I onsdags var det askonsdagen, dagen efter fettisdagen, och då inleddes den fyrtio dagar långa fastan som pågår fram till påskdagen, Jesu uppståndelsedag. Tittar man i kalendern så ser man att perioden är längre än fyrtio dagar. Söndagarna bryter fastan och räknas därför bort.
När man pratar om fasta tänker man nog ofta på mat, eller snarare att avstå ifrån mat, men den kristna fastan handlar om någonting annat. Fasta är att avstå ifrån någonting och det behöver inte alls vara just mat. Det är upp till var och en att bestämma vad, eller ens om, man vill avstå. Det får gärna vara lite småknepigt så att det inte går alltför obemärkt förbi, men det väljer man som sagt själv. Det kan vara att avstå från sociala medier, godis, socker, tevetittande eller någonting annat, eller kanske att begränsa tiden för någonting som man har svårt att helt avstå ifrån. Det går också att avstå från någonting för att hjälpa en medmänniska, kanske med pengar, materiella ting eller varför inte genom att stå till förfogande med sin tid. Att ägna tid åt sina nära och kära är nog ingen dum idé. Det borde jag öva upp mig lite bättre på.
Själv har jag under flera års tid avstått från kaffe och te under fastetiden. Det har verkligen inte varit lätt, speciellt inte teet. Själva avståendet har inte varit så farligt egentligen, åtminstone inte sedan jag bytte ut det rakt av mot kranvatten istället för att försöka med någon annan frukost- eller fikadryck, men oj vilken abstinens jag har haft, som jag har längtat efter att kunna sitta och njuta av min kopp te. På något sätt har det också känts bra att göra detta, att kunna hålla emot suget och samtidigt känna av längtan. Det ger vissa insikter och en form av självkännedom och ödmjukhet som leder till eftertanke. Det går att klara av lidandet, men ibland blir kanske priset för högt och det är knappast syftet.
I år har jag ändå bestämt mig för att inte fasta, i alla fall inte från te. Kaffe dricker jag mer sporadiskt så det känns inte alls lika svårt att avstå ifrån. För övrigt ska jag istället försöka göra mitt bästa för att komma ur lidandet och då behöver jag behålla rutiner som jag trivs med och mår bra av. Det blir lite omvänt att gå ur lidandet under fastan istället för att gå in i det, men det kan få räcka med de bördor som varit och de som fortfarande återstår.
I slutet av januari, efter ungefär fyra månader med i det närmaste konstant spänningshuvudvärk, började det komma pauser då och då. Ibland har friheten kunnat vara i nästan en hel dag. Då känns det att det finns gott hopp för framtiden. Sömnen går också framåt. Nu i mars finns det till och med god chans att, för första månaden sedan jag vid nyåret 2017/18 började hålla koll på hur mycket (eller snarare lite) jag sov, komma upp i ett snitt på sex timmars dygnssömn. Det har aldrig tidigare sett så lovande ut som nu. Samtidigt inträffar det minst en gång i veckan att jag absolut inte lyckas somna förrän efter flera timmar, men efter en dålig sömn-natt kan jag oftast sova lite mer normalt natten efter. Tidigare, från åtminstone november 2017, lyckades jag inte ens sova ut under helger eller andra ledigheter. Den otäcka känslan av att tappa greppet om medvetandet, att falla och att liksom vilja klösa bort någonting som klibbat fast vid själen och håller på att förgöra mig drabbade mig flera gånger om dagen fram till jul, men nu blir det allt glesare och det är verkligen en oerhörd lättnad. Det känns som att det är lite kopplat till den avtagande huvudvärken.
Det känns skönt att en del bitar som envist hållit sig kvar nu gradvis börjat ge vika. Vägen är inte lätt och dikena är djupa, men finns det liv finns det hopp.
