Från lek till allvar

Jag tycker att det är roligt med loppisar och second hand butiker. Många gånger hittar man ingenting av intresse och då kan det kännas lite tråkigt, men å andra sidan så behöver man ju inte lägga mer tid på det än nödvändigt heller. Andra gånger, ibland på samma ställen, gör man fantastiska fynd. När det gäller kläder så har jag lärt mig vad jag letar efter och brukar sällan bry mig om att prova. Ofta sitter det perfekt i alla fall. Faktum är att de finaste och mest älskade kläderna jag har är just sådant som någon annan inte velat ha.

Fördelarna med second hand är många. Utbudet är större och mer varierat. Man kan hitta väldigt unika saker. Det är ofta prisvärt, men inte alltid och inte allt. Det leder till minskat slit och släng. Ofta går också pengarna till en god sak i form av hjälparbete och socialt engagemang i samhället (Läkarmissionen, Myrorna, Erikshjälpen, Röda korset) eller kanske en klassresa och då kan även ett och annat felköp kännas rätt. Man kan gå på nitar och upptäcka att saker eller kläder inte är hela, men det är vanligare att det blir bra så plussidan leder stort över minussidan. Eventuella impulsköp blir inte heller så kostbara som de hade kunnat bli på en shoppingrunda i köpcentret. Jag ser det också som en lite uppfostrande inställning. Nytt är inte nödvändigtvis bäst. Second hand kan vara ett sätt att både spara pengar och miljö, samtidigt som pengarna inte går rakt ner i fickan på multimiljonärer.

Ett tag letade jag främst efter olika Iorfigurer. Det tittar jag i och för sig efter nu med, men jag är mer kräsen och köper bara sådana som jag inte har tidigare, och som sticker ut lite. Annars är det trevligt att hitta fina anteckningsböcker som kan fungera som kommande dagböcker. Det går ju åt några varje år och jag är noga med att det inte ska finnas två stycken som är lika. Lite opraktiskt kanske, men eftersom det blev så från början så fortsätter jag på det spåret även framöver. Vad gäller kläder så blir det mest strykfria tröjor som inte skrynklar till sig för mycket när man är ute och reser.

Möbler går också ofta att få tag i begagnat, men eftersom det kan vara svårt att få hem lite större möbler när man inte har plats för dem i bilen, och inte har släpkärra eller ens dragkrok så har det mest blivit att vi har köpt små platta paket när vi behövt bokhyllor eller så. Bokhyllebehovet tycks förresten aldrig riktigt sina.

En sak borde jag definitivt försöka bli bättre på och det är att även göra mig av med saker och kläder som jag har. Det är mycket i skåp och lådor som är fullt fungerande, men som ändå aldrig används. Jag borde ge någon annan chansen att ha nytta av det jag själv inte använder. Sedan borde jag försöka utvidga det till (arbets)uppgifterna också. För varje uppgift som tillkommer behöver något annat tas bort. Prioriteringar och omprioriteringar är en nödvändighet. Ja och nej behöver gå mer hand i hand.

Varför ska alla behöva tvingas in i samma form istället för att man försöker ge var och en möjlighet att bidra med det de är bäst på och trivs med utan att behöva förställa sig? Är det den som skriker högst som är mest värd? Den som bara ser till sig själv och till varje pris ska driva igenom alla sina egna idéer, utan tanke på att kanske lyssna in omgivningen ibland? Det är förstås bra att tro på det man gör, men någon gång måste man också kunna erkänna att det kanske inte var den bästa lösningen just denna gång. Det kanske rentav skapar större problem än det löser? Tillsammans kan man hitta starkare lösningar än om bara egot får styra. Det är i alla fall min övertygelse att det är så, men den idén verkar tyvärr vara utrotningshotad i dagens samhälle. Nu tänker jag inte på någonting specifikt just i nutid, men jag tycker mig se dessa tendenser alldeles för ofta.

Kanske är det just min vurm för att olikheter är bra, och att vi alla skulle kunna bidra så mycket mer ifall vi fick vara oss själva, som jag blivit så förtjust i Nalle Puh och hans gäng. Själv känner jag mig mest besläktad med Nasse och Ior. Nasse, den mycket lilla, rädda och oroliga varelsen är många gånger den som räddar hela föreställningen, men själv står i kulissen. Han är den som kanske är modigast av alla egentligen, fast varken han eller hans vänner inser det. Han är den som ingen ser eller saknar förrän han inte längre finns där som den räddare han så självklart brukar vara. Att lyfta fram andra borde vara minst lika viktigt som att lyfta fram sig själv. Det är tacksamt på det sättet att man kan känna att man verkligen bidrar, men otacksamt för att ingen ser det, i alla fall inte de som bara ser till sig själva. Alla behöver få synas på något sätt, men inte nödvändigtvis på stora scenen. Alla behöver tänka på sig själva också, men inte bara utan just också. Det är Nasse dålig på, för när han ser på sig själv så ser han bara den där mycket lilla, rädda och oroliga varelsen. Han ser inte den omtänksamme, modige, självuppoffrande vännen som alla tar för givet.

På vilket sätt är Ior viktig då? Han är lite svårare att sätta fingret på. Kanske är han den fasta punkten i tillvaron, den som alltid finns kvar där man lämnar honom. Stabil och på ett sätt trygg, trots sin melankoliska butterhet. Han säger kanske inte så mycket, men när han gör det så bör man stanna upp och lyssna. Han drar ner tempot så att inte världen ska flyga fram för fort. Han lever i nuet. Allt är inte så bubblande roligt hela tiden, så varför hetsa upp sig. Livet kan vara bra ändå, eller kanske just på grund av dessa svackor som gör att man bättre uppskattar topparna och vägen dit upp.

Vi stoppar så lätt in varandra i fack, men vi är alla mer komplexa och mer värda än så. Jag vill kunna vara som både Nasse och Ior, på samma gång, medan jag stoppar ner fingrarna i en och annan syltburk (eller honingsburk?) och är spindeln i nätet i åtminstone något sammanhang.

I den annars rätt djupa och mörka grop jag trillat ner i har solstrålarna i dag lyst ner och värmt mig. Det har knappast varit mindre splittrat än vanligt, men jag har ändå lyckats hålla ihop och till och med njutit av att försöka beta av diverse mindre frågor inom allehanda områden. Det hade inte gått om jag tagit mig till kontorslandskapets röriga värld. Nu har jag istället kunnat sitta hemma i lugn och ro, men ändå ha kontakt med omvärlden via allehanda kanaler (telefon, video, mejl). Personliga kontakter med personer i London, Edinburgh, Hamburg, Uppsala, Solna, Älvkarleby, Västerås och Bro. Det blev även en resa till Kungsängen för ett mindre ärende. Vissa dagar känns det alldeles för splittrat, men i dag kändes det bra med alla dessa kontakter. Jag tror att jag behövde det, att känna att även jag behövs. I morgon tänkte jag våga mig på att arbeta på kontoret. Det hade inte gått i dag, men jag tror att jag kan överleva det i morgon.

Bilden ovan är en sammanfattning av olika projekt och aktiviteter som fyller mitt liv. Det är en ganska kryptisk sammanfattning med väldigt många förkortningar, men mycket av det skulle förmodligen inte bli mycket klarare ens om det var utskrivet i klartext. Just förkortningar är någonting som finns i överflöd, speciellt inom det som heter OWA. För att hålla reda på dem innan de hunnit nötas in har jag ett dokument där jag skriver upp förkortningar och dess betydelser när jag först kommer i kontakt med dem. Den listan är nu uppe i sju sidor, i normal teckenstorlek. Fast nu var det förstås inte det jag hade tänkt skriva om.

De blå delarna handlar om vindkraft vilket är det jag ägnar huvuddelen av arbetstiden åt. SRL är ett större projekt med flera olika delar, men jag är främst inblandad i en av dessa. Här handlar det som omväxling om landbaserad vindkraft, medan det i övriga fall är havsbaserad. OPT är ett forsknings- och utvecklingsprogram inom Vattenfall som tittar på olika elkraftrelaterade aspekter av den havsbaserade vindkraften. Ett av de tre ingående arbetspaketen berör olika kabelrelaterade frågor och ligger på mitt bord och det i sin tur (arbetspaketet alltså, inte bordet) består av fem olika områden, A1-A5.

Min kollega brukar lite skämtsamt påpeka att det verkar som att allt namnges efter mig. Jag heter ju Owe i efternamn och en av de vindkraftparker som jag gjorde mätvärdesanalyser för tidigare kallas för OWEZ. Strax därefter blev vi inblandade i OWA. OWA står för Offshore Wind Accelerator och är en del av Carbon Trust i Storbritannien. Carbon Trust arbetar med olika frågor som ska leda utvecklingen från fossilt till förnybart för att på så sätt minska ner koldioxidutsläppen till en mer hållbar nivå. Inom OWA finns en rad tekniska arbetsgrupper med deltagare från Carbon Trust och nio olika företag från energibranschen. Jag är Vattenfalls representant i kabelinstallationsgruppen sedan ungefär fem år tillbaka. Vi har möten i London 7-8 gånger om året. Flygresorna bidrar väl inte precis till en minskade koldioxidutsläpp, men jag hoppas att slutresultatet kompenserar för det. Vår roll är att föreslå olika projekt som kan bidra till att utvecklingen går åt rätt håll, vilket i många fall handlar om att försöka minska eller få bort olika hinder/problem. Sedan upphandlas projekten enligt konstens alla regler. Vi utvärderar anbuden, deltar i intervjuer med slutkandidaterna och bestämmer vilka som ska bli utförare. Därefter fungerar vi som styrgrupp och följer kontinuerligt upp de olika projekten, går igenom och kommenterar rapportutkast och är med och godkänner slutresultatet. Ibland blir det väldigt mycket läsande. Det är sällan svårt att förstå språket i sig, men jag har väldigt svårt att skumläsa en engelsk text vilket gör det mer tidsödande när det är många och långa anbud som ska utvärderas. Detta om de olika vindkraftprojekten.

En annan, relativt stor del av min tid ägnas åt facklig verksamhet. Det handlar om MBL-förhandling, olika arbetsgrupper kring arbetsmiljö, hälsa och säkerhet, löneförhandlingar, styrelsemöten och medlemskontakter.

Den gröna delen är olika projekt som är relaterade till eldistributionsverksamhet. För några år sedan var det mitt huvudsakliga arbetsområde. Nu är det mer ett sidoområde, men det kommer in alltfler förfrågningar även inom detta område. Snart slutar dessutom en kollega som jobbar med dessa frågor och då blir det ytterligare resursbrist på området. Uppgifter är det i alla fall inte brist på.

De orangea bollarna handlar om olika närståendebehov som behöver hanteras. Det är ständigt närvarande i tanke oh handling, men ingenting som jag tänker fördjupa mig i här och nu.

Den sista delen som är knuten till min tillvaro-mindmap, eller vad man nu ska kalla ovanstående bollschema, är fritid. Det känns ibland som den delen helt försvinner, men här finns körsång, engagemanget i kyrkan (kyrkvärdskap, arbetsutskott, kyrkoråd, kyrkofullmäktige och internationella gruppen) och sommarens pysslande i växthuset. Jag har dragit ner en del på ambitionerna och försöker hålla det på en lite lägre aktivitetsnivå nu i de fall det går.

Det finns som synes en del lösa bitar också. H respektive S står för Hus respektive Simning. Det finns mycket som skulle behöva hanteras kring hus och hem, men det finns sällan tid och ork kvar till detta. Vissa delar behöver målas om, hyllor inköpta för flera år sedan ska sättas upp, leksaker och gamla urväxta kläder ska plockas undan, och så vidare. Simning är en utmärkt motionsform och även ett bra sätt att rensa tankarna. Här hoppas jag kunna återerövra min tidigare rutin att simma en stund före jobbet någon dag i veckan. Nu har det blivit väldigt lite simning under det senaste året. Jag valde att prioritera sömnen istället, vilket då var helt nödvändigt, men nu behöver jag komma igång och röra på mig också. Även det tidigare så flitiga promenerandet har ju legat på sparlåga, dels på grund av ren lathet, dels på grund av oroligheterna i samhället i form av rån, hot och andra otrevligheter.

Slutligen finns det tre gröna figurer nere i vänstra hörnet på bilden. Det är mina må bra-indikatorer. Hinner jag inte med dessa tre delar betyder det att jag har för mycket omkring mig för att hinna reflektera och ta hand om mig själv. Dagboken är den tydligaste indikatorn. Här bör jag ligga i hyfsad fas med skrivandet. Ett tag låg jag en månad efter och då kändes det väldigt stressigt och osammanhängande i livet i stort. Nu efter semester ligger jag än så länge nästan helt i fas, endast en dags eftersläpning. Nästa del är min blogg. Det är kanske inte så mycket en indikator, men i alla fall någonting jag ägnar mig åt minst en gång i veckan. Jag tycker att det är roligt och mår bra av det. Sedan skulle det vara roligt med lite mer respons och diskussion ibland också. Jag skriver visserligen mycket för min egen del, men ett par trogna följare vet jag att jag har. Det tredje och sista är en halvårbaserad indikator. Det handlar om långa, handskrivna brev. Det kräver en hel del tid när det är dags att skriva, men både jag och L som jag skriver till har mycket omkring oss så det får ta den tid det tar. Ofta tar det flera månader innan breven hinner besvaras, men vi har kontinuerlig kontakt via andra kanaler under mellantiden.

Nu vet du allt om mig och mitt liv, eller kanske inte ändå…

Det är bara att erkänna, jag har snöat in lite (eller mycket!) på Nalle Puh och hans vänner så här i vuxen ålder. Ja, det är väl egentligen en specifik vän som jag förälskat mig speciellt i, min själsfrände Ior. Det hela började egentligen av en slump. Jag ville pigga upp rummet lite på jobbet och vi hade en samling mjuka småfigurer som jag ställde upp i ett av mina fönster. Det var på den tiden vi hade egna rum, så det var (tyvärr) några år sedan nu. Det var Nalle Puh, Nasse, Kanin, Tiger, Kängu och Uggla, kanske ytterligare någon. Just Ior saknades, men jag ville ha med även honom. Vi hittade en Ior-plastfigur, men den passade ju inte in med de andra i samlingen. Efter ett tag hade jag fått ett par olika Ior, men fortfarande ingen av samma sort som de andra vännerna, snarare mycket finare. Jag letade vidare och hittade under tiden ännu fler Irorar, som vi lite skämtsamt brukar kalla dem ibland. Efter ett tag började jag få en liten Iorsamling och jag blev alltmer förtjust i den lille filuren. Sedan dess har jag samlat på Ior, mest mjukisar, men även ett och annat kort och något nyttoföremål såsom den fina frukostmuggen (senaste nytillskottet) på bilden.

Numera är jag lite mer kräsen i mitt samlande. Tanken var att det skulle få räcka med den samling jag redan hade, men det visade sig bli för svårt att hålla. Kravet är dock att det ska tillföra någonting nytt, sticka ut lite från det jag redan har. Det får gärna vara någonting användbart, exempelvis en reflex, en mugg eller de fina (men klumpiga) tofflorna som flickorna hittade åt mig på en loppis häromåret.

Jag har funderat en hel del på de olika karaktärerna. De speglar ju lite av hur det är i det mänskliga livet. Någon kommer med kloka tankar och idéer fast hen kanske inte själva förstår det fullt ut, någon är lite extra eftertänksam och tillbakadragen, någon är ängslig och rädd men lyckad ändå samla mer mod än någon annan och räddar sina vänner från den ena situationen efter den andra, någon har myror i baken och någon pratar och pratar utan att någon orkar lyssna. Det är väl sällan man stöter på karaktärerna så renodlat som här, men jag brukar ibland roa mig med att fundera på vilken Puh-karaktär jag tycker passar in bäst på olika personer. Det är oftast rätt svårt eftersom de flesta inte har så utpräglade sidor som dessa sagofigurer, men det är ändå lite kul att försöka se det på det sättet, kanske ett sätt att få distans till det som känns jobbigt i samspelet mellan olika personer och försöka acceptera att det nog är för att vi är alltför olika. Själv känner jag mig nog mest som Ior, med viss inblandning av Nasse. Jag hetsar inte upp mig för saker, är sällan överentusiastisk, lyssnar på alla andras (ibland knasiga) idéer och gör inte mycket väsen av mig. Kanske lite livlös på utsidan men väldigt livfull på insidan. En annan person i min omgivning är en typisk Tiger som studsar runt och har sig och inte förstår att inte alla andra också är lika överentusiastiska för minsta småsak. Jag har väldigt svårt för det beteendet, men en del andra verkar inte ens se det. Jag tror att det delvis beror på att vi är alldeles för olika varandra. Vi förstår helt enkelt inte hur den andre fungerar. Det är lite intressant att någon kan vara bland det bästa som hänt en person och den totala motsatsen för en annan. Livet är sällan svart eller vitt, ont eller gott, utan mer olika toner av grått.

Överlag tycker jag att det är bra att vi är skapade olika och att det säkert finns en mening med att vi är det så att vi kan vara varandras komplement. Vi behöver varandra! Det är lite som en fyrstämmg kör. Varje stämma behövs för att få ihop helheten. Ingen är viktigare än någon annan, och, vilket kanske är ännu viktigare, ingen är heller mindre viktig än någon annan.

Om man kan glädjas åt det lilla så finns det mycket att glädjas åt. Lätt att säga, men inte alltid så lätt att leva upp till. Inte kan man väl gå runt med ett småfånigt leende på läpparna från morgon till kväll? Nej, man kan inte vara lycklig och glad hela tiden, kanske behöver vi tillåta oss att vara lite sura och buttra, ledsna eller arga ibland också. Samtidigt är det nog bra att inte vara alltför kräsen och kräva att allting måste vara perfekt för då kommer man nog aldrig att känna sig nöjd med vare sig sig själv eller sitt liv.

Ofta springer man runt, runt i ekorrhjulet utan att riktigt reflektera över vad man håller på med och varför. Ibland inser man kanske vad man behöver göra för att må bra, men sedan gör man det ändå inte. Livet är bra underligt. Fast nu var det ju inte det jag tänkte skriva om utan om de små glädjeämnena. Just i dag har det varit många små ögonblick som fått själen att jubla. Promenad i sommarvärmen, göken som gol (i väster), Kerstins betraktelse, cykeltur med Lotta, fika i Kvistabergs trädgård, sinnesrogudstjänst med delande kring tacksamhet, insikten om hur lyckligt lottad man egentligen är.

Jag är också tacksam över att det blivit varmare ute så att växterna kan få stå kvar ute även på nätterna utan att de förfryser, samtidigt som jag själv kan välja lite somrigare klädsel (fast snarare under dagtid än nattetid i och för sig). Jag förundras också över att det kan vara så ljust ute även när kvällen börjar bli sen. Men om jag inte ska somna i soffan så är det nog bäst att jag går upp och lägger mig nu.