Från lek till allvar

Nu är det bara några dagar kvar tills jag ska lämna tillbaka jobbdatorn och, hör och häpna, en för stunden delvis fungerande mobiltelefon för att sedan gå ut genom entrédörren en sista gång. Det är förstås blandade känslor inför detta och det som sedan ska komma. Uppbrott är alltid svåra och det finns många delar och några personer som jag verkligen kommer att sakna, men jag går ju samtidigt mot någonting nytt och spännande och är helt övertygad om att jag har valt helt rätt. Det känns att det är dags att gå vidare igen. Dessutom är det ju fortfarande fullt möjligt att göra ytterligare val framöver. Det råder ju inte precis någon arbetsbrist i elkraftbranschen, tvärtom skriks det efter kompetens från alla håll och kanter.

Jag är glad för att jag valde att komma dit där jag är i dag. Det har betytt mycket för mig, inte minst för att det gav mig ett fysiskt avstånd till det jag fick uppleva under de sista åren där jag var innan. Det blev en nystart som jag inte trott var möjlig, som att bli en ny människa. Under dessa fem år har jag också lärt känna mig själv bättre, lärt mig att sätta gränser och att inte definiera mig själv utifrån vissa andras trångsynta tankar om mig, insett min kompetens, lärt mig att välja strider.

De först två åren blev jag glad bara av att närma mig kontoret, trots ett rätt dåligt planerat kontorslandskap. Sedan började entusiasmen dämpas och den euforiska känslan försvann. Under de sista två åren fanns det ingenting kvar av den glädje jag känt. De jag trivts bäst med slutade och det kändes som att företaget dränerades på kompetens inom det område jag arbetade. Det blev väldigt ensamt. Det organisatoriska lugnet ville aldrig infinna sig. Fem olika chefer på mindre än fem år, minst tre olika organisationskonstellationer. Ingen kontinuitet, vilket jag verkligen hade behövt efter mitt tidigare uppbrott. För mig tar det tid att bygga upp relationer, att våga känna tillit och förtroende. Det beror både på hur jag är som person, med ett enormt integritetsbehov, och på tidigare erfarenheter som lärt mig att livshotande knivhugg kan komma från de mest änglalika personerna i min närhet medan den hjälpande handen kanske sträcks ut från någon som jag knappt noterat tidigare.

Det som verkligen fick mig att tappa gnistan var ett målsamtal för ett drygt år sedan. Det kändes inte så farligt där och då även om det var några bitar som kändes skaviga, men när jag analyserade det efteråt insåg jag att det var dags att försöka hitta någonting annat. För mig är det viktigt att utvecklas och lära mig nytt, och att samspela med andra. Det är också viktigt att ha glimten i ögat och ha roligt tillsammans. Man gör inte ett sämre arbete för att man skrattar på jobbet, tvärtom tror jag att det är en väldigt viktig ingrediens för öka produktiviteten. Jag kände hur jag började vissna inombords. Jag hittade en del av glädjen igen genom att engagera mig mer i externa samarbeten, samtidigt som jag utforskade andra möjligheter, såväl internt som externt. Vad vill jag göra, var och med vem/vilka? När jag kom fram till mina svar gick det bara några dagar innan det dök upp en annons som stämde in exakt med mina svar, och på den vägen är det.

Nu har jag gått igenom en massa gamla anteckningar och mejl inför att jag ska sluta. Före och under pandemin deltog jag i ett par arbetsgrupper som alltid piggade upp mig. Vi pushade och lyssnade in varandra. Trots tidspress fanns det alltid en stund över för social avcheckning. Nu ser jag i mejlväxlingarna att det inte bara gällde våra möten utan också hur vi uttryckte oss till varandra i skrift. Även i de mest avancerade tekniska diskussionerna fanns det plats för människan. Det bidrog säkert till att det kändes extra tungt när dessa kollegor inom något halvår slutade en efter en. Det är också en viktig del av mitt val eftersom flera av oss nu kommer att bli kollegor igen.

Jag är tacksam för att jag inte har bara en månads uppsägningstid för det har varit så mycket att göra bara för att få ihop alla överlämningar, parallellt med avslutet av två branschhandböcker och intensivt arbete med en tredje. Jag kommer att sakna dessa delar som jag valde att gå in i för att de gav mig den glädje och samhörighetskänsla som jag saknade internt.

Tack och lov har det nyligen blivit klart att det finns någon att lämna över merparten av mina arbetsområden till. Fast jag tycker att det verkar vara lite väl tufft för honom att, som helt ny i rollen, ta över flera ansvarsområden samtidigt som det är meningen att han ska bredda sig inom ytterligare ett område. Hur ska det kunna gå ihop sig? Det tar tid och ork att bygga upp kompetensen och känns lite dödsdömt med så många bitar på en gång, men det är förstås inte mitt problem utan någonting som behöver lösas i gruppen. Det känns skönt att kunna skilja på vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Jag försöker göra överlämningarna så bra jag kan, men det fortsatta arbetet styr jag inte över.

Köksklockan stannade i tisdags och ville inte gå igång igen trots att jag stirrade på den gång på gång. I onsdags plockade jag fram ett nytt batteri. Jag tänkte att det skulle vara en enkel match att byta, men det satt som berget, nästintill orubbligt. Det var däremot inte urverket så visarna lossnade och sekundvisarens klena fastsättningspigg passade på att gå. Nu går det inte alls att få ihop igen.

Jag tänker att jag kanske borde se det som ett tecken på att jag inte ska snegla för mycket på klockan utan istället unna mig den tid jag behöver, när jag behöver den.

I dag hade vi julkonsert tillsammans med kören, eller körerna för vi är ju egentligen två ihopslagna körer. Det är ett trevligt gäng och jag undrar hur det blir om vi ska dela upp oss så småningom, speciellt som det tillkommit nya sångare till den sammanslagna kören. Måste man välja sida eller går det fortfarande att få extra allt så som det är nu? Fast det är nog inte aktuellt på ett tag ändå och till att börja med löser det sig på annat sätt istället. Roligt med nya vänner hur som helst. Vi trivs bra ihop och utvecklas tillsammans, vågar prova nya saker utanför vår egen comfort zone. På dagens konsert var vi nio körsångare, två musiker, en solist (tillika violinist) och vår älskade körledare. Det mesta gick riktigt bra och jag tycker verkligen att vi ska känna oss nöjda. Prästen för dagen hade en medryckande andakt och församlingen sjöng med bra både i Go tell it on the mountain och i psalmen. En upplyftande stund. Det kändes extra roligt att det kom så pass många och lyssnade. Vi var säker minst femtio personer i alla fall fall.

Veckan för övrigt då? I måndags var jag in till kontoret, men först gick jag ett ärende till apoteket. Tur att jag inte hade någonting speciellt inbokat under dagen och att jag hade flex att ta av. När jag så småningom kom till kontoret gick jag och pratade med vår it-tekniker på plats. Min jobbmobil har ju trasslat ända från start och jag har felanmält ett flertal gånger utan att någonting gjorts, senaste gången för ett halvår sedan. Nu har de efter flera månader äntligen kommit på att jag hamnat snett i systemen och förra torsdagen skulle jag fabriksåterställa mobilen för att förhoppningsvis komma tillrätta med problemen. Till att börja med rasslade det på bra, men sedan kom den till ett läge när den tycks ha fastnat i en uppdateringsloop. ”Det kan ta några minuter” är nu uppe i drygt 10 dygn. Hur som helst. Jag fick ett trevligt samtal med teknikern, men tyvärr gick inte felet att åtgärda där och då utan det krävdes åtgärd av annan part som han skickade uppgifterna till. Det verkar innebära att ärendet åter är tillbaka där de haft det i över ett halvår utan att göra någonting alls för att komma tillrätta med det. I fredags undrade jag om det fanns någon prognos för när de skulle lösa det. De ska kontakta mig, men så har det ju hetat tidigare också. Hinner de fixa det före jul? eller ens innan jag slutar i början av februari? Den som lever får se. Tidigare kunde jag åtminstone ringa och ta emot sms, men nu har jag ingen tillgång alls till telefonen. Ja, ja, fortsättning följer.

I tisdags var jag hemma eftersom vi hade ett längre digitalt möte under förmiddagen och det fanns inga rum tillgängliga på kontoret. Det blev ett riktigt trevligt möte och även eftermiddagen bjöd på goda samtal. Det är många som vill ha mig kvar. Smickrande, och jag stänger inga dörrar. Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka igen om några år, om rätt tjänst dyker upp och rätt människor finns på plats för övrigt. Körövning på kvällen.

I onsdags sov jag lite för länge på morgonen (eftersom jag tyvärr hade svårt att sova ordentligt under natten), så jag fick ta förmiddagens möten hemma och åka till kontoret i samband med lunchen istället. Märkte inte så mycket av att det var Lucia, men spred åtminstone den fina Luciavisan som makens morfar skrivit.

Även i torsdags var jag in till kontoret. Jag blev kontaktad av en servicetekniker, men inte angående telefonen utan gällande datorn. Just ja, jag anmälde visst ett problem i början av november. Problemet har eskalerat sedan dess och på senare tid har jag fått felmeddelanden var 15:e minut så länge datorn varit påslagen. Oerhört irriterande förstås och det förbättrar ju inte direkt möjligheten att fokusera på arbetsuppgifterna. Den här gången fick jag i alla fall hjälp. Det tog ungefär två timmar innan jag fick tillbaka datorn igen och kunde jobba vidare, men då kunde jag äntligen få till de sista ändringarna i våra tekniska specifikationer inför stundande upphandling och skicka iväg det för godkännande. Det har legat över mig i snart 2 månader utan att jag fått ihop det. Himla skönt att kunna släppa det nu.

När jag kom hem tog jag in posten. När jag såg avsändaren trodde jag att jag hade fått ett kravbrev för att jag inte betalt en medlemsavgift. Jag sprättade upp kuvertet med en känsla av oro. Vecklade upp brevet och läste ”Stort grattis till vinsten i korsordstävlingen … Här kommer trisslotterna.” Tänk om vi kunde sluta oroa oss så mycket i onödan. Så mycket energi vi skulle spara på det. Tyvärr var det ingen vinst på lotterna, men det kändes ju lite roligt ändå. Jag skrev klart brevet till min bästa (och numera enda) brevvän. Det var tre månader sedan jag fick hennes brev, men jag har inte riktigt haft ork till det tidigare. Tur att vi har förståelse för det från båda sidor. Vi skriver när vi orkar och då skriver vi långa, handskrivna brev. Däremellan har vi en del kontakt över sociala medier.

I fredags gick jag först och postade brevet så att det säkert skulle komma med i tömningen före helgen. Sedan tog jag det rätt lugnt, gjorde ytterligare lite småfixande inför upphandlingen och tog en annan fråga ett steg vidare. Mycket bra samtal. Jag såg till att sluta några timmar tidigare istället för att, som så ofta (inte minst fredagar), jobba lite för mycket. Klokt val! Jag hade en riktigt bra eftermiddag. Åkte iväg och handlade medan det fortfarande var ljust ute och gjorde vissa fynd. Några julklappar avklarande på köpet. Kände mig rejält trött när jag kom hem igen strax före fem. Jag hade kunnat somna redan då vid fem, men höll mig vaken och somnade istället under slutet av På spåret. Gick sedan upp och la mig och sov hela natten, runt nio timmar. Fantastiskt och välbehövligt!

I går, lördag, tog vi en promenad bort till en flyttloppis i närheten. Hittade lite blandade skatter där, bland annat en lite julstjärna, en stor ytterkruka och den fina korgen som får illustrera veckans inlägg. När vi kom hem spelade vi spel en stund. Jag blev också uppringd av valberedningen för en förening jag är med i och hörde mig själv säga att jag kan ställa upp i styrelsen, dock tackade jag nej till att hålla i ordförandeklubban. Det är viktigt att föreningen består, men jag tycker inte att jag har den tid och ork som ett ordförandeskap skulle kräva. Åkte och hämtade dottern vid stationen på kvällen. Gjorde potatismos till middagen, godare denna gång då kryddningen blev bättre än senast. Avslutade med att se på Iskallt uppdrag. Jag undrar när vi blir klara med vårt Bondfilmsmaraton. Takten nu är ungefär en film i månaden och det finns många filmer kvar att se. Kul grej i vilket fall.

I morse såg vi på julkalendern tillsammans på morgonen, sedan lämnade dottern oss redan vid lunch. Dagens stora begivenhet var den redan omskrivna julkonserten. Nu ska jag avsluta denna vecka med att hänga tvätten som fått liggande till sig i maskinen några timmar i väntan på att jag ska bli klar med mitt bloggande.

Under min promenad till affären i går funderade jag på vad jag skulle skriva om den här veckan. Jag tänkte på hur vanligt det är att utgå från andras förväntningar, eller kanske ännu mer vad vi tror är andras förväntningar, utan att alls lyssna på de egna behoven, att försöka pleasa alla runtomkring oss samtidigt som vi gång på gång kastar oss framför ångvälten. Så här inför jul är det kanske lite extra aktuellt att sätta orimliga krav på sig själv och göra det till en prestationshögtid istället för dagar av stillhet och gemenskap. Det är väl bra att visa omtanke och att inte bara tänka på sitt eget bästa, men om man helt slutar att lyssna på sina egna behov så kommer man till slut inte ha någon energi kvar för andra heller.

När jag kom fram till centrum stannade jag och läste en av de uppsatta dikterna som blev resultatet av några unga Bro-bors skrivarverkstad i somras. Jag tyckte att den passade in rätt bra i temat, så den får illustrera veckans inlägg.

Vad är egentligen viktigt, på riktigt? Tak över huvudet, kläder för att inte frysa, mat för dagen, någon att prata med, kanske att få betyda något för någon? Kommer världen att gå under om jag inte bakar lussekatter till Lucia i år (heller)? Kommer jag för alltid att betraktas som världens sämsta mamma om jag inte överöser barnen med julklappar och fixar alla ”julmåsten”? Är det inte ett större svek att uppfylla allt man inbillar sig att man måste och sedan inte orka umgås med familjen, att vara sur och tvär mot dem man egentligen älskar för att energin är totalt slut?

Det är svårt att tänka annorlunda när man är mitt i det, och även annars krävs det mycket övning. Jag har lärt mig att det sällan blir så illa som de skräckscenarior hjärnan målar upp. Att jag sätter gränser och säger nej gör mig inte till en jobbig person eller någon som inte går att lita på. Tvärtom är det faktiskt lättare att lita på någon som inte slentrianmässigt säger ja till allt, någon som ställer villkor. Jag önskar att jag hade förstått det långt tidigare, innan halva livet hunnit passera, men bättre sent än aldrig. Det har gjort mig mycket starkare som person under de senaste sex åren och det gjorde att jag lyckades resa mig upp när jag föll igen. Jag tror att min inre styrka märks, om man vill märka den. En del verkar tycka att alla måste följa samma mall som de själva och då klarar de inte av någon som tänker eller är annorlunda. Det är mycket därför som jag valt att byta jobb igen. Jag vill kunna vara mig själv och vara accepterad för det.

Till våren hoppas jag äntligen få återse den person som med till synes självklara ord hjälpte mig att knäcka koden. Då kommer vi att ha samma arbetsgivare igen. Ibland, kanske rentav ofta, är det till synes betydelselösa handlingar som är det absolut viktigaste. Det har jag blivit varse många gånger och det ska inte förringas. Det hoppas jag att jag snart får möjlighet att framföra.

Vår inställning till livet betyder mycket för hur det går för oss. Vi kan förstås inte tänka bort sjukdom, olyckor och andra plågor, men hur vi tänker får ändå stort påverkan på vilket inflytande de yttre omständigheterna får på oss. Det är, som man säger, inte hur vi har det utan hur vi tar det. Det kan ju kännas lite skuldbeläggande när livet ändå blir för tufft att hantera, när det blir för mycket på en gång, men jag försöker välja att tolka det som någonting hoppfullt istället. Det går att påverka, om inte i det stora så åtminstone i det lilla.

Här hade jag tänkt citera Pippis ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert!”, fast vid en närmare kontroll så visar det sig att hon tyvärr aldrig har sagt så. Det är helt enkelt ett falskt citat. Däremot svarade hon ”Hur ska jag kunna veta det, när jag aldrig har försökt?” när Tommy frågade om hon verkligen kunde spela piano.

Om vi tänker att vi inte kommer att lyckas så blir det också väldigt svårt att lyckas. Om vi tänker det omvända så har vi åtminstone en bättre chans, kanske för att vi gör ett allvarligt försök istället för att ge upp redan innan det har börjat. Vi kan ofta åstadkomma mer än vi tror oss själva om, om vi bara ger oss chansen.

I dag blev jag uppmärksammad om att det vi gör påverkar andra och att det andra gör påverkar oss, precis som ringarna på vattnet sprider sig efter en kastad sten. Det onda likväl som det goda påverkar inte bara den eller de som är direkt involverade utan också många andra runtomkring. Hur vi behandlar oss själva och andra kan ha större betydelse än vi tror. Var och en är som en liten droppe i havet, men varje droppe är ändå väsentlig och utan dem skulle det inte finnas något hav. Varje liten tanke och handling i rätt riktning är därför högst väsentlig.

Jag roade mig med att söka i mitt blogginläggsregister för att se vad jag har skrivit om tidigare på temat gott och ont, god och ond. Det blev en lustfylld läsning. Nu sökte jag endast utifrån orden ond, ont, god och gott i rubrikerna och jag vet att jag varit inne på temat långt mer än så.

Gott: Endast det värsta är gott nog.

God: En god jul utan hjul, Kampen för det goda och God Save the King

Ont: Morgontankar och Naturpasskontroller

Ond: London, Blue Monday, Lejondals slott, Second hand, Tjugondag Knut, Kampen mot ondskan och Internationella syskondagen.

Det var med andra ord inte speciellt mycket av detta som handlade om gott och ont, men det gav ändå ett slags perspektiv. Det jag fick fram visar ju på sätt och vis hur det onda och det goda är en integrerad del av livet.

Jag fick en fråga i måndags kring vem eller vilka som är mina mest förtrogna och vilka jag umgås med när jag är ledig. Följdfrågan blev någonting i stil med Har du inga vänner? Nej, jag har väl inte det. Det är väl inte precis så att jag inte känner någon utanför jobbsfären, men då handlar det om personer som jag träffar i samband med andra aktiviteter såsom möten, körsång eller olika förtroendeuppdrag. Utöver närmaste familjen har jag ingen som jag umgås med privat, åtminstone inte på tu man hand eller bara för umgänges skull. Det närmaste ”riktiga” vänner jag kommer är väl de andra adepterna i vår adeptgrupp och min brevvän (bästa brevvännen någonsin, och jag hade rätt många tidigare).

Jag undrar om det är därför som gemenskapen på jobbet känns så viktig för mig och saknas så mycket när den inte finns där. Tidigare har jag ofta haft någon väl förtrogen på jobbet, någon vars blotta existens gjort mig glad, och ett par som åtminstone vetat lite mer vem jag är även på det mer privata planet. Sedan slutar det på något sätt alltid med att jag blir lämnad kvar. De försvinner iväg av olika anledningar, helt naturligt, men jobbigt ändå. Någon enstaka gång är det jag själv som behövt lämna, för att klara mig. Jag har hittat någon ny och ytterligare någon ny, men sedan pandemin är det mycket svårare. Fysiska möten har blivit extremt sällsynta och det är sällan man prickar in att vara på kontoret samtidigt.

Till slut började jag söka på annat håll, inom olika externa samarbeten, där jag fick känna mig uppskattad och efterfrågad på ett mer påtagligt sätt än i det dagliga arbetet. Jag är så glad över att ha funnit detta sammanhang, men snart kommer jag att förlora min viktigaste kanal. Förhoppningsvis kommer det annat istället som kan fylla upp tomrummet, men det gör mig ändå lite ledsen och jag oroad. Det är en konsekvens jag får ta, ett indirekt val som liksom följer med på köpet. Allt detta sökande, alla dessa förluster. Det tär på orken.

När jag växte upp fanns det jämnåriga kompisar på gården, men när jag började i tvåan flyttade vi och efter det hade jag väl egentligen inga egna vänner kvar, inte när skoldagen var slut i alla fall, eller på helgerna. Vad är jag för en sorglig figur egentligen. Kanske är det därför jag varit så engagerad i olika föreningar, för att liksom kompensera för ensamheten, för att känna att jag betyder något för någon. Kanske är det också därför som självkänslan blev så prestationsbaserad, att jag haft så svårt att inse att jag är bra som jag är.

På gymnasiet hade jag mitt skåp ensam i källaren. Jag minns inte varför jag inte delade skåp som de andra, på entréplanet, kanske för att det kändes som om jag inte riktigt var välkommen. Svårt att säga. Jag har känt mig lite utanför ibland, som om jag bara fått vara med för att det inte sett schysst ut annars. Fast den känslan behöver ju inte vara sann. Ibland har det funnits vänner, men oftast har jag nog bara varit ett bihang.

Jag minns att jag ett tag verkligen saknade att inte ha vänner, men sedan har det mer övergått i en vana. Det är liksom bara så livet är. Det finns många, även inom den närmaste kretsen, som är betydligt mer i behov av vänner än jag. Jag är ju egentligen inte ensam, rent fysiskt. Jag träffar och pratar med folk regelbundet, både fysiskt och digitalt, och under de senaste åren så har jag inte riktigt haft ork till så många relationer på fritiden, periodvis inte ens för de närmaste. Då är det faktiskt väldigt skönt att åtminstone trivas i sitt eget sällskap.

Att vara introvert i en extrovert värld ger tyvärr återkommande skavsår i själen. Egentligen är det konstigt att man inte lärt sig att ta tillvara och uppskatta även de introvertas förmågor. Vi är ju ingen liten minoritet utan omkring 30% av befolkningen, kanske ännu fler. Att dansa på borden premieras framför att grundligt analysera situationer och föreslå genomtänkta vägar framåt. Att prata och prata och prata utan att tillföra någonting nytt efter den första meningen premieras framför att lyssna in och försöka förstå. Det är åtminstone så det känns i många sammanhang, men egentligen behövs både de utåtriktade och de inåtriktade talangerna. Det talas mycket om mångfald, men den här typen av mångfald tycks av någon anledning ständigt hamna i skymundan. Kanske kommer det att ändras så småningom, men det känns tyvärr som det ligger flera generationer bort.

Jag läste en intressant artikel för någon vecka sedan i facktidningen Ingenjören. Titel var Måste man vara extrovert som chef? Nja i många fall hade jag nog hellre haft en chef som var introvert och lyssnade än en extrovert chef som inte alls tar in situationen utan bara pratar och pratar utan att få någonting sagt och inte låter mig få en syl i vädret. Läs gärna artikeln på https://ingenjoren.se/2023/10/17/maste-man-vara-extrovert-som-chef/

Många extroverta har nog inte ens tänkt tanken, vilket jag med tydlighet blev varse när jag själv sökte en chefstjänst. Jag kände mig riktigt tänd på uppgiften, men det slocknade väldigt snabbt under intervjun. Jag kände tydligt att vi inte pratade samma språk. Det uppstod ingen kontakt (något som rekryterare och chef tydligen inte alls uppfattade efter vad jag fick höra senare) och jag kände mig fullständigt insnärjd i de frågor som ställdes. Den snäva box de beskrev ville jag inte behöva kliva in i. Man uppmanas ofta att tänka utanför boxen, men de verkade uppfatta sin box som ett eget universum. Jag kände inte igen mig alls i den människosyn som (indirekt) lyftes fram. Det var en skrämmande och deprimerande insikt. Vill jag komma vidare så kommer det åtminstone inte att ske på den platsen.

Jag är helt övertygad om att man kan lösa saker på olika sätt, gärna i samförstånd. Jag tror mer på morötter än piskor; en förståelse för vägen framåt och en vilja att nå målet snarare än att tvingas göra saker mer för görandets skull. I dag är jag nog mest glad över att jag inte fick tjänsten. Jag hade inte passat in under de premisser som gavs.

Just nu har jag lite svårt för en person på jobbet. Jag har känt lite gnissel tidigare, men nu känns det som han går bakom ryggen på mig. Det var tydligen viktigt att informera chefen om att ”Pernilla är inte duktig på att ta initiativ men vill bli inkluderad”, men inte meningen att jag skulle bli varse det. Säkert framfört i all välmening, förstås. Det är väl, tyvärr, på många sätt sant. Samtidigt gör det ont att få den stämpeln. Delvis tycker jag också att det, trots allt, är rätt orättvist. När jag tar initiativ premieras det sällan, så de initiativ jag tar gör jag i sammanhang där det känns att jag får gehör och uppskattas, vilket nu är i mer externa sammanhang, som branschsamarbetena. Mina initiativ märks/gills inte. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag är dålig på att ta plats (och inte blir insläppt i vissa samtal ens när jag försöker), men det känns fel att alla ska behöva vara på samma sätt.

Jag vill få spela roll utan att behöva spela en roll. Alla som lyckas lära känna mig mer på djupet brukar se mina förmågor och verkligen uppskatta dem, men hur ska jag hitta en plats där jag verkligen passar in, där jag får vara jag? Det var en fråga jag ställde mig under sommaren och förhoppningsvis har jag redan funnit svaret, åtminstone för nu.

I dag var jag kyrkvärd vid en trevlig mässa med små och stora. Kyrkan blev riktigt välbesökt och barnkören förgyllde stunden lite extra med sina fina sånger. Roligt att de blivit så många nu. Dessutom låter de bra, vilket tyvärr alltför sällan är fallet med barnkörer eller sångframträdanden vid skolavslutningar. Barn tvingas ofta in i ett vuxenröstläge som de inte besitter istället för att sjunga i sina egna röstlägen. Underbart att höra när de får vara barn och utveckla sina röster utifrån sina naturliga röstlägen. Barnen hade också hjälpt till med böneämnen att lyfta upp i förbönen. Vi borde lyssna mer på barnen för de har mycket klokt att komma med som vi vuxna ibland blundar för.

Det dök upp en del problem både inför och under mässan, men problem är ju till för att lösas och alla medverkande gjorde verkligen sitt bästa för att det skulle flyta så smidigt som möjligt oavsett vad som inträffade. På grund av bland annat sjukdom fick både plan b och c tas till, på flera fronter. Pärmen med uppgifter om kollektändamål, kommande veckas aktiviteter, mm saknades, men det gick att söka fram det viktigaste digitalt. En mamma fick rycka in som förste korvkokare och vår församlingspedagog fick sköta kyrkvaktmästaruppgiften. Själv upptäckte jag två minuter före gudstjänstens början att ljusen inte var tända på altaret, så det var bara att skynda iväg efter en tändare och se till att det blev gjort.

Agendorna saknade bland annat en textrad och visade sig också vara för få för att räcka till alla som kom (kärt problem), men genom att omfördela de agendor som fanns och låta alla samsas med sina bänkgrannar så löste det sig fint ändå. Det är en del av att leva tillsammans, vilken också var denna söndags tema. Golvet visade sig ha en väldig dragningskraft på kollektkorgen, som landade upp och ned med följden att sedlar och mynt for ut över golvet i såväl koret som en bit in i sakristian. Det är sånt som händer sådana här dagar. Glädjande i sammanhanget är att så många väljer att swisha istället för att lägga en slant i kollekthåven, annars hade vi fått krypa runt på golvet mycket längre.

Efter undanplockning av textilier, disk av kyrksilver, kollekträkning, kyrkkorv och promenad hem trilskades jag med en del digitala dataformulär som inte alls fungerade som jag tyckte att de borde, men till slut gick det i alla fall vägen. Jag passade på att betala månadens räkningar också. Avslutade dagen med soppa och minibaguetter med brie och att titta på Dragons’ Den.

Kort sagt en helt underbar söndag som jag kommer att kunna se tillbaka på med glädje framöver.