Från lek till allvar

Jag tittar gärna på Draknästet, både den svenska och den brittiska varianten. Den brittiska presentatörens studentikosa humor ger dessutom ett extra plus för en ordnörd som jag. Det är intressant att se bredden på de olika produkter och tjänster som presenteras, och hur de presenteras. En del är väldigt duktiga på att presentera, men har egentligen inte så mycket att komma med, andra har en riktig superprodukt men kan inte riktigt sälja in den. Sedan finns det förstås allt på skalan däremellan också.

Det är spännande att få en inblick i andras livsverk, samtidigt som jag inte kan låta bli att avundas lite. Tänk att själv komma på någonting att verkligen brinna för. Vad skulle det kunna vara för något? Vad får mig att brinna utan att brännas vid? Även om jag fick en riktigt bra idé så är jag en riktigt usel marknadsförare så hur skulle jag i så fall nå ut till konsumenterna och lyckas skapa ett sug efter just mitt smarta koncept? Ja, säg det, men lite häftigt skulle det i alla fall vara.

Det gångna veckan har vi haft visitation i vår församling. Jag minns förra gången vi hade visitation, för fem år sedan. Då var jag mer delaktig i de olika programpunkterna som då hölls med biskop Ragnar. Det jag minns allra starkast är att jag åkte direkt in till stan efter en gemensam lunch med den inre kretsen för att ha en första intervju med en rekryterare. Jag var så trött att jag höll på att somna på tåget, men jag lyckades skärpa till mig och det blev en riktigt trevlig och bra intervju. Jag gick vidare i processen och efter årsskiftet började jag mitt nya jobb. Vilket lyft! Fast nu börjar det kanske bli dags att röra på sig igen för jag tycker att det börjar bli lite segt med vissa delar.

Utöver dagens visitationsmässa då jag var kyrkvärd, efterföljande kyrklunch ute i det fria och kvällssamtalet i onsdags så har veckan även rymt en hel del som inte varit knutet till visitationen. Allt har ju en förmåga att hända ungefär samtidigt. I går, lördag, sjöng vi på Brodagen och sedan övade vi Haydn. Efter kyrklunchen i dag tog vi en promenad till Lejondals slott som hade höstmarknad i slottsparken. Jag hade bara sett en liten notis om att det skulle vara, med det hade uppenbarligen blivit rätt spritt ändå att dömma av alla bilar som stod parkerade även långt utanför området. Vi inhandlade bland annat salami, purjolök och rödbetor innan vi gick hemåt igen. I kväll har vi även hunnit med en rekordkort sväng till Västerås för att fixa till en fullmakt. Vi vände hemåt redan efter 20 minuter.

I morgon ska jag träffa min adept igen. Det ska bli intressant. Det svåraste just nu tycker jag är att hitta en bra plats att träffas på, men vi får väl pröva oss fram lite.

Då var semestern över för denna gång. Den sista semesterveckan blev ovanligt händelserik. Trädfall med dunder och brak på tisdagen förra veckan, umgänge i Västerås på onsdagen och heldag i Örebro med omnejd under torsdagen. Besökte Kägleholms slottsruin och Järledammen och åt glass i Nora. På fredagen tog vi buss, tåg, buss, buss och buss till Orust. Trevlig 70 årsfest på lördagen och hemresa igen på söndagen, med stopp i Örebro för ompackning och byte till bil.

I måndags ägnade jag några timmar åt att såga, knipsa småkvistar och flytta på tunga grenar och i tisdags tog vi en promenad till Floristhörnan och åt lunch där. Sedan var semestern över. Onsdag-torsdag jobbade jag hemifrån, fanns inte ork till annat. I onsdags kväll var vi ut i skogen efter jobbet och tog ytterligare åtta naturpasskontroller, så nu är 30 av 40 kontroller avklarade. Fredagen blev en lång dag på kontoret, kl 8-19. Så långa arbetsdagar kan det inte bli nu till veckan eftersom kvällarna är bokade med annat.

Nu ser jag fram emot en intressant vecka, men hoppas att inte nästa helg kommer att kännas alltför kort och avlägsen.

Fattig eller rik, stor eller liten, alla tilldelas vi precis lika mycket tid varje dag, oavsett behov. Det kan tyckas rättvist, men med tanke på våra olika lotter i livet så är det kanske inte det ändå. Tänk bara tidsåtgången för att bära hem dagsbehovet av vatten från en källa några kilometer bort från sitt hem jämfört med att bara kunna vrida direkt på kranen. Det kan skilja timmar i tidsåtgång.

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag har tänkt en del på hur olika tiden kan upplevas i olika situationer. När man befinner sig i ett akut läge så kan tiden kännas som att den går extremt långsamt. En minut känns som en vecka, en dag som en månad, en månad som ett år. Andra gånger, som när man är helt slutkörd och behöver extra mycket återhämtning för att hitta balansen igen, kan det vara precis tvärtom.

Om man håller på att förblöda eller har fastnas med foten i en rävsax så är varje minuts väntan minst en minut för länge. En minuts sömn däremot är så gott som ingenting. Vid ett par tillfällen har jag upplevt en diskrepans i tidsupplevelsen mellan mig och andra. I vissa, för mig akuta, situationer har tiden känts oändligt långsam, i andra situationer på tok för snabb, medan andra sannolikt uppfattat det helt annorlunda. När jag har betraktat det efteråt, lite mer på distans, så har jag fått mer förståelse för andras handlande, eller i mitt tycke brist på handlande, än vad jag hade när jag var mitt i det.

Var sak har sin tid, eller som jag brukar säga när jag tycker att det går alltför segt med någonting, till exempel när byråkratins kvarnar ska mala om och om igen och liksom aldrig kommer fram till mål, var sak tar sin tid.

… det inte var så enerverande svårt att låta de behövande i samhället få den hjälp och assistans de behöver.

… sjukdomar och ondska inte fanns.

… jag hade någon nära kollega på jobbet.

… jag inte förstått vad acceptans är, så mycket jobbigare livet hade varit då.

… jag inte varit så privilegierad som jag faktiskt är.

… jag inte hade haft tillgång till min lilla oas, var skulle jag då ta vägen för att koppla av och varva ner?

… jag kunde få sova ut ordentligt.

… det fanns mer förståelse och mindre själviskhet.

… världen kunde bli lite mänskligare.

… inte om funnits.

Den är veckan har bjudit på en del överraskningar. När vi till exempel gick iväg för att leta efter naturpasskontroller i går blev vi plötsligt varse att delar av ”vår” skog inte längre finns. Det var verkligen en märklig känsla att gå där vi gått otaliga gånger, men ändå inte känna igen sig alls.

Kvällen innan bjöd på en överraskning när jag öppnade mikrovågsugnen för att ta fram riset till middagen. Riskokaren var ett minne blott. Den tålde tydligen inte att grillelementet av misstag slagits på. Den smälta plasten blev till något av ett konstverk, inte minst de båda hopsmälta locken. Kanske lite av ett under att den klarat sig så länge. Den har tjänat oss väl under många år, men allting har sin tid som man säger. Hur som helst så fick vi vara utan ris denna gång.

En överraskning av det lite trevligare slaget var när vi precis slagit oss ner för att äta vår lunch i skogen (kräm och mjölk). Då red plötsligt femton hästar förbi alldeles intill. Vi hade tidigare pratat om att vi förra året mötte alla hästar när de var på väg till sitt sommarbete, men nu var ju hästarna redan där sedan flera veckor så något sådant möte skulle det inte bli denna gång. Nu mötte vi hästar ändå, på en bättre mötesplats, men inte alls lika många som då.

I övrigt har veckan bjudit på drygt 10 h restid för tre dagar på kontoret. Sex veckors inställda pendeltåg hela vägen in till stan uppskattas inte något vidare. Turligt nog har jag kunnat trassla mig fram med den ordinarie trafiken och sluppit ta ersättningsbussarna, annars hade veckans restid blivit minst 2 h längre. Det gäller bara att åka tillräckligt tidigt.

Vi har tagit sex nya naturpasskontroller och tittat på två Bond-filmer, denna gång med Roger Moore, vilket betyder att vi haft (och faktiskt fortfarande har) besök från Örebro. I dag var jag kyrkvärd, liksom förra söndagen och i onsdags fick vi avnjuta såväl (större delen av) en historisk rundvandring i Gamla Bro som sommarens första Musik i sommarkväll. Vi får se om vi lyckas ta oss till nästa musikkväll. Den ligger ju lite väl långt bort för en promenad.

Det är mycket resande nu. Först Rom i början av månaden, sedan ut till landet under midsommarhelgen och nu stundar några dagar i Amsterdam tillsammans med min förstfödda. Jag tycker att resor är både roliga och jobbiga, berikande och dränerande. Det gäller att försöka balansera det på ett bra sätt, såväl före som under och efter. Själva resvägen är nog jobbigast, åtminstone om det är med bil, men även vistelsen kan gärna bli lite väl intensiv för att också lyckas få in den återhämtning som behövs.

Packning är en annan svår del. Vad behöver jag ha med mig? Hur kommer vädret att vara? Vilka aktiviteter ska vi ägna oss åt och kräver det någon speciell klädsel? Ska man flyga, som vi ska nu, så behöver man också bestämma i förväg hur mycket bagage man ska ha. Ingenting ingår ju längre i biljettpriset. Kommer det att vara sol hela tiden, eller blir det regn? Hur säker är prognosen? Är det kyliga kvällar? Vilka skor är skönast att gå i? Behövs en extra tröja? Vad behövs under själva resan, utöver brusreducerande lurar och en god bok? Är biljetter, pass och pengar lättillgängliga? Tack och lov blir det lättare inför hemresan för då behöver man ju bara försöka få hem det som man har släpat med sig hemifrån, plus eventuella inköp som gjorts under resan.

Just nu ligger stora delar av min packning utspridd över min säng. Borde nog bestämma mig snart så att jag har någonstans att sova i natt.

Man kan läsa böcker av olika anledningar – för att lära sig mer om någonting specifikt, av nyfikenhet, för att glömma bort vardagen för en stund, för att få skratta, för igenkänning eller för att bekanta sig med en helt ny värld. Det är stor skillnad på att läsa någonting för att man förväntas göra det eller att göra det för att man helt enkelt inte kan låta bli. Nu har jag återigen haft förmånen att kunna göra det senare, helt underbart.

Jag har just läst Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Boken handlar om hur en väldigt speciell mormor, efter sin död, säger förlåt på ett mycket speciellt sätt. Mycket ömhet, många känslor. Sagor och tuff verklighet i ett fint samspel. Både rolig och gripande, mycket tänkvärd. Vad är det egentligen som gör oss till de vi är, vilka behov har vi, hur behandlar vi varandra.

Just i dag är det egentligen farmors/svärmors dag för det är hennes födelsedag, så det känns lite fel att fokusera på mormor. Rätt eller fel, det får bli så ändå.

Jag fnissade när jag läste, speciellt i början, men jag grät också floder av all ömhet och alla missförstånd och felval som så ofta blir en alltför viktig del av livet. Livets svårigheter beskrivs med en humoristisk glimt och även om det är en väldigt fantasifull berättelse så lyser livets vardagligheter, hemskheter och dråpligheter igenom med stor igenkänning.

Varje val kan också blir ett bortval. Någonting mycket betydelsefullt i en ände kan innebära försummelse i en annan ände. Mormodern i berättelsen har betytt så mycket för så många, samtidigt som hon försummat sin egen dotter. Här känner jag mig som en stor bov. Vad har vi egentligen åsamkat våra barn, och oss själva, genom vår försummelse? Förhoppningsvis har vi lyckats bidra med en del gott mitt i allt också, men har vi valt rätt? Väljer vi rätt i dag? Vad borde vi ha gjort annorlunda? Vad har vi att säga förlåt för? Är det förresten inte lite dumt att, som i boken, göra det först efter sin död?

Engagemang utåt är givande, men vad gör det med hem och familj när all kraft och ork läggs utanför och ingenting finns kvar till det inre, till de egna? Hur lyckas man få till en bra balans? Går det?

Avslutningsvis, till mina barn, ni betyder enormt mycket för mig och jag önskar er allt gott i världen, även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Jag är obeskrivligt stolt över er alla tre. Ni är så fina och så unika. Ingen kommer någonsin att kunna ta över era platser i mitt hjärta.

Det pratas allt oftare om tillgänglighet, dygnet runt, alla dagar i veckan, året om, men har du funderat över att det finns en (1) mycket viktig och helt unik person i ditt liv som du har en relation till 24/7 365? Det är någon som följer dig genom livet och inte skulle klara sig utan dig alls, nämligen du själv. Hur vårdar du den relationen i förhållande till andra relationer? Kanske är det denna viktiga relation som du vårdar allra minst?

Det är fint att tänka på och hjälpa andra, men glöm inte bort att ta hand om dig själv också. Det finns bara en av dig och det är du!

Detta är för övrigt mitt 365:e blogginlägg i denna blogg.