Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Flytt med hinder

Tankar Posted on lör, december 10, 2022 22:58:42
Nu får julefriden lov att komma snart!

I måndags blev det så äntligen dags för sonen att flytta till sin nya lägenhet. Nu behöver man inte längre använda skohorn för att lyckas pressa sig in i den lilla studentlägenheten när man ska besöka honom. Det tar ju en del extra plats med rullstol och andra hjälpmedel, så några stolar att sitta på fanns det förstås inte plats för. Det gör det nu. Just nu finns det förresten extra mycket plats eftersom det mesta av möblemanget ännu inte hunnit införskaffas.

Det fanns en hel del hinder på vägen fram till en fungerande lägenhet, nästan så att vi började ge upp. En del visningar ställdes in i sista stund och många lägenheter föll bort för att det saknades hiss eller att de var otillgängliga på annat sätt. Ett ställe hade hiss, men den var så trång att rullstolen inte gick att få in. Klart vanligast var till synes rena skitsaker, det vill säga problem med toalett- och duschåtkomst. Badrummet låg i många fall en decimeter högre upp än övriga lägenheten, toaletten stod i vägen för att kunna komma fram till duschen, handfatet satt i vägen för att få plats att komma in med hygienstolen eller så var redan dörröppningen alldeles för smal.

Det gick vägen till slut och jag tror att detta kommer att bli bra. Det känns speciellt viktigt att kunna träffas hemma hos honom nu när det blivit så mycket svårare för honom att kunna komma hem till oss. Många hinder på vägen om sagt, men tyvärr inte slut på hinder bara för att vi kom fram till flyttdagen. Nej, den här veckan kommer nog snarare att gå till historien som en riktig otursvecka med den ena motgången efter den andra.

Måndag: Flyttdagen. Strul med banken under förmiddagen (systemet låg nere) då slutbetalningen skulle göras inför tillträdet. Huvudpersonen var tyvärr lite hängig och inte riktigt med.

Tisdag: Hemtjänsten kunde inte ta sig in till sonen på morgonen. Det hade blivit en missuppfattning kring nyckelöverlämning under måndagen och de hade inte alls fått några nycklar. Det slutade med låssmed och låsbyte, en oförutsedd utgift på nära 1700 kr. Sonen hade sovit dåligt, hade värk i hela kroppen, speciellt ryggen och hade svårt att hålla sig vaken.

Onsdag: Sonen till sjukhus. Diverse provtagning. Det visade sig vara Covid. Informationsstruligheter och trassel med hans tillbakaresa. När han väl fick åka hem framåt kl 18 hade han inte fått någonting att äta sedan frukosten. Han kan ju inte förse sig med det på egen hand. själv drabbades jag av det stora tågkaoset när jag åkte hem från jobbet. Det tog mig 4 h 55 min, sju byten, innan jag till slut kom hem. Även maken sjuk.

Torsdag: Konstaterad Covid även för maken. Bonussystern tycks också ha åkt på det, men själv verkar jag klara mig precis som förra gången då alla i sällskapet utom jag åkte på det. Inte mig emot; jag avstår gärna.

Fredag: Planen var att fixa till och städa ur studentlägenheten under helgen, nu kändes det inte längre görligt. Jag lyckades flytta fram besiktning och överlämning så att vi kan ta städningen under mellandagarna istället. Skönt att det gick att få kontakt redan före helgen och att det gick att ordna.

Lördag: Jag tog en tur till Västerås. Kollade om det kommit någon post till gamla stället (svar nej). Plockade ner lite saker som vi inte fick med oss under måndagen. Hade tänkt stänga av och frosta av frysen, men det verkar inte gå att stänga av den. Hittade bruksanvisningen på nätet, men den gav ingen ledtråd. Ställde den åtminstone i semesterläge. Promenerade bort till nya lyan. Nyckeln fungerade förstås inte längre eftersom låset var bytt, men min knackning hördes tack och lov och jag blev insläppt. Tanken var att jag skulle hämta sonens ID-kort för att kunna hämta ut två paket åt honom, men ID-kortet var spårlöst försvunnet. Det ena paketet kunde jag hämta ändå för där gick det att använda Bank-ID, men det andra återstår. Det måste hämtas senast på fredag för att inte skickas tillbaka igen så det får bli ytterligare en resa under den kommande veckan. Jag lyckades i alla fall hitta ett stadigt och fint litet bord på Myrorna, fem minuter före stängning, som jag kånkade hem åt honom och ställde vid hans säng. En hel del steg blev det också – hittills 15600. Under flytten i måndags blev det för övrigt 17512 steg, men däremellan har det legat avsevärt lägre, vissa dagar bara en tiondel. Jobbig hemresa i snöyra och bländande billjus mest hela vägen. Otäckt mörkt och svårt att se. Tur att jag i alla fall inte var så trött då.

I morgon är det söndag och då hoppas jag att det blir en vilodag så som det bör vara, speciellt vila från ytterligare en massa struligheter. Till veckan är det väl sedan mer än hög tid att fixa lite julklappar. Jag har än så länge inte ordnat med en enda, har inte ens någon idé om vad jag ska hitta på, men det löser sig väl. Det får nog helt enkelt bli som det blir. Det finns viktigare saker att fokusera på inför och under julen, såsom hälsa, välmående och gemenskap.



Tomhet

Tankar Posted on sön, december 04, 2022 18:45:47

I dag är det svärfars födelsedag, den första födelsedagen utan honom. Inte för att vi brukade träffas på födelsedagarna, men ändå. Jag tänker att det måste vara en speciell känsla att bli föräldralös. Själv har jag turen att ännu inte vara det, åtminstone inte mer än till hälften, och jag hoppas att jag kommer att få ha kvar min mamma i många år ännu. Det är nog inte förrän man själv förlorar en förälder som man kan sätta sig in hur det är. Åtminstone var det så för mig och jag har hört andra säga detsamma. Det spelar ingen roll hur rationell man brukar vara för även om man med förnuftet inser att ingen lever hur länge som helst, att livet kanske redan passerat sitt bäst före datum eller att sjukdom gjort sitt till för att skynda på förloppet så blir det en sådan definitiv och slutgiltig tomhet. Det går inte längre att fråga den bortgångne om någonting. Det går inte att kramas. Sedan blir även traditioner annorlunda eftersom någon inte längre finns med.

Med tiden lyckas man kanske fylla ut lite av tomheten med de minnen man har, men förmodligen kommer det alltid att finnas kvar ett litet tomrum som omöjligt går att fylla med någonting nytt.



Halveringstid

Tankar Posted on sön, november 27, 2022 21:58:03

Nej, det här inlägget handlar inte om långlivat radioaktivt avfall, sånt får andra skriva om. Här handlar det istället om en halvering som förenklar tillvaron denna tid på året. Jag tror att det var så sent som förra året som jag äntligen kom på ett sätt för att underlätta gardinuppsättningen i köket. Varje gång gardinerna skulle bytas var det lika knepigt att veta var fästklämmorna skulle sättas för att det skulle bli jämna avstånd mellan dem. Visst det går förstås att använda måttband eller tumstock och sedan räkna fram vad som gäller för just den gardinen, men det blir lite väl omständigt. Lösningen blev en förenkling i två steg.

Det första steget var att ändra på antalet nypor från tio till nio för det visade sig vara mycket lättare att fördela. Då var det bara att sätta en i vardera kant på gardinen och den mittersta i mitten, sedan sätta en nypa i mitten på varje halva och slutligen en i mitten på varje indelning som därmed bildats. Det blev bättre, men det var fortfarande lite knepigt att få avstånden rätt på gardinerna när jag stod där och balanserade, speciellt med de lite styvare gardinerna. Det var då jag kom på steg två. Jag hittade en bunt småklädnypor i en av lådorna, tänkta att markera drinkglas med. Medan jag fortfarande har båda fötterna på jorden, eller åtminstone på golvet, viker jag gardinen de gånger som krävs och sätter en nypa i varje veck. Sedan är det bara att sätta upp gardinen genom att sätta en klämma på varje ställe där det finns en klämma. Enkel lösning, enkel uppsättning. Det sparar kanske inte eoner av tid, men det sparar en hel del frustration.



En vecka med balans

Tankar Posted on sön, november 20, 2022 22:27:54
Pågående 1500 m lopp

Den här veckan jag hunnit med en hel del, trots att jag medvetet valt av avstå från vissa bitar. Det går ju tyvärr inte att göra allt, inte ens allt roligt, så det är minst lika viktigt att välja bort som att välja till.

Lördag – Födelsedagsfirande med minipizza och den obligatoriska tårtan med röda vinbär.

Söndag – Kyrkvärd. Under eftermiddagen en sväng till Västerås med pizza och tårta. Passade även på att bekanta oss lite med området runt sonens kommande lägenhet inför flytten. Enormt trött under resvägarna, men jag höll mig åtminstone vaken medan vi var på plats.

Måndag – Heldag på kontoret och därefter direkt till Håtuna för såväl ett kort kyrkorådsmöte som ett kyrkofullmäktigemöte. Informativa möten med god stämning. Gjorde två pajbottnar när vi kom hem.

Tisdag – Jobbade hemifrån en dryg halvdag, vilade resten för att om möjligt orka med kvällens körövning. Det gick vägen och blev en riktigt upplyftande övning. Förberedde limpbak.

Onsdag – Avtalsgenomgång med två anbudsgivare. Intressant att inse att jag är rätt inläst på ämnen, processer, med mera och själv hade kunnat svara på de frågor som övriga deltagare ställde till anbudsgivarna. Uppföljningsmöte med en konsultfirma kring ett pågående uppdrag. Rolig dag! Fick ihop min arbetstid, bakade sex Sörmlandslimpor, gjorde tre broccolipajer (varav en gick åt under kvällen och de två andra hamnade i frysen för framtida bruk), blandade till sallad. Riktigt bra flyt. Under kvällen kom döttrarna och makens två bröder för en spelkväll. Gemensam middag och sedan spelade vi löparspelet som svärfar hittade på i sin ungdom på 40-talet. Kvällens spelplan var dock en senare variant från 1964. Vi hann med sju grenar (diskus, 400 m häck, stav, 100 m, spjut, 1500 m och längdhopp) innan klockan blev alltför mycket. Två av gästerna åkte hemåt, två övernattade till dagen därpå.

Torsdag – Kontorsdag. Tårta för en 60-årsfirare. Han är en riktig glädjespridare för alla på kontoret. Valde medvetet bort kvällens årsmöte i samfälligheten. Behöver ha lite lediga kvällar också och vi har under alla våra aktiva år redan gjort långt mer för samfälligheten än många andra. Nu är det andras tur.

Fredag – Kontorsdag. Lyckades bli klar med min uppgift inför nästa vecka. Trevliga samtal under dagen. På spåret-start på kvällen. Knäckte den första resan direkt. Brukar inte vara min starka sida.

Lördag – Jag anmälde mig aldrig till den digitala världsdagen och det visade sig vara rätt beslut. Jag behövde en dag att pusta ut. Mycket vila. Promenad i gråvädret för att handla. Läste klart en bok – verkligen roligt att även orka läsa lite skönlitteratur ibland. Tog ett varmt, avslappnande bad, trots energispartider. Det är ju faktiskt viktigt att få ladda upp sin egen energi också.

Söndag – Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Bredde mackor före gudstjänsten till förstärkt fika i samband med den sedvanlig föreläsning på SKUT-tema (Svenska kyrkan i utlandet), denna gång om Hongkong. Promenaden till kyrkan var inte lika blåsig som den tillbaka. Fick tyvärr hoppa över Candle light konserten senare under eftermiddagen. Det hade helt enkelt blivit för mycket på en och samma dag. La mig på sängen och vilade en lång stund, men blev väl inte direkt piggare tyvärr. Tvättade två fullproppade maskiner tvätt. Diskade ur några krukor. Betalade en räkning och initierade en del överföringar med anledning av sonens kommande flytt.

Snipp snapp snut så var veckan snart slut.



Som man frågar får man svar

Tankar Posted on sön, november 13, 2022 21:27:05

Ibland får man inte riktigt de svar man hoppas på, kanske för att man tänker olika och ställer frågan på fel sätt. Då får man försöka formulera om sig eller ställa följdfrågor. Det kan också vara bra att ställa öppna istället för slutna frågor ifall man vill ha igång ett samtal.

Har du sett någon bra film på senare tid? Ja! (Tystnad … Okey, där tog det visst stopp direkt)

Kan du beskriva någon film du sett och vad du gillade med den? (Gav ett mycket intressantare svar)

När jag skriver detta är det fars dag så här kommer en mer pappaanknuten fråga. Frågan var säkert vanligare innan mobiltelefonins intåg, men än är inte den fasta telefonin helt utdöd så det kan nog fortfarande förekomma. Någon ringer och barnet hinner först att svara. Uppringaren frågar Är pappa hemma? Ja! (Väntan, ofta hämtades pappan och fick ta över luren, men ibland blev det bara tyst en lång stund). Hålla? Hålla? Hade du pappa hemma? Ja! Kan du hämta honom? (Aha, det sa du inget om tidigare, ja visst kan jag det).

Om man känner varandra väl och förstår hur den andre tänker så kan man ibland bli så samspelta att den andre förstår utan att man knappt säger någonting. I andra situationer, med andra personer, pratar man om varandra hela tiden. Det gäller att försöka sätta fingret på hur mottagaren tänker, annars kommer man inte att lyckas ta sig vidare.

På jobbet har jag ofta märkt att det blir missuppfattningar, ofta beroende på att vi har så olika bakgrund. De som arbetar praktiskt med utrustningarna och de som arbetar mer teoretiskt med strategier och kravställning kan ha svårt att sätta sig in i varandras världar. Själv tycker jag att just denna bit kan vara lite frustrerande, men framför allt är det väldigt lärorikt och kan ge riktiga aha-upplevelser när poletten trillar ner och man plötsligt börjar prata samma språk. De flesta vill väl och gör så gott de kan utifrån hur de uppfattar frågan. Något fåtal tycks alltid missförstå och svara på helt fel saker. Då gäller det att försöka styra upp dem på banan igen, om och om igen. Jag märker att det är en av mina styrkor, dels att inse att fråga och svar inte matchar varandra istället för att bara svälja det och dels att ringa in vad som felar och styra in det rätt igen.

Jag önskar att vi kunde försöka lyssna in och försöka förstå varandra bättre istället för att inbilla oss att det är vi själva som vet bäst och sitter inne med de ultimata svaren.



Svala kyrkor

Minnen, Tankar Posted on sön, november 06, 2022 22:34:44

För trettioett år sedan, sånär som på någon dag, följde jag med till Estland på körresa. Det blev en intressant och annorlunda resa. Ett av mina minnen därifrån var vårt besök i Kose kyrka med sång i gudstjänsten uppifrån läktaren. Jag minns att det var så kallt att man helst inte ville behöva sätta sig ner på den iskalla bänken och att det bildades rökmoln när man pratade eller sjöng. Brr! Det fanns helt enkelt ingen ekonomisk möjlighet att värma upp kyrkan, kanske ingen annan möjlighet heller för den delen.

I år har energipriserna skjutit i höjden ordentligt även i Sverige. Uppvärmningen av gamla kyrkor var redan tidigare en stor kostnad i budgeten och värre lär det bli. Det i sin tur gör att många församlingar har valt att sänka temperaturen i sina kyrkor och i många fall även stänga ner kyrkor helt nu när vi går in i den kallare delen av året. Det känns ledsamt, men samtidigt tänker jag att det är ett sätt att ta ansvar om det görs på ett bra sätt: Ansvar för att inte utnyttja mer energi än nödvändigt, ansvar för ekonomin och ansvar för kärnverksamheten genom att i första hand lägga pengarna på den istället för på uppvärmningen. Inventarierna mår inte heller bra av för stora temperarurväxlingar upp och ner och det är viktigt att anpassa temperaturen med hänsyn till dessa.

Det är sorgligt att behöva stänga kyrkor och under en tid centralisera gudstjänsterna, men gudstjänstlivet fortsätter om än inte i alla kyrkor och istället för att sitta och svettas i upp till 24 graders hetta så kanske koftan får behållas på då det blir svalare en tid framöver.



Härskartekniker

Tankar, Tecken och pepp Posted on sön, oktober 23, 2022 23:53:09

I onsdags hade jag medarbetarsamtal med min (tillfälliga) chef som jag haft sedan maj i år. Han är min tredje chef sedan jag började och i januari får jag min fjärde chef inom loppet av fyra år. Det är i och för sig bättre än mitt sista år innan jag bytte jobb. Då hade jag fyra chefer inom loppet av ett år, varav det första bytet dock var högst frivilligt och av nöden tvunget.

Det sägs ju att det är viktigt att välja chef, inte bara arbetsplats och typ av arbetsuppgifter. Eftersom jag hade riktigt dåliga chefserfarenheter i färskt minne var jag också väldigt noga med att checka av den biten innan jag vågade hoppa på mitt drömjobb. Jag kände mig väldigt nöjd med valet och när jag sedan började på mitt nya jobb visade det sig finnas ytterligare uppsidor som jag inte ens kunnat drömma om, men säg det som varar för evigt. De hade precis omorganiserat när jag kom in, men det blev ändå snart dags på nytt. Det känns som ett ständigt omorganiserande, om än inte alltid inkluderande chefsbyten. Rötterna hinner liksom aldrig få fäste innan det är dags att rycka upp dem igen för omplantering någon annanstans. Det är egentligen ett rent under att jag ändå lyckats gro och spira så som jag faktiskt gjort. Jag har verkligen utvecklats och det som för bara ett år sedan kändes som oöverstigliga hinder att ta sig över har jag nu tagit mig igenom. Inom loppet av ett halvår försvann fem gurus inom det område jag fortfarande höll på att lära upp mig på och jag blev ensam kvar att axla teknikansvaret inför den upphandling som skulle göras. Det har varit tufft, men på något sätt har jag ändå lyckats baxa hela projektet framåt bit för bit mot mål och jag har lärt mig mycket på vägen. När jag tittar tillbaka på den resa jag gjort under året så känner jag mig riktigt stolt och jag har också flera gånger fått positiva hejarop från, bland andra, vår inköpare som också gärna vänt sig till mig med olika teknikfrågor som behövt lösas. Ytterligare en bragd under året, som gett och ger en del merarbete för att implementera ordentligt, var att jag till slut lyckades få igenom ett beslut som aldrig riktigt kommit till skott tidigare trots att det varit uppe på tapeten flera gånger under de senaste fem åren.

Nåväl, åter till medarbetarsamtalet. Där och då tyckte jag att det gick rätt hyfsat, men det var ändå någonting som skavde och jag kände redan under mötet att det inte riktigt spelade någon roll vad jag lyfte fram. Det fanns inget aktivt lyssnande på andra sidan. Jag fick höra att jag arbetar så självständigt, vilket är bra på ett sätt, men att det ju också gör att arbetet blir svårbedömt eftersom chefen inte har så djup insikt i vad jag gör. Ja, det kan jag ju förstå, och det blir ju inte bättre av att det alltid varit de andra två (numera bara en) i gruppen som fått vara med i olika arbetsgrupper där såväl dåvarande som nuvarande chef varit involverade. Jag har aldrig bjudits in, förrän alldeles nu på slutet. Jag har försökt bli involverad när jag sett att de försöker uppfinna hjulet igen inom områden som är relativt nya för dem, men som var lite av min huvudsyssla under tio år på mitt förra jobb. Har inte lyckats något vidare på den fronten tyvärr, så de får väl köra sitt race. Det var mycket som jag kände blev missuppfattat under mötet och vreds åt ett håll som inte stämde med det jag försökte framföra.

Jag har fått lägga en hel del tid på att ställa de rätta frågorna för att få fram den information jag behövt ha för att kunna ställa rätt teknikkrav. Det är ju till exempel viktigt att veta hur saker brukar hanteras ute i fält så att det fungerar hela vägen och så att det är praktiskt möjligt att hantera utrustningen. Ibland, rentav rätt ofta, har det krävts ytterligare preciseringar och förklaringar innan vi så att säga har pratat samma språk. Var och en utgår ju ifrån sin egen världsbild och dessa världar ser rätt olika ut för praktiskt lagda utejobbare och högutbildade kontorsråttor med tummen mitt i handen.

Jag berättade under mötet att jag tyckte att jag hade utvecklats väldigt mycket under året, och det var ju roligt att jag kände så, men det är inte självutveckling som är huvudsaken tyckte chefen. Nej, men det krävs ju för att kunna axla nya ansvarsområden och jag tycker att jag har haft en rätt snabb utvecklingskurva för att nå dit. Utveckling handlade mer om utveckling till företagets fördel och att gå från att vara den som ställer frågor till andra (lite underförstått att det var det jag gjorde) till att vara den som folk ställer frågorna till (underförstått att jag har långt kvar dit). Jag kan förstå tänket, men det beror ju också på vad man menar med att ställa frågor. Det kan ju bli helt fel om man helt slutar att lyssna in olika led för att försöka förstå andra aspekter inför de ställningstaganden som behöver göras, och svårare att få med sig dem på tåget efteråt. Det är också viktigt att poängtera att man kan känna sig lyssnad på även om man inte får precis som man vill, och det underlättar implementeringen även av lite mer obekväma beslut.

När jag så småningom fick frågan om hur jag trivs i vår (lilla) grupp så svarade jag ärligt att jag känner mig ensam och utanför. Sedan fick jag försöka ge exempel. Jag lyfte upp vårt senaste möte där han och min kollega ägnat en lång stund av mötet åt dialog med varandra, medan jag inte hade lyckats få en syl i vädret. Jag har överlag haft väldigt svårt att få prata klart utan att bli avbruten, medan deras samtal flöt på hur naturligt som helst. Intressant! Det har inträffat flera gånger under våra distansmöten att jag gång på gång försökt säga någonting utan att det har gått fram. Jag har ibland trott att jag kanske inte haft på min mikrofon, men sedan förvånats över att den faktiskt varit det.

Hur som helst så fick jag en bitter eftersmak av mötet. Jag kände mig nedstämd och ledsen, lite uppgiven, främst för att mina verkliga styrkor inte alls uppmärksammades, snarare tystades ner. Det spelar tydligen ingen roll vad jag gör, så varför slita ut mig på att försöka? Det har jag ju för övrigt redan gjort i alldeles för hög grad redan tidigare. Jag kände mig nedstämd och besviken även under torsdagen och har behövt processa vad som verkligen hände på mötet och hur jag reagerade på det. I fredags kändes det obehagligt att åka in till kontoret, trots att jag alltid gett mig lite av ett glädjerus tidigare. Tur ändå att fredagens arbetsdag blev så bra sedan, bland annat för att jag kunde servera svar som andra eftersökte, så nu till veckan känns det säkert mycket bättre att åka dit igen.

Det är ett dilemma med självständigt arbete och att jobba mest åt och med personer utanför vår lilla grupp och utanför Stockholm där både jag och chefen är stationerade. Förra chefen, som satt på annan ort, snappade i alla fall upp det goda ryktet om mig där, men nuvarande chef verkar inte alls röra sig i samma kretsar.

Jag tycker att det är lite intressant att studera hur olika personer tänker och fungerar, eller inte fungerar och nu har jag också mer erfarenhet och kunskap kring det och uppmärksammar lättare vartåt det barkar. Jag har också lärt mig olika sätt att hantera det på, men vissa delar är ändå svåra att hantera med framgång.

Nedan följer en kort beskrivning av Berit Ås fem HÄRSKARTEKNIKER som används medvetet eller omedvetet för att stärka den egna positionen i hierarkin. En del verkar ha gjort det till sin grej, medan andra använder sig av dem betydligt sparsammare. De flesta av oss har nog använt sig av åtminstone någon av härskarteknikerna i något sammanhang och själv drabbats av dem i andra sammanhang.

OSYNLIGGÖRANDE – Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.
Det kan handla om att rikta uppmärksamheten mot någonting annat, att ta ordet när någon annan just börjat prata eller att ta åt sig äran av andras arbete.

FÖRLÖJLIGANDE – Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför gruppen anmärka på någons yttre är ett sätt.

UNDANHÅLLANDE AV INFORMATION – Att utestänga någon eller marginalisera vederbörandes roll genom att undanhålla väsentlig information.

DUBBELBESTRAFFNING – Att ställa någon inför ett val, och utsätta vederbörande för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val vederbörande gör.

PÅFÖRANDE AV SKULD OCH SKAM – Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något som någon utsätts för är hens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning.
Det kan handla om att man inte informerats om ett möte och sedan anklagas för att man inte var där, för det borde man ha tagit reda på själv. Det kan också handla om att den anställde inte har de resurser som krävs för att kunna göra ett fullgott jobb.
Här är det viktigt att synliggöra vem som faktiskt är ansvarig för problemet, inte minst för sig själv.

En tidigare chef hade visade sig sakna väsentliga ledaregenskaper (inte bara min egen subjektiva syn utan även påvisat av sakkunniga, tyvärr inte till någon nytta, men dock). Däremot var han en hejare på åtminstone de tre sistnämnda härskarteknikerna för vissa väl utvalda undersåtar. Ja, det var tider det. Jag undrar ibland hur många han har lyckats förstöra efter mig. Det verkar vara en del personalomsättning i alla fall och finns bara någon enstaka kvar av de som jobbade där när jag slutade. Själv ser jag dessa år som en viktig lärdom som jag kan ha nytta av nu, men som jag aktar mig noga för att utsätta mig för igen i någon större omfattning.

Jag undrar hur nästa chef blir. Bra, hoppas jag. Fast det kanske ändå är bra att se sig om lite efter andra möjligheter. Var och hur kan jag få störst utbyta av just mina styrkor? Var uppskattas de? Var behövs de? Vad vill jag själv göra?

Jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer kring detta ämnesområde, men nu får det ändå räcka för denna gång.



Klockan ofanns

Tankar Posted on sön, oktober 16, 2022 23:25:04

Efter sommaren slutade vår köksklocka att fungera. Först sackade den efter lite, sedan ännu mer och till slut vägrade den att fungera alls. Det spelade ingen roll att den fick nya, fulladdade, batterier för den ville inte ens försöka komma igång igen. Till slut plockades klockan ner från väggen i väntan på inköp av nytt urverk. Jag vet inte hur många gånger våra blickar sökte sig till den tomma väggen under de veckor klockan inte hängde där, men det var säkert minst ett hundratal gånger totalt.

Det är lite lustigt, eller kanske mer sorgligt egentligen, att man inte förstår betydelsen av det man har förrän det ofinns. Just då någonting eller någon saknas tycks det som om det/den behövs allra mest.

Komposthinken är ett återkommande exempel hemma hos oss, eller var för nu använder vi kompostpåsar och behöver inte bära ut eller diska ur hinken med jämna mellanrum. När komposthinken burits ut i hallen för att strax tas ut och tömmas på komposten så var det plötsligt fullt med smårester som skulle läggas i hinken som ofanns i skåpet under diskbänken. Det slog aldrig fel.

Tänk om vi kunde bli bättre på att uppskatta det vi har, när vi har det, istället för att förbanna att vi inte längre har det när vi blivit av med det. Det kan gälla såväl personer, hälsa och saker.

Nu hänger förresten klockan på väggen igen och går som den ska. Ordningen är återställd, i alla fall på den fronten.



Göra skillnad

Tankar, Tro och bön Posted on lör, oktober 01, 2022 23:55:48

I dag har jag varit på Act Svenska kyrkans Göra skillnad-konferens i Uppsala. Totalt var det omkring 800 personer på konferensen, varav fem stycken från vår internationella grupp. Act står för Action by Churches Together.

Redan resan dit blev lite av ett äventyr. Vi åkte gemensam buss tillsammans med våra två grannförsamlingar. Det började med att chauffören backade in i en lyktstolpe när han skulle hämta upp oss. Stolpen blev sned och bakrutan på bussen gick sönder. Detta gjorde att vi fick ta en omväg för att byta buss under resan. Jag trodde att det bara skulle vara att kliva på den andra bussen och åka vidare, men istället tog det nog ungefär en halvtimme emedan chauffören sprang fram och tillbaka för att leta efter sin borttappade telefon. Tur att vi hade en del marginal att ta av, om än inte så mycket marginal att det räckte till. Vi var på plats i Uppsala några minuter efter att det hade börjat. Bussen stannade och öppnade dörrarna för att släppa av oss. Mitt i allt började bussen rulla bakåt utan att chauffören noterade det. Kanske bra att se till att bussen är ordentligt bromsad innan dörrarna öppnas. Han verkade inte ha tankarna med sig i dag. Tack och lov var det ingen som blev skadad.

Det var lite allmänt virrigt kring var vi skulle ta vägen och en del annat, men den vegetariska lunchen och dito middag var riktigt goda och ljud och bild i den stora salen var imponerande bra. Under dagen var det dels gemensamma pass, dels två uppdelade pass med olika seminarier som man hade fått välja i förväg (ytterligare en av dagens akilleshälar, för det verkade inte ha fungerat så bra). Jag gick på ”Att flytta makten – Sydafrika” respektive ”Vår röst på plats – Fördjupat samtal om makt och ansvar”. Var behöver vi göra skillnad och hur gör vi. Det var också någonting som vi pratade vidare om under den avslutande middagen. Konferensen avslutas i morgon förmiddag, men vi var bara med i dag. Det kändes rätt lagom. På hemvägen var det en annan chaufför. Det gjorde också skillnad.



Återinvigning

Tankar Posted on sön, september 25, 2022 18:45:28

I dag var det visning och återinvigning av Låssa kyrka efter restaureringen. Vi har fått tillbaka en ljus, guldgnistrande och väldoftande kyrka. Dagen till ära visade sig solen på sitt mest strålande humör, inte alls som vid förra veckans husesynsbesök då regnet vräkte ned.

Familjegudstjänsten lockade barn och vuxna i alla åldrar (från noll till hundra på ett ungefär) och barnkörerna förgyllde stunden ytterligare med flera välinövade sånger. Njutningsfullt på alla sätt. Dessförinnan bjöds det på goda röror från Nyfiket i Bro centrum. De passade perfekt att äta tillsammans med pitabröd. Nu vankas det snart ännu mer mat, men nu i hemmets lugna vrå. Det blir fläskytterfilé med klyftpotatis och svampsås på svamp från egna tomten.

Smarriga röror från Nyfiket


« FöregåendeNästa »