Från lek till allvar

Kärlek, vad är det egentligen? Kan kärlek vara olika mycket värd? Äkta eller oäkta? Rätt eller fel? Kärlek handlar om ömma känslor, samhörighet och viljan att låta någon eller något annat få gå före sig själv. Det är i alla fall så jag tänker. Man kan känna kärlek till människor och djur, kanske även till saker. Det kan vara till en partner – man som kvinna – eller till sina barn. Så länge det inte tar sig uttryck som på något sätt kränker den mottagande parten, vilket ju tyvärr förekommer, så kan kärlek aldrig vara fel. Kärlek är någonting fint som världen skulle behöva mycket mer av, inte mindre. Varför ska den då bara vara förbehållen vissa människor? Hur kan kärlek någonsin vara fel?

Störst av allt är kärleken! Låt den få vara det.

Den här veckan är jag gräsänka så gott som hela veckan, från tisdag morgon till söndag kväll. Sedan pandemin bröt ut för drygt två år sedan är det ovanligt att vi är ifrån varandra överhuvudtaget (frånsett under dagtid då vi jobbar), även sedan samhället till slut öppnade upp igen.

Nu medan maken är i Tyskland på runkonferens så är det alltså jag som ska sköta gräsmattan, men det får räcka med att jag hjälper robotklipparen när den fastnat någonstans och för att komma till laddstationen någon gång om dagen. I övrigt har nog min största insats varit att ta bilen till verkstan.

Det har varit skönt och vilsamt att få rå om sig själv ett tag, men samtidigt lite tomt och trist så nu kan det gott få räcka för denna gång.

Nu blommar det för fullt både på marken och i buskar och träd. En del blommor ser rätt anspråkslösa ut, andra är som så konstverk. Några blommor är i det närmaste helt doftlösa, andra doftar helt underbart. Nu i kväll gick jag förbi vår syren som precis har spruckit ut i blom. Åh, ljuvligt! Syrenen är tilltalande både för ögat och för näsan. När vi bodde i Hässelby hade vi en stor syrenbuske på baksidan av vårt hus och när vi flyttat därifrån brukade dottern ofta säga att det luktade Hässelby när syrenerna började blomma om våren.

Det sägs ju att alla goda ting är tre och mitt första hjälpen kit består av just tre saker. Dessa små nödhjälpare har verkligen varit mina räddare i nöden och underlättat mitt liv många gånger. Det är ett sittunderlag, en flaska med vatten och en ask med druvsocker och lite annat att stoppa i munnen vid behov.

Sittunderlaget har jag burit med mig sedan sommaren 2019. Då behövde jag ofta sätta mig och vila och med sittunderlaget med så gjorde det ingenting att bänken, eller marken, var alldeles blöt av regnet som fallit, att golvet på tunnelbanan var för smutsigt att sitta på för att kunna behålla kläderna i kontorsvistelsemässigt skick eller att det var för kallt för att sitta utan något skydd emellan. Numera använder jag det rätt sällan och det händer att det blir kvar hemma, speciellt under den mer lättklädda delen av året.

Vattenflaskan följer mig från morgon till kväll och står sedan på sängbordet under natten. Nu använder jag en gammal juiceflaska som lätt går hålla i handen eller stoppa i jackfickan eller väskan. Det är väldigt få dagar som jag klarar mig utan denna följeslagare.

Asken med druvsocker har jag alltid i fickan. Jag tar delar av en bit, eller ibland en hel bit, när jag känner att jag håller på att segna ihop, för att kunna ta mig sista biten hem eller för att kunna ta mig in i köket och göra mig en smörgås eller äta en frukt eller någonting annat. Ibland behövs det flera gånger om dagen och ibland kan de gå flera dagar mellan gångerna.

Utöver de mer akuta första hjälpen sakerna så har jag ofta nötter och/eller smoothie med mig som energireserv när jag är hemifrån, i vissa fall även smörgåsar. Ibland hjälper det, ibland inte, men då hjälper knappast något annat heller utöver att ta det lugnt och vila tills energin börjar återvända igen, vilket kan vara timmar eller dagar. Det är faktiskt rätt skönt att ha hittat fungerande lösningar och lärt sig känna efter vad som behövs vid olika tillfällen. Det gör det ju också mycket lättare att sätta in åtgärder i tid, innan förfallet/energitappet hinner gå för långt, kanske är det just därför som åtgärderna inte behövs lika konstant längre. Man lär sig av erfarenheterna, även på detta område.

I dag har vi haft växtbytardag. Det var många personer som bidrog med växter av olika slag och i olika storlek. Det var tomat, gurka, solrosor, amaryllis, palettblad, rabarber, hallonbuskar, tagetes, jordgubbar och mycket annat. Utöver växter så fanns det även fina fågelholkar, insektshotell, fröbomber och druvmarmelad. Själv tog jag med mig tomatplantor och chiliplantor.

Merparten blev sålt och det fanns även fika för den som önskade. Soligt och fint väder dessutom. Många växter fick nya ägare och alla intäkter delas lika mellan Bro församlings diakonikassa, Svenska kyrkan i utlandet och ACT (Svenska kyrkans internationella arbete).

Mina växter gick åt rätt snabbt, och andra växter fick följa med oss hem istället. Vi köpte även med oss ett insektshotell som jag valde utifrån det roliga namnet. Hoppas att det kommer gäster till det sedan.

Efteråt bjöds det på gudstjänst i Håbo-Tibble kyrka med mycket sång, både från kören Sångglädje och från resten av församlingen. Det blev en lyckad dag och jag hoppas och tror att vi kommer att upprepa detta fler gånger.

Tänk vad tiden går. Nu har min blogg varit igång i fem år och det har blivit lite av en vana att försöka hålla den vid liv. Visst har det gått lite trögt periodvis, speciellt under pandemitiden då man varit hemma och inte fått så många influenser och uppslag utifrån, men det har ändå alltid gått. Nu börjar samhället återgå mer till det normala igen och då blir det också lättare att fånga upp nya idéer kring saker att skriva om.

Vad finns det att skriva kring fem då? Strax innan jag fyllde fem år blev Carl XVI Gustaf kung. I övrigt vet jag inte vad som hände när jag var i femårsåldern för jag har ingenting att hänga upp det på. Fyra, fem och sex flyter liksom ihop. Jo, en sak minns jag och det var att jag ville bli så stor så att jag fick börja i lekskolan där bara de stora barnen fick gå, sexåringarna! Det var väl lite som dagens förskoleklasser, fast det förstås var långt innan dessa infördes.

Om ytterligare ett år hoppas jag att det är fred i Europa igen, helst långt tidigare förstås. Det får gärna vara fred i världen för övrigt också.

Idag har jag varit och tittat på Örebrospexet tillsammans med den närmaste släkten (make, mor och barn med respektive). Oj, o,j oj vilket jobb de har lagt ner. Det fanns en klar tråd genom hela spelet och vi fick höra och se sång, musik, dans, rim, allitterationer och dialoger. Mycket välinövat, riktigt proffsigt och bra tempo. Det var lite svårt att uppfatta alla texter som framfördes, men det mesta gick ändå fram. Två föreställningar återstår, 9 och 10 april, så har du vägarna förbi Örebro då så är det väl värt att stanna upp några timmar vid universitetet och njuta av årets spex. Hans majonnäs honungen, Henrik den store, kan rentav vara värd en omväg. Stort tack till alla spexare för en riktigt trevlig eftermiddag/kväll.

Den här helgen har det blivit mycket födelsedagsfirande. I går blev det en tur till Västerås för att fira Christian med kladdkakefika och sedan passade vi på att ta en promenad tillsammans i det soliga och fina vädret. Det är så skönt att det inte blir mörkt ute så tidigt längre. Till vår förvåning lyckades vi inte se en enda vårblomma, inte ens i någon av villaträdgårdarna.

I dag hade jag tänkt ta ett skönt bad under förmiddagen, men jag kände mig så trött efter frukosten att jag la mig och sov istället. Det behövdes. Sedan sådde jag gurka och squach innan det var dags att åka iväg till Håbo-Tibble för att vara kyrkvärd vid familjemässan där. Mycket sång och musik, samt en enskild konfirmation. Jag tyckte att det var lite roligt att få se kyrkan ur en annan vinkel, framifrån. Det är verkligen ett vackert kyrkorum och kändes rofyllt. Jan hittade tre oregistrerade skålgropar ute på kyrkogården. De syntes väldigt bra i det ljus som var då.

När vi var klara i Håbo-Tibble fortsatte vi till Uppsala för att fira mammas/mormors födelsedag tillsammans med Caroline och Felix som kommit dit en stund före oss, och med Susanne som kom strax efter. De unga tu var precis nyklippta och Carros hår var som rena änglahåret, riktigt fint. Vi sjöng för mamma och så fick både hon, Carro och Susanne varsin födelsedagspresent eftersom vi inte träffas igen förrän de alla har hunnit fylla år. Rejält födelsedagsfika med sju sorters kakor (tårtan inräknad) och trivsamt småprat om bland annat rövarspråket.

På hemvägen krånglade belysningen på bilen och då blir det verkligen otäckt mörkt på vägen. Tur att vi inte befann oss mitt ute på motorvägen som när det inträffade för mig tidigare, och att det fanns en del ljuspunkter runtomkring tills vi kunde köra åt sidan vid en busshållplats och starta om bilen igen.

Väl hemma hade jag helst velat kasta mig på sängen direkt, men så var det ju det där med veckans blogginlägg som jag inte ens hade någon idé kring vad det skulle handla om för de idéer jag haft tidigare kändes lite passé såhär sent på dagen. Det får kanske bli någon annan gång istället.

Nu är denna helg alldeles strax till ända och jag ser fram emot en riktigt god natts sömn.

Den här helgen har vi varit ner till Landskrona i Skåne och mött våren. När vi gick hemifrån i fredags var det fortfarande en del snö och is om än inga större mängder (och inte är det bättre här hemmavid nu heller), men när vi kom ner till Skåne möttes vi av sol och prunkande vårblommor i parkerna. Nej, nu ljuger jag. Vi möttes snarare av ett kompakt mörker eftersom vi inte anlände förrän klockan tio på kvällen. Alldeles kompakt var det väl i och för sig inte för det fanns ju belysning. Däremot fanns det ingen fungerande belysning i hissen på stationen i Stockholm när vi kom hem igen nu i kväll. Det blev läskigt mörkt. Tur att vi bara skulle ett våningsplan.

Jag hade inte tillfälle att fotografera några vårblommor förrän i morse och då var det frost ute och ser kanske inte så vårligt ut ändå. Större delen av lördagen och även flera timmar i dag, söndag, tillbringade vi inomhus med att gå igenom runt tretusen böcker, varav en del fick följa med hem. Allt utom en bokhylla hann gås igenom, men sedan finns det ju en hel del annat smått och gott också så det blir en vända till om några veckor. Tur i alla fall att vi inte behöver tömma ut allt det som ingen av bröderna med familjer är intresserade av att ta hand om, och bra att det gick att få till den här helgen. Vi hade det på det hela taget rätt trevligt tillsammans bland allt damm, skräp, prylar och, framför allt, böcker. Roligt att ses igen!

Vi hann också med ett besök hos svärfar/far på hans nya boende. Oj, så han har åldrats sedan vi sågs senast. För min del var det sommaren 2019, så det var ett tag sedan. Vi fick i alla fall en trevlig stund då vi spelade När då då tillsammans. Svärfar vann i vanlig ordning, så huvudet är det då inget fel på. Lägenheten är ljus och fin med stora fönster åt två håll. Trevligt!

Nu är vi hemma igen, kom strax efter halv elva i kväll tillsammans med 58 kg packning. Svettigt, men det gick. Det ska bli skönt att få sova i den egna sängen nu, men jag borde väl duscha av res- och bokdammet först.

Siffror är intressanta, speciellt när de bildar tjusiga, eller i vissa fall lite enformiga, mönster. 11/11-11 kl 11 minns jag att jag stod och betalade min lunch i personalmatsalen. 11/11-11 var också min första dag som kyrkorådsordförande, men den sejouren är väl nästan preskriberad nu. 8/8-08 invigdes OS i Beijing. Den gången var det förstås sommar-OS och inte vinter-OS som det precis varit där nu. Jag minns inte, men jag är ganska säker på att invigningen startade klockan 8:08. Åttor är ju lyckotal i Kina eftersom ordet för åtta uttalas snarlikt något lyckosamt ord.

Just i dag är det tvåor som gäller. Vad kan man säga om det tro? Att komma tvåa och få silver är ju helt fantastiskt egentligen, speciellt om det är stor konkurrens. Fast första reaktionen är kanske att man förlorat guldet. Tvåa, det vill man helst inte bli, men fyra och medaljlös är förstås ännu värre. En tvåa i bilbesiktningen känns bekymmersam, så det vill man inte ha. En andra chans är däremot bra, det tycker jag att alla bör ges, även tvåorna.