Från lek till allvar

Min skaljacka är snart lika välfylld med praktiska saker som Skalmans skal.

• Kasse – bra när man behöver spontanhandla.
• Reflexer – ett måste under mörkare tider
• Pannlampa – ett ljus i mörkret
• Sittunderlag – för att kunna sätta mig ner vid behov, även på marken, ett smutsigt tåggolv eller en blöt bänk
• Mössa och vantar – för att slippa frysa om kylan slår till
• Kastanj – skön och lugnande att hålla i, och så ska det tydligen föra tur med sig
• Sugrör – att erbjuda sonen om vi glömt ta med mugg åt honom när vi är iväg någonstans tillsammans
• Vattenflaska (inte alltid, men ofta återkommande) – för att kunna ta en slurk vid behov

Penna och papper har jag konstigt nog sällan i någon jackficka, men desto oftare i byxfickan. En Pernilla utan penna är ingen äkta Pernilla.

Vad har du i dina fickor?

I brist på egna tankar delar jag med mig av makens tankar och efterforskningar för dagen. De känns helt enkelt alltför dagsaktuella för att inte sprida vidare.

Vi är nu inne i fastetiden. Den startade med Askonsdagen och pågår i fyrtio dagar, fram till Påskdagen. Alla söndagar bryter fastan och borträknas därför. Nu till det intressanta. Karantän, som under den senaste tiden tyvärr kommit att bli ett allt vanligare ord i nyheter och samtal med anledning av Corona-virusets framfart, har kommit via franskans quarantaine från det italienska uttrycket quarantena, vilket betyder fyrtiodagar(speriod). Hur kommer det sig? Jo, när det kom fartyg från fjärran länder så var de tvungna att vänta i fyrtio dagar innan de tilläts komma in och lägga till i hamnen i Venedig. Detta för att visa att det inte fanns någon smitta ombord och därmed undvika smittspridning. Karantän härstammar alltså från norra Italien, även om regeln som sådan har funnits längre än så, och det är just i norra Italien som man nu satt miljontals människor i karantän för att försöka få bukt med smittspridningen.

Men låt oss avsluta med någonting trevligare. För lite drygt två veckor sedan hade vi förmånen att få vara med och fira barnens stilige kusin på fyrtioårsdagen. Det var en trevlig, och tack och lov rätt lugn, fest som jag hoppas att vi kommer att minnas lång tid framöver.

Ny vecka och nytt inlägg. Fast vid det här laget har veckan hunnit bli rätt åldrad. Jag kände redan i mitten av veckan vad jag ville, möjligen borde, skriva om, men det har varit svårt att komma igång och att begränsa utan att släta över för mycket. Bloggen är inte ämnad att visa upp någon fin Facebook-fasad utan djup. Svårt att komma igång för jag känner mig dåsig och ofokuserad. Tankarna går i ultrarapid. Har försökt vila så att jag blir åtminstone lite piggare, fast det vill liksom inte komma till det läget så det är väl bara att sätta igång ändå. Så fort jag försöker tänka lite mer strukturerat för att avsluta det jag påbörjat, vilket rimligen inte borde ta så mycket energi, så brottar huvudvärken genast ner mig och tröttheten blir ännu mer påtaglig. Prokrastinerandet handlar kanske inte bara om lathet ändå utan även om ett slags självinsikt. Nåja, det är väl lika bra att köra nu då, även om jag väldigt sällan kör nuförtiden. Jag blir så trött av bullrigt bilåkande. Nåväl, så här såg min vecka ut i sammandrag.

I måndags gick det rätt bra att komma upp på morgonen och jag kände mig inte speciellt trött under förmiddagen trots att jag bara sovit lite drygt fyra timmar. Lyckades både läsa lite på vägen till jobbet och ta en promenad till apoteket på lunchen. På eftermiddagen fick jag plötsligt för mig att mitt möte började redan kl 13, fast jag tittat efter flera gånger att det var kl 14. Rusade upp, försenad som jag trodde jag var, och rusade ner en våning. Fast där hette ju inte rummen som de skulle. Förvirrad, och än mer stressad, rusade jag upp igen och fann rummet på mitt eget våningsplan. Upptaget av andra personer, vad hade hänt med mitt möte? Jaha, det var inte förrän kl 14 ändå, påminnelsen för kl 13 gällde en annan uppgift. Man kan väl säga att jag fick upp pulsen rätt bra. Dånande tinnitus (började nog redan under lunchen), huvudvärk och starkt pirr i fötterna, upp till knäna, samt även i underarmarna. Jag är nog mer stresskänslig än jag inbillar mig. När det sedan var dags för mötet ”på riktigt” så försvann ljudet från min sida så jag fick skriva mina frågor medan de pratade. Knepigt, men jag fick väl ett visst hum om läget i alla fall. Känner mig inte helt bekväm med att bara träffas på distans och är rädd att en del glider mig ur händerna vad gäller projektöverblicken eftersom jag inte har insyn i kontaktvägarna. Huvudvärken drog in igen vid halv fyra och huvudet fylldes med fluffig, tankedämpande bomull. Bröstilningar. Kyrkvärdsträff på kvällen, men det var ju mestadels fika och inte alltför betungande.

Tisdagen kom. Vaknade utan alltför mycket tinnitus. Märkte av huvudvärken när jag gick ner och blev andfådd när jag skulle fixa mig lite frukost. Antydan till nackvärk. Kände mig lite matt och yr på jobbet. Hjärnan orkade inte tänka. Kom inte ihåg vad jag läst och kommenterat tidigare så jag fick börja om lite från början igen. Dagens enda, och mycket korta, möte gick i alla fall bra. Kändes som jag hade bra överblick och plan framåt. Yrslig vid lunchen, men ingen kö som tur var (ovanligt). Inte så sorligt men ändå intensifierad och dubbelsidig tinnitus därefter. Bröststick, halskänning och bedövande tinnitus framåt fyra. Missade tåget så att jag inte hann hem och vila innan kören. Var på veckomässan istället och tog det sedan lugnt fram tills kören startade en halvtimme senare. Jobbigt påverkad av pianospelandet. Vissa toner interfererar och triggar verkligen igång tinnitusen, men jag blir i alla fall inte sådär totalt knockad av trötthet som i höstas. Sedvanlig promenad, med trevligt sällskap, hem efteråt.

Onsdag. Jag jobbade hemifrån eftersom jag skulle iväg en sväng till Vårdcentralen. Huvudvärk från start. Ont i nacken, först lite ilande sedan mer som att huvudvärk och nackvärk gick ihop. Körig mage (annars lite bättre nu än tidigare i år), klump i halsen (kallas visst globus, precis som vår trapphiss), stick i bröstet och trötthet. Distansmöte som (även denna gång) inleddes med en Hur mår du-fråga. Bra, speciellt som jag inte valde att låtsas att det var toppen. Känner mig dock lite tveksam till en av de andras nästan euforiska svar eftersom jag tyvärr har sett tecken på annat. Var iväg till VC. Hade fyra maskinskrivna sidor med mig som hon fick läsa. Skönt att jag lyckades få ihop det. Hon tyckte att det såg tufft ut med många stressymptom, inte normalt. Nej, det förstår även jag, trots att det varit mycket värre tidigare, innan jag lärde mig att parera bättre. Bra att jag dokumenterar, fast ibland undrar jag till vilken nytta. Hon kommenterade också att jag inte är någon mästare på att sova direkt. Hur som helst så blev det ett bra samtal. Kände mig ändå frustrerad över att de inte har någon vettig kommunikation inom VC så att det blir någon röd tråd. Nu måste jag försöka med Företagshälsan istället, igen. Har ingen vidare erfarenhet av det och nu går det inte ens att ta en första kontakt på egen hand. Känns som att det kommer ta all energi jag har kvar, är det ens värt det? Gjorde KEDS-testet på kvällen, 33 poäng denna gång. Över 18 poäng pekar på att man är i riskzonen för att drabbas av utmattningssyndrom, eller redan är där. VC-läkaren har ändå envisats med sin depressionsdiagnos, trots att det knappt gett något utslag på den typen av tester. Det som är deprimerande är väl i så fall att han aldrig lyssnat in och förstått, bara skrivit ut ännu mer medicin av det jag inte riktigt tål. Ingen idé att gå tillbaka dit igen, så vid närmare eftertanke så är det kanske något större hopp med Företagshälsan ändå.

I torsdags skulle jag ha ett heldagsmöte på annan plats i Stockholm, men det var så många som inte kunde komma så det blev ett distansmöte istället. Ingen idé att ens försöka hitta ett rum för det på kontoret så jag tog mötet hemifrån istället. Kändes bra att jag var med. Jag verkar ha mer att bidra med i gruppen än jag trodde/önskade. Diffus känning i vänster skuldra. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när tankarna gled in på jobbiga minnen. Två hemmadagar gav bra effekt, men på kvällen somnade vänster hand och armarna kändes alldeles matta, mm. Lyckades ändå inbilla mig att jag kanske bara inbillar mig. Det är nog inte så farligt ändå. Tacksam för att maken drog igång med middagsfixandet direkt när han kom hem.

Fredag, veckans sista arbetsdag. Vaknade före fem, men låg kvar en timme innan jag orkade kliva upp. Huvudvärk, hosta (pga globus) och andfåddhet redan när jag fixade frukosten. Gick till stationen. Tilltagande fotpirr så fort jag satte mig på tåget. Bortdomnade fotsulor vid Odenplan. Sedan kom det ena efter det andra på löpande band, och det som brukar komma först på slutet var på plats redan en stund före nio. En bit in på eftermiddagen började det bli lite olustigt och jag hade svårt att hålla tråden. Åkte hem lite tidigare. Ilsken tinnitus, som oftast efter en arbetsdag på kontoret (eller annan social aktivitet). Trötthet, huvudvärk lite till och från, samt armar och ben som liksom domnade bort. Oj vilken dag, verkligen skönt med helg och vila sedan.

Lördag. Lyckades sova ovanligt bra (med sömnmedel). En hel del tinnitus redan på morgonen, men värst på kvällen. Trevlig utflykt till Västerås med lilla familjen. Riktigt goda lammspett till lunch och rätt smidig matlådematslagning innan vi åkte vidare och hämtade en julklapp (!) på hemvägen. Kände mig rätt matt.

Söndag, veckans sista dag. Fötterna pirrade från start och underarmarna domnade av så fort jag började röra på dem. Smådåsig och den där konstiga yrseln som kräver vågrätt läge för att den inte ska kännas. Framåt lunch försvann den i alla fall. Gick och slängde förpackningar och köpte nya lampor till bilen. Nu gäller det att få dem på plats också. Tröttheten ville dock inte ge med sig trots vila. Hur kan det ens vara så energikrävande att gå från liggande till sittande? Fast sedan gick det faktiskt rätt bra att fixa middagen ändå. Började inte piggna till förrän sent på kvällen.

Nu är veckan slut, sånär som på de sista skälvande minuterna. Det var bara i måndags jag orkade läsa någonting (utöver jobbpapper) och dagboken har också förblivit oskriven under veckan. Wordfeudandet har hankat sig fram, men det finns än så länge hopp om att jag slipper åka ner en division. Angående sömnen så lyckades jag precis masa mig över det magiska sextimmarsstrecket i snitt denna vecka, vilket är 45 minuter bättre än förra veckans snitt. Problemet är väl att hålla sig kvar på den nya nivån, eller allra helst nå ännu högre höjder.

För två år sedan inträffade det någonting som, indirekt, kom att bli en viktig vändpunkt, någonting som gav mig hopp. Jag blev uppringd av en rekryterare och kallad på intervju för ett jobb som jag sökt bara någon dag dessförinnan. Då hade jag äntligen orkat uppdatera min CV och formulera ett ansökningsbrev så att jag kunde skicka in det. Jobbet kändes okey, kanske inte drömjobbet men åtminstone inget direkt nedbyte heller. Man vill ju ogärna gå till någonting sämre/tråkigare, men ibland är kanske till och med det bättre, som ett första avstamp.

Det här var alltså den andra i andra för två år sedan. På tal om tvåor så är det nu 20200202, vilket fungerar lika bra att läsa både fram- och baklänges. Jag hade ju kunnat välja att göra ett inlägg om palindrom istället, men det gjorde jag inte.

Hur som helst. Några dagar senare var jag på intervju med rekryteraren och rekryterande chef. Det kändes bra. Gruppen verkade trevlig (två personer kände jag sedan tidigare) och arbetssättet kändes bra. Goda vibbar. Vi hade ett bra samtal som till min förvåning inleddes med att rekryteraren och chefen hade varsin personlig presentation av sig själva. Bra sätt att öppna upp på och skapa förtroende. Det kändes sedan väldigt upplyftande att få vara huvudperson för en stund och lägga fokus på alla styrkor istället för att ideligen bli insnärjd i sina svagheter.

Dagen efter intervjun begärde jag under ett möte, på inrådan av facket, att få ta paus från min dåvarande chef. Jag blev rådd att påbörja den processen redan då för att inte dra ut på tiden mer ifall att jag nu inte skulle få detta jobb. Även om det inte längre var akutdåligt så var det bara vapenvila och jag kände att det skulle mycket till för att det någonsin skulle kunna bli bra. Jag skulle nog slippa det värsta, men jag skulle ändå aldrig bli lyft, aldrig tillåtas att utvecklas även på pappret, alltid bli missförstådd och fortfarande aldrig veta var jag hade honom för det kunde ju svänga så från gång till gång, från den ena ytterligheten till den andra (alltid för att rädda sitt eget skinn, men det förstod jag inte förrän långt senare och först då gick det att få ihop ett sammanhang). Jag var livrädd för vad som nu skulle hända, att kanske inte få jobbet för att det kom ut att jag hade kommunikationsproblem eller hur man nu hade kunnat tolka det. Jag var superstressad, sov alldeles för lite och var obeskrivligt trött men höll mig ändå uppe på något vis för att inte missa chansen att kanske lyckas komma bort från den ohälsosamma situation där jag befann mig.

Jag bestämde mig för att jag skulle ta ledigt en månad mellan jobben ifall jag blev utvald. Jag måste verkligen ha den tiden för att orka starta om, men innerst inne förstod jag att det inte skulle vara tillräckligt och att risken var överhängande att jag skulle krascha. Ändå fortsatte jag att driva på mig själv.

Efter en lång månad, trots att det är årets kortaste, blev det så klart att det nog skulle bli en intern lösning, och att mitt namn nog inte seglat runt i organisationen ändå. I början av mars bestämdes det att jag skulle byta enhet första april, på påskdagen. I samma veva fick jag veta att tjänsten tillsats av en intern sökande, samtidigt som jag fick mycket goda vitsord och tydligen hade klarat intervjun galant (fanns inga förbättringsförslag att ge). Jag kände mest lättnad. Nu fanns det en lösning i sikte om än mer provisorisk än långsiktig och egentligen orkade jag ju inte slita upp de sista rötterna jag hade kvar. Då hade jag inte fått någon växtkraft alls och fallit pladask. Jag fortsatte att titta efter jobb, men under sommaren bestämde mig för att lägga det på hyllan till efter nyår så att jag skulle hinna komma upp på banan bättre. Jag behövde tid att läka. Jag inser nu att det inte gick att läka i den miljön, i fortsatt daglig direktkontakt med tidigare chef, men jag kunde i alla fall bli lite starkare igen, såpass att jag sedan kunde stappla vidare ut i världen.

Nåväl, jag hade väl knappt hunnit bestämma mig för att sitta lugnt i båten när jag blev kontaktad av en annan rekryterare som hittat min profil på LinkedIn. Jobbet lät ju intressant, men jag kände mig fortfarande helt utmattad och det var inte läge att byta då. Jag skickade i alla fall in min CV och ett personligt brev om hur sugen jag var på tjänsten, men att det av personliga skäl tyvärr inte var läge att byta just då. Jag lät mig ändå övertalas till att ta en första intervju. Hade svårt att hålla ögonen öppna på vägen dit, men sedan blev det ett riktigt bra och långt möte som avslutades med att rekryteraren sa att han gått dit hängig och med förkylningskänsla, men piggnat till av vårt möte. Det blev sedan fler intervjuer och tester (som min sega hjärna hade jättesvårt för, frånsett ”intelligens”testet som gick galant). Jag var glad att processen drog ut på tiden. Jag hade nog kunnat börja före jul, men det blev bättre att få lite tid för avslut och att vara ledig lite extra i samband med julhelgerna först.

För att återknyta till samtalet från rekryteraren för två år sedan så var den efterföljande intervjun bra för mig. Den gjorde att jag redan hade övat mig på intervjusituationen och tänkt igenom svar till en del kluriga frågor. Jag hade övat mig på att lyfta fram mina styrkor och att uttrycka mina svagheter med en positiv vinkling. Jag hade också en uppdaterad CV som jag kunde använda rakt av och ett genomtänkt personligt brev att utgå ifrån. Plötsligt händer det och då var jag redan förberedd.

Vaknar med en ilsken bisvärm i huvudet.
Jag förstår att de är arga.
Det är trångt och de vill ut,
ut för att se om gräset är grönare på andra sidan,
om den obefintliga vintern låtit några blommor överleva.

De surrar ilsket och blir argare för varje gång de kör sina små huvuden in i mitt huvud.
Jag känner huvudvärken tillta, nästan överrösta surrandet.
Hur är då inte deras huvudvärk?

De sjunger i kör, i ett kör.
Hur många är de egentligen?
Hur kom de in?
Och hur släpper jag ut dem?

Jag kliver upp, vacklar sömndrucket ner till köket.
Frukost och så iväg.
Kliver av tåget – fick sittplats i dag.
Går upp mot bussen.
Huvudet dunkar i takt med stegen.
Märker att fötterna har somnat, som de brukar.

En ny dag har börjat och den kommer att bli bra.
Jag är framme vid jobbet.
Ser hur det ljusnar över Gärdet.
Känner hur jag omfamnas och välkomnas.

Jag låter ovanstående julvers, som lutar sig mot en del av texten i den fina psalm 791, få illustrera ett av årets framsteg och en viktig anledning till det och andra framsteg. Det är oerhört betydelsefullt att få känna sig värdefull, för den man är, inte specifikt för det man gör. Just denna vers syftar på Nasse, den lilla rädda och ängsliga, men ack så modiga, grisen i Nalle Puh. Jag fick en av mina absoluta favoritfilmer, Nasses stora film, i julklapp. Vi har annars bara haft den på VHS, vilket vi inte kunnat se på flera år. Jag blir så rörd när jag ser filmen att jag knappt ser den på grund av alla tårar. Hans vänner ser honom inte först. Det är inte förrän han försvinner som de blir varse hur mycket han betyder för dem och hur han, trots sin litenhet (eller på grund av den), är den som hela tiden räddar upp alla trassliga situationer som kompisgänget hamnar i.

Framsteg var det ja. Filmer är ett rätt trevligt framsteg det här året. Jag kan se på filmer och teveprogram med behållning. Jag förstår handlingen och poängerna och kan tycka att det är löjligt roligt. För ett år sedan var det på sin höjt fånigt och långtråkigt. Jag minns ett tillfälle då vi var på bio med familjen för att se en uppföljare till en film som jag tyckt varit bra. Jag lyckades inte hänga med alls i handlingen, tyckte bara att det var en pina att sitta där och undrade om det aldrig skulle ta slut. Det hade nog inte så mycket med filmen att göra som med mig själv, men det förstod jag inte förrän långt senare. Hjärnan klarade helt enkelt inte av att processa intrycken eller att koppla ihop olika saker med varandra. Jag kanske inte skulle älska filmen om jag fick se den igen, men jag skulle sannolikt tycka att den var ett rätt okey tidsfördriv ändå.

Andra framsteg är att jag kan komma ihåg saker. Till för ungefär en månad sedan var det nästan läskigt att gå och handla mat. Jag kunde ha koll på åtminstone en del av de saker som behövde handlas (vilket var ett framsteg i sig), men så fort jag klev in i butiken så var det totalt utraderat. Nu har jag ibland kunnat komma ihåg nästan allt på listan utan att titta på den.

Matlagning har varit ett stort problem, framförallt att komma på vilken mat det ska bli, men under sommaren och delar av hösten även det faktum att jag varit för yr, illamående och energilös för att orka stå upp vid diskbänken och spisen under tillredningen. Helst hade jag gjort samma mat varje dag, eller bara ätit yoghurt eller gröt för att få i mig någonting snabbt utan att behöva tänka. Nu kan jag planera lite i förväg för när vi ska ha vad. Att jag inte alltid gör det är en annan sak. Det är ju rentav roligt att laga mat. I dag snodde jag förresten ihop en smarrig saffranskaka sådär rätt upp och ner. Lätt som en plätt nu, men inte tidigare.

Jag kan känna igen saker, exempelvis melodier, och komma på vad det är. Jag kan minnas vad jag gjort eller ska göra, utan att någon pekar ut det för mig. Det har ofta varit helt blankt på den fronten annars. Det jag gjort dagen innan (eller bara en stund tidigare) har varit totalt bortblåst. Jag har inte begripit någonting av vad kollegorna frågat om kring olika möten de vetat att jag varit på, inte förrän de preciserat exakt vilket möte de avser. Jag kan hålla en tråd, åtminstone ibland. Däremot tycker jag att jag många gånger haft svårare för att hitta ord nu under julledigheten, att jag varit lite mer trögtänkt. Fast julverserna gick riktigt bra att få till när jag väl satte igång med dem. Läskigt dock att det tog sån tid för mig att känna igen mina egenskrivna verser när de lästes upp vid julklappsutdelningen och att jag sedan hade sånt sjå med att komma på vad som var i paketen fast jag slagit in dem dagen innan (till och med samma dag i något fall).

En annan sak jag noterat nu under den här veckans julledighet (som verkligen kom i rättan tid) är att jag inte fått den där stressrelaterade klumpen i halsen på några dagar och att ilningarna i bröstbenet hållt sig borta nästan hela tiden. Det är annars någonting som tyvärr kommit mer och mer under hösten.

Jag är inte ständigt sådär bedövande trött som jag var under våren och sommaren även om sonen undrar varför jag alltid måste lägga mig ner och sova hela tiden (inte för att jag brukar somna, men det kan ju se så ut när jag vilar) och det fortfarande finns en hel del ytterligare att önska kring sömnen. Jag blir inte längre utmattad bara av tanken på att resa någonstans om så bara en halvtimmes färd hemifrån. Det som under lång tid känts helt oöverstigligt är det inte längre. Det skulle rentav kunna vara trevligt med en lite längre (weekend)resa med någon när och kär under våren.

Det är dan före dan före dopparedan. Så mycket doppa blir det nog inte för det var väl i stort sett bara pappa som var intresserad av det tidigare. Dessutom är skinkan vi köpt redan färdigkokt så det blir ändå inget skinkspad därifrån. Det får bli lite genvägar, och det känns faktiskt bara bra. Revbenspjällen är också färdigfixade och bara att värma och köttbullar får bli Mamma Scans eller någonting snarlikt. Jag begriper mig inte på allt detta stressande inför jul och anstränger mig för att inte själv ryckas med av den. Vad gör det om hundra år om inte alla julgardiner och juldukar ligger på plats, eller om inte all disk är omhändertagen? Det blir jul ändå. Det kanske rentav blir bättre om inte allt ska vara perfekt. Det ordnar sig ändå. Själv oroar jag mig nog mest för att julaftonen ska bli en alldeles för lång och intensiv dag, att jag bara ska längta efter att få gå undan och vila en stund i lugn och ro.

I vanlig ordning har jag inte slagit in en enda julklapp ännu, eller skrivit en enda vers. Får se hur det blir med versskrivandet i år. Förra året blev det mest tvåradersverser om jag minns rätt. I dag har jag tvättat två omgångar tvätt, skållat mandel till mandelparfaiten (alltid en början), diskat och ställt undan en del blomkrukor. Lite annat smått blev det väl också, men inte så mycket julanknutet för min del. I kväll var vi hem till mamma och åt en god middag. handlade lite på vägen hem och lyssande på en ljudbok. Sedan hade jag helst stupat i säng på direkten, men då hade det ju inte blivit något blogginlägg denna vecka och så kan vi ju inte ha det, eller hur.

I morgon lär det bli fullt upp med mandelparfait, skinkgriljering, trillingnötter, hämtning av son, och kanske lite annat julpyssel om jag orkar med det. Sedan var det visst det där med julklappar också. Egentligen tycker jag att det är roligare att hitta på saker när andan faller på än just vid ett och samma tillfälle. Fast det ena utesluter väl egentligen inte det andra och det mesta ligger ju egentligen bara och väntar på att bli inslaget.

Krubban och kyrkbacken ska också fixas, men det ligger på dotterns lott. Maken, som kämpar som en galning för att få med oss andra på julstresståget, bakade ut rågkakor och 123-kakor redan i går, strök och fixade med julgardiner till höger och vänster. Det slås in paket och skrivs verser för brinnande livet. Sillsalladen återstår, liksom pepparkakshus och pepparkakskristyr. Jag kan ändå skönja en svag julstämning, mest på grund av gardinerna tror jag. Själv känner jag mig nöjd med att jag trots allt kunde hjälpa till med att sätta upp ett par gardiner utan att bli helt yr i huvudet och riskera att trilla av stolen. Det är helt klart bättre än för ett år sedan, ja även mot för ett drygt halvår sedan.

Nu tjuter det för fullt i skallen, vilket det alltid gör efter att jag har varit ute och åkt bil (eller buss). Det var snart två timmar sedan vi kom hem, men det hjälps visst inte. Nu ska det i alla fall bli skönt att få lägga sig. Känner mig trött och hoppas att jag ska lyckas somna, och sova hela natten igenom.

Jag har nog alltid haft svårt för sådana som påstår sig veta precis vad andra tycker och tänker, gärna mer eller mindre ondskefulla saker som den andre påstås göra i just detta syfte och fullständig oförståelse för att det oftast finns fler än en aspekt i en fråga. Tyvärr är den retoriken ofta mer framgångsrik än att låta var och en föra ut sitt eget budskap. Jag tror ändå att det går att komma längre och lösa saker på ett bättre sätt om man liksom lirkar fram den goda sidan istället för att slå släggan i huvudet på alla som ”tycker fel” eller har brister som skulle behöva friseras. Visst en del kan, inte alltid med uppsåt, vara rätt beräknande, men då får man försöka vara lite listig själv också om det ska gå att bemöta och komma framåt. Det kommer aldrig att gå att locka fram något gott genom att slå på varandra.

Angående baktal, eller tal om bak så var det i dag dags för årets pepparkaksbak. När man bakar kan det vara bra att ha olika mått till hands. Msk är ju matsked och tsk tesked, men vad krm stod för på det lilla pyttiga måttet visste inte barnen när de var små så de kallade det för kramsked. Ta vara på det som ger lite extra krydda och glädje i livet. Kramskedar tycker jag är ett utmärkt exempel på en sådan sak.

Äntligen! Nu verkar det vända med sömnen igen. Stressnivån har reducerats så pass att jag kan bli sömnig på kvällarna, somna och sova hela natten. Må vara att fem timmar i snitt är lite väl lågt, men det är ändå bättre än 6-7 timmar med sömntabletter, framför allt efteråt eftersom de tyvärr tycks förstärka alla symptom.

Jag har lyckats släppa, delvis förlåta, och lägga det värsta bakom mig. Det var nödvändigt och nu gör det inte alls lika ont längre. Det är som en (fortfarande rätt tunn) hinna mellan det och mig som gör att de vassa tentaklerna inte längre kommer igenom huden. Jag kan känna att de försöker, men de kommer inte åt mig. Minnena kommer nog alltid att finnas kvar, men jag försöker göra någonting bra av erfarenheterna istället för att fortsätta hoppas på att få någon slags upprättelse. Det kommer ändå aldrig att hända. Hoppas att mina efterföljare inte är tillnärmelsevis lika lojala som jag och att de för sin egen skull ser till att fly fältet fortast möjligt, innan skadan hinner bli för stor. Att faran skulle vara över tror jag i alla fall inte ett dugg på. Man byter inte personlighet som man byter skjorta.

Nu är jag ikapp med dagboksskrivandet igen och det brukar vara ett bra tecken på att jag är bättre ifas med mig själv. Hoppas att det kan hålla i sig ett tag nu. Jag börjar bli sugen på att resa, uppleva någonting minnesvärt. Exakt vad vet jag inte riktigt, men det får nog bli någonting under våren. Tidigare har blotta tanken på att lämna hemmets lugna vrå gjort mig stressad, förutom när jag åkt till jobbet. Tänk att det kan vara en sådan skillnad nu mot för ett år sedan, för att inte tala om hur det var för två år sedan.

Jag funderar lite mer kring det där med resande och vad vi skulle kunna hitta på, vad som blir lagom utmanande. Kanske får jag möjlighet att utnyttja mitt resepresentkort innan det går ut. Möta våren i Italien kanske? Någon sommarvecka i Grekland? Åka kanalbåt i England? Hurtigrutten? Det blir knappast allt detta, åtminstone inte samma år, men kanske något av det någon gång.

Det blir inte så många resor nuförtiden varken inom jobbet eller privat, och när det blir någonting så är det inte så långväga. Eskilstuna, Finspång och Karlstad har det blivit hittills i år (alla tre nu i november, Karlstad även under våren). Det var på väg att bli London också före sommaren. Jag ångrade ganska omgående att jag tackat ja, och började lägga upp en plan för hur jag skulle kunna anpassa det så pass att jag skulle slippa segna ihop i en liten hög. Det var en enorm lättnad när det inte blev av. Inget ont om London. Jag åker gärna dit igen, men just då passade det riktigt dåligt. Avsevärd skillnad i dag.

Under 2013-2018 var jag till London på möten 6-7 gånger om året, men nu är det Karlstad som är mitt nya London eller kanske mer mitt nya Älvkarleby. Synd bara att det tar så mycket längre tid att komma till Karlstad. Det har inte blivit så mycket resande dit som jag hade trott, bara fyra resor hittills, men det blir kanske mer under nästa år. En resa uteblev eftersom det skulle bli alldeles för trassligt och tidsödande att ta sig dit på grund av spårarbeten. Det tackar jag för. Överlag har jag haft väldigt tur när mitt resande blivit icke-resande eller skjutits fram någon månad eller två i tiden. Skype, telefon och mejl funkar oftast utmärkt, men fysiska möte emellanåt är också av vikt. Nu tycks resandet äntligen börja funka bra för mig igen, men jag tar det lite försiktigt till att börja med.

Nu sitter jag på tåget hem från Karlstad. Flyter på fint hittills. Det kändes roligt på mötet i går att jag lyckats använda mitt tidigare kontaktnät för att hitta dessa nya kontakter, och att det blev ett bra möte. Jag tror att mitt stora kontaktnät kan komma till nytta fler gånger, även om mina kontakter internt fortfarande är begränsade. Känns roligt att kunna (och få!) bidra. På mötet i dag kom vi äntligen fram till ett avstamp för ett av våra utvecklingsprojekt. Egentligen gjorde vi inte så mycket, mer än att vi befann oss i ett och samma rum, samtidigt. Det var, precis som jag anat, vad som krävdes för att komma vidare. I grevens tid kan man säga. Nästa vecka ska jag berätta om projektet på vår konferens. Känns bra!