Från lek till allvar

Det är så svårt att förstå
hur fort det kunde gå
från aktivt liv till stilla död.
Du som hjälpte alla i deras nöd.

Vad har vi nu för val
när det inte går att slå en signal
och berätta vad man tänker och tycker
när det är någonting som trycker

Mitt i sorgen känns det ändå gott
att du en plats i allas hjärtan fått.
Det fanns så många som hade skäl
att i dag få ta ett sista farväl.

Våra liv har för en stund gjort halt.
Det tar sån tid att försöka fatta allt.
Att det händer nu och här,
att vi mist den vi haft så kär.

Världen runtomkring den tycks ändå bestå.
Hur i hela friden kan det vara så?
Med tiden kan vi nog åter glädjas åt minnena vi har
av en älskad make, broder, vän och (mor)far.

Tänk om man kunde vara lite mer tacksam för det man har, medan man har det, istället för att beklaga sig över det man inte har och det som inte fungerar som man vill. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men å andra sidan så är det nog inte heller bra att alltid gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och aldrig reflektera över sorg och saknad. Då blir livet trots allt fattigare och mer livlöst. En väl avvägd blandning är kanske det bästa. Om det inte finns något mörker att jämföra de ljusa delarna med så uppfattar man nog inte ljuset på samma sätt. Mycket hänger ändå på vilken inställningen man har och det är inte särskilt effektivt att gräva ner sig i saker som inte går att göra någonting åt (sagt av en mästare på just detta). Det borde inte få suga så mycket kraft. Fast helt går det förstås inte att undvika den sidan heller.

Jag läste just några rader om tacksamhet, att man måste visa den, inte bara känna den, för att känna tacksamhet men inte utrycka den är som att slå in en present utan att ge bort den. Hur ofta visar vi egentligen andra hur tacksamma vi är? Det behöver inte alls handla om stora hjältedåd utan kan lika gärna, kanske ännu hellre, vara de där små vardagssakerna, sånt som tas för självklart. Det är lätt att känna sig otillräcklig, men livet ska inte behöva vara en enda lång prestationstävlan. Det är också viktigt att även lyfta fram andra delar än prestation, och kanske är det sådant som åtminstone jag känner mig mest tacksam för.

Jag känner mig tacksam för …

• Chas fem kramar i morse, så att jag ska kunna sova gott om nätterna tills jag kommer hem till henne igen.
• den fina gemenskapen under de årliga mamma-dotterdagarna med samme Cha.
• Cs omtänksamhet, inte minst om sin bror.
• Chs finurlighet och humor som gett mig så mycket att skratta åt och vara glad för.
• min makes omtanke, och att det ofta går att använda honom som levande (historiskt) uppslagsverk.
• mamma-dotterdagarna nu med min egen mamma, så att vi får chans att prata och umgås på tu man hand under lite längre tid.
• pappa som på många sätt varit en förebild för mig och som säkerligen bidrog till mitt teknikintresse.
• min älskade syster, så olika och så lika. Syskon är guld värt att ha. Förståelse och gemenskap, även utan ord.
• förtroendefulla samtal med nuvarande och tidigare kollegor.
• A1s stora gästfriheten då vi besökte henne i somras.
• A2 som puffat så för mig.
• P som gav mig tips och råd, visade omtanke och på allvar fick mig att inse värdet av mig själv.
• K som lyssnade på mig, tog in och gav bekräftelse, som märkte att det fanns en hel del fakta som borde kunna lyftas vidare.
• mina trogna bloggläsare som står ut med mitt gnatande.
• att livet inte är en enda räkmacka, för hur skulle jag då ha lärt mig att uppskatta livets små glädjeämnen, då när det plötsligt flyter på igen efter en lång kamp.

… och mycket mycket mer.

Har du lekt viskleken någon gång? I så fall vet du hur det som sägs kan förvanskas utan att att det finns något egentligt uppsåt i det. Den som börjar viskar någonting till den bredvid, som viskar vidare vad hen har hört. Efter bara några led kan det ha förändrats helt. I leken är det just det som är det roliga, men hur många är det som funderar över att detta även sker i det dagliga livet, i den dagliga kommunikationen? Hur säkerställer vi att mottagaren uppfattar sändarens budskap? Ett sätt, för mottagaren, kan vara att ställa kontrollfrågor. Du menar att…? Någon hundraprocentig överensstämmelse blir det nog inte ändå eftersom vi alla är olika och har olika referensramar, men det behövs sällan bara det blir bra nog. Sedan finns det också fall då man undrar hur mottagaren gång på gång kan missuppfatta och förvränga budskapet så totalt, oavsett hur mycket energi som läggs på förtydliganden, men det är tack och lov undantag och om det är möjligt är det kanske bäst att försöka undvika sådana personer. Handlar det om att de inte förstår eller att de inte vill förstå? Själv har jag nog bara stött på en person med utpräglade egenskaper av den typen. Tack och lov!

Jag använder nog ofta ett indirekt språk, ibland med liknelser och liknande, speciellt när jag pratar om mig själv. Det är dels för att inte försöka framstå som förmer än någon annan, dels för att jag inte vill ställa någon i dålig dager. Det är oftast lättare att föra talan för någon annan än för mig själv. Fast när jag hör allt självskryt från andra medan jag själv vet att jag många gånger kan och har gjort så mycket bättre än det andra premieras för, då får jag lust att köra samma fula spel som alla andra. Ja, för problemet är att det är så jag uppfattar självskryt och (indirekt) angiveri, fast det verkar vara de spelregler som hör till om man inte ska hamna helt i skymundan. Jag har trots allt börjat bli mer direkt mot vissa personer, samtidigt som jag fortfarande tassar fram i andra situationer. Detta tassande kan ibland göra andra besvikna och arga på mig, ibland för lång tid, samtidigt som jag är övertygad om att det i vissa fall har varit den enda vägen framåt. Kanske inte den bästa vägen sett till den önskade, men den minst dåliga i praktiken. Andra sätt hade kunnat göra att det skurit ihop totalt och då hade så mycket mer gått förlorat. Saker ser alltid olika ut beroende på vilket håll man ser det ifrån. För att överleva livets (psykiska) vedermödor gäller det att inte tillåta sig att bli nedtryckt, att inte ta emot den skit som slängs på dig. Oj, hur hamnade jag i dessa tankebanor? Förmodligen för att det fortfarande är någonting jag kämpar med för att komma över, någonting som fått mig att känna mig så totalt nertrampad och pressat så mycket must ur mig att det är ett rent under att jag nu ändå lyckas resa mig bit för bit, samtidigt som det stora flertalet inte ens har en aning om att jag legat där på botten. Sånt syns inte alltid på utsidan, vilket alltför ofta leder till rätt tanklösa kommentarer, inte minst från professionella personer. De tycks inte begripa att de sista krafterna läggs just på att försöka hålla fasaden och leka motståndskraftig och stark, att inte krackelera offentligt. Plus att situationen just i den stunden förmodligen är mindre hotfull och utsatt än i en del andra situationer.

Efter en smått utflippad inledning ska jag försöka återgå till det jag tänkte skriva om, referensramar och hur det påverkar kommunikationen. När jag var liten tittade i stort sett alla på samma teveprogram eftersom det helt enkelt inte fanns fler än två tevekanaler att tillgå och det var då lätt att referera till dessa. Nu är programutbudet avsevärt större och vi har blivit en referensram fattigare. Andra typer av referensramar, undermedveten bakgrundskunskap, grundar sig i uppväxtmiljön – typ av bostadsområde, kultur, familjekonstellation, språk (inklusive dess uppbyggnad) – eller i olika fritidsintressen. Vissa referenser är gemensamt för många, andra för betydligt färre. Jag och maken har exempelvis väldigt speciella associationer till orden förvaltare och mästerkock sedan vi var med och framförde operetten En natt i Venedig. Det har bidragit till flera glada skratt. För att kunna göra sig förstådd är det bra att förstå att mina referensramar förmodligen inte alls är desamma som mottagarens. Kanske behöver jag ändra på mitt sätt att ”sända” budskapet för att mottagaren ska kunna ta emot det. Det tror jag att många skulle behöva tänka på en extra vända. Vem är egentligen mottagaren?

Saker, ord och uttryck kan också ändra betydelse över tid. Ibland på grund av missuppfattningar och gissningar, andra gånger på grund av samhällsutvecklingen. Fullt begripliga symboler kan bli helt obegripliga när den tidigare referensen fallit i glömska. Symbolen när man ska spara ett dokument har ju länge varit en ikon med en diskett på, men i dag sparar man inte data på disketter och många tonåringar har nog inte ens sett någon sådan. Uttryck som Att gå som tåget, känns inte alls lika positivt laddat nu som det var i begynnelsen. Det är signalfel, nedrivna kontaktledningar och elfel om vartannat, så sådär alldeles punktliga är väl inte tågen längre. Det kan ju också bero på att det går många fler tåg i dag. Tåg är ju förresten ett kommunikationsmedel i sig, om än inte ett muntligt sådant.

Ett ord där betydelsen istället är på väg att svänga över från negativ till positiv är björntjänst. En björntjänst är visserligen välmenad, men den får negativa eller rentav förödande konsekvenser. Ursprunget till uttrycket Att göra någon en björntjänst kommer från en gammal fabel, en sedelärande berättelse med djur i huvudrollerna, där en tam björn slog ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blev att slaget visserligen dödade flugan, men att det oavsiktligt även dödade hans gode vän. Men nu verkar allt fler tro att en björntjänst har med styrka och kapacitet att göra, att någon hugger i ordentligt. Det finns till och med företag som marknadsför sina björntjänster.

Apropå detta så kan jag rekommendera Anders Trulssons D-uppsats Ursäkta, men skulle du kunna göra mig en björntjänst? Om idioms betydelser och deras fortlevnad i svenskan.

Dagen blev inte alls som planerat, men så hade vi ingenting direkt planerat heller och det är svårt att planera för döden. Trots den hundraprocentiga dödlighet som livet innebär så sägs det nog oftare OM jag dör än NÄR jag dör, och i morse var det pappas tur, eller kanske otur. Det verkar ha gått rätt lugnt till, vilket känns skönt, men det är klart att det är lite chockartat att det skulle komma så plötsligt. Döden är så definitiv på något sätt. Den lämnar ett tomrum efter sig där den har svept fram. Varför frågade jag aldrig om ditten, varför gjorde vi aldrig datten, och kanske en känsla av skuld för att man ibland varit irriterad och sagt dumma saker. Fast mycket har vi ändå gjort och upplevt och det finns många fina minnen.

Själv kunde jag omöjligt somna i natt, inte förrän strax efter sex. Jag förstod inte varför för jag borde vara trött och jag kände mig rätt lugn. Sjukvårdspersonalen trodde att det var någon gång vid den tiden som pappa hade dött, att döma av stelheten. Kanske var det bara en slump, kanske inte. Liknande sammanträffanden har inträffat tidigare.

Vila i frid pappa!

Jag uppenbarligen väldigt förtjust i män. Jag pratar i alla fall om dem stup i kvarten eller åtminstone mer än jag borde. Eller pratade, för nu försöker jag lägga band på mig och undvika en del av detta. Man eller kvinna spelar väl egentligen inte så stor roll, eller borde inte göra det. Vi bör alla bli respekterade för den vi är och kunna vara oss själva så länge vi inte skadar någon. Jag tänker inte så mycket på att jag är kvinna, icke-man, tänker mer att jag, liksom mina medmänniskor, är just människa. Vi kan vara sköra och starka på samma gång, men det syns inte alltid på utsidan. Jag vill inte väljas ut för att jag är kvinna utan för att jag är just jag, för mina specifika egenskaper. Det kan lätt bli stereotypt, som om kön skulle vara viktigare än andra likheter och olikheter. Vi är alla unika, och bör tillåtas vara det. Världen skulle bli urtrist om den bara bestod av en massa kopior. Fast när man pratar ska man undvika män har jag fått lära mig. Dels i formen MAN, dels MEN. Det första var någonting som jag själv blev uppmärksammad om under ett mycket innehållsrikt och tänkvärt trepartsmöte precis före jul. Det andra var ett av många kommunikationstips som min motpart uppmanades tänka på.

Undvik vaghet! ”MAN kan tolkas som Vi. Använd Jag om det är det du menar. Det lyfter dig och det kan vara bra i många olika sammanhang.” Den som sa detta till mig visste att jag sökte nytt jobb, vilket inte motparten visste, och jag förstod att det var delvis av den anledningen som hon ville trycka lite extra på detta. Själv har jag ibland använt mig av denna vaghet i min iver att inte ställa andra i dålig dager, men tyvärr på bekostnad av mig själv. För övrigt fick jag flera gånger bekräftelse på att jag var väldigt verbal, tydlig och uppmärksam i min kommunikation. Wow!

Angående MEN så handlade det om att först bekräfta ordentligt före eventuella invändningar. Ja, men… uppfattas inte som en bekräftelse utan bara som en invändning. Visa först att det som tagits upp tagits emot innan nästa steg tas.

Säga vad man (hm, jag?) vill om män och kvinnor, men ibland är det alltså en bra strategi att försöka undvika männen.

Vad är egentligen ålder? Ibland är det fint att vara lite äldre, exempelvis om man är en antikvitet eller ett årgångsvin. Andra gånger kan åldern mer vara ett hinder, åtminstone i västvärlden. Jag tror att vi är lite för fixerade vid ålder ibland, åldern som en siffra. Vi är alla olika, en del är ovanligt mogna och insiktsfulla redan som tonåringar, eller dansar på borden som pensionärer. Andra personer kan vara väldigt omogna (och påstridiga), kanske främst blanda de yngre och mer oerfarna, men då brukar det rätta till sig åtminstone något med tiden. Som nyexaminerade kan de allt, tills de något eller några år senare inser att de som varit med en tid faktiskt sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter som de själva inte hunnit tillskansa sig. Ja, ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan, vilket i sin tur leder till en viss ödmjukhet. Fast det finns även gott och väl fullvuxna personer som helt tycks sakna livserfarenhet, trots att de är välutbildade och borde ha en hel del att relatera till.

En upptäckt jag har gjort är att själen inte verkar åldras alls. Man är hela tiden jämnårig med sig själv, både i nutid och i alla livets tidigare faser. Samtidigt! Kanske är det det som gör att det är så lätt att falla tillbaka i en annan tid när minnet sviktar på ålderns höst. Det spelar ingen roll hur kroppen ser ut på utsidan eller hur orörlig man kanske blivit. På insidan är man hela tiden samma ålderslösa jag. Det är väl klart att även jaget utvecklas genom de erfarenheter man får, men det åldras inte. Man ser hur jämnåriga skolkamrater, arbetskollegor och andra bara blir äldre och äldre. Ibland råkar man även se sig själv i spegeln och inser att man börjar se lika förfallen ut som de andra tanterna och farbröderna runtomkring. I den mån det finns några som är jämnåriga.

När jag var strax över tjugo år arbetade jag vid ett tillfälle ihop med en man som var minst dubbelt så gammal som jag. Då kändes han rätt lastgammalt, men i dag har jag själv passerat den åldern med råge. Jag tyckte att han verkade lite småtråkig, men hade fått höra av en annan kollega att han var väldigt trevlig och rolig. Otrevlig var han i alla fall inte, det visste jag redan, resten återstod att se. Det visade sig rätt snart att den andra kollegan hade rätt. Det blev en av de bästa perioderna i mitt arbetsliv hittills. Arbetsuppgifterna var nog rätt enformiga egentligen, men stämningen var god och vi hade många givande samtal kring de mest varierande ämnena. Jag har för mig att det var just han som vid något tillfälle plötsligt kom på att jag var mycket yngre och inte kunde ha varit med på den tid han berättade om. Han glömde bort åldersskillnaden. Jag minns att jag tyckte att det var lite konstigt. Det syntes väl rätt tydligt. Tja, kanske det, men man ser ju bara den andre och inte sig själv. Nu är jag själv där som den lite äldre kollegan, tanten, eller vad man nu tänker om mig, och glömmer bort att jag inte är en av ungdomarna. Vi är inte så olika egentligen. Skillnaden är erfarenhetsbanken, vad vi har att referera till och vilken fas i livet vi befinner oss i. Fast det där med fas i livet har inte längre så mycket med åldern att göra. En person kan precis ha blivit förälder medan en annan, jämnårig, kan ha utflugna barn och till och med barnbarn.

Nej då, jag är inte sjuk, så gott som helt frisk nu faktiskt. Hostar bara lite, sådär så att lungorna vänds ut och in eller om det kanske bara är magen, och det är inte alls hela tiden heller utan främst på kvällen. Jag misstänkte ett tag att det kanske var lunginflammation på gång, men nu känns det lugnare och jag har ju inte ens haft någon feber. Det kan gå långa stunder ibland utan att jag behöver hosta, flera minuter faktiskt. Lite hes fortfarande, men ingen större fara. Kan prata rätt obehindrat. I dag tappade jag visserligen en massa ord ett tag, men det har ju andra orsaker och jag kunde som tur var göra mig tillräckligt förstådd ändå, med viss hjälp av en kollega. Märkte att jag tappade fokus på mötet ibland.

Jag är nu mitt inne på min andra rejäla förkylning inom en månad, med samma symptom. Trodde först att det kanske var en kombination med pollenallergi men det verkar inte riktigt stämma, inga kliande ögon till exempel. Jag hann knappt bli av med den första förkylningen innan nästa tog vid. Jag brukar ju annars aldrig bli riktigt sjuk, frånsett min vanliga högfärdshosta, eller vad den nu klassas som. Senaste sjukdagen, fram till i år, var år 2012, men immunförsvaret fick sig visst en rejäl törn när situationen till slut började ordna upp sig och jag inte behövde vara stridsberedd på samma sätt som tidigare. Intressant hur det fungerar, eller inte fungerar, egentligen. Stenålderskroppen är rätt sinnrikt konstruerad ändå, uttänkt in i minsta detalj, men inte alltid så välanpassad för dagens moderna tjänstemannasamhälle.

Nu sover jag också riktigt bra. Skönt! Visst, jag har börjat vakna på nätterna igen, men jag ligger sällan vaken överdrivet länge innan jag lyckas somna om och sova någon timme till. Tyvärr känner jag mig mindre utvilad på morgonen trots att jag totalt sett sover mer än tidigare. Då var väl kroppen konstant speedad och jag kunde inte riktigt känna av den ständiga slöjan av trötthet som trots allt fanns där, märkte bara när hjärnan (eller delar av den) hux flux tvärdog ibland. Det händer fortfarande, men inte lika ofta, är mycket bättre på att känna av läget och agera på det nu, ta ett steg tillbaka igen och vänta ut situationen. Det känns rätt skönt att faktiskt kunna känna sig sådär mysigt sömnig, eller att känna sig relativt pigg på kvällen och ändå veta att det kommer att gå bra att somna en stund senare. Under maj lyckades jag faktiskt komma upp i nästan sex timmars sömn i snitt, minus en kvart. Wow, årets rekordmånad, en timme bättre än under årets första månader. Bästa sömnen är natt mot lördag då jag nu är uppe i fantastiska sju timmars sömn och det är ju verkligen bra mycket bättre än när jag snittade på fyra och en halv. Undrar hur jag orkade hålla mig på fötterna då, men jag var väl tvungen att hålla fasaden på något sätt och det visade sig att jag var (och är) en verklig naturtalang på det området. Ingen tycktes förstå eller ana hur desperat situationen egentligen var, och de flesta lever nog kvar i total ovisshet, men jag har ändå kunnat dela med mig av min version till rätt många som lyssnat och förstått och i viss mån själva sett delar av detta även om det inte tillåtits sätta lika djupa spår.

Hemlighetsfull till tusen trots en stor frustration över det osynliga spelet bakom kulisserna, de vridna sanningarna, känslan av att betraktas som den ensamt felande länken, i kontrast mot det stackars oskyldiga helgonet. Ohejdad gråt efter en del av dessa hemska uppföljningsmöten och annat som var en del av den process som fick pågå under ett års tid innan jag sa ifrån, kanske i ett desperat försök att slippa träffas i den konstellationen igen. Ännu mer oro efter det, för vad skulle hända med mig nu? Hur mycket skulle de ens försöka, det satt ju så hårt inne ibland. Skulle jag bli deporterad, på nåder få komma in någonstans som den evigt besvärlige, en psykiskt instabil person som behöver tas omhand, som inte klarar sig själv och inte har något egentligt egenvärde. Kanske förstod man ändå till slut något av allvaret i konflikten, fast oförståelsen varit så total tidigare. Jag tycker mig ana lite av det nu, att jag återfått min status som kompetent, värd att lyssna på i olika sammanhang. Tonläget har plötsligt blivit ett annat även om det aldrig sagts rätt ut. Det är lite som om det aldrig har hänt. Jag är inte heller intressant som offer längre och jag vägrar ta på mig mer skuldbeläggande, låter det rinna av utan att få fäste. Nu har jag initiativet. Jag är den som går stärkt ur detta, medan hen förvirrat står kvar och undrar vad som hände. Resultatet blev i alla fall överraskande bra, just den vändningen är jag väldigt glad över, men någon tacksamhetsskuld tänker jag då inte belasta mig med. Det senaste året har till slut fått mig att växa, men också krympa. Det är okey att vara svag, men svårt att erkänna det för sig själv, att inte fortsätta att förtränga och försköna.

Till synes ovidkommande saker kan ge stora insikter. För en månad sedan upplevde jag en överväldigande känsla av glädje, hela vägen inifrån och ut. Jag kände mig helt överrumplad när jag insåg hur länge sedan det måste vara sedan det inträffade senast. Skratt är inte så ovanligt, men det har varit mer på ytan, som en social kod, lite småtrevligt sådär. Det har inte alls berört mig på djupet även om det kanske uppfattats som att det kommit därifrån. Det var förresten efter det här som immunförsvaret verkar ha slappnat av och tagit semester, men det kan det väl vara värt. Så det är alltså så det känns att vara glad, helt utan Iors dystra, deprimerade, sinnesstämning. Bra att veta!

Jag känner mig rätt okey nu, så det så. Mycket mindre oro, inget ständigt magknip som under mars-april och för stunden varken ont i nacken eller ryggen. Näsblodet som varit ovanligt frånvarande i år har visserligen kommit tillbaka under de senaste två veckorna, men, men, och huvudvärken dyker upp allt oftare. Det är nytt, men omväxling förnöjer. Livet känns faktiskt riktigt roligt emellanåt och jag har blivit bättre på att njuta av stunden. Jag orkar göra någonting hemma ibland, vattna blommorna, plantera om någon växt, sätta på tevattnet, kliva upp ur sängen. Känner mig mer med på jobbet, men fortfarande helt borta ibland. Det poppar upp massor av roliga uppgifter att ge sig på. Har lite sämre ork kanske, men jag känner mig inte alls ledsen lika ofta som i början, då livet liksom rasade ihop i en hög när alla spänningar släppte och det inte längre fanns ett så stort behov av att vara stark. Såren behöver få läka och det tar tid. Ärren kommer alltid att finnas kvar som en påminnelse. Eleonor Roosevelt lär ha sagt ”Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse” (inte visste jag att hon var så bra på svenska). Det tål att tänka på och det gör jag också i mycket större utsträckning nu. Det är bra! Man ska inte förminska sig själv, speciellt inte när någon annan också är så ivrig att göra det.

Summa summarum så är det nog inte dags att gå tillbaka till heltid riktigt än, fast det är svårt att låta bli, finns ju så mycket som behöver göras. Jag får väl lov att stå ut nån vecka till eller så, vet ju att det kommer surt efter annars. Suck, det är ju ingen fara med mig nu, två timmar mer eller mindre spelar väl ingen roll? Fast det gör det ju visst. Två timmars extra sömn skulle bli en ökning med 35%. Går det ens att sova så mycket?! Mitt mål för juni är att komma upp i sex timmar och att efter semestern kunna sova minst sju timmar minst två gånger i veckan. Kanske borde man försöka ha balans mellan sömn och arbete, typ lika mycket av vardera. I så fall är balansen nästintill perfekt nu, i alla fall på papperet (5 1/2 h sömn, 5 1/2 h arbete).

Jag är så glad över att jag började tro på mig själv igen, och att jag satte ner foten till slut så att en förändring kom till stånd. Vet inte hur länge till jag hade överlevt annars. Det är nog lite så som Norman Schwarzkopf uttryckte det ”Sanningen är den att du alltid vet vad som är det rätta att göra. Det svåra är att göra det”. Just i den här frågan hade jag bestämt mig redan ett par månader tidigare och jobbade för en förändring absolut senast inom ett år. När det sedan kom till stånd på annat sätt så var det med ett halvårs marginal, och tur var väl det. Fast jag vet inte riktigt om citatet stämmer så bra i alla sammanhang. Ibland tvingas man att välja mellan pest och kolera, ta en sjukdom i taget, och då får man försöka ha tillit till att det blir bra i slutänden ändå. Det känns väldigt frustrerande och kan tyckas helt fel, men kan vara ett nödvändigt ont ur ett helhetsperspektiv.

Ta hand om er därute!

För tio år sedan var det många av mina kollegor som åkte i skytteltrafik mellan Sverige och Tyskland. På den tiden åkte jag på en eller två utlandstjänsteresor per år, i samband med nätverksträffar som jag höll i. Sedan blev det kärvare tider med reserestriktioner och så gott som ingen var ute och reste, utom jag som i samma veva blev involverad i ett utvecklingssamarbete med flera olika vindkraftutvecklare som är verksamma i Storbritannien. Från 2012 och framåt har det blivit 6-8 Londonresor per år, utöver ett par andra resor till främst Storbritannien. Inte jättemycket resande jämfört med andra globetrottrar, men ändå mer än för gemene man och ibland svårt att få ihop med övriga aktiviteter och engagemang i veckorna.

Jag tycker att det är rätt skönt att inte åka till nya platser hela tiden. På semestern vill man kanske se nya delar av världen, men på tjänsteresor är det skönt att veta hur det fungerar med mötesrutiner, flyg- och tågförbindelser. Oftast hinner man ju inte se så mycket mer än flygplats, hotell och konferensrum, men om man är på samma plats flera gånger så finns det större chans att se en bit åt gången och till slut få en bättre helhetsbild. Vi åker förresten sällan på utlandssemestrar, förmodligen just för att vi ändå tillbringar så mycket tid på resande fot, både jag och maken. Det som lockar mest, åtminstone för egen del, under semestern är istället att äntligen få lite tid till att pyssla hemma, ta det lugnt och bara vara.

De vyer man får se är kanske inte alltid de roligaste, men nu ser jag verkligen fram emot dagens studiebesök och möte i Blyth, inklusive samtalet under den halvtimmeslånga bilresan dit (förutsatt att jag lyckas förstå ett enda ord av min medresenärs, för mig, svårbegripliga dialekt).

I dag är det precis ett år sedan jag gjorde mitt första blogginlägg. Sedan dess har det blivit minst ett inlägg per kalendervecka. Jag är glad att jag lät ribban ligga kvar på den hanterliga nivån, annars hade jag kanske inte lyckats hålla ut. I början handlade det nästan uteslutande om alla de lekar som vi hittat på, snappat upp och utvecklat genom åren. Med tiden blev det även andra typer av inlägg, främst olika tankar och traditioner, ibland också minnen och (o)tillgänglighetsfrågor.

Det är roligt att skriva, förhållandevis lätt ibland, trögare andra gånger. Fantasin kan tryta, eller så känns det helt enkelt inte rätt för stunden att skriva om någon av alla de idéer till inlägg jag har på lager. Då gäller det att försöka hitta någonting annat istället. Det brukar lösa sig till slut, ja, hittills har det faktiskt alltid löst sig. Det gäller bara att ha lite is i magen.

Under ett år har det hunnit hända mycket, i livet, i mig, med mig. Det har kanske märkts i vissa inlägg även om jag inte skrivit ut det i klartext. Ibland har jag varit frustrerad, andra gånger mer hoppfull. Nu vet jag att det finns ett lyckligt slut, eller kanske snarare en lycklig början, inom räckhåll. Det senaste året har gjort mig klokare, med insikter om både mig själv och personer i min omgivning. Jag har fått lärdomar för livet, en del som man egentligen inte vill ha, andra som hade varit bra att ha fått långt tidigare. Nu är det hög tid att trampa upp en ny stig. Jag ser fram emot att få blicka tillbaka igen om ett år. Då tror jag att det finns en massa trevliga minnen och reflektera över.

Nu är det äntligen vår och livet återvänder. Denna gång i dubbel bemärkelse. Nu rensar vi bort det vissna och ruttna. Fram kommer det skira och blommande. En välbehövlig nystart. Jag har våndats och tvekat och det har gjort outhärdligt ont under vägen, men till syvende och sist så får ändå den onda sagan ett gott slut.

Karin Boyes dikt beskriver detta så bra, så jag väljer att avsluta med den.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.