Från lek till allvar

När man blir mamma, som för övrigt är en av de bästa titlarna man kan ha, så blir man på något sätt av med sitt namn. Jag är Carolines/Christians/Charlottes mamma, utom i jobbsammanhang. Mamma är liksom både en titel och ett namn och jag bär det med stolthet. Jag känner mig speciellt nöjd med att ha fått bli mamma åt just mina underfundiga, vetgiriga, omtänksamma och lite lagom busiga barn (varav snart ingen längre är barn om man ser till deras ålder).

Årets mamma-dotterdagar har nu just gått av stapeln. Det fick bli någonting enkelt denna gång, men det blev i alla fall av och det är väl ändå huvudsaken. Vi lånade syrrans landställe och pysslade om hennes katter lite. Huvudaktiviteten fick sedan bli bowling, vilket jag känner blev ett riktigt bra alternativ, speciellt som det var rätt lugnt i bowlinghallen då vi var där. Borde göra om den aktiviteten igen. Det blev även lite kortspel och stillsam läsning. Efter bowlingen hade vi också en trevlig stund tillsammans med min mamma. Jag var kvar en dag extra på landet och hann även med en egen mamma-dotterstund (eller heter det mamma-mormorstund i det fallet?) innan jag åkte hem en dag senare än Lotta. Nästa år hoppas jag och Lotta att orken är tillbaka igen så att vi kan göra den där fjällvandringen som vi har pratat om. Hoppas att mammas ork återvänder snart också. Det verkade i alla fall rätt lovande i går.

Det är viktigt att tro på sig själv för hur ska någon annan kunna känna tillit till dig om du inte ens själv ger dig den tilliten. Därmed inte alls sagt att du eller jag är en bättre människa än någon annan. Vi är alla värdefulla skatter även om en del hamnar på avvägar i livet och några mer eller mindre medvetet åsamkar andra, och kanske även sig själva, ett stort lidande. I grund och botten är vi ändå värdefulla och kanske beror mycket av världens ondska på att vi tror att vi måste vara felfria och därför gör allt vi kan för att dölja att vi inte är det och att försöka övertyga både oss själva och omvärlden om att det är just vi som vet bäst i detta felfria tillstånd.

Alla behöver få känna att de är värdefulla, inte främst för vad de gör utan för att de är. Det är när det går till överdrift, som i Mats Rådbergs text, som det kan bli farligt. Nu gäller det ju inte mig förstås (hm) för jag är ju inte man även om jag har ett mansnamn till efternamn:

”Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag!
Jag längtar så hem till min spegel. Jag blir vackrare för varje dag.
Och alla som ser mig vill ha mig, jag är en sjutusan till man!
Det är inte lätt att vara ödmjuk. Men jag försöker så mycket jag kan.”

Ingemar Olssons text uttrycker det desto bättre:

”Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du”

Det är inte en helt lätt process för den som under lång tid känt sig otillräcklig, hur falskt det än må ha varit. Det blir lätt så med en prestationsbaserad självkänsla. Man försöker klara allt och tycker att det är normaltillståndet att göra det. Istället för att glädjas åt framstegen så hamnar fokuset lätt på allt det som återstår och det blir istället till en nedåtgående spiral. Omgivningen kan ju inte mena allvar med att detta lilla kan vara någonting av värde. Det hade ju vem som helst kunnat fixa (vilket sällan är sant – det som är självklart för mig behöver inte alls vara det för någon annan, och tvärtom). Jag är ju egentligen bara en stor bluff och de är väl inte helt blinda ändå?

Ja, det är tungt att inse att så mycket här i livet handlar om vilken inställning man har och att det bara finns förlorare om man fortsätter att slå på sig själv. Det är inte någonting man vänder på i ett nafs och man måste påminna sig själv om det gång på gång på gång. Det kan hjälpa att försöka se saker ur andras perspektiv. Varför tror jag egentligen att andra lägger någon vikt vid vissa saker hos mig när jag själv inte lägger märke till motsvarande hos dem. Klädsel till exempel. Visst, om den helt saknas eller sticker ut alltför mycket så är det väl svårt att undvika att lägga märke till, men knappast annars. Det är en styrka att ha insett detta, även om jag önskat att någon öppnat mina ögon för det långt tidigare, fått mig att inse vad det innebar. Så mycket onödigt lidande, men bättre sent än aldrig förstås. Den här insikten fick mig att förstå saker om livet som jag inte kunnat ta till mig tidigare så att jag till slut kunde växa och blomma ut. Det var bara det att jag inte tilläts blomma. En person hade till fullo tagit till sig av mina forna tankebanor och fortsatte gladeligen att applicera det på mig. Jag var helt enkelt ett lämpligt offer. Jag skulle inte tro att jag var någon, kompetensen värdesattes (fortfarande) inte och arbetssituationen såg minsann ut så för alla. Inte för att just det borde rättfärdiga arbetssituationen egentligen utan snarare pekade mot ett systemfel ifall det nu hade varit sant. Som löneförhandlare hade jag förresten rätt god insikt i vad/vilka som värderades eller ej, men till vilken nytta. Man blir bara vimmelkantig av att dunka huvudet i väggen hela tiden. Det hjälpte inte att jag inte längre lät dessa (inlindade) anklagelser fastna på mig på samma sätt som tidigare, att jag vägrade ta hens upprepade skuldbeläggningar. Det gjorde ont ändå och jag fick ingen hjälp framåt utan knuffades snarare tillbaka gång efter annan.

Jag fortsatte att stå på mig, vilket hen också gjorde och hen var förstås mest trovärdig även om motiveringarna blev alltmer genomskinliga. Hen hade kunnat komma med så mycket bättre motiveringar än att tugga på med det som så uppenbart gick att slå hål på, men hen blev trodd ändå hur nu det kunde vara möjligt. Det blev allt tydligare för mig att hen la över sina egna brister på mig, men inte ens när de mest uppenbara av dessa brister uppenbarats för tredje part fick jag någon upprättelse. Jovisst, jag hade nog haft det lite jobbigt, men jag var ju klok och förståndig så nu skulle jag inte bry min hjärna med det längre. Det andra skulle de ta hand om. Visst någonting gjordes, det märktes och det blev kanske bättre för övriga medarbetarna, men faktiskt bara ännu jobbigare för min del. Så naivt att tro att faran kunde undanröjas genom att försöka kapa av toppen på isberget. Att tro att det var allt och vägra låta mig prata om det. Det där med behov av bearbetning det fanns liksom inte på kartan. Varför skulle jag ha något behov av det? Det var väl bara att glömma och gå vidare som om ingenting hade hänt. Lätt för dem att säga. I dag, efter ett halvårs total bortkoppling från tidigare arbetsmiljö har jag just lyckats komma så långt att jag kan skriva om det utan att fullständigt bryta ihop, men jag känner hur jag spänner mig och börjar skaka i hela kroppen. Det sitter så djupt.

Efter år av nedvärderande, från både sig själv och vissa andra, är det inte så lätt att bara glömma och gå vidare. Jag förstod ju till slut vad det i grunden verkar handla om och det är väl klart att jag vill rädda de som räddas kan genom att ge dem insikt och användbara verktyg. Det som är gjort är gjort och den skada som redan är skedd är det inte så mycket att göra åt (frånsett att försöka hitta en fungerande läkning för kvarvarande sår), men det kommer att komma nya offer, ja, finns säkert redan ett även om denne själv kanske inte förstått det. Det är bara det att det är en omöjlighet att ensam rädda världen och nu när jag fått lite mer distans så inser jag dels det, dels att jag faktiskt redan gjort vad jag har kunnat och att det är bra mycket mer än vad någon annan gjort.

Sedan jag började komma till insikt om hur det hängde ihop, ungefär ett år innan jag började slita mig loss och knappt två år innan jag även fick fysisk distans till det hela så var hen inte längre det värsta. Det gick att ha viss tankemässig distans till hens handlande och det underlättade när jag tänkte mig hen som den pajas jag uppfattade hen som. Det var ju som det var och jag insåg rätt snart att det tyvärr inte skulle bli någon ändring på det. Hen kunde ju inte för allt i världen visa att hen inte haft full koll för det skulle ju sätta hen i dålig dager. Nej, det värsta var – och är – sveket från alla som vägrade lyssna, eller som, från andra sidan, tyst teg om situationen (det var ju så svårt att sätta fingret på som någon ursäktade sig med) vilket gjorde mig till ensam syndabock när jag plötsligt tog ton och vägrade vika mig. Ja, riktigt besvärligt var jag.

Efterdyningarna av detta och de otaliga fel som begicks under denna period (”Du måste haft riktigt otur”, som någon insiktsfull uttryckte det efteråt. Ja, men tack och lov också en hel del tur på vissa fronter.) kommer att sitta i länge än. Jag försöker att ta det med ro, men det känns samtidigt så irriterande med alla dessa begränsningar som det trots allt innebär alltsom oftast. För att ta i dag som ett exempel. Jag sov till synes väldigt länge på morgonen, men egentligen lyckades jag bara sova två timmar under hela natten. Först en stund efter sex lyckades jag äntligen somna ordentligt och hade turen att få sova i hela fyra timmar till. Verkligen välbehövligt. Jag har överlag sovit ovanligt mycket denna vecka när jag väl somnat. Känns som jag skulle kunna sova bort hela semestern och det, och mer därtill, skulle nog behövas. Nåväl, när jag sedan vaknade efter tio i förmiddags så tog jag ytterligare en timme på mig innan jag klev upp och åt frukost framåt lunchtid. Det är den stora fördelen med att ha semester på hemmaplan. Inte blir det mycket gjort, men det har jag redan slagit ur hågen. Det som blir blir, medan övrigt får vara. Det får ta den tid det tar. I går lyckades jag i alla fall skriva ihop svaret på de där breven som legat och väntat sedan april på att orken skulle infinna sig. Tur att avsändaren har tålamod att vänta ut mig.

Åter till i dag. Jag kände en längtan efter att få vara med på veckans lilla middagsandakt i kapellet och tog mig dit på ren viljestyrka. Det var upplyftande att se att såväl våffelservering som andakt var såpass välbesökta som de var, men jag hade knappt ork att sitta utan kände att jag helst hade velat lägga mig ner på rygg och blunda medan ord och sånger sköljde över mig. Det blev ändå en riktigt fin stund och sedan lunkade jag hemåt igen, glad över att jag inte valt bort just detta. Passade på att ringa mamma och pratade sedan på hemvägen och en stund efter hemkomst. Borde göra det mycket oftare. Det kändes fint att få prata en stund. Hon har haft det väldigt jobbigt denna vår/sommar och kommer säkert att få dras med det ett bra tag till tyvärr. Förstår inte hur hon står ut, men det finns väl inget annat alternativ. Åt lite yoghurt. Benen kändes som kokt spaghetti och armarna var inte mycket bättre. La mig på sängen för att försöka återfå såpass mycket energi att jag skulle orka åka och lyssna på sommarmusiken några timmar senare. Det vore ju tråkigt att missa den fina stunden. Funderade på att försöka läsa någonting, men det stannade vid att jag skrev, och skrev, på delar av detta inlägg istället. Kroppen fick i alla fall lite välbehövlig vila. Lite dåligt samvete kände jag ändå när jag hörde hur maken envist kämpade på med klippning av häcken utan att jag lyfte minsta finger för någonting. Det är rätt många meter han tvingas ansa år efter år. Efter lite lättare fika kunde vi så småningom åka iväg tillsammans för att avnjuta veckans sommarmusik och efter hemkomst festade vi loss på fisksoppa och varma minibaguetter. Snipp, snapp, snut så var hela dagen slut. Det må vara lång väg kvar att vandra innan livet förhoppningsvis blir mer normalt igen, men de yttre förutsättningarna är i alla fall på plats och det är ändå gott att leva redan som det är.

Vad ska du göra på semestern? Har du planerat någonting speciellt? Dessa frågor är nog inte helt ovanliga när en efter en av kollegorna går på semester. Det blir lätt ett jobb att vara ledig, med planering in i minsta detalj. På tal om det så planeras det nu för ett Jönssonliganmaraton här hemma inom kort då famliljens två yngsta ska se alla Jönssonliganfilmerna under några dagar. Återstår att bestämma när och planera vilken mat som passar bäst till, lutar åt piroger. Öl är väl annars det ät/drickbara som är mest centralt i filmerna, men det får bli någon look-alike-dryck istället.

Själv har jag nu hunnit vara ledig en dryg vecka. Inledde med att åka ner till Orust och Landskrona med (delar av) familjen för att träffa utvalda delar av släkten. Flera trevliga möten, lekar och spel, goda måltider, osv. Roligt att minnas under resten av året, men jobbigt med resandet. Har numera svårt att stå ut med bilbullret som dels tröttar ut, dels triggar igång tinnitusen. Uttröttande på ett nytt sätt, samtidigt som sömnen försvåras ytterligare av det inre oväsendet så att varje resdag (eller utflykt) kräver extra vila efteråt.

I dag har vi firat kronprinsessans födelsedag med hemgjord prinsesstårta, eller säger man bortgjord för jag satte ju ihop den ute på torpet. Jag tror att den blev god, men det blev lite för sött för min del direkt efter lunchkrämen. Illamåendet känns i alla fall inte av lika mycket längre. Oj, oj, vilket gnäll det var på mig i dag (igen).

Semester var det ja. Det känns nästan lite konstigt att få vara ledigt i flera veckor i sträck. Visst finns det mycket jag skulle vilja göra, platser att besöka, och så vidare, samtidigt som jag skulle vilja fixa till både det ena och det andra här hemma. Fast det får ligga nere ett tag till. Nu är det viktigare att göra ingenting (och sova i den mån jag kan), möjligen varvat med lite andra små göromål de dagar andan faller på. Så småningom ska jag fortsätta lite med mitt påbörjade skrivande och så ska jag och Lotta göra någonting tillsammans innan sommaren är slut. Vad och när återstår att bestämma, men det brukar alltid lösa sig på något vis.

På jobbet har vi en man som gör allt det där osynliga arbetet på kontoret. Det där som syns mest när det inte utförts. Min första kontakt med honom var när han, under min första arbetsdag, gick runt och torkade av alla skrivbord. Det görs varje tisdag har jag senare kunnat konstatera. Hur som helst, andra gången tackade jag honom lite extra och sa, från hjärtat, hur trevligt jag tyckte att det var att det gjordes. Jag tog det inte alls för självklart för på min förra arbetsplats tror jag att det gjordes 2-3 gånger under de dryga sex år jag jobbade där. Det var lite av en chock för mig att det skedde så regelbundet nu, fast vartannat år är kanske regelbundet även det när jag tänker efter.

Efter detta har vi stött på varandra många gånger och varje gång får jag ett stort leende emot mig när han ser mig. Bara det gör det mer än värt att åka till jobbet istället för att sitta hemma och jobba på distans. Han fixar med kaffeautomaten, städar på toaletterna och tar hand om disken i matsalen och han ser ut att göra det med stolthet, vilket också glädjer mig. Jag tänker att mycket här i livet handlar om inställning. Han kan ha haft (och fortfarande ha) hur många motgångar som helst i livet, men han låter inte det ta befäl över resten av tillvaron.

När jag häromdagen hade med mig soppa som jag skulle värma så hittade jag bara flata tallrikar. Då hjälpte han mig raskt att leta fram skålarna, och servade även med andra bitar. Dagen efter, när jag skulle ställa undan disken efter mig så var han raskt framme och erbjöd sig att göra det åt mig. Jag undrar lite om han är lika snabb att hjälpa alla eller om jag måhända har fått en extra gräddfil. Jag tänker att om man behandlar andra väl så blir man väl behandlad tillbaka. Delad glädje är dubbel glädje och detta gör oss båda på gott humör. Lite pinsamt känns det ändå, att jag inte ens vet vad han heter. Jag ska försöka komma ihåg att fråga när vi träffas nästa gång.

Åh, så skönt att jag fått sova, tänkte jag i morse när jag vaknade. Ja, det är verkligen skönt de gånger man lyckas sova utan att vakna upp titt som tätt eller ligga sömnlös stora delar av natten. Fast så där överdrivet mycket sömn blev det väl inte i natt heller visade det sig. 5½ timme är fortfarande för lite för att vara okey, men det höjde ändå snittet för den här veckan och det är ju alltid något. Målet är att komma upp i ett veckosnitt på sex timmar och sedan hålla mig där, eller helst högre. Under 2018 var jag uppe i sex timmar eller alldeles däröver under tre veckor på hela året, och under fem timmar under åtta veckor (främst i början av året). I år har jag varit uppe och nosat på sextimmarsnivån två gånger och varit under fem timmars veckosnitt tre gånger. När det började kännas alltför hopplöst tog jag fram sömntabletterna igen som jag till slut fick i höstas, men nu fungerar de visst inte alls. Jag försökte hitta en läkartid för att kanske få något annat som fungerade, men det var över fem veckors väntetid och då skulle jag ju ändå precis ha gått på semester så det fick vara.

När jag under förra våren låg på sådär fyra timmar och trekvart och inte visste riktigt hur jag skulle orka en enda dag till fick jag till slut träffa en läkare (vilket utlovats redan före årsskiftet, men det var visst aldrig så noga med sådana löften). När jag sa att jag då började närma mig fem timmar kommenterade han det med ”Fem timmar, men det är ju inte så farligt, för du hoppar väl inte upp ur sängen direkt och börjar springa runt, och då får du ju lite vila till”. Nej, det var ju sant förstås, att jag inte spratt upp sådär på studs. Jag hade ju faktiskt fullt schå med att ta mig upp ur sängen överhuvudtaget. Läkaren var också väldigt tydlig med att jag måste motionera för då skulle jag minsann sova så mycket bättre. Tänk om det varit så enkelt. Promenader var verkligen inte tillräcklig motion, men simning var okey. Man måste få upp pulsen ordentligt. Han sa en massa annat också som knappt gör sig i skrift. Nåväl efter ett återbesök två veckor senare fick jag i alla fall sjukskrivning en månad på 50%, sedan skulle jag förstås vara helt återställd igen. Det var okey med 50% alldeles i början, men sedan gjorde det mig bara stressad. Jag hann ju aldrig riktigt vila, utan slets än hit och än dit, så jag tog semester de sista tio dagarna (påsklov) för att få vara helt ledigt. Det behövdes verkligen, men inte blev jag så mycket piggare ändå. Istället började jag helt tappa greppet om tillvaron, lämnade saker mitt i ett moment, glömde stänga av spisen, ställde in restmaten i tvättstugan och annat knas. När jag försökte mig på att simma blev jag plötsligt så utmattad att jag inte visste hur jag skulle orka ta mig från duschen och in i omklädningsrummet, än mindre hur jag skulle orka gå hem efteråt. Jag försökte få kontakt med läkaren, men lyckades inte förrän efter två veckor. Då blev jag i alla fall sjukskriven igen, på 25%, men nu i drygt två månader, ända fram till midsommar. Sedan blev det förlängt två veckor till, fram till semestern. Det hindrade mig alldeles på håret ifrån att drunkna. Vilken oerhörd lyx för mig, ett schåpigt fruntimmer, att få vara ledig på detta sätt och verkligen kunna vila ut. Det var, som han uttryckte det, ”ingen fara” med mig, så jag antar att det som skrevs i sjukintyget kanske gällde någon annan. Jag var faktiskt allvarligt oroad för att få avslag från F-kassan för att beskrivning och sjukskrivningsnivå inte alls matchade varandra. Sedan ville han inte träffa mig igen direkt efter semestern, ”pigg och brunbränd”, utan först några veckor senare (om det nu alls var nödvändigt) och jag ville väl inte precis träffa honom heller (utmattad och blek). Vad som sedan (inte) hände under hösten är en annan historia. Ja, inte har det varit direkt lätt att försöka kravla sig upp igen och det är nog därför som jag inte har gjort det heller, inte tillräckligt i alla fall. Fast nu har jag åtminstone lärt mig lite bättre hur jag ska hantera det och kan oftast känna av redan i förväg om batterinivån är på väg att bli alldeles för låg. Ingen idé att hetsa upp sig för det blir ju ingenting bättre av.

Det där blev visst en rätt lång utvikning, men kanske inte helt oväsentlig ändå. I bilden framgår det hur sömnen sett ut månad för månad under 2018 och 2019 fram till i dag. Hela hösten blev ett enda kämpande, på ”heltid” förstås. I januari i år blev det jobbyte och jag har därför valt att dela januari i två delar där blå linje landar i snittet för 1-14 januari och orange linje utgår från snittet för 15-31 januari. De första månaderna efter jobbytet höll sömnen sig på en förhållandevis hög nivå och jag hade gott hopp om att nå mitt mål på sex timmar. Fast när det värsta (eller kanske bästa) bedövande ruset gått över kom verkligheten ikapp mig och på den vägen är det. Speciellt utvecklingen (avvecklingen?) under maj-juni känns alarmerande. Jag trivs fortfarande väldigt bra med nya jobbet och kollegorna, utan det hade jag säkert klappat ihop (igen) för länge sedan. Tack och lov ändå för alla extra ledigheter nu under våren och att det snart är semester.

Det finns bra dagar också, som i dag, då jag inte blir helt däckad av olika aktiviteter. I dag var vi till Västerås några timmar för att hämta paket (hemtjänsten hjälper ju inte till med sånt längre) och ta ut sonen på lunch. Jag kände mig inte alls så där fullständigt utmattad som jag annars ofta känt mig, sedan åtminstone mitten av april. Skönt att det finns såna här dagar också. Jag kunde till och med köra hem utan något större problem. Annars är det mest maken som får köra fortfarande. Lite trött blev jag väl mot slutet, men inte alls så farligt. Sedan orkade jag även plantera om resterande växter här hemma under kvällen, vilket var helt otänkbart förra helgen. Det är verkligen skönt att kunna köra bil igen. Det kunde jag knappt alls när jag skrev om sömnen förra gången och det var lite som ett fängelse att inte kunna ta sig ens en timmes bilresa bort.

Se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post96

I dag var vi till landet över dagen och det kändes riktigt skönt att vara där utan att ha något större projekt att hinna med. Det blev mest samtal, måltider, lite vila och tre dopp i sjön. Jag lyckades till och med glömma av tinnitusen tills jag satt i bilen igen. Nåväl, när vi skulle dit funderade jag lite på vilken klädsel jag skulle välja. Kortbyxorna jag hade i går blev ju alldeles genomsvettiga i värmen, annars är de rätt praktiska med alla sina fickor. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för mina guldbyxor. Det låter ju väldigt glamoröst, någonting när det är partydags kanske, men de ser extremt oglamorösa ut. Det är ett par rätt rymliga jeansshorts som jag köpte på second hand för en massa år sedan. Jag gav väl en femma för dem eller så och sedan hittade jag en tjuga som låg ihopvikt i en liten ficka. Ett riktigt fynd med andra ord.

När vi kom hem i kväll tömde jag de stora fickorna på nycklar och annat och sedan kände jag efter i den lilla fickan. Hoppsan, det låg visst någonting där. Det visade sig vara de 70 kronorna på bilden. Det konstiga är att jag tog byxorna från skåpet, men pengarna såg inte ut att ha åkt med i tvättmaskinen. Det kanske är guldbyxor på riktigt…

Hemma har vi böcker i parti och minut. Jag har böcker på byrån i sovrummet och i min klädkammare (främst fylld av väskor, böcker och presenter, inte så mycket kläder). I vardagsrummet finns flera hyllmeter böcker och i matsalen ytterligare några, liksom i övre hallen och barnens rum. I köket är det nog främst kokböcker och trädgårdsböcker, mer blädderböcker än pärm-till-pärm-läsning. På landet finns det också fullt av böcker. Böcker, böcker, böcker, men sannolikt inte alls lika många som svärfar fortfarande har i sin ägo trots en rätt rejäl utrensning. Han har dessutom läst alla sina böcker, vissa flera gånger. Många av de böcker vi har hemma har jag ännu inte läst, och många kommer jag nog aldrig att läsa framöver heller, men åtminstone något femtiotal av dem vill jag verkligen få suga i mig. Jag kan känna lite panik över att ”vill läsa”-högen växer sig för hög, men jag vill inte dra igång något läsprojekt innan jag vet att jag har möjlighet att slutföra det. Det finns ju också så mycket annat som behöver göras. I bästa fall lyckas jag läsa en bok i kvartalet.

När jag bytte jobb i början av året fick jag ett presentkort på Akademibokhandeln som avskedspresent. Jag känner, som ni kanske förstår, inte att jag har någon direkt brist på böcker, mer brist på ork att läsa dem. Jag vill också ägna mig mer åt skrivandet medan jag fortfarande tycker att jag har någonting att skriva om. Egentligen skulle jag kunna skriva på heltid under en tid, och skulle kanske behöva det, men nu får jag ta de sammanhängande tillfällen som ges och göra det bästa av det. Hur som helst så har jag tagit en titt på vad det finns för utbud, och ungefär halva beloppet får nog gå till en bok om just skrivande (för tips att utveckla mitt eget skrivande), samt ytterligare en dagbok. Resterande har jag inte bestämt ännu. Akademibokhandeln har förresten inte bara böcker utan även pussel och spel, vilket vi i och för sig inte heller har någon brist på.

Nu har jag en massa saker att försöka komma ikapp med, varav en del har fått ligga nere under flera år för att det inte funnits någon ledig tid (eller ork) över. Jag tar ett litet steg i taget – ibland framåt och ibland bakåt – sätter in styrelsepapper i pärmar, renskriver gamla noteringar, förbarmar mig över stackars förtvinade växter, rensar undan gamla kläder, förbereder plantorna till växthuset, skriver på mina memoarer, osv. Det händer att jag läser någon gång emellanåt också.

I dag när jag skriver detta, 23 april, är det passande nog världsbokdagen, men den traditionen skrev jag ju om redan förra året. Se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post72.

I dag har vi haft en riktig vilodag. Jag tror inte att någon av oss här hemma har varit utanför tomten ens, fast vi har åtmistone varit ut allihop. Enligt stegräknaren har jag varit aktiv i 16 minuter i dag vilket sannerligen är ett riktigt bottennapp, fast ett välbehövligt sådant. En normalaktiv dag brukar jag ligga på 1½-2 timmar.

Jag tycker att vi har haft en bra påskhelg. Vi har tagit det rätt lugnt, ätit lunch i Lunda, gått på bio i Västerås med barnen, promenerat, varit kyrkvärd, bjudit på spenatsoppa och cheesecake i Uppsala. Fast det kostar på att göra även de minsta utflykter, även om det inte märks så mycket just då. Det som ger energi kan också ta energi, speciellt om energinivån är för låg från början, så det gäller att försöka hålla en bra balans mellan trevligheter och vila. En längre helg, som nu över påsk, går det ändå att kosta på sig vissa utsvävningar, för då finns det ju lite extra tid för vila, men en vanlig helg gäller det att vara mer restriktiv. Det gör mig lite orolig inför den stundande körresan. Just där och då går det nog bra, men det är det som händer efteråt som bekymrar mig. Jag kommer sannolikt att känna mig rätt utmattad efteråt. Tur ändå att det bara är två arbetsdagar innan det är ledigt igen (1 maj), annars hade jag nog behövt ta ledigt en extra dag för att vila upp mig efter helgen. Kanske behövs det ändå.

Lite då och då känner jag av ett slags orkeslöshet och lite som yrsel men ändå inte. Det känns inte så kul, men jag har upptäckt på senare tid att det finns ett botemedel. Om jag ser till att hålla mig stilla så brukar jag inte känna av det även om det väl inte direkt försvinner på ett tag ändå. Jag tror att det är kroppens sätt att säga ”Nu måste du ta det riktigt, riktigt lugnt ett tag”. Jag märker att det hjälper.

Vila behöver inte betyda att man ligger i sängen och slumrar. Det bästa vilan kan ofta vara någonting helt annat, någonting som aktiverar andra delar av hjärnan än de som alltför ofta går på högvarv. Här har jag sänkt prestationskraven avsevärt, vilket är viktigt. Det ska vara för vila och återhämtning, för att det är någonting jag vill, inte för att jag måste. Det är okey att avsluta även om det finns mer att göra. Ibland orkar man bara sitta och stirra i soffan och då är det okey. Andra dagar blir det mer gjort.

I dag fotograferade jag en del av blommorna på tomten och sedan höll jag mig i stillhet och påtade i jordgubbsodlingarna. Jag hade som ambition att försöka orka rensa klart en av de någorlunda grovrensade pallkragarna, eller att åtminstone börja lite med den. Resultatet blev att jag även tog itu med den som var helt igenväxt, och efter ett tag var även den klar. Jag känner mig jättenöjd med det. Sedan planterade jag om en krukväxt också som varit lite ledsen. Just det tog faktiskt bara någon minut.

Bara du själv vet hur det känns och vad som egentligen är bäst för just dig, men det kan ta lång tid innan man kommer på vad som funkar eller inte. Det kan behövas hårda restriktioner, men samtidigt får man göra vissa offer ibland och göra saker som man verkligen vill göra, även om man anar att det kan komma surt efter. Livet måste få gå vidare. Det tar tid att ta igen all den återhämtning som missats (och fortfarande missas), förmodligen ett slags livstidsdom.

I dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Sedan dess har det blivit ytterligare 132 inlägg om man räknar med det i dag. 132 var förresten numret på mitt hus när jag bodde i Trollhättan i min första egna lägenhet. Vem vet, kanske var det den sista också, för det har i alla fall inte blivit någon mer sedan dess, varken egen eller lägenhet.

Jag känner mig stolt över att ha lyckats hålla bloggen vid liv så här länge. Vissa veckor har det varit kämpigt att få till något, andra har det nästan skrivit sig själv. Mitt första inlägg handlade om virtuell påskäggsjakt. Just i dag är det skärtorsdag så påskägg känns verkligen högaktuellt igen. Påskens drama går från mörker till ljus och det känns som en bra sammanfattning av mitt liv under dessa två år. Det har hänt minst lika mycket under det här senaste året som under året dessförinnan. För ett år sedan trodde jag att jag var så gott som i mål, men det visade sig snarare vara början på slutet och jag tvivlade stundtals på att jag någonsin skulle komma igen ordentligt. Skulle jag behöva må sådär för resten av livet? Helt i mål är jag nog inte förrän om ett år till, eller kanske redan till jul om det vill sig riktigt väl. Fast tinnitusen får jag kanske leva med för resten av livet.

Efter att ha sovit alltför upphackat under veckan, sov jag faktiskt riktigt bra i natt, men ändå kände jag mig galet trött under dagen, med ihållande huvudvärk och tjutande tinnitus som pricken över i. Fast oftast är det rätt okey nu så det har verkligen gått framåt i år. Arbetsmiljöombytet har varit välgörande. Det kommer säkert att komma ytterligare en hel massa dippar på vägen, men de glesar ut med tiden märker jag och är ingenting att hetsa upp sig för. Det gäller att ha så få inbokningar som möjligt vid sidan av jobbet, helst inga alls fast så blir det förstås aldrig. Jag tycker ändå att vi har blivit mycket duktigare på att hålla oss till hemmets lugna vrå. Det finns väl helt enkelt ingen ork till något annat och redan en timmes resa blir som ett helt företag. Det kan kännas lite trist att behöva så mycket vila för att orka med vardagen att man oftast tvingas välja bort besök hos nära och kära, men det är så det är. Så nära, men ändå så långt bort.

I dag tog vi en promenad med familjen. Det brukar vi göra så gott som varje lördag, men just denna gång blev promenaden något längre än vanligt. Annars hade jag inte kunnat ta denna natursköna bild. Hm.

Under den första delen av promenaden ägnade jag mig åt att plocka upp det skräp jag såg vid sidan av gångvägen. Det var mestadels tomma cigarettpaket, men även plastpåsar, pappersmuggar, plastlock och en del annat. Vissa gånger fastnade jag i riktigt taggiga buskar så att jag hade svårt att ta mig ut från dem utan att riva sönder både mig och kläderna, men vad gör man väl inte för den goda sakens skull?

Även om jag rätt snart hade händerna fulla av allehanda skräp, som jag sedan slängde i närmaste papperskorg, så kändes det ändå som det inte var överdrivet skräpigt där vi gick, snarare tvärtom. Det var också möjligt att plocka upp det som ändå fanns där. Fast sedan blev det allt skräpigare och när vi kom till det ställe där bilden är taget så fanns det så mycket skräp utspritt att det nog skulle ta en hel skolklass minst ett par timmar att samla ihop det. Alltså, vad tänker folk på när de bär sig åt på det viset. Gör de likadant hemma hos sig?

Jag tyckte att det kändes bra att få göra det lite finare under min väg även om jag förstås helst sett att det inte hade behövts. Samtidigt kände jag mig som en riktigt dålig människa när jag slängde allt i närmaste papperskorg innan jag plockade vidare och slängde det i en annan papperskorg. Alltså, man kan väl inte bara slänga saker i soporna sådär utan att källsortera det, vrålade min inre kritiker. Jag försökte lugna ner vrålandet och intala mig själv att även om jag kände mig ruskigt lat som inte tog med det som kunde återvinnas bort till återvinningscontainrarna så var det i alla fall bättre än att det låg kvar i naturen och skräpade. Kanske kunde det bli till fjärrvärme i alla fall. Jag lyckades väl sådär. Det är så typiskt mig, men jag kämpar på med att försöka intala mig själv att varken jag eller andra i min omgivning behöver vara perfekta och jag lyckas åtminstone bra mycket bättre med det än för något år sedan.