Från lek till allvar

Jag har ett stort behov av egentid, egen tid, och det tror jag inte att jag är ensam om. Vissa perioder behövs det mer än andra och kanske som mest under perioder då jag inte riktigt tycker att jag har tid till det. Ja, då är det nog dags att varva ner, andas och ta det lite lugnt. Lättare sagt än gjort förstås, men ändå.

Egentid kan handla om att ta en promenad ensam i skogen, pyssla med växter, brodera, läsa en bok eller kanske skriva en. Skrivande är någonting jag ägnar mycket tid åt. Jag har under drygt 39 års tid skrivit dagbok och det har blivit en viktig del av mitt liv, ett sätt att varva ner och reflektera vid dagens slut. Då kan jag gå in i mig själv, samtidigt som jag på något sätt tar in och analyserar hela min omvärld. Ibland skriver jag mindre, ibland mer, men ofta skriver jag relativt mycket. Det speglas inte minst i att jag till dags dato slutfört totalt 122 dagböcker. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag under de senaste åren har haft lite svårt att lyckas hålla mig i fas och inte sällan legat både två och tre veckor efter med (ren)skrivandet och då kan det ju bli lite stressande snarare än avstressande. För tillfället, efter att ha varit i det närmaste helt ledig under en dryg vecka, ligger jag i alla fall hyfsat i fas med tiden. Skönt!

Under det senaste året har det hänt väldigt mycket runtomkring mig, en jobbig men också mycket lärorik tid. Då har det blivit extra mycket tänkande och skrivande. Jag valde att bryta ut dessa delar och skriva om det i en egen, extra tjock, bok vid sidan av. Den är så gott som fullskriven nu, lagom till att det har öppnat sig en ny väg framåt. Och ja, jag går faktiskt rätt ofta tillbaka och läser i de olika dagböckerna, inklusive senaste årets specialbok.

Det är också viktigt att hitta tillfällen att ge barnen egen tid, då de får ha respektive förälder för sig själv och vara i centrum. Det behöver inte vara så komplicerat utan är nästan bättre ju enklare det är. Det kan handla om att följas åt till skolan eller till och från träningar, åka till badhuset eller göra en utflykt i skogen. Det viktiga är att man är närvarande, på riktigt och inte bara fysiskt.

De två sista åren har jag och ena dottern haft några dagars semester på tu man hand. Mycket uppskattat av oss båda. Första året åkte vi till Gotland. Vi tältade, cyklade och var på teaterföreställning i en av ruinerna. Väl använda dagar och trevliga minnen att återkomma till. Förra året gick vi två dagar på Sörmlandsleden. Första dagen var riktigt kämpig med stora höjdskillnader och tung packning. Andra dagen var det en betydligt enklare vandring, mer åt promenadhållet. Jag vandrar gärna fler gånger, men då ska jag absolut packa ner tändstickor också så att vi kan göra upp eld att värma oss vid och slipper livnära oss på kalla hot dogs.

Mycket här i världen verkar handla om vilken inställning man väljer att ha. Ibland blir man lite ställd, men man lär sig med tiden. En del verkar bara se problem medan andra ser möjligheter. Tänk att samma sak kan uppfattas så totalt olika beroende på vilket synsätt man har.

Jag minns när jag var nere på min första intervju i Trollhättan. Jag bodde då i Uppsala och hade en hel del fritidsintressen. Körsång, hundungdomen och annat. De undrade hur det skulle gå för mig att bryta upp från allt detta? Jag upptäckte när jag var där att jag inte tyckte att det lät så intressant med just det jobbet, men att jag gärna ville till Trollhättan. Hur skulle jag då göra om jag erbjöds jobbet. Nu blev det inte så, men jag fick ett annat jobb där istället. Precis som jag önskade alltså.

Under min andra intervju där nere träffade jag en annan typ av personer. De tyckte att det var väldigt bra att jag hade så många intressen för då skulle det ju inte bli något problem för mig att komma in i samhället om jag skulle flytta dit. Det var så jag hade tänkt tidigare, men då blev jag så ställd av att man kunde tänka så annorlunda att jag inte kom mig för att säga hur jag såg på det. Andra gången var jag mer förberedd, men då blev det ju möjlighetsvinklingen istället för problemvinklingen redan från början. Tänk så olika det kan vara. Jag tror att en viktig sak i livet är att försöka vara beredd på de olika synsätt man kan möta och att försöka se möjligheterna. Med en positiv grundsyn får man säkerligen ut mer av livet än om man bara fokuserar på potentiella problem.

Periodvis brukar jag drömma en hel del, kanske för att bearbeta det som händer runt omkring mig. Fast nu var det länge sedan. Jag har kanske inte ro till att drömma den korta tid jag sover. Nu finns det ju en annan typ av drömmar också, sådant man längtar efter och skulle vilja uppnå någon gång i livet. Livet far fram i en så hög hastighet att jag sällan hinner reflektera över att jag en gång i tiden hade drömmar, såväl nattdrömmar som dagdrömmar, men jag försöker tänka lite mer på det nu för att bli klar över åt vilket håll jag ska försöka gå åt. Finns det rentav någonting som jag skulle kunna livnära mig på i framtiden, eller någon ny inriktning jag skulle kunna ta arbetsmässigt som på något finurligt sätt bidrar till att uppfylla någon del av det jag skulle vilja ägna större uppmärksamhet åt? Oavsett vad det blir så är det hög tid att jag börjar spela rollen där jag själv spelar roll istället för att alltid låta andra ha företräde.

Någonting jag länge drömt om är att skriva böcker. Ja, skrivandet har jag ju hållit på med länge, men jag skriver egentligen bara för min egen del, sammanfattar händelser i livet, en del vardagligheter och tidvis väldigt mycket tankar, analyserande och funderande. Världshändelserna däremot skrivs det ju så mycket om ändå, så de hoppar jag oftast över. En förälder till en av äldsta dotterns klasskamrater trodde ett tag att jag var författare eftersom jag satt och skrev så flitigt i alla möjliga sammanhang. Jag tyckte att det var roligt att höra och kände mig smickrad. Skrivandet är nog en dröm som jag delar med många, men det borde ju inte vara helt omöjligt att faktiskt lyckats få till en bok om jag bara kommer på hur den ska utformas. Jag tänker mig att det ska handla mycket om tankar och känslor, inte så mycket yttre action, kanske en bok för/om introverta. Det gäller att hitta den där röda tråden, gärna förstärkt med lite humor. Det vet jag att jag är bra på. Det blir en ny upplevelse att försöka skriva för andra för det jag har skrivit här på bloggen är ju bara korta texter.

Har du någon dröm? Vad handlar den om?

Vad vore livet utan humor? Min egen humor är nog lite mer åt det mörka eller djupa hållet, lite underfundig sådär, inte en massa glättigt flams. Sonen har en ännu mer välutvecklad humor, men med samma botten. Kanske ett arv? Man kan skratta åt det mesta, även de mest allvarliga saker och händelser. Kanske är det just det som får oss att klara oss igenom de jobbigaste passagerna i våra liv. Inte bara det förstås, men ändå en väsentlig del av lösningen. Det gäller bara att hitta någon att skratta tillsammans med, vilket inte alltid är så bara.

Livet går vidare. Det blir sällan som man har föreställt sig, men det finns lösningar på det mesta och även om vissa delar blir sämre än önskat så finns det ofta andra delar som istället blir bättre, ibland mycket bättre. Vissa avsnitt upptar alltför stor del av livet innan man lyckas gå vidare, men sanningen segrar till slut och förhoppningsvis kommer man att ha nytta av erfarenheterna framöver. Om inte annat så kan det underlätta förståelsen för andra personer som befinner sig i en liknande situation. Det blir svårare att vifta bort det. Jag kommer nog alltid att ha lättare för att lita på personer som har lite småskavanker och inte är alltigenom perfekta än på de som bara får positiva recensioner rakt igenom. Det finns alltid någon skuggsida och om den hålls helt dold kan det bli farligt för den som utsätts för den. Hellre defekt än perfekt! Det behöver jag nog tänka mer på själv också, för att inte fastna i att försöka göra allt perfekt. Då riskerar ribban att hamna så högt att den aldrig går att nå upp till. Året som gått har varit riktigt tufft, på många fronter samtidigt, men jag har lärt mig mycket av det och en del av det har också stärkt mig.

En aha-upplevelse som jag fått vid åtminstone två tillfällen är att utstuderade, illvilliga, planer kanske inte alltid är så utstuderade på det sätt man tänker. Det är som om det var någon annan som stått för detta illvilliga planerande och personen i fråga endast varit ett verktyg för det. Jag har inte trott på sådant, men vet inte hur man ska förklara det på annat sätt. De verkar helt uppenbart omedvetna om sitt handlande och kan i vissa fall också reflektera kring det på ett sätt som inte borde vara möjligt, som om de inte själva varit där. Det betyder inte att de inte bär något ansvar för det som skett, men på något sätt är även förövarna offer. De är också människor och mänskliga. Likväl som ingen är alltigenom god så är ingen heller alltigenom ond. Kanske hade jag kunnat bli en framstående försvarsadvokat, även om jag är rätt usel på att lyckas försvara mig själv.

Det här är mitt femtionde inlägg sedan jag startade min blogg. Vem hade kunnat tro att jag skulle vara så uthållig? Ja, det skulle väl vara äldsta dottern då som redan inledningsvis konstaterade att jag, om någon, hade potentialen att hålla en blogg levande. Smickrande, och kanske även insiktsfullt. Skrivande har jag ju sysslat med länge i olika former, främst i form av dagböcker och brev (betydligt färre på senare år dock), men även olika rapporter på jobbet. Det känns verkligen roligt att få skriva av sig. Jag gör det mest för min egen skull, men även för att dela med mig av min berättelse. Vill andra läsa så är det en bonus. Fast jag sprider inte ut bloggadressen till precis vem som helst. Jag har alltid varit lite hemlighetsfull av mig och en del har väl helt enkelt inte gjort sig förtjänta av att få dela mina innersta tankar. Nu är det förstås inte några jättehemligheter som jag lyfter fram i detta forum, men det är ändå en del personliga funderingar som inte alla i min omgivning skulle kunna ta till sig på rätt sätt.

Femtio ja, vad finns det att skriva kring det? Jag roade mig med att leta fram min femtionde dagbok för att se om det hände någonting speciellt som jag skrev om då. En händelse var dopet i Hässelby strands kyrka, 11 juni 1995. Jag minns att vi var tvungna att vänta utanför kyrksalen för att vi skulle gå in i procession. Det kändes väldigt oklart hur det var tänkt. Fast vi var ju helt ovana vid situationen också. När andra barnet döptes, tre år senare, var det mycket klarare (och helt annorlunda). Bästa dopet var ändå för yngsta dottern, tredje gången gillt alltså. Hon döptes i samband med en familjegudstjänst med glad musik och trevlig körsång av barnkören som storasysters sjöng i. Lite lustigt förresten att alla våra tre barn har döpts i olika kyrkor.

Vad finns det mer med femtio? Vecka 50 kanske? Det passar ju rätt bra nu. Synd bara att inlägget måste göras redan denna vecka, vecka 49, för annars bryts ju trenden med (minst) ett inlägg per kalendervecka. Nästa vecka är det luciavecka, men det blir nog inte så mycket luciastämning för min del. Jag tar morgonflyget till London vid sju och kommer inte hem igen förrän vid midnatt dagen efter. Fast jag funderar på om jag ska ta med mig lite glitter till håret och sjunga Luciavisan i samband med middagen med våra tekniska arbetsgrupper. Det är flera nordiska deltagare så den fina texten går kanske fram till några av deltagarna i alla fall. De andra kan ju få förundras av det exotiska inslaget istället. Om det nu är möjlig att göra sig hörd där vi ska vara på kvällen.

Femtio, dit har jag inte kommit ännu, men jag har relativt nyligen gått in i mitt femtionde levnadsår. Planen är att det ska bli ett av mina bästa år hittills. Det är lång väg dit, men jag jobbar på det och det måste lyckas. Jag har fått så många tecken på att det är dags nu, att jag ska lita på mig själv och ta steget. Det kommer att vara kämpigt, stundtals riktigt kämpigt, men det kommer att vara värt det i slutändan. Jag är värd någonting bättre och min familj behöver ha en gladare, piggare och mer avslappnad mamma, fru, dotter, syster…

Det har gått ett tag sedan förra veckans inlägg, men nu är det hög tid att skriva igen. Jag visste exakt vilket ämne jag skulle ta upp denna vecka, en lek som lockar till skratt, men nu blir det inte så utan någonting mer vardagligt och betydligt mindre skrattretande, åtkomstproblem. En naturlig kategori för det här inlägget skulle kunna vara (o)tillgänglighet, men just denna typ av otillgänglighet handlar ju om någonting annat än det jag har tänkt ta upp där.

En dum sak med det bloggverktyg jag använder är att jag inte kan spara efterhand. Det gör till exempel att ett inlägg kan försvinna om någonting strular till sig vid publiceringen. Det går inte heller att skriva en bit och sedan återuppta skrivandet lite senare. För att råda bot på det brukar jag först skriva inlägget i en separat textfil. Då kan jag skriva så långt jag hinner, exempelvis på vägen till jobbet, och sedan fortsätta nästa gång jag får tid. Det har fungerat bra hittills, men nu har det strulat till sig. Jag tror att det beror på att jag försökte ladda ner en fil inför kommande ingenjörsfullmäktige och sparade den på en dum plats. Den både finns där och inte, och jag lyckas inte få bort den helt. Hur som helst så kommer jag inte åt mina filer med skrivämnestips och inte heller de grundanteckningar jag gjort kring vissa lekar och andra ämnen. Det jag hade tänkt ta upp hade jag gjort en kort inledning till och nu var det den roliga delen kvar att skriva ihop, men det får vänta tills jag förhoppningsvis kan komma åt skattkistan igen. Jag hoppas i alla fall att inte mina 6-7 sidor med olika bloggämnen är oåterkalleligt borta. I så fall är det kanske meningen att bloggen ska ta en annan riktning. Återstår att se.

Åtkomstproblem, ja det drabbas man ju av titt som tätt även på jobbet. Under de senaste veckorna har jag haft rätt mycket sådant. Ett av de besvärligare problemen visade sig bero på ett program som inte blivit ordentligt avinstallerat och därför krockade med det nyinstallerade programmet, vilket bland annat yttrade sig i att filåtkomsten blev extremt omständig. Nu är i alla fall det löst, men igår kraschade officeprogrammen gång på gång. Jag hoppas på bättre tur i dag så att jag kan fixa till en presentation som behövs till på måndag. En annan svårighet med den presentationen är att lyckas koka ner vad som hänt under det senaste halvåret inom runt tio större projekt i olika stadier för en redovisning på fem minuter. Då gäller det att fokusera på det som är väsentligt, vad det nu är.

Vi har alla en bokstavskombination (och en del har flera). Före sommaren fick jag anledning att prova Myer-Briggs personlighetstester. Jag har ju gjort olika tester tidigare, för skoj skull, men inte förstått att just dessa tester är lite mer än bara tidsfördriv med slumpvisa hokus pokus-svar, så som det brukar vara när man t.ex. får upp små snabba tester på Facebook. Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) är ett av världens mest använda personlighetstest. Det används främst för självkännedom och personlig utveckling, samt för att förstå och tillvarata olikheterna mellan individer. Man tittar på fyra olika delar, med två motsatta svarsalternativ på varje, representerade av varsin bokstav. Den matematiskt begåvade räknar då snabbt ut att man kan få ihop sexton (2*2*2*2) olika bokstavssekvenser med fyra bokstäver. Det finns alltså sexton olika personlighetstyper enligt detta test. Man ligger kanske sällan 100% åt ena eller andra hållet, men jag tycker i alla fall att det ger en bra indikation, och det är en bra utgångspunkt för diskussioner. Läs gärna mer om Myers-Briggs Type Indicator på Wikipedia. Det bästa av allt är att det inte finns något rätt eller fel, alla kombinationer är lika okey och alla har sina styrkor och svagheter. Själv skulle jag nog vilja påstå att även en del av svagheterna kan vara, eller bli, styrkor om de hanteras rätt.

Det finns mängder av personlighetstester att hitta gratis på nätet, men just den här, på engelska, kändes lite roligare, och på samma gång seriösare, än de andra. Testa gärna och lär känna dig själv lite bättre. Kanske kan du också diskutera det med familj, vänner och kollegor som också testat.

https://www.16personalities.com/free-personality-test

Här har man valt att symbolisera de olika personlighetstyperna med fina yrkesroller och titlar för att illustrera de olika dragen, även om det kanske blir lite klichéartat att pådyvla alla inom en yrkesroll samma personliga egenskaper. Jag vet ju själv att många skräms av ingenjörsyrket på grund av klichéartade föreställningar. Nåväl, nu blev jag inte ingenjör i detta test utan någonting helt annat. För min del tror jag absolut att det yrke jag fick skulle ha passat mig. Jag kunde känna igen mig väl i den beskrivning som gavs av personlighetstypen. När man har gjort testet finns det redan i gratisversionen ganska mycket beskrivet kring varje personlighetstyp. Själv tyckte jag att det var intressant att det kändes så rätt, och att det är helt okey att vara jag, att världen behöver även min typ av individer. Det kändes som en befrielse för jag tycker ofta att det verkar som att alla måste vara stöpta i samma form för att passa in och accepteras, fast egentligen borde det ju vara tvärtom. Olikheterna behövs för att det ska kunna bli någon utveckling. Om alla tänker lika så kommer man ju inte framåt, mer än möjligen i karriären…

På tal om bokstavskombinationer så kom jag i onsdags av en händelse in mitt i P1 Svenska berättelser, jag som nästan aldrig lyssnar på radio annars. Det blir i stort sett bara när jag åker bil ensam vilket ju inte är så ofta, men nu satt jag alltså i bilen mitt på dagen. Alltid på väg. Jag hade lyssnat en stund på P2 för att jag tröttnade på P1-programmet som sändes. Nu bytte jag tillbaka igen och det kändes som att det var meningen att jag skulle byta tillbaka till P1 exakt vid den tidpunkten, halvvägs in i programmet. Avsnittet från 25/10 hette Läkaren som fick diagnosen ADHD. Det gick rakt in i hjärtat från första meningen jag hörde (Ingen i min omgivning blir det minsta förvånad över min diagnos) och jag förstod genast vad det handlade om, trots att det faktiskt inte nämndes på ett bra tag. Sedan var jag helt enkelt tvungen att leta upp programmet och lyssna på det från början när jag kom hem. Väl värt att lägga en halvtimme på tycker jag. Det finns förresten många fina program om man bara tar sig tid. Borde lyssna oftare.

Alla goda ting är tre, så även här. Det får alltså bli även en tredje aspekt på det här med bokstavskombinationer. Det används många förkortningar i de projekt jag är inblandad i, speciellt i de Londonbaserade. Vissa lär jag mig snabbt, men andra blandar jag ihop eller glömmer bort om det går långt mellan tillfällena. Till slut förde jag in dem i en lista allteftersom de dök upp. I dagsläget är jag uppe i 324 mer eller mindre frekvent använda akronymer och förkortningar och listan fylls varje vecka på med ytterligare någon handfull rader. Själv tycker jag att det har underlättat för mig sedan jag började samla dem i mitt register för det är svårt att hålla isär allt i huvudet. Dessutom lär man ju faktiskt in det lite snabbare bara genom att skriva ner det. Förhoppningsvis kan det även hjälpa någon av kollegorna framöver.

Var stolt över dig själv och dina bokstavskombinationer. Du behövs!

I vår familj är vi mästare på återvinning, eller egentligen skulle jag nog säga att det är jag själv som är det och de andra som försöker hänga på. Ibland, rätt ofta faktiskt, känns det som att det bara är jag som slänger ner allting i återvinningskassarna – samma kassar sedan flera år tillbaka förstås – när de ursköljda förpackningarna torkat eller brödpåsen blivit tom. Så är det nog med mycket hemma, ingen har liksom förmågan att se det som ligger framme och skräpar, medan jag inte har förmågan att se någonting annat. Nåja, jag börjar nog definitivt bli lite mindre nogräknad även jag. Annars är det nog just det som är mitt största bekymmer. Jag är för noggrann, tycker aldrig riktigt att någonting duger, ser bara skavankerna och förväntar mig alltid att det behöver göras mer, fast det nog ofta kan vara bättre att göra mindre, fast snabbare. Sätter man ribban för högt så når man ju aldrig upp. Sätter man den å andra sidan alltid lågt så utvecklas man aldrig. Själv brottas jag med att försöka göra rätt saker istället för att bara göra saker rätt, till minst 150%. Det klarnar dag för dag, men kommer att ta tid att hitta det som är rätt för mig.

Åter till återvinningstemat. Det är tidningar, kartonger och plast, både mjuk och hård. Metall, batterier (går dock inte så mycket av den varan nu, och det finns ju uppladdningsbara också), glas, lampor, elektronikskrot och omslagspapper (varav en del först har återanvänts). Mjölk- och juicekartongerna viks och paketeras så tätt det går. Eventuella konservburkar (ej längre så vanligt) öppnas i båda ändar, sköljs ur och plattas slutligen till ordentligt. När kassarna fyllts på bär vi iväg dem och tömmer vid återvinningsstationen, går dit förstås, men det är ju bara någon kilometer. Till kretsloppscentralen blir det dock bil, men dit åker vi ju mer sällan.

Återanvändning är ju också en del av konceptet. En del av bärkassarna har överlevt i runt 20 år nu. Även kläder återvinns som bekant, liksom musikstycken (se tidigare inlägg om Loppisfynd/Second hand respektive Födelsedagsfirande). Tepåsar/tekulor delas och matrester hamnar på komposten och senare i trädgårdslandet. Återvinnings- och återanvändningsribban når vi upp till med råge skulle jag vilja påstå, trots att den säkert ligger långt högre än för många andra, fast nog är det trist med alla dessa förpackningar hela tiden. Så mycket slit och släng (fast utan slit!). Det borde gå att lösa på något bättre sätt.

Älska din nästa såsom dig själv! Det uttolkas nog oftast som att vi ska behandla personerna i vår närhet med respekt och inte göra dem något ont. Vi ska ta väl hand om varandra och det är i grunden något gott. Älska din nästa såsom dig själv! Men, vad händer om du inte älskar dig själv, om du inte behandlar dig själv med respekt? Ska man då behandla sin omgivning lika illa? Nej, det kan väl knappast vara meningen, men det ligger ändå någonting i det. Om man själv hela tiden intalar sig att man inte duger som den man är, att man är otillräcklig och inte värd att älskas, hur ska man då från hjärtat kunna älska sin nästa? Det betyder inte att man alltid ska sätta sig själva centrum, en trend som tyvärr blir allt vanligare i dagens egocentriska samhälle, men du måste ta hand om dig själv också. Flygvärdinnas uppmaning under säkerhetsgenomgången är nog inte så tokig ändå, speciellt inte för kvinnor. Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper barn och andra medpassagerare. Man kanske skulle leta fram den där syrgasmasken…