Från lek till allvar

Det pratas allt oftare om tillgänglighet, dygnet runt, alla dagar i veckan, året om, men har du funderat över att det finns en (1) mycket viktig och helt unik person i ditt liv som du har en relation till 24/7 365? Det är någon som följer dig genom livet och inte skulle klara sig utan dig alls, nämligen du själv. Hur vårdar du den relationen i förhållande till andra relationer? Kanske är det denna viktiga relation som du vårdar allra minst?

Det är fint att tänka på och hjälpa andra, men glöm inte bort att ta hand om dig själv också. Det finns bara en av dig och det är du!

Detta är för övrigt mitt 365:e blogginlägg i denna blogg.

Jag är inte så mycket för stora tillställningar, pompa och ståt, men i dag var åtminstone valet av klädsel lätt. Självklart plockade jag fram min brittiska tröja. Hm, made in Turkey, men britterna lär ju vara rätt förtjusta i kalkon så det passar ju bra ändå. De har inte kröningar så ofta, så de får se till att göra det ordentligt. Om Charles ska lyckas slå sin mor som regent så måste han slå åldersrekord med buller och bång och bli 144-145 år sådär. Knappast troligt.

Jag har varit till London minst 40 gånger, har för mig att jag kommit upp 41 gånger hittills, men aldrig med en sådan trängsel som det väl måste vara där i dag. Nu har jag inte varit dit sedan december 2018. Det borde mycket väl kunna bli någon eller några gånger till, känns som det kunde vara dags igen snart, i höst kanske?

I dag har vi haft städdag i området, så jag har inte direkt suttit klistrad framför teven hela dagen utan tittade väl bara någon kvart. Maj har varit rätt kylslagen än så länge så i dag fick det bli såväl långkalsonger (förlåt, jag menar förstås långtrosor), fleecetröja och vinterjacka. Jag räfsade ihop en stor hög med kvistar och rensade sedan halva boulebanan från ogräs, sedan tyckte jag att det blev lite ensamt (stannade kvar själv en timme extra). Nu är i alla fall banan spelbar igen.

Nu har jag duschat och bytt om. Sitter och myser i soffan med solskenet som värmer genom fönstret. Jag undrar om vi har något gott fika hemma. Sedan funderar jag på om jag ska försöka ta itu med brevet som legat obesvarat sedan slutet av februari (frånsett några korta kontakter på messenger). Det brukar ta några timmar, men jag kan ju fortsätta i morgon.

Denna vecka har verkligen varit fullspäckad på jobbet och jag har massor av saker som jag inte haft vare sig tid eller ork till, och mer har det blivit. Det är som ett snöklot som hela tiden växer ju mer man rullar det framåt, eller för den delen åt sidan. Det bara växer och växer. Veckan avslutades med två enhetsdagar i Västerås. Himla skönt, och praktiskt, att det ligger så nära till med tåg så att jag slapp åka iväg så långt. Övriga tog sig dit från Karlstad (runt hälften), Stockholm och Kungsbacka. Ett tiotal har en egen gruppchef och av dem var hälften fortfarande helt okända för mig. Det var första gången vi träffades sedan vi blev en gemensam enhet för ett år sedan. Vår chef tillträdde i januari. Jag trivs mycket bra med honom och är lite ledsen över att även vår lilla grupp ska få en gruppchef under året. Jag är så trött på chefsbyten att jag kan spy åt det. Det hjälper föga att det ”bara är en mindre omorganisation” och mer praktiskt organisationsmässigt, inte minst nu när vi behöver bli några fler. Jag fattar det, men för mig som medarbetare är det en stor och jobbig sak att ideligen behöva starta om på nytt med nya chefsrelationer och att aldrig ha någon kontinuitet i mål- och lönesamtal. Nya angreppssätt att anpassa sig efter hela tiden. Det är så pass dränerande att jag allvarligt funderat på om det verkligen är värt att stanna kvar. Fyra chefer på fyra år, och en femte på gång. Fast det kan ju bli bra till slut och det är ju inte heller säkert att gräset är grönare på andra sidan. Måtte vi bara få lite organisationsro snart. Det ska förresten införas regelbundna träffar med hela gruppen, varannan gång i Karlstad och varannan i Stockholm. Då kan vi bli mer av ett gemensamt lag även om vi har tre rätt olika arbetsområden inom gruppen. Det ser jag som ett mycket positivt initiativ.

Nog om detta. Vi hade alltså enhetsdagar, med övernattning och kvällsaktivitet i form av höghöjdsbana på Björnön. Chefen tryckte hela tiden, redan innan inbjudan gick ut, på att det var helt frivilligt och det var inget som helst trugande med de som valde att avstå. Det var väldigt noga att alla skulle trivas och att ingen skulle känna sig utanför. Vi hade överlag bra samtal under dagarna och det fanns inte minsta antydan till hackordning i gruppen (vilket jag upplevt en del tidigare).

Jag tvekade aldrig, men uppskattade ändå den uttalade frivilligheten. Jag har upplevt chefer som mer eller mindre tvingat medarbetarna att göra saker för att de själva tycker att det är så himla roligt och inte har förståelse för att andra kan tycka annorlunda. Vi har ju en höghöjdsbana här hemmavid sedan två år tillbaka som jag tänkt att vi skulle testa någon gång. Jag har varken haft ork och balans till det tidigare, men nu kom det i precis rätt tid. Fin känsla!

Vi blev tio personer som deltog – åtta män och två kvinnor (varav den andra kvinnan är drygt 20 år yngre än jag och har hållit på med klättring). Fem kvinnor avstod och tog en promenad utmed Mälaren istället. Jag tänker att det är viktigt att tänka till kring kommande aktiviteter, så att inte samma personer ”blir över” varje gång. Hur som helst, vi som åkte iväg provade på på våra egna villkor och det var bara positiv pepp mellan alla. Några provade, trots höjdskräck, på en sväng på den lägre 4 m-banan och nöjde sig med det. Jag kände, till min förvåning, inte av höjden alls frånsett rent praktiskt att jag inte ville bli hängande i säkerhetslinan. Fast det blev jag ändå…

Jag ville prova mer så jag gav mig på 8 m-banan. Den var definitivt mer fysiskt ansträngande, även med diverse fusk som att hålla sig i linan. Efter ett antal sträckor lyckades jag missa greppet med ena foten så att jag tappade balansen. Jag försökte dra mig upp igen, men hade för dålig styrka i armarna. Blev hängande i en tamp i ena knävecket ett bra tag innan jag till slut, med viss hjälp av en kollega, lyckades nå fram till plattformen och ta mig upp där. Sedan var mina armar helt slut, men jag lyckades ändå ta mig de sista sträckorna fram till mål.

Det är för väl att man använder säkerhetslina. Det slog mig också efteråt att jag inte kände mig det minsta rädd vare sig när jag gick banan eller när jag blev hängande där. Jag fokuserade bara på uppgiften. Hur tar jag mig härifrån? Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Skön känsla och fin grupp.

I går avslutade vi redan vid två. Jag passade på att ta en sväng till Myrorna och köpte tre böcker (vi har ju så dåligt med sånt, eller kanske inte) och sedan hälsade jag på Christian en timme. Vi hjälptes åt att sortera papper och jag slängde en del kartonger innan jag åkte hemåt igen. Det var jobbigt att släpa den tunga packningen genom stan. Jag orkade knappt ta mig hem de sista meterna från busshållplatsen sedan.

Somnade tidigt och sov gott i natt. Nu har jag tjusiga blåmärken på benen och träningsvärk och ömhet i precis hela kroppen, frånsett ansikte och fötter. Det är väldigt jämnt fördelat i alla fall vilket väl tyder på att det är en rätt allsidig träning som involverar muskler på alla möjliga och omöjliga ställen i kroppen. Skönt att ha hela tre dagar att vila upp mig på.

Tro det eller ej, men det här vill jag göra om någon gång! Någon som vill hänga med?

I söndags skulle det ha varit visitationsmässa, men den har fått flyttas till i höst. Vår kör var i alla fall med och sjöng som planerat även om det förstås planerats mycket mer från början. Det kändes fint. Jag sjöng solo i kyrkan, två verser. Jag kände mig faktiskt inte det minsta nervös inför det. Det var verkligen inte min favoritsång, men det kändes tryggt att det var en sång som jag sjungit många gånger förut och det gick också riktigt bra. Hade jag tvivlat så hade jag väl inte hoppat på det. Fast jag är ju ingen operasångare direkt så det var svårt att få ut texten. Det kändes lite som om jag hade bomull i öronen och knappt hörde mig själv heller. Kul i alla fall för det lät tydligen rätt bra musikaliskt ändå.

I onsdags, efter 14 månader och 5 dagar i limbo, tog förvaltningsrätten äntligen upp vår LSS-överklagan för beslut. Bättre än de fruktade två årens väntetid i alla fall, men ändå en efter omständigheterna oändligt lång tid att behöva vänta. Det blev en solklar seger för vår del, inte minsta tvekan i beslutet. Ch tillhör LSS personkrets 3. Kommunen hade yrkat att beslutet, om det skulle visa sig att förvaltningsrätten gick på vår linje, inte skulle börja gälla förrän det vunnit laga kraft, men det avslogs. Dels hade de inte framfört något skäl till sitt önskemål, dels ska beslut om LSS-insatser för en enskild som huvudregel börja gälla omedelbart. Än är inte kampen över, förmodligen långt därifrån, men en första viktig tröskel har gett vika. 

Jag är mest arg på kommunen som tar varje chans som finns att förhala denna typ av beslut. Helt omänskligt! Det finns inte en chans i världen att de trodde att de skulle få rätt, förutsatt att de inte var så korkade som de försökte låta påskina. Väldigt knepig människosyn och brist på medmänsklighet. Fattar de inte att det är levande människor som drabbas? I flera led. Vad kostar det samhället? Fast det förstås, det är ju inte deras bord utan tas från en annan plånbok.

Med förvaltningsrättens domslut har kommunen nu fått tillbaka ärendet för att titta vidare på om han även har rätt till assistans. Fast egentligen behövs det nog en ny ansökan för mycket av det han fortfarande klarade av vid tiden för överklagan fungerar ju inte alls i dag. Det får väl bli nästa strid. Ingenting lär i alla fall komma gratis.

I fredags var jag till tandläkaren, en ny, rätt ung, tjej. Hon gav ett mycket bra intryck, annars hade jag nog sökt mig till något annat ställe framöver eftersom det ligger så avigt till. Jag ska tillbaka igen nu på skärtorsdag för att åtgärda en fraktur på en tand. En liten tandflisa har brutits loss och sitter som berget mellan två tänder. Den behöver borras bort och sedan ska skadan fyllas igen. Jag misstänkte att det var någonting som inte stod rätt till, så det känns nog mest skönt att det ska bli fixat. Dock mindre roligt att läsa att pendeltågen ska ställas in under påskhelgen, så jag lär behöva gå hemifrån redan kl 6 för att hinna fram i tid till kl 8. Borde kanske försöka byta dag till efter påsk.

Efter tandläkarbesöket åkte jag in till kontoret. Gott om plats eftersom det var fredag. Jag kom sent och gick tidigt. Kände att jag behövde det för det hade blivit alltför mycket jobb tidigare under veckan och blev plustid över ändå.

I går, lördag, åkte vi till Uppsala och hämtade Cha vid stationen. Hon hade tagit tåget upp från Göteborg på morgonen efter att ha varit ner dit på spex och trerättersmiddag med en kompis. Om några veckor är det deras tur att spexa till det i Örebrospexet, med Cha som huvudrollsinnehavaren, Kleopatra. C kom från sitt håll och strålade samman med min syster och mamma.

Vi möttes upp vid Fyrishov där vi firade de tre födelsedagsbarnen, varav ett på rätt dag, med en timmes bowling, tre på vardera bana. Det gick rätt bra för mig till att börja, men sedan gick det alltmer uselt. Lite tråkigt att vår bana var så seg att ställa iordning käglorna mellan varje spelomgång. Trevligt ändå och tur att det inte var mer än en timme. Alla var överens om att vi borde göra om det fler gånger. Efteråt åkte vi hem till mamma/mormor och åt (h)julmat trots att det snart är påsk; kycklinggryta med hjulpasta. Avslutade med bullar och tårta med hallon, smultron och björnbär.

I dag, söndag, var vi till en välfylld kyrka och tittade/lyssnade på Påskspel. Vi fick sjunga med mycket själva också. Kändes riktigt bra. Sedan åkte vi direkt därifrån till Västerås för det gick inte att boka tågbiljetter från Bålsta till Örebro förrän framåt nio på kvällen och det skulle bli för sent för Cha. Hon har ju en bit hem från stationen också. Vi passade på att ta med två datorsladdar och lite annat till Ch också när vi ändå var till Västerås, så att han kunde få hjälp med att installera sin BR-spelare. Sedan gick vi och åt middag på M-stället innan vi vinkade av Cha vid tåget strax efter sju och knallade tillbaka genom stan för att hämta bilen och åka hemåt igen.

Utöver detta hände även en del annat. Inget nämnt, inget glömt, kanske aldrig någonsin. Även mörka kapitel har sitt slut, men det tycks komma nya hela tiden så det är verkligen fullt sjå att försöka fokusera på de fina och positiva bitarna.

Snipp snapp snut, nu tar denna vecka slut.

Jag håller just på att läsa Suzanne Collins Hungerspelentrilogi – Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Jag har sett filmerna ett par gånger, men böckerna har så mycket mer. Dels går det ju aldrig att få med allt vid filmatiseringarna, då skulle det bli alldeles för långt. Dels skildras det i böckerna helt utifrån Katniss, huvudpersonens, eget perspektiv och egna tanker medan det i filmerna är mer av ett utifrånperspektiv.

Det tar sin tid att ta sig igenom alla delar, inte för att det är svårläst eller oengagerande utan precis tvärtom. Den första delen läste jag i somras. Tanken var att jag skulle läsa de andra två delarna direkt därefter, men det gick verkligen inte. Jag var tvungen att ta en rejäl paus och läsa annat emellan innan jag nu äntligen orkade ta tag i fortsättningen. Jag blev så berörd och upprörd att jag mådde dåligt och drömde mardrömmar, eller åtminstone väldigt konstiga drömmar. Även denna gång drömmer jag om det, men det går ändå hyfsat bra. Jag tror att en av anledningarna till detta är att den helt absurda situation och det skräckstyre som beskrivs i böckerna läskigt nog ligger väldigt nära verkligheten och vissa makthavares helt omänskliga människosyn där alla andra bara betraktas som brickor i ett spel där spelreglerna utan förvarning kan ändras. Verkligheten tycks, tyvärr, rentav överträffa fantasin.

Det känns som att historien upprepar sig om och om igen. Det som aldrig mer borde tillåtas hända tycks ändå återkomma, kanske inte i exakt samma skepnad som tidigare, men ändå alltför likt. Livet är väl sällan helt svart eller helt vitt utan mer en oändligt varierande gråskala. Ondskan finns där och lurpassar, tränger sig in och förstör för så många. Fast det finns godhet också, förmodligen långt mer än det som är genuint ont även om det inte alltid verkar så.

Ingen kan göra allt och en del saker kräver extra mycket uthållighet och kamp, men vi kan alla vara med och bidra till att världen blir lite bättre. Även om just mitt bidrag bara är som en liten droppe i ett stort hav så är det ju ändå alla dessa droppar tillsammans som utgör havet. Även till synes obetydliga små droppar har stor betydelse för helheten.

Må det goda segra!

Denna vecka blev det tre resor till Västerås. Den första i torsdags för ett informationsmöte på sjukhuset, och de två senare nu under helgen för att städa ur studentlägenheten. Vi gjorde en del småfynd, såsom degkrokar längst bak i ett skåp, en (före detta) vit tröja i garderoben och ett gäng oanvända disktrasor.

Vissa delar gick lättare att få rent än fruktat, andra tycktes mer eller mindre omöjliga, men lyckades till slut hjälpligt ändå. Spisen känner jag mig inte helt nöjd med även om jag verkligen gjorde så gott jag kunnat. Den lyckades vi inte heller dra ut för att kunna rengöra bakom och på sidorna och ugnsglaset fick jag inte loss. Det verkade så enkelt på den beskrivning jag hittade, bara att dra ut plastlisten som höll fast det, men den satt som berg, precis som spisen.

Vi kom hem nu vid halv tolv, så det blir ett hastigt ihopskrivas blogginlägg för att hinna få ut någonting även denna vecka. På ett sätt känns det som vi borde ha köpt in städningen, om vi kunnat planera in det från början, men det har ju gått lite troll i denna flytt så det hade nog inte varit så lätt ändå. På ett annat sätt så var det kanske väl investerade timmar eftersom vi gjorde det tillsammans utan störande moment som protokollskrivning, förberedelse av kallelser och annat som brukar behöva göras när vi är hemma. Ibland, tyvärr rätt ofta, känns det som vi är två ettåringar som sitter och leker vid sidan av varandra, istället för med varandra, var och en sysselsatt med sitt. Vi gjorde olika saker även nu, men vi hade ett gemensamt mål och det tyckte jag kändes fint.

Nej, om man skulle gå och lägga sig. Det är ju tyvärr arbetsdag i morgon igen. Inte för att jag direkt har någonting emot det, men en vilodag hade allt varit skön nu.

Den här julen går som på räls, åtminstone bokstavligt talat. Det har blivit många resor till Västerås under december, sju hittills, huvudsakligen med bil. Dagen före julafton var vi dit och förberedde lite inför julfirandet. Tur det, men samtidigt otur för på hemvägen blev tyvärr ett av däcken på bilen obrukbart.

Hur skulle vi nu lyckas lösa logistiken? Visst, det går ju tåg, men fanns det ens platser kvar och hur skulle vi få med oss allt? Vi skulle ju stå för all mat, varav den absoluta merparten fortfarande befann sig hemma hos oss i Bro, och så julklappar på det. Hur skulle vi orka bära allt det? Tur att vi åtminstone lejt ut införskaffandet av måltidsdryck.

Under natten, när jag ändå låg vaken, kom jag att tänka på vår stora resväska som vi införskaffade när vi reste till USA för åtta år sedan. Den är rymlig och är lätt att dra med sig. Dessutom är den juligt röd till färgen. Det skulle underlätta.

Jag tetrispackade väskan med julklappar och allt annat som inte var kylvaror. Maten lyckades jag sedan klämma ner i en kylväska. De stora pepparkaksgubbarna och dito gummor fick stanna hemma, någon rätt fick dras in, julgrötskokandet fick ersättas av färdiggröt som liksom potatisen fick införskaffas i Västerås innan butiken stängde för dagen. Tåget gick sedan som tåget, i positiv bemärkelse och vi var på plats bara någon halvtimme senare än vi ursprungligen planerat.

Vi kunde fira jul med våra tre barn; dricka glögg, äta småpepparkakor, se på Kalle från datorn, äta julmiddag, läsa och gissa på julverserna samt smaska i oss av mandelparfait och rågkakor. Mycket disk blev det att ta hand om, så pass att vi nästan missade tåget hem, men vi hade tur att tåget blev försenat en minut eftersom någon precis sprang över spåret precis när det skulle gå.

Efter förutsättningarna så måste jag nog säga att det ändå gick rätt mycket vår (järn)väg.

Och så lite sammanfattande poesi i julrimstider:

Började juldagen med ont i magen,
därefter allt värre huvudvärk under dagen.
Lillejulen blev just käck,
när bilen blev stående utan däck.
Tur att det fanns tåg att ta till,
så att julaftonen trots allt blev hyfsat som man vill.

Skulle verkligen behöva vila upp och sova,
ja, tänk vilken underbar julegåva.
Schemat vill mycket annat tyvärr,
och vad gör man väl inte för nån man har kär.
Tids nog är väl denna struliga december till ända,
då önskar jag att mera positivt ska hända.

Det är fint att göra saker för andra och lite extra ädelmodigt att göra det utan tanke på att själv tjäna på det, kanske rentav lite i skymundan och utan att någon får veta vem det var som gjorde det, att tjäna utan att tjäna. Jag gillar också tanken på att ”ge vidare”, att jag gör något för någon som sedan tackar genom att göra något annat för någon annan och så vidare i en lång kedja, som ett sätt att försöka göra världen lite bättre. Dessutom tror jag att man känner sig bättre till mods själv när man gör gott för andra.

I dag var jag kyrkvärd, också det ett sätt att tjäna utan att tjäna, men sanningen att säga så får man ju faktiskt en hel del annat tillbaka även om det inte alls har med pengar eller andra förmåner att göra. Eftersom det är den fjärde advent så var temat Herrens moder, en av Mariadagarna under kyrkoåret. Maria tvekade inte att tjäna, eller tvekade gjorde hon säkert men sedan gjorde hon det ändå trots att det säkert inte var något lätt beslut och trots att det snarare skulle ställa till med problem för henne än att hon själv skulle tjäna på det. När vi var klara i dag fick jag skjuts hela vägen hem av min medkyrkvärd. Jag uppskattade både att få jobba tillsammans, med de förtjänster och brister vi båda har, och att få skjuts, speciellt som jag hade fått ett riktigt otäckt skavsår av mina skor. Nästa gång är det kanske jag som får chansen att hjälpa någon och kanske vet jag inte ens själv att jag gör det för tjänster behöver inte vara stora för att få stor betydelse. En liten sticka kan ställa till med stort besvär och en så enkel sak som att stanna upp och lyssna eller dela ett leende med någon man möter kan göra stor skillnad, rentav helt förändra någons dag.