Från lek till allvar

Jag tänker att verkligheten sällan är helt svart eller vit och att det inte är säkert att någon har fel bara för att någon annan har rätt. Efter ett samtal eller möte är det ofta olika saker som fastnar i de olika deltagarnas minnen. Man ser saker från olika håll och tolkar det utifrån intresse och tidigare erfarenheter. Jag tycker att en tärning kan illustrera det rätt bra.

Titta på bilden!
Vad ser du, och hur skulle du beskriva föremålet?
– Det ser ut som en kub i trä med rundade hörn. Jag ser tre sidor med en, två respektive tre prickar. En tärning! Eftersom jag vet sedan tidigare att två motstående sidor på en tärning har sju prickar tillsammans så kan jag lista ut hur tärningen ser ut på baksidan.

Vi har en känsla även för det fördolda. Fast utifrån bilden kan vi egentligen inte vara säkra. Den som gjort tärningen kanske inte kände till regeln. Det kanske inte ens är en tärning, fast det ser ut som en. Tänk om baksidan är ihålig. Låt oss ändå förutsätta att det är en tärning, men att vi aldrig tidigare sett en sådan. Någon håller upp den med den enprickiga sidan mot dig. Personen mitt emot dig envisas ändå med att beskriva tärningen som ett föremål med sex prickar på sidan. Det ser väl vem som helst att det bara finns en prick?

I det här exemplet blir det rätt tydligt att man kan ha helt olika bilder av samma sak eller händelse, men i ett annat sammanhang glöms det ofta av. Istället för att lyssna på varandra och låta en helhetsbild växa fram så ser man bara en aspekt av helheten. Jag tycker att det är sorgligt med dessa låsningar och avsaknaden av ett vidare perspektiv.

Från i onsdags, askonsdagen, har vi nu gått in i fastetiden. Fastekampanjen inleddes redan på fastlagssöndagen i söndags och fortsätter fram till palmsöndagen, precis före påsk. Årets kampanjslogan är Att resa sig starkare. Det handlar om katastrofarbete och om att ge människor som lever i utsatthet förutsättningar att själva förändra sina liv, kraft att bli starkare tillsammans. Det psykosociala arbetet är en viktig del av detta. Skolgång, lek och yrkesutbildningar är några ingredienser. Genom ACT-alliance – Action by Churches Together – är Svenska kyrkan med och stöder omkring 300 projekt i 40 olika länder. Insamlingen kontrolleras av Svensk insamlingskontroll för att säkerställa att gåvorna hanteras på ett ansvarsfullt sätt.

En fin del av kampanjmaterialet är årets fröpåsar med ringblommor. ”Ett frö bär på en kraft. Med näring och omtanke får fröet chans att blomma. Även människor bär på en kraft som måste få blomma.” Jag blir varm i hjärtat när jag läser det och känner att det talar direkt till mig. Det senaste årets motgångar har fått mig att växa. Nu reser jag mig starkare. Det är min tur att blomma nu, och den blomman kommer att bli både fin och unik.

Vill du vara med och bidra till fastekampanjen?
SMS:a LIV till 72905 och ge 100 kr, eller Swisha valfritt belopp till 9001223.

När jag tankade i slutet av augusti förundrades jag över att slutbeloppet blev så jämnt, 795,00 kr. Annars slutar det ju sällan på 00. Nåväl, sedan tänkte jag inte mer på det. Normalt brukar vi inte behöva tanka mer än en gång i månaden, men nu har det blivit en hel del resande till Västerås och även till Roslagen och då blir det naturligtvis oftare. Nästa gång var i september. Även denna gång hamnade beloppet på 795,00 kr, liksom en tredje gång. Varje gång vid olika literpris och volymer. Sedan tankade maken två gånger och då var det helt vanliga, slumpmässiga, belopp. I torsdags var det dags igen. Jag tankade, men tittade inte på kvittot förrän jag kom hem och skulle skriva in det i körjournalen. 795,00, en fjärde gång!!!

Ända sedan det inträffade andra gången har jag funderat på vad det kan betyda. Kan det vara mer än bara en slump? Tredje gången kändes det lite frustrerande. Vad är det jag inte förstår? Jag har sökt och funderat. Är det ett pris på någonting annat? En biljett till någon konsert eller teaterföreställning kanske? Eller kan det ha någonting med siffertal i Bibeln att göra? Något specifikt ord? Vilket i så fall? I dag kom jag på att slå upp psalmboken. Konstigt att jag inte gjort det tidigare. Psalm 795, Alltid på väg. Kan det stämma bättre? Där finns ju faktiskt en koppling till tankningen också.

Gud är större! ”Vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.” Jag vet att jag har en beskyddare. Det har jag märkt av flera gånger, inte minst under den senaste veckan. Det innebär inte att livet blir en dans på rosor utan snarare att det finns någonting som gör att svårigheter och hinder till slut viker åt sidan, att det finns en lösning som plötsligt uppenbarar sig, att jag aldrig behöver stå helt ensam.

När jag efter semestern tog bussen till jobbet låg det en cykelnyckel på sätet när jag reste mig upp för att kliva av. Dagen efter låg det en liknande nyckel på perrongen i Akalla när jag skulle kliva på tunnelbanan. Jag kan inte påminna mig om att jag alls sett någon borttappad nyckel tidigare och nu hittade jag alltså två strax efter varandra. Jag är inte direkt skrockfull av mig eller så, men det kändes ändå som att det här borde betyda någonting, att det var tänkt som en ledtråd för mig. Frågan var vad det i så fall kunde handla om.

På jobbet drog man igång med en kampanj före sommaren för att medarbetarna ska få en större insikt kring den nya strategin. Kampanjen heter Unlock the future och symboliseras av olika nycklar. Tanken är att varje medarbetare ska hitta sin egen nyckel för att tillsammans ta företaget in i framtiden. Det finns olika avsnitt att gå igenom, både i grupp och individuellt och en tanke som slog mig var att det kanske var dessa övningar som jag skulle se till att ta mig tid att göra. Jag gjorde ett försök och materialet var bra genomarbetat, men min dator är väldigt seg så jag fick ge upp efter ett tag (lyckades dock ta mig igenom det lite senare). Kanske var det inte detta som avsågs ändå?

En dryg vecka senare gick jag mellan Helenelund och Kista och vad hittade jag där om inte ytterligare en cykelnyckel. Det känns verkligen som att detta är någon form av tecken som jag borde ta till mig. Kanske är det i själva verket jag själv som är borttappad och inte nycklarna? Jag menar, det skulle ju kunna vara en hint om att det är hög tid för mig att fundera över min egen framtid. Är det just i Kistatrakten den finns, eller råkade det bara bli så att jag hittade alla nycklar däromkring (två i Kista och en i Akalla)? Hur som helst så är det verkligen hög tid för mig att ta itu med vad jag ska bli när jag bli stor. Hm, det borde jag ha varit länge vid det här laget. Nåväl, det måste finnas mer passande platser och sammanhang för mig än den som år efter år visserligen ger mig en viss identitet, många givande internationella kontakter, mycket kompetenta kollegor och samarbetspartners och en tämligen unik kulturell mångfald, men tyvärr också fyller vardagen av otillräcklighetskänslor och allehanda stressymptom. Dags att agera!