Från lek till allvar

Ole Bramserud och Stig-Helmer Olsson, det är två (fiktiva) personer som inte tycks ha så mycket mer gemensamt med varandra än att de lever för sig själva. Hur kommer det sig då att de dras så starkt till varandra? Jag tänker att den blyge och försiktige Stig-Helmer förundras över alla tekniska prylar hans världsvane vän Ole omger sig med, allt han verkar kunna. Stig-Helmer är ju själv teknikintresserad, men vågar inte ta första steget för att prova på nya saker, eller platser. Han behöver någon som liksom banar väg och får honom att våga ”smaka” på nya situationer och miljöer.

Det som känns svårare att förstå, åtminstone vid en första anblick, är vad som får Ole att dras till Stig-Helmer. En viktig del i detta tror jag är att han behöver någon som lyssnar och ger honom bekräftelse. Pengar och prylar är inte allt. Han behöver någon att få dela sina upplevelser med, någon som låter honom få vara som han är och som är villig att prova på hans idéer.

Förhållandet vännerna emellan är ömsesidigt, en slags symbios som båda parter gynnas av. Med andra ord mutualism.

Jag har börjat känna mig så konstig de senaste dagarna, lite som när de sju dvärgarna kommer hem efter att Snövit utan deras vetskap hittat dit och finstädat hela huset och de, med viss förskräckelse i rösten, utbrister ”Lyset ljuser!”, ”Spindelväv saknas!”.

Alltså, ibland kan jag vakna upp UTAN huvudvärk och undra vart den tog vägen. Tänker den överge mig? För gott? Duger jag inte längre? Det låter helt galet, men det ger ändå lite av den känslan, att någonting liksom saknas. Fullständigt obekant och därmed nästan lite skrämmande. I dag var den, huvudvärken alltså, inte tillbaka igen förrän jag ätit klart frukosten och den tycks kunna ta paus lite som den känner för mitt under dagen också. Ingen ordning alls längre! I går tror jag till och med att tinnitusen, min trogne (och på senare tid rätt ilskne) vän sedan snart två år, lämnade walkover för en stund. Under den senaste månaden har jag annars haft ont i nacken en hel del, nära gränsen till nackspärr, sannolikt en kompensation för att inte tomrummet ska kännas för stort. Naturen är verkligen finurligt uttänkt.

Plötsligt är det bekanta och invanda inte där på samma sätt längre, lite som att flytta till ett nytt hem. Det tar tid att vänja sig vid tomrummet och kanske hitta bättre saker att fylla det med. Fast jag ska kanske inte planera den nya möbleringen för mycket innan kontraktet är helt hemma? Än lär det nog ta lite tid innan jag blir helt övergiven, fast uppklarnandet är envist och fortsätter trots ett rejält bakslag för (den annars allt bättre) sömnen i början av veckan och ett mindre bakslag lite senare igen. Trekvarts sömn är definitivt för lite och fyra timmar är ingen höjdare heller, speciellt inte när man ska jobba en hel dag efteråt och kanske behöver vara sällskaplig eller rentav tänkande på kvällen också. Fast jag har vanan inne och nuförtiden, när förhållandena på övriga fronter är så mycket bättre, så är det inget oöverstigligt hinder längre. Speciellt inte som jag upptäckt att det finns ett ord som heter nej och nu börjat lära mig hur det uttalas, och inte ohejdat säger ja till allting oavsett hur lockande det låter. Det är viktigt att stanna upp ibland och sätta gränser både inåt och utåt, men det är långtifrån lätt i praktiken. Tiden känns aldrig rätt, men jag skulle nog säga att den rätta tiden är nu, eller i går eller förrgår, och att världen inte alls kommer att gå under medan du, eller jag, undviker att göra det.

I natt blev det i alla fall hela sju timmars sömn. Nu känner jag ändå att jag skulle behöva sova någon timme till, men det kan jag förstås glömma. Jag behöver fixa bilen (och mig själv) och slå in paket innan det är dags för Afternoon tea på Lejondals slott i eftermiddag tillsammans med mina nära och kära.

Ta väl hand om dig! Kom ihåg att ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper andra, annars stryker ni kanske med allihop, och det vill vi ju inte.

Det här har på många sätt varit en händelserik vecka, på gott och ont, och än är den inte slut. Nu hoppas jag ändå att det bara finns goda bitar kvar att fylla ut den återstående delen av veckan med, för att liksom kompensera lite för det oerhörda mörker som just drabbat vårt lilla samhälle.

Veckan började med en mycket tidig morgon. Jag gav mig av hemifrån tjugo i fem för att vara säker på att hinna i tid till tåget, och kom sedan hem igen strax efter nio på kvällen. Däremellan hann jag träffa kollegor i Karlstad och diskutera projektupplägg. Det blev en bra, men ändå rätt jobbig dag även om jag under dagen kände mig piggare än jag rimligen borde. Hemresan tog en timme längre än planerat på grund av spring på spåren så att polisen tvingades stoppa trafiken. En av dagens höjdpunkter, utöver att det var trevligt att få träffa och prata med en del nya kollegor, var den medhavda frukosten som intogs under tågresan. Te och smörgåsar med Brie och salami. Grundade med ett äpple när jag gick hemifrån, för att inte vara helt på fastande mage. Började få ont i halsen.

I tisdags vaknade jag med rejäl huvudvärk, halsont, ont i nacken och kände mig allmänt ruggig (dock inte någon som helst feber). Öm i ena armbågen, som när jag tidigare fått slemsäcksinflammation, men det försvann igen till kvällen. Skönt! Hann med veckomässa och en kort stunds övning med kören innan jag avvek för föräldramöte inför ungdomarnas Romresa. Fruktade att jag skulle behöva ställa in min medverkan i vår konferens de två följande dagarna, men när jag vaknade i onsdags var åtminstone ruggighetskänslan borta. Intensiv huvudvärk, men den gick konstigt nog över efter en huvudvärkstablett. Annars brukar jag bara bli illamående när jag stoppar i mig någonting sådant, så det gör jag bara i yttersta nödfall. Möttes av nyheten att en lägenhetslänga i Västerås brunnit ner under natten, på dotterns gata visade det sig efter lite efterforskning, fast något hus bort. Ingen skadad turligt nog.

Kände mig privilegierad som kunde ta lite sovmorgon innan det var dags att sammanstråla med mina närmaste kollegor och köra igång med vår konferens. Väl avvägt program med kunskapsöverföring och diskussioner där alla hade sin egen del att bidra med. En och annan hostattack under dagen, inte alltför hemskt ändå tyckte jag. Body flight på kvällen. Lite för mycket instruktioner – svårt att hänga med i alla tecken som gavs hela tiden. Eftersom vi var en så liten grupp fick vi i alla fall ovanligt mycket flygtid. Roligt, utom på slutet då det kändes som att axeln skulle blåsa ur led. Kände av axeln även i går, torsdag, men i dag verkar den okey igen. Däremot vaknade jag i morse med en rejäl ömhet i revbenen och en del muskler däromkring. Vågade knappt andas ett tag av rädsla för att behöva hosta, men man vänjer sig vid det mesta och ibland är det bara att bita ihop och försöka stå ut. Tur ändå att hostan var lite mindre frekvent än under gårdagen även om den var lite besvärlig ett tag nu under kvällen.

I går morse stod det klart att våldet i vårt lilla samhälle skördat två offer under natten. Två personer i tjugoårsåldern hittades skjutna någon halvtimme efter midnatt, varav en inne på en förskolegård, och deras liv gick inte att rädda. Jag hoppas verkligen att man kommer att kunna rekonstruera händelsen och få ett riktigt avslut på detta tragiska. Det verkar i alla fall som att krishanteringen i samhället fungerat som den ska och det känns bra att det funnits möjlighet för den som behöver att få prata med någon kring det som hänt. Nu i kväll anordnades även ljuständning och en kortare andakt i kyrkan. Dessförinnan hann jag med arbetsutskott med bland annat policydiskussion.

Nu återstår två dagar av veckan. I morgon blir det matlagning hos sonen – chili con carne och broccolipajer står på menyn. Det ska sedan räcka till ett antal matlådor framöver för att få lite mer variation i kosten. På söndag är det sångdags och då hoppas jag att hostan håller sig i schack (och att den inte blir lika enträgen som under förra året då den höll i sig i tre månader). Halsen känns i alla fall mycket bättre. Inte helt optimalt att jag även är ensam kyrkvärd, men det får lösa sig på något vis. Jag har i alla fall en del rutin, tack och lov.

För någon dag sedan tänkte jag ut en ny plan att ha i bakfickan, för att inte inledas i frestelsen att vifta undan magkänslan ifall den skulle återkomma med någon varning framöver. Det kan kännas som att ge upp, men vissa kamper tycks vara omöjliga att vinna och det var ett konkret råd jag fick. Om du hamnar i detta igen, följ magkänslan och ta dig därifrån. Stanna inte kvar! Går det inte att komma bort direkt så lägg åtminstone upp en (flykt)plan! Ingen utifrån kommer att förstå, åtminstone inte innan skadan hunnit bli för stor. Instruktioner och policies i all ära, men vissa saker är svåråtkomliga, svårt att se igenom om man ser på det från fel håll. Detta verkar gälla oavsett hur många som sett och upplevt saker från andra hållet, kanske för att det är så svårt att sätta fingret på vad det är och att det kombineras med skuld och skam. Vem vågar man anförtro sig åt? Jag såg, men ändå tog det fem år innan jag förstod hur det hängde ihop, innan det som varit så förvirrande plötsligt fick ett sammanhang. Mindre reflekterande personer kommer nog aldrig fram till den punkten. Jag blev ändå förvånad över hur utbrett det var, att döma av hur många som helt plötsligt, just innan jag slutade, öppnade upp sig och tog upp egenupplevda händelser och funderingar. Tro inte att du är ensam.

Magkänslan brukar visa sig ha rätt, och ja, jag kände dåliga vibbar väldigt tidigt (men ett par andra fick det långt tidigare). Precis i början verkade det bra, men sedan var det som om någonting liksom skavde, en rätt obehaglig känsla som var svår att ta på, men som jag sedan aldrig blev riktigt kvitt. Någonting falskt.

Plan var det ja. Om jag börjar märka av dessa tendenser i nuvarande grupp kommer jag att vara tydlig med att det inte är acceptabelt. Det räcker att jag bär mina egna apor. Förbättras inte situationen så ser jag mig om efter andra lösningar, fast jag hoppas förstås slippa det.

Skulle det bli så att en viss person så småningom får anställning där jag jobbar nu (inte helt otroligt tyvärr) så kommer jag sannolikt att försöka ta mig någon annanstans, något beroende på var han hamnar organisatoriskt och fysiskt. Vid en placering (hemska tanke) i min nuvarande lilla grupp kommer jag definitivt att söka mig bort så snart jag kan. I det fallet är jag inte alls främmande för att säga upp mig även utan att ha någonting annat på gång, men då tänker jag först konsultera lite med familjen. Jag tror inte att jag kommer att bli måltavla igen (fast det trodde jag ju inte tidigare heller), tvärtom kan det mycket väl bli frågan om en massa superlativ och gulligull, men det är en bräcklig tillvaro som snabbt kan vända. Det går inte att veta från gång till gång hur det kommer att bli. Det värsta är ändå att höra hur kollegor runtomkring drabbas av detta skavande. Det är långt värre än att själv vara drabbad (och inte nå fram). Jag känner att jag inte kommer att klara av känslan av total maktlöshet igen. Det är lite som att ha en svår allergi, håller man sig inte på sin vakt och är beredd så är det inte ens säkert att man överlever. Just därför känns det extra viktigt att ha tänkt igenom en plan redan nu.

Slutligen några tips…

• Var medlem i facket, då står du i alla fall inte helt ensam.
• Notera det som inträffar, kanske främst för din egen skull när tvivlen kommer.
• Berätta för någon du litar på, det är en lättnad även om situationen i sig kvarstår.
• Fly om det behövs – lägg upp en plan om det inte går att komma bort direkt!

I fredags var jag på synkontroll och beställde nya glasögon. Jag sa till M, som genomförde undersökningen, att mina tidigare glasögon gått sönder och att det var tur att de gjorde det så att jag äntligen kom mig för att boka in mig på kontroll (hade det på att göra listan sedan slutet av januari). Bara några dagar innan bågen gick av hade jag fått syn på mina gamla glasögon som jag slutat använda när jag skaffade nya tidigare. De fungerar fortfarande och nu visste jag precis var jag hade dem när de plötsligt behövdes igen. Jag kände mig riktigt lyckligt lottad. Inte nog med detta, det visade sig ju också att det fanns en glasögonbutik som låg alldeles i närheten av mitt jobb och det gick att få en tid på direkten när jag väl lyckades hitta hur och var jag skulle boka den. M påstod att jag var den första som sagt sig vara glad över sina förstörda glasögon.

För rätt många år sedan skulle vi till Gotland på körresa. Det visade sig bli lättare sagt än gjort. Tågen var väldigt försenade på grund av att en olycka. Vi var ute i rätt god tid, men inte tillräckligt god. Hann precis missa ett tåg som gick strax innan det tåg vi skulle ta. De flesta andra i kören hade turen att hinna med det, men jag, maken och två andra korister fick vänta på nästa tåg, och vänta, och vänta. När vi väl kom iväg fick vi sedan byta till tunnelbana för att ta oss sista biten till centralstationen. Där kunde vi kliva på ett tåg som skulle vända tillbaka mot Nynäshamn eftersom det inte fick klarsignal för att fortsätta mot andra hållet. Tur för oss tänkte jag, men efter ytterligare en lång väntan släpptes trafiken på igen med följden att tåget inte behövde vända och vi därför fick kliva av tåget och invänta ett nytt. Mer väntan. Åter iväg, men i Västerhaninge skulle vi behöva byta till annat tåg. Vi valde att utnyttja resegarantin istället och tog taxi sista biten, men även det tog sin tid eftersom varenda väg dit tycktes vara under ombyggnad. Färden gick på slingriga, provisoriska, vägar. Vi hann i alla fall fram precis i tid för att kunna vinka av båten när den la ut från kajen. Jag har för mig att det tog runt fyra timmar för oss att ta oss dit, men att vi kom hem igen inom två timmar. Snopet, men vi gjorde ett nytt försök dagen därpå och då lyckades det mycket bättre. Vad fanns det då för positivt i detta? Jo, äldsta dottern var ensam hemma och skulle upp tidigt morgonen därpå för att hinna med tåget till Göteborg för ett av sitt livs större upplevelser. Nu blev det lättare för henne att komma i säng ordentligt på kvällen och slippa oroa sig för att inte vakna i tid. Vi var uppskattade när vi kom (tillbaka) och hon slapp vara ensam. Dessutom fick vi ju någonting att minnas och berätta om, och när vi dagen därpå anlände till Gotland och träffade på de andra i kören så blev vi mottagna med ett stort kramkalas. Vi var efterlängtade och de hade också en del äventyr att dela med sig av till oss.

Alltså, inte ens jag vill väl egentligen att alla dessa struligheter (och ibland långt värre saker) ska inträffa, men när det ändå blir så så är det ett faktum som inte går att göra så mycket åt. Det finns (nästan) alltid någonting positivt som kommer med på köpet också och då är det förmodligen bättre att försöka lyfta fram det istället.

Det finns andra, mer vardagliga situationer också. I vanlig ordning ger jag dem genast ett mer positivt skimmer. Ibland är det som om jag försöker övertala mig själv. Andra sväljer det gärna utan att ens verka reflektera över det, men den positiva sidan raderar inte alltid ut verkningarna av den negativa utan ska nog ses mer som ett komplement. Livet är sällan svart eller vitt utan också hela skalan däremellan, kanske rentav i färg.

• Tåget var försenat så att bussen redan hunnit åka och jag fick gå hem i ösregnet – Jag fick en uppfriskande promenad efter jobbet!
• Tappade nya mobilen i golvet så att skärmen sprack. – Tur att jag hade ett rejält skärmskydd så att skadan inte blev värre. Nu går telefonen fortfarande att använda utan problem.
• Intressanta möten och aktiviteter krockar – Det är ändå rätt skönt att ha en del fri tid också och att slippa prioritera bort någonting själv. Varje krock innebär ju att två mötestider blir en och även om ledig tid lätt fylls upp med andra inbokningar så kan den här typen av krockar behövas ibland.

Den obotlige optimisten, på gott och ont. Gott för att det hittills gått att hitta vägar att överleva även de jobbigaste situationerna, ont för att det ibland skulle ha funnits mycket bättre och mindre smärtsamma sätt för mer långsiktig överlevnad och välmående ifall inte de positiva delarna övertolkats.

Sonen verkar förresten ha ärvt detta med att se möjligheter snarare än problem, se till att hitta lösningar när det behövs. Fast egentligen känns det mer som att jag har ärvt det av honom.

Jag känner mig så nöjd med mig själv i dag, trots att jag inte ens påbörjat den mängd av saker som jag hade tänkt att jag skulle göra. En del av det kommer säkert att bli gjort ändå för det finns fortfarande mycket kvar av dagen, men det känns inte så viktigt längre, speciellt inte att få det gjort just i dag. Det känns förresten ändå som att jag redan gjort mer än jag orkat med under hela hösten. Fast det jag främst ägnat de senaste två veckorna åt – ta det lugnt, vila, vila, vila och ta dagen som den kommer – har varit viktiga förutsättningar för att jag nu fått lust och ork att lyfta blicken och börja ta itu med någonting igen.

Det började i lördags. Då kom jag först iväg och simmade för tredje gången under jul- och nyårsledigheten. Simningen har annars legat nere under större delen av de senaste två åren. Jag vet att jag mår bra av den, men orken har inte funnits för att också ta mig dit och tillbaka, knappt ens till att tänka tanken. Nåväl nu hoppas jag att det kan bli av mer regelbundet. Väl hemma igen började jag rensa ut en del gamla kvitton, kontoutdrag och annat som samlats på hög under hösten. Kom inte igenom allt, men bra mycket ändå. I går, söndag, köpte jag fem glasvaser (köper nog fler om jag får tag i samma sort igen för det finns flera trevliga användningsområden har jag upptäckt). Jag planterade om tre av mina fyra orkidéer, för att om möjligt förhindra att även de dör (trodde knappt att det var möjligt att ta död på orkidéer, men, men). Kände mig mycket nöjd efteråt. Jag kom mig till och med för att laga mat, dessutom innan hela familjen var nära att svälta ihjäl av hunger. Var ska väl detta sluta?

I dag då? Jo, när maken gick i väg för att jobba och jag hade avslutat min frukost så började jag plocka undan på köksbordet, tog reda på nån sak här och nån sak där, rensade undan alla gamla tidningar som låg lite här och där (en del från flera månader tillbaka). Lite sen julstädning kanske, men bättre sent än aldrig. Ett tu tre så hade jag rensat upp hela köksbänken, julpyntat, röjt upp på diskbänken, diskat och bytt ut de tre lamporna i vardagsrumstaket som slutat fungera. Det var inte det jag hade tänkt göra, men det var det jag fick lust till och det känns rätt lustfyllt att se resultatet också, även om det bara är som en droppe i havet om man ser till allt som inte är gjort. Det är en konst att vara nöjd istället för att hela tiden snegla på det som inte blev gjort, det som kunde gjorts bättre, diverse tillkortakommanden som omgivningen kanske inte ens bryr sig om. Försök vara nöjd med det som är och gläds över varje litet framsteg som görs. Då blir det så mycket mer att vara glad över och då får man kanske rentav ork att göra ytterligare någonting av bara farten.

Jag läste ett tips någonstans om att det var så mycket bättre att ta ut semester före julen än efter, så att man han fixa allting i lugn och ro. Själv tycker jag precis tvärtom. Någon extra dag före jul är väl bra, men då är det mest stress för att försöka fixa till alla måsten, som i mångt och mycket inte är så livsnödvändiga ändå. Själv orkade jag knappt stressa upp mig alls inför julen i år, utan det var nog mest över jobbet och hur jag skulle hinna igenom allting där. Nu känner jag mig tacksam över ett par extra lediga dagar. Det är mycket att försöka fixa till nu på slutet innan jag byter jobb, men jag får inte prioritera bort vilan heller för då kommer jag inte att orka fixa någonting av det som kvarstår. Väldigt mycket är förresten redan klart också, och i mångt och mycket gäller det att inte fastna i att försöka få allting perfekt utan inse att tillräckligt bra räcker gott. Ofta är det ändå mycket mer än vad andra förväntar sig.

Det är nästan otäckt hur beroende vi har blivit av el. Helst vill man inte vara utan den alls, och vintertid kan ett strömavbrott få extra svåra konsekvenser på grund av kölden. Nu när stormen Alfrida (som inte var så fridsam som namnet tycks antyda) dragit fram har träden fallit lite som plockepinn över såväl vägar och ett och annat hus som över elledningar och det kan på sina håll dröja lång tid innan strömmen är tillbaka igen.

Vi inledde det nya året med några dagar ute på landet. Det var rätt lugnt när vi kom dit vid lunchtid i tisdags, men sedan blåste det upp under kvällen. Jag tänkte att för några år sedan så hade det blivit strömavbrott direkt, men nu såg det ut att klara sig. Sedan ledningarna förstärkts har avbrotten minskat betydligt. Tidigare blev det avbrott titt som tätt, men nu är det nästan oftare avbrott hemma än på landet. Jag hade svårt att somna på kvällen och låg fortfarande vaken vid midnatt trots att jag kommit i säng långt dessförinnan. Jag tänkte till slut att jag borde gå upp och se om jag kunde släcka adventsljusstakarna i fönsterna så att det blev lite mörkare i rummet. Kanske skulle det gå lättare att somna då? Jag behövde aldrig kliva upp för strax därefter blev jag bönhörd. Strömmen bröts och allting blev svart. Det var natten till onsdagen den andra januari klockan 00:08. Det gjordes en snabbåterinkoppling, men sedan bröts strömmen igen. Det blåste för fullt ute och emellanåt dundrade det till. Nu var det mörkt, men sömnen ville inte infinna sig. Lyckades till slut somna på morgonsidan och två timmars sömn är ändå bättre än ingen alls. Jag kände mig i alla fall tacksam för att jag hade hittat ett så skönt och välisolerande täcke att lägga över mig denna gång för vid förra övernattningen hade jag legat och huttrat under natten. Denna gång blev det avsevärt svalare under nattens gång, men täcket höll mig varm. På morgonen hade kvicksilvret krupit ner under tiostrecket. Fast nuförtiden är det förstås någonting mindre hälsovådligt än kvicksilver som används i termometrarna. Med hjälp av vedkaminen lyckades vi få upp temperaturen till tolv grader, men mer än så blev det aldrig. Brr! Jag är ändå glad att det inte var kallare ute än det var för då hade det nog blivit utkylt mycket snabbare. Det var också bra att det fortfarande fanns kvar en massa morgonrockar i garderoben, annars har ju de flesta kläderna efter svärmor hamnat på Läkarmissionen. Själv valde jag först att lufsa runt insvept i mitt sköna täcke, men det kändes lite väl otympligt emellanåt. Ångrade starkt att jag inte hade släpat med mig mina Ior-tofflor hemifrån för fötterna kändes som isklumpar mot det kalla golvet.

Det gick timme efter timme, men någon ström kom inte tillbaka. Det gick inte heller att få någon kontakt med omvärlden via telefon eller internet under denna tid, och radion visade sig sakna batterier. Vi visste inte hur läget var, men misstänkte att det skulle dröja eftersom allting verkade utslaget redan från första början. Vatten värmde vi lite i taget på en värmeljusvärmd värmeplatta, så att det räckte till en kopp te då och då. Ved fanns det gott om i stugan, men den gick åt snabbt. När blåsandet hade avtagit gick vi ut för att inspektera stormens verkningar under natten och hämta in mer ved från vedförrådet, men för övrigt höll vi oss inne hela dagen. En stor gran låg mitt för entrén till storstugan. Den hade knäckt den utskjutande delen av taket på gäststugan. Tur i oturen ändå att det inte blev värre skadat. Det kändes också bra att vi inte låg där och sov som vi normalt brukar när vi är på landet. Av bekvämlighetsskäl hade vi stannat kvar nere i Storstugan. Sex träd har fallit mot stugan varav tre ligger rätt knepigt över vedförrådet på baksidan. Svårt att få bort dem utan att riskera att de skadar förrådet eller huset. Lite som plockepinn. Rör man på en pinne, eller i detta fall träd, så får det oönskade effekter i en annan ände. En försvårande omständighet är också att träden sitter fast i en och samma rotvälta. Rotvältan är gissningsvis runt sex meter hög och det hela känns rätt oförutsägbart och rent ut livsfarligt, ingenting man bör experimentera med själv.

Matlagningen blev lite knepig. Jag gick ut i förrådet och tittade om det fanns något stormkök. Det gjorde det inte, men det fanns en riktigt vass täljkniv så att jag kunde tälja oss varsin grillpinne. Jag hittade också en fotogenvärmare som jag lyckades baxa in. Till lunch grillade vi prinskorv i vedkaminen och åt tillsammans med bröd som vi delvis rostat på värmeplattan. Till middagen delade jag in pajen jag gjort tidigare i portionsbitar och lindade in dem i varsin bit aluminiumfolie. Det lilla som fanns kvar av folien räckte som tur var precis till våra tre bitar. Sedan stoppade jag in paketen i vedkaminen och det blev helt okey att äta tillsammans med diverse grönsaker. Vatten var vi sparsamma med och det lilla vi hade räckte (fast disken får tas sedan). Kylen höll kylan rätt bra och fick lite extra kylhjälp av en stor skål med snö. Frysen vågade vi inte röra.

Hur får man då tiden att gå när man inte kan vara ständigt, eller åtminstone delvis, uppkopplad mot sociala media? Vi skyndade oss att bygga klart pusslet som vi påbörjat tidigare, och hann precis innan det började skymma för mycket. Sedan spelade vi lite kort, men det var inte helt lätt i stearinljusskenet. Då är det lättare att snottra, men det tröttnar man ju också på efter ett tag. När klockan var runt fyra kändes det som den var minst nio och det var dags att gå och lägga sig. Lite fika lyfte stämningen för en stund och sedan fick vi försöka fördriva tiden på annat sätt. Under kvällen gick det att få lite sporadisk kontakt med omvärlden så det verkade som att strömmen delvis kommit tillbaka i närområdet. Men strömavbrottet höll i sig och efter middagen kom vi i säng ovanligt tidigt.

Ja. Nog behöver vi elen, men jag vet att de gör sitt bästa därute och att det tar tid. Det är ett riskfyllt arbete och jag hoppas verkligen att alla som ger sig ut också får komma hem välbehållna till sina familjer igen. Den största faran nu är nog inte en elolycka utan att någon av dem får ett träd över sig. Måtte det inte ske.

Under natten kom nätåtkomsten tillbaka, dock inte elnätet. Det blev allt kallare och mitt varma täcke kändes inte alls så varmt längre. På morgonen var det bara sex plusgrader inne och det kändes isande kallt. Med hjälp av vedkaminen och fotogenvärmaren kom vi efter ett tag upp i tolv grader även denna gång, men varmare än så blev det inte. Redan när vi passerade nio plusgrader kändes det ändå rätt okey och jag tog till och med av mig en tröja för en stund för att jag tyckte att det kändes för varmt. Planen var redan från början att åka hem efter lunch denna dag, innan det hann bli mörkt, men eftersom strömmen inte väntades komma tillbaka förrän klockan sex på kvällen, 3 januari, och vi inte hade någonting passande i matväg efter 36 timmars strömavbrott så packade vi ihop lite tidigare och åt lunch på hemvägen istället. Innan vi åkte tog vi en sväng för att kolla läget för grannhusen och upptäckte att elledningen var helt av en bit bort och att det låg ett träd lutat mot ledningarna ytterligare en bit bort. Det skulle ta tid att få till och kändes inte sannolikt att det skulle bli klart under dagen. Lite senare ändrade man också prognosen till 10 januari kl 19. Det lät mer sannolikt. Nu tycks ändå åtminstone delar av området ha fått tillbaka strömmen så kanske har man lagt ut kablar eller löst det tillfälligt på något annat sätt. Det finns i alla fall visst hopp. Själva är vi tillbaka hemma i värmen. Det jag uppskattade mest var att få dricka någonting varmt och att slippa frysa om fötterna.

Det var nyttigt med en sån här test. Vi upptäckte vad som fungerade och vad som saknades och det kändes också bra att se förödelsen med egna ögon istället för att få en rapport på telefon från någon av grannarna. Det finns en del saker att införskaffa och tänka på framöver, men nästa gång tror jag att vi är lite bättre förberedda. För övrigt borde vi tänka till lite på hemmaplan också, kanske se till att skaffa den där insatsen till öppna spisen som vi pratade om för ett par år sedan.

Vintersolståndet är passerat och dagarna blir återigen längre även om det nog inte märks av så mycket ännu. Trots ljusare tider är fortfarande en stor del av dygnet inbäddat i mörker. När man är ute och går i mörkret syns man inte, så varför är det så få som använder reflex? Det är lustigt det där för det verkar som att många tror att om jag ser bilen så ser nog bilisten mig, men så är det ju inte alls. Utomlands ser jag nästan aldrig någon med reflex och här hemma blir det också alltmer sällsynt även om det förekommer att mer frekventa promenerare bär reflexväst.

När jag var i London för lite drygt tre veckor sedan reflekterade jag över att cyklisterna i alla fall bar hjälm, men att jag inte såg en enda person med reflex. Bara några minuter senare, just som jag skulle gå in på mitt hotell för att checka in, såg jag i ögonvrån hur någonting hände. När jag tittade ut över gatan låg två personer där, kanske fem meter ifrån varandra, varav den ena var intrasslad i en cykel. Jag tror att det var en person som klivit rätt ut i gatan och blivit påkörd av en cyklist. Kanske var det cyklisten som flugit iväg och gångaren som fått cykeln över sig? Jag vet inte hur det gick, men det var många som gick fram och hjälpte till och ringde efter ambulans. Den ena personen leddes snabbt bort från vägen, den andre, vid cykel, skrek av smärta. När jag efter trekvart gick ut igen för att sluta upp med de andra arbetsgruppsdeltagarna för att äta middag så stod ambulansen fortfarande kvar. Det hade kunnat vara jag, men jag valde att gå över på ett säkrare ställe. Jag vet inte om det hade hjälpt med reflex, men det hade säkert inte varit av ondo i alla fall.

Ta hand om dig och använd reflex när du är ute i trafiken, om inte för din egen skull så gör det åtminstone för att slippa bidra till att någon annan riskerar att må dåligt för resten av livet för att ha kört ihjäl någon som inte syntes förrän det redan var för sent.

I dag har svärfar uppnått den aktningsvärda åldern 90 år. Vi ringde och sjöng för honom innan det var dags för vår körövning i kväll, men övrigt firande klarade vi av redan i lördags. Då sjöngs det både nyskrivna och gamla sångtexter. En god trerättersmiddag och en hel del presenter blev det också, liksom trevliga samtal. En mycket lyckad tillställning som uppskattades av såväl födelsedagsbarnet som av oss tio gratulanter.

Just detta födelsedagsbarn är verkligen still going strong. Det kan ju vara nog så knepigt att hålla hjärnan igång tillräckligt för att lösa ett eller annat kryss, men han knåpar ihop dem från grunden så korsordsmakare han är. Rätt underfundigt och klurigt för det mesta, vilket inte bara gäller kryssen. Det brukar vara riktigt roligt att se vad han hittar på att skriva till födelsedagar och andra speciella tillfällen.

En något mindre uppskattad del av firandet var min och makens hemresa med nattbussen. Det blev lite drygt åtta timmar på riktigt hårda och obekväma säten och knappt någon sömn alls (totalt runt två timmar för min del). Jag hade så ont i svanskotan efteråt att jag knappt kunde gå. Tack och lov gick det över efter ett tag. Nervägen var betydligt trevligare, med tåg till Göteborg och sedan bil med trevligt sällskap.

Utrensning för kanske tankarna till förintelsen under andra världskriget eller till mer sentida utrensningar av olika folkslag, men även om det är väl värt att sprida information kring detta så att det inte glöms bort av eftervärlden så var det någonting helt annat jag hade i tankarna denna gång.

Jag har under hösten börjat rensa ut bland mina gamla jobbpapper och rapporter som jag sparat på mig genom åren. Nu när jag efter över femton år på samma arbetsplats (men med ett brett spektrum av olika arbetsuppgifter) ska gå vidare till någonting annat så får jag inte ha med mig någonting av detta. Det känns som en lättnad att liksom bli av med en börda, men samtidigt känns det lite ledsamt att inte ens få behålla de rapporter jag själv skrivit och presenterat i olika sammanhang eftersom det är koncerninternt material. Det är lite som att göra sig av med en (mindre) kroppsdel.

De pappersutskrifter och anteckningar som funnits kvar från tidigare projekt har sannolikt ett mycket begränsat värde för eftervärlden och det är ytterst lite av det som redan avslutats som jag kommer att lämna över till någon av mina nuvarande kollegor. Filer och rapporter finns ju sparat elektroniskt om någon är intresserad av det längre fram. Även om det mesta nu slängs så har det varit roligt och uppmuntrande att få påminnas om tidigare projekt och samarbeten och inse hur mycket erfarenhet jag egentligen har och hur mycket intressant jag hunnit med.

Egentligen började utrensningen redan under sommaren, men då handlade det om en massa privat e-post. Jag rensade mängder av gamla föreningsutskick, medlemsbrevväxlingar och sådant. Även då blev jag varse hur mycket bra jag bidragit med och att jag ofta varit väldigt uppskattad, trots att jag sällan tyckt att jag gjort så mycket då. Jag kände att jag verkligen skulle ha gillat den person som skrivit detta och jag såg att andra verkade göra det redan då. Hur kunde äktheten i detta gå mig så förbi?

Det ska bli skönt med en omstart, men det kommer att bli jobbigt med alla nya intryck i början. Jag borde försöka hålla den första tiden rätt ren i kalendern, men redan nu finns det tyvärr ett och annat kvällsmöte inbokat under min första arbetsvecka. Till och med helgen är uppbokad. Nåväl, först kommer jag i alla fall att ta ut en del ledighet, från strax före jul och fram till mitten av januari. Då ska jag försöka ladda batterierna så mycket som möjligt genom att ägna mig åt sådant jag tycker om och värdesätter. En del i detta kommer nog också att vara att försöka få lite bättre ordning här hemma, utrensning på prylnivå. Jag tycker att det känns tillfredsställande de gånger som jag har lyckats skapa ordning ur kaos. Det händer alltför sällan och varar alltför kort, men när det händer är det mig en njutning. Den viktigaste delen under ledigheten bör annars vara att vila ut och inte sätta upp en massa måsten. Ta dagen som den kommer.