Från lek till allvar

När jag tänker tillbaka på veckan som gått så undrar jag om det verkligen stämmer att det bara gått en vecka. Samtidigt förstår jag varför sömnen blivit lidande igen. Tur att veckan som kommer ser ut att kunna bli betydligt lugnare, men hur det verkligen blir vet man förstås inte.

Det började redan i lördags med Brofesten. Roligt att se delar av Swimrundeltagarna springa i mål, däribland Team Olympians bestående av Sarah Sjöström och Hanna Starckenfeldt (tidigare Westrin). Lite kul också att den sista löpsträckan, efter simturen i Lejondalssjön, passerade förbi precis nedanför vårt hus.

I söndags var jag kyrkvärd. Det var också valdag, så jag och maken slank in och röstade på vägen till kyrkan. Klart på tio minuter. Annars går nog detta val till historien för att det på sina håll var timslånga köer och att det dröjde så länge innan alla som var på plats då vallokalerna stängde kl 20 hade röstat klart. På eftermiddagen åkte vi till Västerås och hjälpte sonen att komma iväg och rösta. Det gick tack och lov riktigt smidigt. Bara någon person före i kön när vi kom dit. Jag borde väl nämna jätteröksvamparna som vi släpade hem också. Färdigrensade och förvällda resulterade de i hela fyra liter. En knapp liter har gått åt till svampsmörgåsar och matlagning, resten ligger portionspaketerat i frysen.

Det kom att bli väldigt mycket resande under veckan, företrädesvis till Västerås. Skönt att jag lyckades orka med det. Resor är så tröttande.

Måndag – Massa oro och stress. Arbetsuppgift som visade sig trassligare än jag anat och tidspressen gjorde det inte lättare att tänka klart och lösa den. Det gick i alla fall framåt. Lägenhetsvisning i Västerås på kvällen, såg riktigt lovande ut.

Tisdag – Ledig under dagen för att vara med på husesyn av församlingens många byggnader – långt många fler än de fyra medeltidskyrkorna. La bud på lägenheten. Jobbade sedan ett par timmar både före och efter körövningen. Kören piggade upp.

Onsdag – Var in till kontoret. Gick ovanligt bra att jobba där. Trevligt, oplannerat, lunchsällskap.

Torsdag – Västerås under förmiddagen för provtagning med sonen. Ovanligt bra distansmöten under eftermiddagen och sedan fortsatt arbete under kvällen. Lyckades äntligen få till det.

Fredag – Distansarbete. Lyckades bocka av en del från min lista. Skönt! Kontraktskrivning i Västerås på kvällen. Stressigt att hinna tillbaka sedan, innan hemtjänsten skulle komma och hjälpa till med middagen. Mycket som behöver fixas och tänkas igenom inför sonens flytt, får väl ta lite i taget. Skönt att slippa ägna tid åt fler visningar i alla fall.

Lördag – Minstingen fyllde 20 år och bjöd på utsökt lunch hemma hos sig i Örebro. Vi blev fem personer och det kändes alldeles lagom. Lyssnade på ljudböcker under de fyra timmarna i bilen. På hemvägen stannade vi till hos sonen så att han i alla fall skulle få smaka lite av tårtan. Mitt femte besök i Västerås på en vecka (söndag-lördag). Måste vara rekord.

Söndag – Tvättade, gjorde scones till frukost och bakade havretoscakakor (när ugnen ändå var uppvärmd). Hade planer på att ta de sista naturpasskontrollerna, men är glad att det inte blev så. Det hade blivit för mycket. Slocknade en timme i soffan på eftermiddagen. Sedan var det dags att åka iväg för nästa födelsedagsfirande, ute i Lunda. Bjöds på goda pajer med närodlade ingredienser från skog och trädgård. En given gäst saknades i år, men den traditionsenliga specialtårtan fanns på plats.

En händelserik vecka som sagt.

I dag har det (bland annat) varit riksdagsval och hur slutresultatet blir är fortfarande höljt i dunkel. Fast Val har jag redan skrivit ett inlägg om, vid valet för fyra år sedan, så det kan jag ju inte göra i dag också. Medmänniskan, som är denna söndags tema, har jag också skrivit om tidigare. Tänk om vi hade kunnat få se lite mer av medmänniskan, och mindre av pajkastning, i samband med valrörelsen. Med fyra liter svamp efter rensning och förvällning så skulle även svamp kunna vara ett lämpligt tema att skriva om, men tänka sig, även detta ämne har jag avklarat sedan tidigare.

På hemväg från kyrkan i dag, när jag varit kyrkvärd, såg vi en bil med registreringsnummer JOH 192. Undrar vad som står i Joh 19:2, det vill säga Johannesevangeliets 19:e kapitel, vers 2, tänkte jag, som ständigt försöker hitta nya uppslag. Svaret är: ”Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel.” Det lät ju inte så upplyftande precis. Var det något slags omen inför den stundande valutgången? Den som lever får se. Själv är jag i alla fall glad över att det även denna vecka gick att klämma fram ett blogginlägg till slut.

Efter en vecka på botten då även det mest basala varit för ansträngande så har livet börjat återvända igen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lyckligt lottad jag är som så gott som aldrig är riktigt sjuk, med feber och hela kittet. Denna gång var det ingen liten vardagsförkylning utan mer som tio års utebliven sjukdom komprimerat till en vecka, extra allt som man säger. Nu är i alla fall det värsta över och jag börjar få tillbaka orken igen.

Ofta glömmer vi nog bort att vara tacksamma för det vi har, medan vi fortfarande har det, hälsan till exempel. Det är så lätt att ta vardagen för given och så plötsligt slår någon krokben för dig och världen vänds upp och ned. Då är det så dags. Livet blir väl aldrig helt perfekt, vad nu det skulle innebära, men oavsett skavanker så finns det förmodligen väldigt mycket som vi borde försöka se och uppskatta medan vi fortfarande har det inom räckhåll.

I våras sådde jag solrosor, lite med tanke på Ukraina som har solrosen som sin (inofficiella) nationalblomma. Jag brukar sällan få solrosor att komma upp de gångar jag har försökt, men i år tog de sig bra. De höll på att vissna ner igen eftersom det var så torrt hela sommaren, men nu är det ändå ett par som har lyckats ta sig ända fram till blomning. Måtte detta hemska krig ta slut någon gång också.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. Jag har ett arbete jag trivs med och får till och med betalt för att lära mig nya saker och ställa de rätta frågorna. Visst finns det lite irritationsmoment ibland och det kan vara svårt att räcka till för allt, men problem är till för att lösas och utan det skulle jag nog inte trivas alls. Utmaningarna skapar ett värde i sig. Det är en speciell tillfredsställelse att få bort gnissel så att det plötsligt glimrar till och bara flyter på igen. Periodvis kan det vara rätt slitigt, många saker att ha koll på, och då är det bra att få koppla av ordentligt under sommaren med en lång semester. Tänk att få fullt betalt för att bara vara ledig under flera veckor. Det är ju verkligen ett privilegium, samtidigt som det brukar vara rätt roligt att få börja jobba igen efter semestern. Nu till hösten blir det nog rätt mycket nytt eftersom organisationen är ny, en kollega slutade under sommaren och vi ska få ny chef någon gång under hösten. Både nya och nygamla uppgifter väntar och det finns goda möjligheter till förändringar.

I dag har vi varit på visning av Gripsholms slott och gått runt i den 30-gradiga hettan i Mariefred, sedan var det verkligen skönt att få komma upp på det svala rummet – endast 26 grader – och vila någon timme innan vi gick ut en sväng igen. Nu ska vi snart fira vår 30-åriga bröllopsdag, en dag i förväg, med en god middag på Gripsholms värdshus. Det är skönt att kunna unna sig det utan att det blir hål i plånboken. Det är en del av att vara privilegierad. Sedan finns det många andra delar också som inte alls har med pengar att göra, såsom släkt, vänner, kärleksfulla handlingar, att få vara frisk, att kunna framföra sina åsikter utan att riskera livet, med mera, med mera.

En sak som ofta förekommer i olika filmer och serier i samband med mordgåtor och kriminalfall är bildbevis från övervakningskameror eller fotografier. Inget konstigt i det egentligen, om det inte vore för den ofattbart goda skärpan i bilderna. Bilder tagna på flera hundra meters avstånd förstoras upp så till den grad att det går att identifiera inskriptionen på ett vapen, bilars registreringsnummer, förares ögonfärg, brev som någon var i färd med att skriva, och så vidare. Detta trots att ursprungsbilderna ser rätt oskarpa och pixliga ut.

Det skulle vara roligt att räkna baklänges på detta någon gång. Vad skulle egentligen krävas av grundbilden för att det skulle vara möjligt att få fram den information som förstoringarna ger? Hur står det sig mot bildkvaliteten på till exempel dagens övervakningskameror? Hur nära, eller kanske snarare hur långt ifrån, verkligheten är man?

Blir det inte tråkigt att bara gå hemma och dra hela semestern, eller oj så mycket man kan hinna fixa av allt det som blivit liggande inte bara under våren utan under många år. Nja, ingetdera skulle jag säga, och det är väl egentligen bra för semestern är viktig för att hämta energi inför höstens arbete och då får det inte bli ett rent arbetsläger (fast vissa saker borde nog göras ändå).

Första veckan gick åt för att liksom landa och orka göra någonting alls och sedan skriva ikapp i dagboken igen. Jag lyckades äntligen besvara brevet som legat och väntat på min respons sedan i påskas. Det kändes skönt. Sedan har jag planerat om växter (inte så många som behövde åtgärdas i år), ställt ut alla växter (utom orkidéerna) på verandan och gjort det lite mer ombonat ute i växthuset. Jag har varit kyrkvärd, gjort prinsesstårta på kronprinsessans födelsedag (tradition), bakat Sörmlandslimpor och kanelbullar, kokat saft (än så länge bara råsaft) och lite annat smått som det inte alls funnits ork till under arbetsveckorna. Lyckades till slut läsa lite också, vilket jag hoppas att det blir mer av framöver. Vilat väldigt mycket (men ändå långtifrån tillräckligt, vilket bland annat märks på den återkommande huvudvärken) och sovit lite mer än tidigare. Nu under juli lyckades jag, för första månaden i år, masa mig upp i minst 6 h sömn i dygnssnitt. Bara några få minuter till godo, men ändå ett framsteg.

Tillsammans har vi besökt Prästgårdens sommarcafé (blir förhoppningsvis ytterligare någon gång), varit på ett antal lägenhetsvisningar i Västerås (hoppas slippa flyttbestyr och visningar, med hissar som är för trånga och badrum som är otillgängliga, under nästa år), lyssnat på sommarmusiken i kyrkorna, varit ute på naturpassorientering (22 kontroller av 40 avklarade, fick sex bitska fästingar på köpet), ätit matsäck i skogen, plockat blåbär, smultron, hallon och kantareller, tittat på blomsterplanteringarna i Enköping, grillat utanför Grillby (var annars?) och lunchat hos mamma i Uppsala. Vår längsta utflykt hittills gick till Örebro där vi tillbringade en hel dag med att gå runt på stan och se på så gott som alla årets Open Art-installationer. Kropp och knopp kändes slitna efteråt efter allt gående och alla intryck, men själen gladdes storligen.

Oacceptabelt många strömavbrott har det också blivit under denna sommar. Det är ju till och med värre än det var på landet innan ledningarna där förstärktes. Hoppas att det hinner lösa sig inför höstens mörker och vinterns kyla.

Två veckor återstår av semestern och vem vet, kanske ”hinner” vi ta ett dopp i närmaste sjön också innan det är dags att börja jobba igen.

Det finns en del dofter som är karaktäristiska för sommaren. Vissa av dem luktar egentligen inte så gott att de borde klassas som dofter rent luktmässigt, men eftersom de är förknippade med positiva minnen så blir lukten liksom positiv på köpet den med. Någonting som verkligen luktar gott är i alla fall tvätt som fått hänga ute på klädstrecket och torka. Det doftar ljuvligt gott. Dessutom inbillar jag mig att tvätten blir lite slätare när den får hänga ute i sommarbrisen. Det går att hänga ut tvätten även på vintern och liksom frystorka den, men det är inte alltid så praktiskt genomförbart.

Andra sommardofter, eller åtminstone lukter, är doften av nyklippt gräs och oset från kolgrillar. Det brukar åtminstone göra mig riktigt sugen på en god bit grillat kött med tillbehör. Den fräscha doften av hemodlad gurka, eller jordgubbar för den delen, går inte heller av för hackor.

Eftersom delar av vår pendeltågslinje som vanligt är stängd under juli så fick vi åka hem via Helenelunds station i fredags. Alldeles vid busshållplatsen hade de fällt alla träd. Där doftade det tall, så avverkningen måste ha gjorts rätt nyligen. Just tallskogsdoften är förstås inte så karaktäristisk för sommaren, men jag tycker att trä luktar gott, trots mina inte alltför positiva minnen från träslöjden i skolan.

Skratt är läkande och utan humor skulle det nog vara mycket svårare att orka med livets olika svängningar. Det heter ju att var sak har sin tid och kanske har även olika typer av humor sin tid, precis som olika sorters musik passar vid olika tillfällen och sinnesstämningar. Jag brukar inte gilla alltför flamsig och grund humor, men trots det blev Bertböckerna storfavoriter när jag äntligen orkade börja läsa lite igen. De krävde inte speciellt mycket tankearbete och just då var de på exakt rätt nivå. Jag bubblade av skratt och jag orkade successivt läsa alltmer avancerade böcker.

I kväll har vi tittat på Falkenbergsrevyn som sändes på teve. Jag tyckte att starten var lite trög, men sedan tog det sig och tidvis skrattade jag hejdlöst (glömde till och med bort dagens ihållande huvudvärk för en stund). Tidigare hade de en lokalrevy här hemmavid som vi brukade gå på, men det var många år sedan den upphörde, tyvärr. Det skulle vara roligt att gå på någonting sådant live igen, men helst inte alltför långt bort, får väl hålla ögonen öppna till nästa vår.

Kanske borde vi öva oss mer på att skratta tillsammans, att inte hålla tillbaka för mycket och ta allt på så blodigt allvar. Det ger en helt annan stämning. Jag har märkt av det en del på jobbet. I vissa arbetsgrupper har skrattet blivit ett sammanhållande kitt och då har jobbet gått bra även när det varit mycket att göra på kort tid. I andra sammanhang har det inte riktigt funnits plats för någon humor och då har det blivit mer instängt och fyrkantigt, nästan obefintligt samarbete.

Ett gott skratt förlänger livet, fast det kommer antagligen att kännas kortare för tiden går ju fort när man har roligt. Även om livet skulle ha sin bestämda längd så blir det åtminstone roligare under den tid man har.

Alla dagar bjuder inte på skratt, men att ge någon man möter ett leende kanske är just det som gör den personens dag till en bättre dag.