en bra dag, så det behöver fortfarande laddas på kontinuerligt för att inte ta slut direkt. Icke desto mindre är det ändå flera hundra procent mer energi än tidigare, en avsevärd skillnad som säkert bidrar till känslan av att jag innerst inne nog bara är en gnällig kärring som inte låter mig nöja med dagens glassiga tillvaro. Fast någonting säger mig att det kanske inte är fullt så enkelt ändå.

Ibland laddar batteriet ur väldigt snabbt, som när man är i ett område med mycket dålig täckning. Så är det ofta när jag försöker koncentrera mig på en uppgift. Huvudvärk, yrsel och hjärtklappning kommer nästan omedelbart och sedan rinner energin iväg. Fast vissa saker fungerar tack och lov bättre än annat. Läsandet är klart jobbigast, men det beror mycket på sammanhang och typ av text också. En stor fördel är att jag med tiden fått en riktigt god självkännedom, inklusive tillit till mig själv. Jag kan känna av var jag befinner mig, vad olika aktiviteter kommer att kosta mig energimässigt och vilka avvägningar jag behöver göra för att ladda på en stund extra vid behov och undvika att hamna på noll. Jag vet att även roliga saker kostar mycket energi och måste betalas tillbaka med ränta, ofta runt ett dygns plåga i form av skärande huvudvärk och/eller total matthet för varje timmes nöje.

Nog svamlat, men skönt att få skriva ner sina funderingar rakt ut i cyberspace och inte bara bolla dem med sig själv.

Avslutningsvis tänkte jag skriva om KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale), ett självskattningstest som Karolinska Institutet har tagit fram och som används inom sjukvården som en hjälp i utredningen av utmattningssyndrom. Jag fick göra testet för snart 2½ år sedan och låg då nätt och jämnt över riskgränsen (fick 20 poäng och gränsen går över 18). Problemet var att man ska utgå ifrån hur det varit under de senaste två veckorna. Jag visste att jag hade diverse symptom, men jag hade ingen koll på hur frekventa de var, inte så konstigt eftersom jag inte alls mindes vad jag gjort ens några minuter tidigare under samma dag. Under de närmaste två veckorna skrev jag ner varenda gång jag märkte av något och listan blev skrämmande lång. Det jag tänkt inträffade någon gång ibland visade sig inträffa flera gånger dagligen. Med lite perspektiv på saken inser jag att symptomlistan hade kunnat bli mycket längre, men vissa saker ser man inte när man är mitt i dem. Med detta underlag som grund fick jag något mer realistiska 30 poäng (i praktiken låg det nog närmare 40) och sedan dess har jag gjort KEDS-testen någon gång då och då på egen hand för att se hur läget är. Det brukar pendla mellan 30 och 33 vilket inledningsvis var grova underskattningar jämfört med verkligheten. Förra hösten blev de fysiska symptomen allt svårare att hantera och jag var till Vårdcentralen för det flera gånger. I november tog jag med mig formuläret själv eftersom läkaren envisades med att jag var deprimerad trots att testerna jag fått göra snarare pekade på att jag inte var det. Då låg jag på 34. Läkaren tittade igenom svaren, hummade och sa att han skulle skanna in det så att det fanns med i min journal, varpå han förnyade recepten på sömntabletter och lugnande trots att jag redan hade kunnat klara mig i flera år på det han skrivit ut sedan tidigare. Ville jag ha mer hjälp fick jag kontakta psyk. Jag var tvungen att fråga om vad han sa, men jag hade visst hört rätt. Jag undvek att störa honom mer och kämpade vidare. Jag behövde tid och lugn snarare än tabletter, och så är det fortfarande. Såhär efteråt fattar jag inte hur jag alls lyckades klara av någonting på jobbet, eller ens ta mig dit (vilket jag i och för sig inte alltid gjorde).

Testa gärna själv. Man tittar på de två senaste veckorna. Får man högt resultat första gången bör man göra om testet igen några dagar senare för att säkerställa att det inte bara var en tillfällig svacka.

https://www.hjarnfonden.se/tester/stresstest/

Jag fick KEDS 35 när jag testade före helgen. Inte bra alls, och inte konstigt att jag inte lyckades hålla fokus på min just nu enda arbetsuppgift. Fast nu har jag nog sjunkit ner till 33-34 och då känns livet genast lite lättare igen. Ingen hållbar nivå att ligga på, men det är som det är.

Ta hand om dig och lita på dig själv oavsett om någon annan gör det eller ej. Du är det enda exemplaret av just dig och du duger precis som du är!

Jag hade kunnat skriva om veckan som gick med digital skolavslutning, eller om hur dotterns fysiska skolavslutning hastigt och ytterst olustigt gick henne om intet,  följt av ett sommarlov som abrupt ändrade inriktning, badmöjligheter som försvann och en bil som fick bogseras till verkstan. Jag hade också kunnat skriva om sömnlösa nätter, bedövande mental trötthet med tryckande huvudvärk och en hjärna som plötsligt stänger av sig för att sova, eller varför inte om en pånyttväckt fysisk ork med härligt sköna och raska långpromenader för att ta någonting mer positivt. Jag hade kunnat nämna hur inget sommarjobb ett tu tre vändes till dubbla sommarjobb, om jordgubbarna som växer till sig i trädgården, sommarvärmen som äntligen kommit hit, den stundande midsommaren och många sköna stunder på verandan. Jag hade också kunnat kommentera hur kulturskolans teaterföreställning fick spelas utan publik och istället ses på film i efterskott. Men jag orkar inte formulera ihop någonting sammanhängande så jag avstår och avslutar istället med Monica Zetterlunds bedårande sommarvals som jag helt osökt kom att tänka på.

”Hör min bedårande sommarvals,
inte alls något om havets spegel,
vita moln och vita segel,
inte nån logvals till handklaverets ton.

Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna,
inga bränningar som bryts vid reven,
ingenting om Calle Schewen
som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.

Min sommarvals, vad handlar den om?
Ingenting alls – den bara finns här!

Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen.
Sommarnattens tjusning putar i kavajen.
Flickan från Vinga, hon heter väl Inga,
men är det på kvällen så heter hon Ellen.
Dom finns förut, Huldas Karin och dom,
så dom sjunger jag ingenting om.

Hör min bedårande sommarvals,
ingen jungfru här på Jungfrusundet,
ingen dans på Almagrundet,
inget om barmar och armar om din hals
en sommarvals om ingenting alls.”

Dags för inlägg nummer tvåhundra. Den svenska tvåhundrakronorssedeln med Ingmar Bergman har snart fem år på nacken. Jag tycker att det är ett rätt behändigt belopp eftersom femhundringen oftast behövde växlas och hundralappen inte räckte hela vägen. Fast nuförtiden har jag nästan aldrig några kontanter på mig. För tillfället har jag bara en ynka liten enkrona.

För att skapa lite gemenskap såhär i coronakarantänstider anordnar min arbetsplats learning lunches en dag i veckan och så har vi frågesport med menti på fredagar. Denna vecka utgår dock fredagsquizet till förmån för dagens helgquiz för sedan har vi långhelg. Välbehövligt! Som av en händelse är temat just denna vecka Filmer, serier och annat i den svenskt i rutan. Från Bergman till Bornebusch. Det är populära och lättsamma aktiviteter med relativt hög svårighetsgrad. Drygt hundra av våra femhundra anställda brukar delta och vinnaren belönas med ett presentkort. Olika tema varje gång. Hittills har vi tagit oss igenom Vår, Djur, Sverige/geografi, Svenska traditioner och högtider, Musik, samt Kroppen och knoppen. Undrar vad de hittar på till nästa vecka.

I dag, 5 maj 2020, fyller mångsysslaren Lasse Åberg 80 år. Jag blev uppmärksammad om det i tidningen i morse, och när jag förstod att det var just i dag han fyllde så kändes det givet att skriva några rader kring vilka tankar det väckte. Bara en sådan sak som att jag tog mig för att bläddra igenom morgontidningen är ju nästan värt att fira, liksom följden att få skrivinspiration redan i början av veckan så att jag slipper våndas i slutet av veckan över att jag ännu inte lyckats hitta på någonting.

På något sätt får Lasse mig alltid att tänka på min pappa. Jag vet egentligen inte varför, men jag tycker att det är lite samma stil över dem. Pappa hade väl inte direkt någon konstnärlig ådra, men han gillade att arbeta med händerna och var noga med att det skulle bli bra. Kanske är det det lite styltiga rörelsemönstret, ett slags grovhuggen rufsighet, att liksom se uppklädd ut i arbetsbyxor snarare än i kostym, jordnära. De var ju också årsbarn även om just pappa lämnade oss mitt i livet redan som 78-åring. Han blev liksom aldrig gammal, speciellt inte till sinnet. I jämförelse med de flesta andra verkade det oftast som om datumet i pappas födelseattests var fel på tio år. I likhet med en av Lasses mest kända karaktärer, Stig-Helmer, var pappa också ingenjör. Det är för övrigt även jag själv, men då mer av det teoretiska slaget än det praktiska.

Lasse Åberg har många strängar på sin lyra, även om just lyra nog inte är hans instrument. Grafisk designer, konstnär, filmregissör, manusförfattare, musiker och skådespelare. Komplex och underfundig, lite som en ordkonstnär fast i bild. En mästare på att få oss att skratta igenkännande åt det vardagliga, för det är ju precis det vi får göra när vi följer med honom på alla sällskapsresor. Vardagshumor är en viktig del av livet, för att hitta ljusglimtar i livet även när det är som tyngst.

Lasses alldeles egna mus-eum, Åbergs Museum (som jag för övrigt bor rätt nära) är också ett trevligt ställe för både vuxna och barn. Där står hans älskade Musse Pigg i centrum, i sällskap av annan konst, trädkojor och kafé. Just Musse Pigg har vi nog bara i en och annan Kalle Anka tidning här hemma, och så till julen förstås då jag brukar göra trillingnötter som av barnen fått namnet Musse Pigg eftersom de ser lite ut som honom i formen.

Hur som helst så hoppas jag att Lasse får en riktigt fin födelsedag i dag. Grattis!

Jag orkar inte skriva och har ingen större lust heller, ingen inspiration. Konstigt, för skrivande är ju mitt absolut största intresse. Nu kräver det för mycket koncentration. Tankarna står stilla, hjärnan är trött. Det märks extra tydligt på Wordfeudturneringarna nu under våren som bara har gått sämre och sämre. Efter den här veckan lär jag vara tillbaka på ruta ett där jag började spelandet. Fördelen med det är att jag inte riskerar att bli nedflyttad om jag tar paus mer än en spelomgång. Nackdelen med att hoppa över turneringsomgångar är annars att man inte får öva upp sig tillräckligt, men just nu fungerar det knappt alls att spela, möjligen något enstaka spel men inte en hel turnering med sju taggade motståndare på samma gång.

Skönt i alla fall med en extra dag ledigt den här helgen. I veckorna orkar jag ingenting extra utöver mina två timmars arbete under dagarna, men nu under helgen lyckades jag i alla fall få ork att skriva klart dagboksanteckningarna för veckan, skrev rentutav slut på den dagbok jag haft under det senaste halvåret (ovanligt länge, i sig ett tecken på att inspirationen inte direkt flödat) och ska nu hugga in på dagbok nummer 130, en ljusgrön bok med guldfärgade kaktusar på. Har även kommit mig för att tvätta såväl kläder som mig själv och planterat två nya begoniaskott som jag hoppas ska ta sig lika fint som de två tidigare. Till sommaren hoppas jag att jag ska orka snickra ihop den där blomstertrappan som jag hade i tankarna redan förra våren, så att alla växter kan få komma ut på lite ferie på verandan.

Det är verkligen en annorlunda vår det här, en vår och ett år som nog ingen kommer att glömma (fast själv glömmer eller släpper jag alldeles för mycket nu). En vår då samhället liksom stannade upp, men sjukvården fick desto mer att göra. En vår med fysisk distansering och innovativ socialisering. En vår då vi tvingas tänka om och hitta nya rutiner, nya sätt att hålla kontakt när vi inte ska träffas fysiskt. En vår då gymnasier, högskolor och universitet övergick till distansundervisning och examensfesterna ställdes in. Ett osynligt hot far runt i världen och det gäller att akta sig, om inte för sin egen skull så åtminstone å sina medmänniskors vägnar. Många av oss kommer att drabbas, en del hårt medan andra kanske inte ens märker av det, men det gäller att inte alla blir sjuka samtidigt och att de som redan är försvagade skyddas. Det ansvaret har vi alla.

Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men kan inte hitta var så kanske har jag bara noterat det i mina privata anteckningar. Hur som helst, en av mina arbetsuppgifter under hösten och början av detta år handlade om utbränd utrustning och corona, dock inte viruset men det kan ställa till det nog så mycket och är någonting man vill undvika, viss parallell alltså. Det känns nästan lite som ett omen. Även det där med utbrändhet känns ju tyvärr rätt slående, som om uppgiften verkligen var ämnad för just mig. Hur som helst, när alla som hade möjlighet uppmanades att jobba hemifrån så gick jag också hem, men jag fick bara jobba ett par dagar innan företagsläkaren satte stopp för det. Utmattningssyndrom. Under tre veckor skulle jag inte få jobba alls.

Det kändes lite snopet. Varför just nu? Nu när det ändå bara skulle bli distansarbete, inga jobbiga resor till och från jobbet, inget kontorslandskap, ingen surrig lunchrestaurang. Det har varit mycket mer akut flera gånger tidigare och då har det ju bara viftats bort, gång på gång. Det blev till slut jobbigare att försöka få relevant hjälp än att försöka leva med det som var. Jag har blivit en mästare på att parera, stanna upp och hitta nya knep för att få det att fungera, men trots det har det hållit i sig och snarare blivit sämre igen ur åtminstone några aspekter. Det har inte gått att blunda för det, men samtidigt har det blivit en så naturlig del av livet att det blivit svårt att sätta en gräns. Jag klarade hjälpligt av en (1) dag på kontoret, eller åtminstone delar av dagen (huvudvärken brukade dra in vid lunch och sedan tappade jag konceptet lite under eftermiddagen), men efter två dagar var jag så slut att jag behövde stanna hemma i två dagar. Första dagen hemma orkade jag knappt tänka alls och ville egentligen bara få sova hela tiden innan jag så småningom piggnade till framåt sena eftermiddagen, andra dagen var lite mer effektiv. Daglig yrsel och armar och ben pirrade och domnade bort så fort jag rörde mig. Ja, så hade det rullat på vecka efter vecka. Kroppen verkade vilja ha fullständig vila för att läka, men det fick den förstås aldrig. Det kanske var rätt vettigt att stanna upp lite ändå.

Det blev lite konstigt att bara tvärnita sådär för rörelseenergin behövde ju ta vägen någonstans. Jag lyckades ändå avsluta det mest akuta innan jag gick hem så att inte min frånvaro skulle behöva stanna upp allt annat. Sedan kände jag nog mest tomhet och saknad, lite som att luften gick ur. Tankarna var tröga som sirap, orden hoppade ut ur munnen i fel ordning, jag liksom balade taklänges. Första veckan var långtifrån vilsam. Jag förstod inte hur uppvarvad jag var förrän jag börjat finna mig i situationen och komma till ro lite bättre. Jag ville fortfarande så mycket (och orkade så lite, mindre än innan), kände mig avstängd från all gemenskap med kollegorna (och övriga familjen som satt instängda på sina håll hela dagarna), klättrade nästan på väggarna och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen under dagarna, var jag skulle finna vila. Jag störde mig på minsta ljud omkring mig, som om sju radiokanaler och fem tevekanaler var igång samtidigt. Jag registrerade allt med fick inte ihop helheten. Nu med mina nya brusreducerande hörlurar kan jag i alla fall klara av att åka bil, som passagerare, utan att genast förgås av trötthet. Hoppas att de ska hjälpa mig i kollektivtrafiken sen också för resvägen till och från jobbet samt ljudmiljön på lunchrestaurangerna är ofta jobbigare än möten mm på kontoret. Flera av kardelerna i mitt livsrep har nötts sönder och en del har skurits av med kniv. Kniven och det som skavt är borta nu, men skadorna har bestått. Nu försöker jag spinna nya trådar för att kunna bli hel och stark igen.

De första dagarna ägnade jag åt att skriva ihop ett brev till mina närmaste kollegor för att förklara läget. Jag kände mig nöjd efteråt, men samtidigt skämdes jag lite över att sätta mig själv i centrum på det viset, lite egotrippat sådär. Måste jag alltid vara så himla präktig, veta bäst och försöka ratta allting själv? Det kändes själviskt att rikta strålkastarljuset mot sig själv på det viset. Fast så verkade inte läsarna reagera som tur var, snarare tvärtom faktiskt. Min förhoppning är i alla fall att det ska kunna öppna upp för andra att våga prata mer öppet i framtiden.

Det tog lite tid att landa, men efter ett tag avtog i alla fall ljudkänsligheten så pass att det gick rätt bra att klara av den lite lugnare innemiljön, men när jag öppnade ytterdörren överöstes jag av ljud utanför och det gjorde mig genast så trött. Jag har ändå lyckats ta mig ut på promenad varje dag och nu dröjer det oftast tills jag har kommit hem igen innan det börjar pirra och sticka i fötter och ben. Dagliga, lugna, promenader och mycket vila och lugn även för övrigt, för att liksom stanna upp och vänta in min själ. Långsamhetens lov. Det verkar vara det enda som hjälper och kan få mig att läka. Nu domnar i alla fall inte armar och ben bort riktigt lika ofta som tidigare och det är skönt. Fast andra fysiska stressreaktioner hänger i sig och jag känner mig snarare tröttare än tidigare. Vissa dagar är helt hopplösa, kan inte ens sitta upp mer än en halvtimme innan yrseln kommer, lite som när man är på väg att svimma, och jag behöver lägga mig ner för att den ska mildras igen.

Nu har jag jobbat 25% under två veckor. Det blev en rivstart med slutgenomläsning och kommentering av en teknisk specifikation vi jobbat med under flera månader. Läsandet gick bra i början, men sedan gick det trögt. Jag fick läsa om och läsa om och ingenting ville riktigt gå in. Jag tog mig ändå igenom det till slut och fick iväg mina kommentarer. Sedan hade vi en lång genomgång för att se vad var och en behövde gå in och justera. Jag deltog alldeles för länge i mötet, men det var svårt att bryta innan det var klart. Kände mig mycket trött på slutet, och efteråt. Dagen efter orkade jag knappt göra någonting annat än att delta i Skypefikat med kollegorna och besvara en enkät, så mina justeringar fick vänta ytterligare en dag. Den dagen var jag så trött och yr att jag gick och la mig igen direkt efter frukosten och låg kvar och vilade fram till lunch innan jag tog tag i arbetsuppgifterna under eftermiddagen. Det visade sig sedan att jag ändå blev klar bland de första, men så hade jag ju inga andra uppgifter som jag måste ta först, och inte så knepiga justeringar att göra heller. Skönt att ha det gjort.

Den här veckan har gått så fort. Jag förstår inte vart den tog vägen. Inte har det blivit mycket gjort heller, knappt någonting alls känns det som, men det känns helt okey ändå. Jag känner mig verkligen utmattad, värre nu än i början. Det gör mig ledsen. Jag vill ju orka en massa saker, men det gör jag inte. Fast jag är glad att jag för en gångs skull insåg läget och inte försökte släta över det utan istället stod på mig. Nu får jag ligga kvar på 25% i ytterligare två veckor innan jag går upp i 50% arbetstid. 25% är ju löjligt lite kan tyckas, men hade jag inte haft förmånen att kunna ta det hemifrån och dela upp tiden över hela dagen, en halvtimme, eller absolut max en timme, i stöten med mycket vila emellan så hade jag inte mäktat med ens det. I fredags kände jag mig yr så fort jag reste på mig så då fick jag fixa dagens jobbpass liggandes på sängen. Jag vill (kunna) jobba mer, men det är för mentalt påfrestande i dagsläget. Jag kan bli så obeskrivligt trött av att bara försöka läsa en halv sidas text att jag behöver vila en stund innan jag kan fortsätta igen och jag får ibland huvudvärk av att försöka fokusera tankarna. Det känns jobbigt att erkänna att läget inte är bättre. Läkaren kommenterade att många kan komma upp i tid snabbare (än plan) nu när arbetet kan göras hemifrån. Själv tänkte jag att ja, jag kan jobba mer än om jag behövt vara på jobbet (för då hade jag stupat direkt), men nej, 50% finns inte på kartan i dagsläget. Jag hoppas att det gör det när det är dags om två veckor. Samtidigt måste jag säga att jag mycket hellre jobbar 25% än är helt sjukskriven, speciellt nu när övriga familjen också sitter hemma under dagarna. Det är också skönt att få tillbaka lite av sin identitet igen, att slippa känna sig borträknad och att tillåtas ha lite jobbkontakter igen.

På ett sätt tycker jag att det är väldigt skönt att hela samhället liksom har stannat upp och att vi varken haft körövningar eller framträdanden. Jag behöver verkligen paus även från det nu, medan andra säkert kan sakna övningarna och den sociala samvaron. Samtidigt är det lite jobbigt att aldrig riktigt få chansen att bara rå om sig själv.

Ytterligare ett år har gått och bloggen lever fortfarande. Den är kanske inte lika strukturerad som tidigare utan tankarna och ämnena hoppar lite hit och dit, men det spritter i den och det kommer fortfarande ut minst ett inlägg i veckan även om det är väldigt trögt vissa veckor. Så här på treårsdagen har jag försökt fundera lite kring det här med tre, men det står nästan helt still i skallen nu. Alla goda ting är tre sägs det, men jag kommer knappt på ett enda exempel, frånsett våra tre älskade barn. Ska kanske tillägga att vi inte har något ytterligare stackars oälskat barn, om nu någon undrar. Tro, hopp och kärlek. En fin trerättersmeny. Nej, det spåret får jag nog lämna innan jag spårar ur helt.

Hur har det senaste året varit då? Kontrastrikt är kanske bästa beskrivningen. Uppåt och nedåt, framåt och bakåt, samtidigt. Fullständigt energilöst och upprepade energikickar. Gas och broms. Läkning tar tid och är ingenting som kan hastas fram eller springas ifrån. Det känns i alla fall tryggt att veta att jag valde rätt då för 1 1/2 år sedan och jag är rätt övertygad om att min nuvarande arbetsgivare gjorde det också även om det kom med en del tråkigheter i bagaget. Nu känner jag mig trygg.

Året som kommer då? Jag hoppas få se resultatet av de projekt som pågår nu. Jag hoppas slippa byta chef igen – har haft fyra olika under den senaste tvåårsperioden, fem om jag lägger till ytterligare en månad. Om ett år hoppas att karantäntiden är över för länge sedan, att jag är helt på banan och utan problem orkar åka till jobbet igen utan att bli övermannad av alla sinnesintryck, samt att det är fritt fram att träffa nära och kära och umgås utan restriktioner.

Om det är någonting jag är expert på så är det att kamma hem vinster. Resten av familjen är förresten rätt kompetenta inom det området de med, men jag tror ändå att jag tar priset… Nuförtiden deltar jag i och för sig inte i så många tävlingar och ibland har jag avstått för att någon annan ska få chansen att vinna någon gång. Jag brukar främst vinna med olika slogans, men tipstävlingar och annat funkar också bra.

Den finaste vinsten hittills är vår tandemcykel. Officiellt var det maken som vann den, men det var på min slogan. Det var en hel del trassel innan vi fick hem cykeln (och rätt mycket vinstskatt blev det också). En kul grej i sammanhanget var att samma dag som vinstbrevet kom så kom även en paketavi. Paketet innehöll lämpligt nog en cykelhjälm (reklamgrej för Lätta). Två VIP-biljetter till Melodifestivalfinalen tillhör också de lite mer speciella vinsterna. Teaterbiljetter och middag för två var också trevligt. Själva teatern var väldigt knepig minns jag, men middagen var fin.

Bokvinster har det blivit många genom åren, främst genom Hundsports årliga litteraturtävlingar. Tyvärr har jag ännu inte läst mer än en bråkdel av dem, men någon gång ska jag väl få tid för det också hoppas jag.

För något år sedan vann jag en stor korg med frukt, kaffe, godis med mera. I dag vann jag ett Dumleägg med olika Fazerprodukter i. Det är det andra stora Dumleägget jag vinner. Godis är förresten någonting som familjen vunnit åtskilliga kilo av. Häftigast var när Karamellkungen vid Hallowen gömt godis på ett par platser i landet och skickade ut ledtrådar under dagen som successivt ringade in platserna. En gömma visade sig vara placerad i Bro där vi bor. Det gällde att hinna fram först, utklädd, knacka på i rätt hus och säga kodordet, Bus eller Karamellkungen? När jag kom hem efter jobbet var barnen helt speedade och stod och hoppade i hallen. De hade hunnit fram först och fått släpa hem en låda full med godis, tio kilo! Det tog bra många timmar innan de lyckats fördela alla bitar systerligt och broderligt mellan sig.

När fotbollshallen invigdes för snart tio år sedan och priser lottades ut bland deltagarna i Fest i byn-loppet så kammade minstingen, då i lågstadieåldern, hem ett årskort på simhallen. Senare har jag vunnit ett par 10-kort till simhallen. Maken vann ett månadskort för lokaltrafiken tidigare och biobiljetter vinns det lite då och då.

Sedan har det förstås blivit en hel del mindre vinster i tipspromenaderna under midsommar och så, och säkert en del lite större som jag inte lyckas komma på just nu.

Nu står novemberkaktusen i full blom, igen.  Jag undrade lite över det när jag såg att den var på gång häromdagen. För mig verkar ju blommor, och då menar jag inte snittblommor, ofta ha en koppling till speciella händelser i livet, som ett meddelande med hopp och tröst. Det har hänt alldeles för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det, men det har jag ju skrivit om tidigare. Även de andra två kaktusarna börjar förresten också komma igång med sin blomning.

Kopplat eller ej, men någonting har i alla fall hänt precis parallellt med detta. Det började med ett lite försiktigt samtal i fredags eftermiddag som jag skulle fundera vidare kring. I måndags kom jag med mitt svar, skriftligt och så avskalat det gick, men redan det tog visst snurr. Mina symptom ansågs klart oroväckande, speciellt som de håller i sig fast jag redan gör så mycket för att försöka stävja dem. I går, tisdag, pratades vi vid igen och nu har jag fått löfte om att detta inte kommer att släppas, oavsett vad jag säger. Får jag inte den hjälp jag behöver första gången så testar vi igen, och igen, tills det blir bra. Vilken ofattbar lättnad!

Jag är så trött på alla som bara konstaterar att så här ska det ju inte behöva vara, men sedan ändå bara skickar mig vidare ut i tomma intet utan att på något sätt vidarebefordra vad de lyckats inse, eller försöka få någon återkoppling. De som inte förstår alls är en annan sak, men de som ser och förstår men inte agerar, fast de har mandat till det, känner jag mig så grymt sviken av. Jag hade verkligen tappat hoppet efter alla turer hit och dit under de senaste tre åren, men nu ska det äntligen bli ändring. Det blir säkert inte lätt ändå. Det kommer att gå åt mycket kraft till detta, men jag har någon som kommer att följa upp hur det går och jag slipper stå ensam med hela lasset. 

Förhoppningsvis blir detta den sista fasen av många innan jag äntligen kan komma på benen ordentligt igen. Kampen är långtifrån slut, men det finns ett klart skinande ljus och jag känner att det kommer att gå vägen. Det kommer att gå bra till slut, nu vågar jag äntligen hoppas på det igen. Jag gråter och gråter, har svårt att sluta, och om jag lyckas så börjar jag strax om igen, men det känns inte tungt utan befriande, som om tårarna bara legat och väntat på att våga komma fram.

I dag tog jag semester för att slippa känna någon press på mig att behöva åstadkomma någonting, att kunna ta dagen som den kom och vila så mycket jag behövde, när jag behövde det. Ett av mina klokare beslut hittills. Förmiddagen och nu i kväll har jag ägnat åt skrivande. Under dagen blev det en lugn promenad, samtal på vårdcentralen och flera timmars vila. Det funkar hyfsat när jag håller mig i stillhet, även om armar och ben känns helt avdomnade och pirrar och sticks hela tiden. Fler och otrevligare besvär när jag rör på mig. Måste verkligen få ett slut.

I morgon bitti ska jag få ett samtal från företagshälsan, sedan får vi se vart det leder. Erfarenheterna därifrån är väl lite si och så, men det finns väl förhoppningsvis några stjärnor också så nu gäller det bara för mig att lyckas hitta dem.