Från lek till allvar

I går var jag till Örebro för att titta på OpenArt tillsammans med yngsta dottern. Vi tycker båda att det är roligt att gå runt och leta efter och titta på. I år hade hon redan sett många av verken, men en del av dem var fortfarande nya även för henne.

Det är den nionde sommaren som Örebro anordnar OpenArt. Tidigare upplagor genomfördes 2008, 2009, 2011, 2013, 2015, 2017, 2019, 2022. I år var det totalt 50 olika konstverk/installationer som listades och ytterligare 13 konstverk från tidigare år. Det fanns även ett onumrerat verk, så totalt 64 spännande konstinstallationer att leta reda på. Det gick långt över förväntan. Vi missade bara fyra verk. Ett fanns i en lokal som var stängd på grund av en föreställning/konsert som skulle hållas där på kvällen, en bildvisning inne i kyrkan var avstängd och ett av de tidigare verken var tillfälligt flyttade på grund av arbete på platsen (åtminstone var det vår tolkning) och ytterligare ett äldre verk stod inte heller där det stått tidigare.

På OpenArts hemsida https://openart.se/ kan man läsa att ”OpenArt arbetar på uppdrag av Kultur- och fritidsnämnden i Örebro kommun för att ge konstupplevelser och göra konsten tillgänglig för barn, ungdomar och vuxna.” Det är en ”tillåtande och demokratisk plattform där alla, oavsett bakgrund och förutsättningar, har möjlighet att bli överraskade och utmanade.”

Jag tycker att det är intressant att få veta mer om konstnärernas egna tankar kring sina verk. Såväl verken i sig som dess syften leder till givande samtal och funderingar. Roligast är nog det som överraskar eller byter skepnad på något sätt. Det behöver inte vara vackert för att vara fint.

Den 8 september är det sista chansen att se konstverken. I år var det ingenting som stack ut skyhögt över det andra, men det var ändå klart sevärt. En fördel jämfört med förra gången, 2022, är att det är mer samlat. Det gör det lättare för nördar som oss att faktiskt hinna besöka allt på en dag. Jag ser redan fram emot nästa gång, men gissar att jag kommer att få vänta i nästan två år, kanske ännu längre.

Då var det dags igen för lite extra firande med adeptgruppen, något senare på året än tidigare femårsintervallsfiranden. Läs gärna mitt tidigare inlägg, 25årsjubileum, för ytterligare information kring uppkomsten av gruppen och vårt upplägg.

Denna helg samlades vi, sex tanter i bästa ålder, i ett vintrigt Högbo. Jag tog tåget upp till Gävle i går förmiddags och fick sedan bilskjuts resten av vägen. Skönt att slippa åka bil hela sträckan. I dag kom jag hem igen strax efter tre. Vi är ett väl sammansvetsats gäng, men inte som nära vänner utan fortfarande med fokus på mentorskap och coachning. Det är verkligen en tillgång att ha ett sådant sammanhang. Vid våra jubileum brukar vi välja ut något trevligt ställe, ofta med spa, äta god mat och få tid för extra mycket samtal tillsammans. Vi pratar om både lättsamma och tunga saker, ofta det senare eftersom det är det som kräver mest stöttning. Jobbsituationen är ett självklart samtalsområde, men även livssituationen i stort. Trots olika bakgrund (utöver att vi alla studerat på KTH) och arbeten så har vi ofta rätt likartade erfarenheter, åtminstone så pass att det kan bli igenkänning.

Högbo bjöd på en fantastisk matupplevelse med en stor andel närproducerad mat. Såväl fikabuffé som fyrarättersmiddag (med en extra aperitif-förrätt före) och frukost var utsökta. Utöver ätandet hann vi också med en längre och en lite kortare promenad och så en hel del samtal förstås där en åt gången hade ordet.

För fem år sedan var vi två som var på väg mot nytt jobb. Det var inte klart för någon av oss ännu, men det blev riktigt bra för oss båda, precis vad vi behövde då. Jag minns att jag skulle fylla i en test när jag kom hem. Jag hade sparat den till helgen i hopp om att jag skulle känna mig mer utvilad då, för det rekommenderades. Jag försökte vila extra mycket, men jag var ändå sådär genomtrött att det inte gick att vila bort. Till slut fick jag ta itu med det ändå. Det gick vansinnigt långsamt och jag missuppfattade hur jag skulle tänka i det ena testet så resultatet på det blev väldigt spretigt och konstigt. Tur att det följdes upp muntligt. Intelligenstesten hade jag i alla fall högt på. Jag var helt säker på att teststrulet skulle diskvalificera mig, men det gjorde det inte. Jag fick jobbet och det blev ett riktigt lyft för mig. Sedan har det tillkommit en rad omständigheter som gjort att jag nu väljer att röra på mig igen så i måndags skrev jag på ett nytt anställningsavtal och i februari blir det nytt jobb igen. Det känns både utmanande och roligt.

Nu känner jag mig nästan lika trött som då, trots att jag sov middag en timme när jag kom hem. Fast det blev ju å andra sidan extremt lite sömn i natt så det är väl egentligen inte så konstigt att jag är trött eller att jag har en helt fantastiskt intensiv tinnitus som överröstar det mesta. Det är sånt jag får ta efter såna här extravaganser och det är definitivt värt det. Det blir ju också bättre igen efter ett tag.

Jag har två protokoll som jag borde ta itu med nu i kväll, men jag hade hoppats att jag skulle lyckas piggna till lite bättre först för annars blir det för ansträngande och svårt att ha tillräckligt fokus på uppgiften. Bra om jag kan påbörja det åtminstone, så får jag väl slutföra det under veckan som kommer.

Denna påskhelg har varit lite speciell. Vi har besökt fyra kyrkor; fyra helt olika upplevelser under fyra olika dagar. Olikheterna gör det nog lättare att minnas varje enskilt tillfälle, och det känns också som om det gått längre tid emellan tillfällena än vad det har gjort.

På skärtorsdagen var jag kyrkvärd i Bro kyrka tillsammans med en annan av våra kyrkvärdar. Vårt fina altarskåp var stängt, så som det endast är under påsken, och skärtorsdagsmässan avslutades med att altaret kläddes av och alla ljus släcktes. Under avdukningen läste jag i Psaltaren 22:1-22. Altaret dekorerades sedan med fem röda rosor och en törnekrans, som en förberedelse inför långfredagen (som dock inte firades där).

Långfredagen bjöd på en exklusiv musikgudstjänst i Håtuna kyrka. Bro vokalensemble framförde, tillsammans med musiker och sångsolister, Dietrich Buxtehudes Membra Jesu, med sju kantater kring Jesu lidande. Mycket uppskattat och god uppslutning. Efteråt åkte vi vidare till ett snötäckt Roslagen där vi tog det lugnt tillsammans med dottern. Lax till middag. Det ska ju enligt tradition vara fisk på långfredagen.

Efter en lugn påskafton med promenader, återupplivande av gamla förskole-och skolminnen, fika på verandan, mys med hunden och lite avslutande spel så var vi framme vid påskdagen. Vi besökte då den rikligt bildutsmyckade Häverö kyrka där dottern sjöng tillsammans med Hallstaviks kammarkör. Tyvärr saknade de en stor del av herrstämman så några sånger blev aningen spretiga, men avslutningen med Benny Anderssons Klinga mina klockor kändes verkligen klockren. Predikan tog bland annat upp Jona och fisken, så jag har valt att illustrera besöket i Häverö kyrka med en bild på just Jona. Efter mässan serverades kyrkkaffe med fantastiskt goda, hemgjorda, påsktårtor och trevligt bordssamtal. Därefter påbörjades vår hemresa. Vi brukar oftast sjunga själva på påskdagen, men den här gången passade det bra att vi inte sjöng, frånsett psalmerna förstås och alla små ”trudelutter” som stod med i agendan.

I dag på annandag påsk passade jag på att rensa gamla torkade växtdelar från en av rabatterna och sedan satt jag en stund ute i solen på verandan. Det blev till och med lite för varmt ett tag. Framåt kvällen tog jag bussen till Låssa kyrka för att vara en av tre kyrkvärdar under Emmausmässan. Jag läste en av de tre rösterna och höll även i förbönen. Efteråt delades det ut påskliljor och godis till den församlade församlingen.

När vi kom hem åt vi sill, potatis och ägg. Det var de första äggen under hela påskhelgen för vår del, blev inte ens några godisägg innan dess. Jag målade två ägg åt maken och han målade två ägg åt mig. Man måste ju hålla lite på traditionerna även om det inte råkar finns några barn hemma.

Vi har haft en riktigt fin påskhelg med mycket lugn, fina upplevelser och strålande solsken större delen av tiden. Härligt!

EBR (ElnätsBranschens Riktlinjer) anordnar vart fjärde år branschevenemanget EBR Metod- och maskindagar. 2014 var det i Gävle, 2018 i Falun och nu 2022 utanför Eskilstuna. 2026 ska det visst hållas i Karlstad, där vi har ett av våra två större kontor. I år var det första, men förhoppningsvis inte sista, gången jag deltog.

Under (två gånger) två dagar visas både nya och beprövade metoder, maskiner, verktyg och material upp utomhus på åtta visningsstationer. Utställarna väljs ut med omsorg för att ge en så bra mix och kunskapsbredd som möjligt. Deltagarna delas in i grupper som besöker stationerna efter ett visst gångschema. Man kan ta del av demonstrationer, känna på utrustning, prata med utställare och (bransch)kollegor. Själv blev jag positivt överraskad av att få se hur många olika områden jag varit in och arbetat lite mer på djupet med under de senaste tre åren. Jag fick svar på en del frågor som jag undrat över, dock inte alltid de svar jag önskat utan snarare de jag fruktat.

Första dagen bjöd på strålande sol och en bra bit över 20 grader och en del sökte skugga i de uppställda utställningstälten.

Luftledningsteknik var den första station jag besökte och där hade jag behövt mer tid för det blev långa samtal med de olika stolpleverantörerna för att försöka räta ut en del frågetecken. Olika material (trä, komposit, hybridvarianter), egenskaper, tillverkningsmetoder, miljötänk, osv. Resten hann jag inte med att titta på där.

Kabelteknik behandlade bland annat skarvning, mätning och kabelfelsökning. Det var ett av mina huvudområden på den gamla onda tiden. Bra att få se det i praktiken också, även om kablarna kändes pyttiga i jämförelse med de som var aktuella vid anslutning av stora vindkraftparker. Vid denna station fick jag även chans att byta några ord med en branschkollega som jag haft lite som bollplank i vissa frågor, en mycket bra kontakt. Han presenterade sig för min kollega och berättade i vilket sammanhang vi träffats, hur jag rättat honom språkligt då vi tillsammans tog fram en ny upplaga av en grovt omarbetad handbok och vilken gedigen kompetens jag besatt. Det är ju nästan så man blir lite generad, men roligt när utbytet uppenbarligen är win-win för båda parter. Kollegan svarade dessutom att hon redan hade märkt av det på den korta tid hon hunnit jobba ihop med mig. Ego-boost deluxe, men det kan man ju behöva få ibland.

Drift och underhåll var rätt drönarfokuserat och visade exempelvis olika metoder för bildanalys av driftbesiktningar. Här fick vi en del bra information kring begränsningar, regelverk, för- och nackdelar.

Fordon- och utrustning var väl inte riktigt min grej, utöver det mobila batterilagret som skulle kunna ersätta fossildrivna reservelverk framöver. Annars var det mest givande där att jag träffade en kollega som jag haft kontakt med i flera olika ärenden, men dittills bara träffat digitalt.

Andra dagen bjöd på ösregn, lera och ytterligare fyra visningsstationer. En del sökte skydd i de uppställda utställningstälten och flera valde tyvärr att inte dyka upp alls.

Markarbete behandlade kabelförläggning i såväl mark som vatten. Det var bland annat olika typer av mekaniska skydd, rörlösningar och grävmetoder. Här hänvisades det friskt till den handbok jag varit med och tagit fram. Den har för övrigt blivit rosad för att den fått en så tydlig struktur efter uppdateringen, och att det skiljer ut sig på ett positivt sätt från många av de andra branschskrifterna. Intressant att få se de olika lösningarna i verkligheten.

Nätstationer och belysning är mitt huvudområde, åtminstone det förstnämnda, och här fick jag också chansen att träffa ett par av leverantörerna som jag haft en rad digitala möten med under pandemitiden men aldrig tidigare träffat.

Hälsa, miljö och säkerhet behandlade personlig skyddsutrustning, säkerhetsföreskrifter, säkrare sätt att kapa träd som lagt sig över en ledning och hantering av miljöfarliga ämnen.

Mätning, lokal produktion och ny teknik visade lite av varje. Här var det främst en metod för felmätning på luftledningar som väckte mitt intresse. Tyvärr fick jag bara en väldigt begränsad information kring hur det fungerade, men det var min egen förskyllan. Dagens tråkväder började bli tröttsamt och mängden intryck under dessa båda dagar gjorde att jag inte kom på att ställa de mer grundläggande frågorna.

Jag ser redan fram emot nästa gång. Eftersom jag ska ingå i EBR Teknikutskott framöver så kommer jag sannolikt också att ha ett indirekt inflytande över urvalet av utställare till den gången.

I dag har vi haft vår årliga städdag i villasamfälligheten. Nu var det i och för sig tre år sedan vi hade det senast, men det beror helt och hållet på pandemin. Vi har en stor gräsyta i området, avsedd för lek, och den behöver hållas i skick. Gårdagens högsommarvärme till trots så var det i dag traditionsenligt valborgsmässoruggigt väder, eller det har nog varierat lite mellan åren; svårt att minnas. Huvudfokus i dag blev att få bort större kvistar och grenar, och en del annat skräp så att det ska gå att klippa gräset utan att maskinen skär ihop. Vår familjs fokus brukar annars ligga på att snygga till de båda boulebanorna för att sedan kunna avsluta med ett gemensamt parti boule, utan egna regler konstigt nog.

Denna städdag blev en riktigt blöt tillställning, fast utan baksmälla hoppas jag. Himlen öppnade sig och det blev allmänt dyngsurt, men utan sura miner. Den traditionsenliga korvgrillningen byttes mot grillning i ugn och sedan korvätning och fika på ordförandens takförsedda veranda. Uppskattat initiativ. Nu är städdagen över för denna gång och det har ljusnat på himlen och börjat torka upp på vägarna igen. Hur som helst så var det rätt skönt att vara ute en stund och att få träffa några av grannarna.

Den här veckan har vi haft Kulturvecka på jobbet. Kultur i detta fall handlar om företagskultur. Det är andra gången evenemanget genomförs och det ser nu ut att bli en årlig tradition. Tidigare hade vi årliga säkerhetsdagar där fokus främst låg på säkerheten ute i fält, instruktioner och regler. Det finns fortfarande med som en del i konceptet, men där finns också så mycket annat att det numera fyller en hel vecka istället för någon enstaka dag. Tänket ska förstås genomsyra alla dagar på året, men jag tycker att det är bra att sätta lite extra fokus på frågorna ibland för att hålla dem levande, skapa diskussion och leda till reflektion.

Under årets Kulturvecka har vi fokuserat på hur vi tillsammans bygger och påverkar vår önskade kultur. Det har bjudits på en mängd digitala aktiviteter som föreläsningar, workshops och panelsamtal. Flera pass per dag. En fördel med att det varit digitalt är att det finns tillgängligt för all personal samtidigt, oavsett på vilken ort man är stationerad. Det har varit 100-350 åhörare per pass, ofta runt 300, och det uppmuntras att interagera och ställa frågor. Det som inte hinner besvaras under passet besvaras istället efteråt. Flertalet föreläsningar och annat spelas även in så att de kan ses i efterskott. De fyra fokusområdena denna gång var Kundfokus, Samverkan och inkludering, Tänka nytt och testa nytt, samt Tillit och pålitlighet.

Veckans inledande föreläsning av Tobias Degsell var enligt min mening veckans bästa inslag, men det fanns flera andra delar som också var riktigt bra, med såväl interna som externa talare. Tobias är expert på Nobelpristagare och kreativitet. Rubriken på föredraget var ”Från ord till handling – Samarbete, mångfald och tillit”. Vad krävs för att kunna bli Nobelpristagare? Vad har de som nått dit gemensamt? Envishet är en viktig egenskap. Det räcker inte med att tänka annorlunda. Man ska även ha förmågan att genomföra det. Ifrågasättande och respektlöshet är andra faktorer, men inte respektlöshet mot andra människor utan mot andra människors idéer. Vi dras till likasinnade, av bekvämlighet, men det behövs en friktion för att vi ska kunna utvecklas. Samarbete är mycket viktigt. Mångfald trumfar nästan alltid enfald. Mångfald handlar om så mycket mer än kön, pigmentering och ursprung. Alla kan bidra med olika perspektiv. Äventyrslusta! Förändring är jobbigt medan förbättring känns mer positivt. Framtiden borde uppfattas som ett verb snarare än som ett substantiv; en aktiv handling. Man kan inte alltid lyckas, men måste kunna göra det ibland. Tobias satte huvudet på spiken angående vad jag själv sett som framgångsfaktorer i olika samarbeten och vad jag ofta känner mig så frustrerad över att sakna.

Andra reflektioner under veckan var att vi alla är servicebärare. Det är ingen annans ansvar utan var och en har sin del i detta. Nöjd är ingenting som duger, det suger! Nöjd är längst ner på skalan (satisfied – happy – thrilled – wow!). Vi pratade om aktivt deltagande på våra möten, kollektiv intelligens, att jobba mot samma mål, samarbeta, skapa ett tryggt arbetsklimat och att växa tillsammans som grupp. Vi ska fokusera på och förstärka positiva beteenden snarare än att inrikta oss på det som triggar igång beteendena.

Vi blir bättre tillsammans om vi drar nytta av olikheterna. En verktygslåda med bara skruvmejslar funkar kanske i vissa situationer, men oftast kommer man längre om man även har andra typer av verktyg. Det är enklare att tänka utanför ramarna om det finns ramar. Vi hade upp verksamhetens klimatpåverkan, beteendebaserad säkerhet och Worklife 2.0, samt mycket, mycket mer.

Mycket av det som togs upp var väl inte direkt på raketforskningsnivå, men det var paketerat på ett bra sätt och vände och vred en del på perspektiven. Jag tror att alla som deltog fick med sig åtminstone någon liten karamell att suga vidare på.

Denna helg var det åter dags för Konstrundan i Upplands-Bro, anordnad av Föreningen Konstformer för 15:e året. Vi var runt lite i Bro i går och i dag gjorde vi en lite mer omfattande tur och tittade på diverse konst runtom i hela kommunen tillsammans med min mamma och hennes granne. Uppskattat och trevligt, fint väder dessutom. Det blev både lunch och fikade utomhus.

Totalt hann vi, utöver samlingsutställningen, se 31 utställare. Det var nästan hälften av antal utställare som ställde upp i år (63 st). Bra jobbat både av oss och av utställarna tycker jag.

2016-2020 var Lotta med och ställde ut, men i år följde hon med runt och tittade istället. Man måste ju bo och/eller verka i kommunen för att få vara med och nu har hon ju precis flyttat en bra bit utanför kommungränsen.

Jag tycker att det är roligt med bredden. Mycket är konst i mer traditionell mening. Det vill säga tavlor i olika tekniker – akvarell, olja, akryl, blyerts, med mera. Sedan finns det också gott om andra konstformer representerade. Det är skulptur, keramik, glasfusing, vävning, stickning, sömnad, foto, snickeri, papier maché och en del annat.

En liten bonus i år var visningen av Kvistabergs observatorium. Det var riktigt intressant att få lyssna på den väl insatta guiden, tillika astronom från Uppsala universitet. Vi har varit upp dit tidigare, men denna guidening var det klart bästa hittills.

I dag är det Tacksägelsedagen. Det innebar under många år att det var höstmarknad på Säbyholm där naturbruksgymnasiets elever deltog aktivt med att visa upp verksamheten och sälja det som odlats, såväl ätbart som växter att ha för prydnad. Jag minns att vi, som så många andra, lät oss väl smaka av rotfruktswoken som serverades i någon form av bröd. Barnen brukade få korv istället. Sedan flyttades utbildningen därifrån, husen på området gjordes om till bostadshus och marknaden försvann. Nu har höstmarknaden återuppstått igen om än i betydligt mindre skala än tidigare.

På den gamla goda tiden (som kanske inte var så mycket godare än i dag, och inte ondare heller) innebar Tacksägelsedagen också att det var mässa för stora och små i Låssa kyrka. Kyrkan smyckades med äpplen, rotfrukter och annat nyskördat. Barnkören sjöng och det var på många sätt en glädjens dag. Det var en av de söndagar då det kändes självklart att Låssa kyrka hölls öppen. Jag kan sakna det.

I dag var jag och maken på gudstjänst i Bro kyrka. Vi brukar gå dit regelbundet, med betoning på gå. Nu var det av olika anledningar ett tag sedan senast, oavsett betoning, och idag fick det bli bil. Till marknaden i Säbyholm tog vi sedan bussen som numera har ett flertal turer till Låssa kyrka under såväl vardag som helg. Nu fanns det ingen rotfruktswok, så det fick bli kravmärkt hamburgare istället (fanns även vegetariskt alternativ). Utbudet var rätt begränsat, men vädret var strålande och det fanns gott fika. Det var alldeles lagom för att vi skulle känna oss färdiga lagom för att hinna med nästa buss tillbaka mot Bro igen.

Jag tänker tillbaka på dagens predikan som bland annat lyfte upp att vi borde ägna mer tid och tacksamhet åt det som faktiskt är bra, istället för att (bara) fokusera på den del vi är missnöjda med. Det är väl bra att man försöker förbättra det som kan förbättras, men sätter man allt fokus där så missar man lätt det som är bra, även när den sidan överväger. Bedömer man allt efter att det ska vara perfekt så kommer man aldrig att känna sig riktigt nöjd med någonting. Själv kommer jag att tänka på bibelstället där den som är utan synd uppmanas att kasta den första stenen. Med ett sådant synsätt borde det inte kunna finnas några krig, men så är det ju tyvärr inte.

Mer om tacksamhet finns att läsa i ett tidigare inlägg: https://pernillabloggen.gamlebo.se/2018/08/09/tacksamhet-90/

När jag var liten brukade vi åka och titta på brasan vid Gamla Uppsala högar på Valborgsmässoaftonskvällen. Någon gång hände det väl också att vi var ner på stan under dagen och tittade på den traditionsenliga forsränningen, men det minns jag inte så mycket av. Oftast var det väl mest ben man såg tyvärr för det var ju många fler som också kommit dit för att titta. När jag gick på gymnasiet i Fyrisskolan var det några av grabbarna i klassen som bildade en egen liten förening – FFES (Fyris Flat Earth Society) och låtsades att de trodde att jorden var platt. De ställde också upp med en FFES-farkost i forsränningen det året.

Under många år har vi nu sjungit vid brasan i Bro, utom förra året då vi inte fick ihop någon kör. I år är den tidigare brasplatsen en byggarbetsplats så det kunde inte bli någon brasa där. På grund av vårens torka bestämdes det sedan att det inte skulle bli någon brasa på någon av de andra platserna i kommunen heller. Själv har jag inte ens varit ut i dag, förutom då jag ställde ut tomatplantona utanför dörren i morse och sedan tog in dem igen i kväll.

Det blev inte mycket till valborgsfirande för oss i år, men det blev åtminstone en liten brasa i öppna spisen, kombinerad med marshmallows. Gott (och kletigt)! I lördags och söndags fick vi också chansen att sjunga igenom en del av de traditionella vårsångerna tillsammans med de andra i kören.

En av de finare traditionerna vi haft medan vi bott här i Bro är att sjunga på
äldreboendet innan vi går vidare och sjunger vid brasan. Det har ofta blivit mycket uppskattat och det känns att man är med och bidrar till en fin stund för de boende där. Jag saknar det mycket mer än jag saknar sjungandet vid själva brasan. I brist på brasa i år återanvänder jag en bild på brasan i Råby 2016.

Trevlig Valborg!