Från lek till allvar

Nu är jag på väg hem igen efter tre intensiva mötesdagar på Sveriges Ingenjörers fullmäktigemöte, FUM, ute på Djurönäset. Det är mitt nionde och förmodligen sista Ingenjörsfullmäktigemöte. Jag är visserligen vald för tre år till, men kommer att lämna alla andra fackliga förtroendeuppdrag vid årsskiftet och det blir av olika skäl lite knepigt att behålla just detta. Det är självvalt, men det är ändå med stor sorg som jag nu står i begrepp att snart lämna detta kapitel bakom mig. Jag har känt att det fackliga engagemanget är ett mycket viktigt uppdrag och att det har stor betydelse, inte minst för de medlemmar som på något sätt råkat illa ut. Man tror lätt att man ska klara sig, att det bara drabbar andra, men tro mig, det kan drabba vem som helst, när som helst. Det är alla dessa personliga möten med andra människor som varit det bästa, men också att få bättre koll på vad som händer (även bakom kulisserna), och att få värdefulla kontakter på olika nivåer inom företaget, och i viss mån även utanför.

Ibland har jag känt mig frustrerad över att jag inte har kunnat göra någonting för att förändra en svår situation för någon, men trots det har det sedan visat sig att medlemmen kunnat vara av en helt annan uppfattning. Det viktiga är inte alltid att göra någonting handfast åt själva situationen. Ofta räcker det långt att man bara finns där och lyssnar och bekräftar. Det har jag också själv känt. Visst kan det behövas mer än så, men situationen känns ändå så oerhört mycket bättre när man får möjlighet att dela den med någon annan. Det är inte alltid så lätt att våga ta det steget för tänk om ingen vill lyssna och ta till sig det jag säger. Ja, det är viktigt att börja med någon som man har tillit till, kanske någon i familjen eller en kollega, eller just en facklig förtroendeman (eller kvinna).

På ett sätt skulle jag gärna vilja fortsätta och jag tror att jag passar bra i den här rollen. Förhoppningsvis kommer jag att få nytta av detta på annat sätt framöver, ja, jag har väl egentligen redan fått det. För mig är det också en del i att vara medmänniska. Det är inte alltid så lätt att göra det som är rätt. Framför allt är det svårt att göra rätt ur alla aspekter och från allas synvinklar.

Uppdrag, utöver FUM, som jag nu behöver lämna över:
– Ordförandeskapet i vår lokala akademikerförening
– Lokala MBL-förhandlingar
– Löneförhandlingar och andra lönerelaterade frågor
– Styrelse och verksamhetsutskott för akademikerrådet inom vårt moderbolag
– Svenska arbetsmiljörådet och Partsammansatta rådet
– Tillfälliga referensgrupper inför exempelvis upphandling av företagshälsovård
Därutöver är jag lokalt skyddsombud och ingår i arbetsmiljökommitten (AMK). Jag har som synes rätt stort fokus på arbetsmiljöfrågor, utöver löner och styrelsearbete.

Än är jag inte klar med detta, men ojojoj så mycket tid jag kommer att få över under nästa år. Fast det blir nog snarare att jag får möjlighet att ha lite bättre fokus på själva arbetsuppgifterna istället. Det är åtminstone min förhoppning.

Då kom jag alltså hit till slut, eller hur jag nu ska säga, till min 50 årsdag. För elva månader sedan gjorde jag mitt femtionde blogginlägg och filosoferade en del kring det där med femtio. Det var också då som jag drog till med att mitt femtionde år, som just inletts, skulle bli ett av mina bästa år hittills. Hur gick det då med den saken? Det är i alla fall helt klart att det inte blev något år fritt från sorg och smärta. Snarare tvärtom. Fyra dagar efter mitt inlägg dog svärmor, under sommaren var det min egen fars (o)tur och en vecka därefter dog även en körkollega. Ett underbart svensk-skotskt bröllop har vi i alla fall hunnit med också, men maken fick tyvärr lov att stanna hemma så inledningen kändes inte så upplyftande. Fast sedan blev det ändå en mycket trevlig tillställning och minnesvärd resa för oss som hade möjlighet att åka.

För egen del kan man säga att jag har vissnat ner under året samtidigt som jag samlat kraft i rötterna för att återigen kunna växa och blomma, men nu med en helt ny styrka. Inte för att kraften riktigt är tillbaka ännu, men med lite extra vattning och näring framöver så ska det nog ordna sig till slut. Nu har i alla fall de små skotten just börjat skjuta upp ur jorden, fulla av liv. Det kommer att dröja ännu en tid innan jag vecklat ut mina blad ordentligt och står i full blom, men jag känner att det är dit jag är på väg.

Just nu står jag precis vid en brytpunkt. Det börjar bli dags att lämna det gamla bakom mig och tänka framåt istället, ta steget in i ett nytt sammanhang. Nog hade jag hoppats att jag skulle vara mer på banan än jag är nu, men det är ju inte precis så att saker har flutit på som de ska, snarare tvärtom. Ibland undrar jag hur mycket som kan gå snett egentligen, om och om och om igen. Det kan vara svårt att begripa hur saker fungerar eller inte fungerar, speciellt när man inte själv fungerat på topp och klarat av att ta in information ordentligt. Minnesanteckningar eller åtgärdslistor med tydlig ansvarsfördelning för alla parter hade verkligen inte suttit fel. Må vara att det i grunden finns en tydlig uppdelning, men vad hjälper det om de flesta ändå inte tycks känna till det? Vissa saker är jag i alla fall glad för mitt i allt kämpande. Jag har lärt mig en hel del på vägen, personliga lärdomar som förhoppningsvis kommer att göra de kommande åren bättre. Även om året i sig kanske inte varit det bästa tänkbara så har det ändå med alla sina vedermödor lett mig fram till någonting bättre. Jag har blivit mer lyhörd för mig själv, och breddat min erfarenhetsbank ytterligare.

Nog kommer jag att minnas det här året, och året innan, då jag gått från den ena insikten till den andra. Det kommer att bli bra, är redan på god väg, men ingenting är gratis och det kommer att kosta på innan allt är på plats. Läskigt och spännande!

Visst är det fascinerande att mikro- och makrokosmos liksom följs åt hand i hand. Ett välkänt exempel är elektronerna som cirkulerar runt atomkärnan på samma sätt som planeterna snurrar runt solen. Nu under hösten märker man av löven när de först ändrar färg och sedan faller av och lägger sig i högar på marken, men har du någon gång funderat över hur de ser ut? För ett drygt år sedan fick jag en mycket intressant och lärorik guidning av Ekolsunds arboretum (trädsamling). Där fick jag och de andra deltagarna lära oss att lövträden på håll är förhållandevis lika konturen på sina egna blad. Har man lärt sig hur bladen ser ut så är det alltså lättare att också veta hur träden i sig ser ut. Jag tycker att det är lite konstigt att det inte är ett av de första knepen man får lära sig när man pratar om olika träd i skolan eller så. Själv har jag i alla fall inte hört talas om det vare sig förr eller senare. Det tillhör kanske kategorin onödigt vetande, men helt onyttigt känns det i alla fall inte.

Rent årstidsmässigt går vi nu mot mörkare tider, men personligen känns det precis tvärtom för nu ser jag äntligen ett klart ljus i tunneln. Under de tre senaste veckorna har jag känt allt tydligare hur hjärnan liksom börjar klarna upp igen. Jag tyckte redan innan att det kändes mycket bättre än under våren, trots att orken inte alls var på plats, koncentrationen fallerade och minnet svek. Det fanns ju ändå ljuspunkter lite då och då, små glädjande ahaupplevelser mellan varje bakslag. I brist på annan lösning har jag försökt kompensera tröttheten och den nedsatta arbetsförmågan med hjälp av kvarvarande arbetstids-
förkortning och några dagars sparsemester då och då. Jag har velat jobba och hugga tag i saker, men inte kunnat, i alla fall inte alls på fullfart. Det har gått bra en stund, tills tröttheten drämt släggan i huvudet på mig och tankebanorna huggits i småbitar. Det är lite som att gå på is. Ibland håller den. Ibland spricker den. Ibland halkar man. Enda sättet att klara av det är att gå sakta och försiktigt och hela tiden känna efter om isen håller. Det har jag inte alltid ro till och då försöker jag kravla mig upp på fötterna igen och på olika sätt hitta de där broddarna som åtminstone kan hjälpa till att hålla mig på fötterna. Jag har ofta varit helt övermannad av trötthet, men utan att kunna sova ordentligt. Tyvärr har det nog sällan synts på utsidan och många i omgivningen anar väl fortfarande ingenting. Det är mycket som inte går att se utifrån och annat som istället är svårt att förstå inifrån, sitt eget värde t.ex.

Nu när jag känner mig piggare igen, orkar mer och inte alltid känner mig helt urlakad efter arbetsdagen (eller delar av den) så blir det också oftare promenader både till och från tågstationen, i raskare takt. Jag börjar också känna mig redo att försöka mig på simningen igen. Tidigare hände det att jag visserligen klarade av själva simningen utan problem, men sedan visste jag inte hur jag skulle orka duscha, byta om och ta mig hem igen. Fram till för tre år sedan var jag väldigt nitisk med mitt promenerande. Jag höjde stegmålet successivt och kom jag inte upp i t.ex. 16 000 steg under en dag så tog jag en lång promenad under kvällen. Det blev lite åt det tvångsmässiga hållet, men det var nog också en viktig del i att rensa tankarna och orka hålla mig uppe. Sedan blev jag utsatt för rånförsök under knivhot och efter det var jag av någon anledning inte alls lika sugen på sena ensampromenader. Jag gick fortfarande en hel del, tog trapporna på stationerna och åtta våningar upp till kontoret, men visst blev det ett tapp. Rånförsöket satte sina spår, men framför allt hände det så mycket annat i livet och på arbetet, alldeles för mycket att hantera på olika plan och under lång tid fanns det absolut ingen återhämtning på någon front. Det är egentligen förvånande hur jag kunde överleva detta under så lång tid, att jag liksom vägrade att ge upp. Bara ett litet steg till, och ett till. Fast ibland är det nog bättre att tillåta sig att falla för att sedan resa sig ordentligt igen istället för att bara stå och stampa utan att komma vidare. Vänta inte på rätt tillfälle för det kommer sannolikt aldrig att dyka upp!

En bieffekt av mitt uppklarnande tillstånd är att jag kan börja klara av att köra bil igen. Det har knappt gått alls under de senaste 8-9 månaderna, åtminstone inte mer än någon halvtimme åt gången. Det är nog mest detta och att sömnen fortfarande varit dålig som fått mig att förstå att det nog inte varit riktigt bra ändå. Det går ju inte att blunda för fakta. Jag har tack och lov inget större behov av bilen till vardags, men det har ändå känts rätt handikappande emellanåt att t.ex. inte ha möjlighet att träffa kollegorna på vårt andra kontor på det sätt som jag hade önskat.

Jag behöver fortfarande få till sömnen. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag har tänkt att bara jag lyckas sova bättre så reparerar nog det andra sig också, men nu verkar det nästan som om det är tvärtom, att sömnen blir en effekt av att övriga delar börjar falla på plats. De små framstegen börjar bli alltmer bestående. Jag tappar inte fullständigt koncentrationen så fort någon i kontorslandskapet börjar prata. Jag kan, åtminstone ibland, fullfölja en tankekedja och uppgift även om det kräver flera moment. Enkla saker, men ändå som natt och dag. Jag börjar successivt återfå lite av mitt forna, analyserande, reflekterande och tänkande jag, egenskaper jag tidigare sett som naturliga, men gång på gång förvånats över att så många tycks sakna (oberoende av utbildning och position). Jag har tvivlat och förtvivlats. Bakslaget med sömnen efter sommaren verkade aldrig vilja vända tillbaka uppåt igen, men efter natt kommer dag och rätt vad det var så började det alltså ljusna igen och nu står jag här i tidig gryning och ser fram emot att möta dagen. Jag förundras över hur stark jag varit genom allt detta, även när jag känt mig som svagast, att jag hela tiden rest mig upp igen och försökt ta några steg till, att jag aldrig gett upp helt. Jag är glad att jag vågade chansa, fast jag visste att jag för stunden inte var redo ännu. Hade jag inte gjort det så hade jag säkert ångrat det för resten av mitt liv. Alla processer tar ju tid, fast kanske inte fullt så lång tid som en del annat tenderat att ta. Jag har fortfarande en bit kvar, men känner mig alltmer redo. Det kommer definitivt att gå vägen. Nuvarande lösning var säkert den bästa då i våras, helt nödvändig faktiskt, men ingenting som riktigt håller i längden med tanke på övriga omständigheter. Var sak har sin tid och nu är det verkligen hög tid för en ordentlig nystart.

I grunden är den förestående förändringen positiv och mycket välkommen. Samtidigt är det en stor sorg att inte ha fått den hjälp som jag hade behövt, inte ens det som utlovats, åtminstone inte utan tjat och ett flertal påminnelser under flera veckor. Jag har känt mig väldigt nedstämd och ledsen över detta på senare tid. Jag hade kanske inte nått fram tidigare till den punkt där jag är i dag, men jag tror det och lidandet hade definitivt kunnat mildras med en annan hantering.

Det är dags att gå vidare för att möta en ny dag.

När jag startade upp den här bloggen var det för att jag ville dela med mig av den stora skatt av olika (tanke)lekar jag och min familj ägnat oss åt genom åren (och i viss mån fortfarande ägnar oss åt). Vi har en del ärvda lekar, men även många egenutvecklade. Om sanningen ska fram så var detta kanske mer ett alibi för att få skriva, och en lättnad över att ha hittat ett tema som skulle kunna hålla så pass länge att det skulle finnas en naturlig kontinuitet i skrivandet, med nya saker att skriva om, under relativt lång tid framöver. Med tiden började jag skriva även om annat och nu handlar det alltmer om mina innersta tankar och känslor, i den mån jag vill/orkar/vågar dela med mig av dem. Under två månaders tid (sedan pappa dog visar det sig) har det bara blivit tankar, som en del i en bearbetningsfas, eller snarare flera olika bearbetningsfaser. Det är viktigt att låta både liv och död få ta plats.

I dag hade jag tänkt skriva om någonting mer lekfullt, men eftersom jag redan glidit in alldeles för mycket på tankespåret så låter jag det anstå till ett senare inlägg. Sorg och saknad kan handla om så många olika saker och komma till uttryck på så många olika sätt. Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, timmar och minuter. Det kan pendla snabbt, precis som när solen plötsligt går i moln och en stund senare kommer fram igen. Sorgen kommer alltid att finnas, saknaden likaså, men kanske kan det alltmer få bli en del av ett levande liv. De goda minnena får bli skatter att ömt bevara, någonting som hjälper och stärker snarare än att det som nu saknas bara tynger ner. Där tror jag att jag har en stor hjälp av min förmåga att kunna plocka fram positiva bitar även i det som ser dystert ut och går mig emot. Det är inte alltid positivt att vara positiv och ibland är det kanske till mer glädje för omgivningen än för mig själv, men det är nog ändå ett bra förhållningssätt på det stora hela.

Man kan sörja någon som levt. Det brukar nog ses som naturligt, i alla fall under den närmaste tiden när sorgen så att säga är färsk. Fast jag tror att det kommer olika faser och att sorgen kan kännas djupare när den hunnit sjunka in, då när omgivningen tycker att man ska ha sörjt klart och vara redo att gå vidare. Kanske orkar man inte ta till sig allt i början utan låter de praktiska göromålen hålla vardagen igång, lite på sparlåga, tills man är redo för nästa steg.

Man kan också sörja över ett liv som inte blev som det hade kunnat bli, att vissa insikter kommit så sent att år efter år ur något hänseende liksom slösats bort helt i onödan. Det kan göra livet väldigt tungt att leva. Då tror jag att det är viktigt att istället försöka göra det liv som finns kvar så bra som möjligt, så att inte också det blir förstört av det förgångna. Det som varit går inte att ändra på, men insikter som gjorts kan användas till att göra någonting bra framöver och kanske också hindra andra från att hamna i samma fällor som man själv klivit i. Det kan skapa en ny dimension och en helt ny mening åt livet.

Kom ihåg ögonblicken som gjorde dig starkare!

I natt sov jag över sju timmar, i sträck dessutom. Det var första dygnet på drygt tre veckor som jag inte hamnat under sju timmars sömn, och således även första gången denna månad. Det kändes helt underbart att få vakna utvilad och är verkligen väl värt att fira. Fast nu börjar jag ändå bli trött igen och skulle gärna sova en stund till. Jag har ju rätt mycket sömn att ta igen, minst sagt. Jag har kämpat länge med att försöka komma upp i ett dygnssnitt på minst sex timmar under en vecka, men hittills bara klarat av det, med minsta möjliga marginal, under två veckor i år. Bilden visar det lite mer övergripande, per månad, och det finns väl en del ytterligare att önska. Jag hoppas att trenden ska vända uppåt igen och att det till slut ska kunna fixa till sig mer permanent. Nu finns det i alla fall vissa indikationer om att det kanske kan vända. Så småningom kanske jag kan klara av att köra bil igen också, även lite längre sträckor, men än så länge känns det alltför trafikfarligt så jag försöker att undvika det.

Det märks att sömnen är viktig för hjärnan blir alldeles grötig av för lite sömn. Mycket fungerar i och för sig ändå, konstigt nog, men kanske mest på sparlåga och de där smartare kopplingarna fungerar ofta inte alls. Visst märks det av, men själv märker jag det extra tydligt de gånger jag trots allt lyckats sova lite bättre och helt plötsligt förstår sådant som borde varit en självklarhet sedan länge. Inte självklart för vem som helst förstås, men åtminstone för mig. Första gången jag märkte av det kände jag mig riktigt lättad över att hjärncellerna tydligen inte var helt utdöda ändå utan bara varit i viloläge (sannolikt för att kompensera för att jag inte själv haft vett att vara det i tillräcklig omfattning).

Den dator som jag skriver dagens blogginlägg med har inloggning via ansiktsigenkänning. De gånger jag är trött blir jag inloggad utan problem, men när jag är mer utvilad vägrar datorn att känna igen mig. Då låtsas jag att jag är på väg att somna och vips så blir jag inloggad. Det skulle nog vara bättre om det var tvärtom istället, men då skulle jag å andra sidan nästan aldrig ha kunnat använda datorn.

Nu doftar det gott i huset av nybakade kanelbullar och snart är även kolakakorna färdiga inför firandet lite senare i eftermiddag. Det är Lotta som ska fira sin födelsedag tillsammans med den närmaste släkten. Jag har inte ens orkat tänka tanken att planera för något inför dagens firande tidigare under veckan, men nu känns det ändå som att det kommer att bli riktigt trevligt. Speciellt bullarna blev ovanligt saftiga och fina denna gång.

Hur ska man kunna veta vad som är bäst? Ekologiskt odlat eller närproducerat? Aftonbladet eller Expressen? Svaren beror ofta på specifika omständigheter, vilka parametrar man väger in och hur man viktar dem. Det är nog lite som att utvärdera olika anbud, men det som är bäst för mig är kanske inte bäst för dig. Ibland kan det bli lite jobbigt med alla val som ska göras hela tiden – teleoperatör, elbolag, bredband, pensionslösning, försäkringsbolag, utbildning och så vidare. Bilden visar Charlottes färgval.

Bäst för vem förresten? Hela valrörelsen tycks spela mer på individuella fördelar än på hur vi på bästa sätt ska kunna driva hela samhället framåt. Vallöften har ju dessutom en förmåga att inte bli uppfyllda i sin ursprungsform för när valet väl är genomfört så är det aldrig någon som tar hem spelet till hundra procent och då måste det kompromissas tillsammans med andra tankar och idéer tills det finns ett förslag som tillräckligt många kan stå bakom.

Jag sympatiserar mer med vissa partier än med andra, men jag känner mig rätt nöjd med att vara partipolitiskt obunden. Jag försöker att gå mer på grundideologi än på vallöften när jag väljer och tycker att det är lite konstigt att det pratas så mycket mer om lösryckta frågor än om de mer övergripande tankarna. Mer om vad andra gjort för fel eller vad andra inte gjort, än vad man själv har lyckats åstadkomma. Ibland känns det som rena smutskastningen. Jag tycker att det kan bli minst sagt tröttsamt att lyssna på. Det är väl lite som uttrycket Alla tänker bara på sig själva. Det är bara jag som tänker på mig. Kanske är vi alla egoister innerst inne?

Nu är det val till riksdag, landsting och kommun. Denna gång är det rekordmånga som valt att förtidsrösta, men om du är röstberättigad och ännu inte röstat gör det. Låt inte soffliggarna avgöra valet utan se till att utnyttja din demokratiska rättighet. Din röst är viktig!

Ibland känns livet tungt och ibland känns det lätt. Ofta kan det vara lite av båda delarna på samma gång. Just den här veckan har känts ovanligt bra. Sjungande lätt har det kanske inte varit direkt, men kören startade upp igen i tisdags kväll och det gav positiv energi. Det var roligt att få sjunga Vivaldi och det lät förvånansvärt bra redan nu. Jag blev lite överraskad över alla noteringar jag gjort i nothäftet för jag kunde inte minnas att vi hunnit öva någonting alls på det före sommaren. Det är egentligen inte så konstigt för hela våren handlade egentligen mest om överlevnad även om jag hela tiden inbillade mig att jag var ett steg friskare än jag var, och det var väl bara de närmaste som förstod någonting alls. Jag gjorde saker för stunden, men la dem inte på minnet för hjärnan var liksom redan översvämmad. Hur som helst så är sång verkligen välgörande för måendet och det var väldigt roligt att kunna genomföra musikalen Luthers ungar (konsertvariant) under våren. Det gav mycket glädje, men det var ytterst nära att jag ändå inte orkade på slutet. Jag fick verkligen bita ihop och mobilisera de sista krafterna jag hade kvar. Nu är det tack och lov lite annorlunda.

Jag känner mig fortfarande rätt trött och sover inte som jag ska, men i natt blev det lite mer sömn än vanligt trots att jag låg vaken minst två timmar mitt i natten. Vakenheten hade sina orsaker och var på sätt och vis bra för jag lyckades komma på lösningen på en del viktiga frågor som lyftes upp under fredagen och som ska pratas igenom igen nu till veckan. Nu känns det rätt glasklart hur jag ska lägga upp det och jag behöver inte bekymra mig mer inför det mötet.

Under veckan som gick fick jag tillfälle att återse en tidigare kollega som jobbat i Argentina under ett år. Det var intressant att få höra om hennes arbete där. Jag har också haft långa telefonsamtal med två andra före detta kollegor och dessutom två andra spännande samtal som jag inte riktigt förväntat mig, om någonting som jag väl egentligen inte är helt redo för ännu. Fast ”rätt tid” kommer ju aldrig att inträffa, så varför kasta bort en möjlighet utan att ge den en chans? Nej, det får vara hur fel i tiden det vill, detta måste få en chans. Känns pirrigt och upphetsande.

Jag känner att det så smått börjat vända nu. Jag kan bli mer naturligt trött och jag börjar koppla saker som helt gått mig förbi tidigare. Jag känner mig inte heller lika störd av omgivningen längre, har lättare att koppla bort bruset i kontorslandskapet. Inte hela tiden och inte varje dag, men ändå allt oftare. Bäst av allt är nog ändå att jag äntligen börjat tro på mig själv. Alltså, den där Pernilla, hon är ju en riktig klippa!

Det är fortfarande lång väg kvar att vandra, fast nu känns det ändå som att jag kommit in på rätt väg igen och går den åt rätt håll. Bära eller brista, men det är nog hög tid för ett helt nytt kapitel nu.

Fullständigt ur balans,
men stark bortom vett och sans.
Värste pådrivaren är jag.
Sluta sjåpa, ta nu nya tag,
måste åstadkomma nåt i dag!
Nej, nej, dags att våga vara svag!

Sömnbrist tär, det vill jag lova.
Högsta önskan är att bara sova.
Stänga av allt sidobrus.
Slippa stress och öronsus.
Kunna tänka tankar klart,
förstå det som är uppenbart.

Hur mår du? Är det okey?
Jovisst, svarar jag, fast jag menar nej.
I mitt soffhörn vill jag sitta kvar,
allra minst i ett par dar,
eller stänga in mig i en skrubb,
med papper, penna och lite krubb.

Ytan är som ett skyddande skal.
Länge fanns inget annat val.
Önskar att det gick att förstå,
för andra som ser på.
Jag är inte stark, bara låtsas ett tag.
Innerst inne är jag ynklig och svag.

Likt ett barn vill jag omfamnas, söka tröst,
luta mig mot ditt trygga bröst.
Gråta tills tårarna tar slut,
glömma det som varit förut.
Utmattad somna så lugnt och stilla.
Det skulle min hjärna gilla.

Att våga vara svag, det är verkligt mod!

Alla har vi våra talanger. Familjens minsting är (bland mycket annat) duktig på att teckna och måla, med en stor talang för att plocka fram exakt rätt färgnyanser. Den som vill se mer av hennes konstverk kan passa på att besöka Konstrundan i Upplands-Bro nästa helg, 1-2 september kl 11-17. Då ställer hon ut i Lövsta gård, Håbo-Tibble. Blyerts och akryl.

Enligt konversationen under dagens gemensamma promenad hem från affären är hon också duktig på att dricka upp juicen och notera på inköpslistan att det ska inhandlas, men inte att bära hem den från affären. Fast skämt åsido så finns det ju mycket annat som brukar ligga på hennes lott och som görs helt utan knot.

Makens talang är nog mest åt det historiska och språkliga hållet. Tur att samlingen med runor och runstenar inte är någon originalsamling utan i form av böcker, foton och liknande, för att inte tala om allt som sitter i hans huvud.

Äldsta dottern var en hejare på att prata rövarspråket när hon var mindre. Hur det är med den saken i dag vet jag inte, men på den tiden ställde hon upp i en talangtävlingen med sin talang. Hon lyckades även, drygt tre år gammal övertyga sin morfar, då yrkesverksam elektriker, att han höll på att koppla sladdarna till golvvärmen fel, för det såg hon på kopplingsschemat. Hon hade rätt!

Sonens talang är att komma med kluriga gåtor, så kluriga ibland att ingen utom han själv förstår vare sig gåtan eller svaret. Han är också väldigt duktig på datanätverksrelaterade frågor. Hans allra bästa talang är nog ändå hans underfundiga humor.

Själv är jag kanske bäst i familjen på prokrastination. Mina stora talanger är nog annars att lyssna (även om den närmaste familjen nog mest tycker att jag pratar) och att skriva, sida upp och sida ner. En annan talang är att trolla med knäna. Åtminstone tyckte en del kollegor det när jag tidigare hade utlottning av böcker, personliga muggar och andra småsaker en gång i månaden mot en avgift på 20 kr per termin. Alla fick åtminstone någonting i grundgåva och många vann också i själva utlottningarna. Ändå lyckades jag alltid få pengar över. Sedan har jag nog också en förmåga att visa mig stark i vissa sammanhang fast jag egentligen inte är det, kanske som en slags överlevnadsinstinkt fast det ofta kan få motsatt verkan istället, och att illa fäkta istället för att fly.

Vad har du för talang, dold eller uppenbar?