Traditioner kan se ut på många olika sätt. En del traditioner är världsvida eller i alla fall nationella, medan andra är mer familjespecifika. Det kan handla om specifika platser man är på eller saker man gör. Ofta tänker man kanske inte på vilka traditioner man själv har förrän man konfronteras med andras traditioner, exempelvis då nya familjeband formas eller då gamla bryts. Min arbetsplats är nog ovanligt mångkulturell såtillvida att jag har arbetskamrater från många olika länder. Samtal kring traditioner är rätt vanligt förekommande, inte minst i samband med lunchrasterna. Man blir lätt blind för sina egna vanor och traditioner och ser dem först när de hamnar i ett annat perspektiv.
Midsommaren är nog den tradition som varit mest statisk i familjen. Barnen har aldrig firat midsommar på något annat ställe än på Solhaga, tillsammans med farmor och en (krympande) skara släktingar. Så även i år, eller i alla fall nästan. Denna gång är inte farmor med under firandet utan henne får vi hälsa på separat istället. Det blev också första gången som inte Caroline är med, vilket märks av. Man kommer på sig med att man omedvetet letar efter någon ytterligare. Det finns ett tomrum, ska vi inte vara en till?
Till vår midsommartradition hör att klä en liten midsommarstång, knappt en meter hög, med löv och blommor, samt binda en stor krans (se bilden) som vi hänger nere vid tomtentrén. Fast i år fick kransen hänga på verandan istället, där vi själva kunde se den. Jag brukar binda den stora kransen och har väl börjat finna mig i det. Det brukar ta en bra stund innan den blir klar och jag brukar få kila iväg och samla fler blommor till den efter ett tag. Det kan bli lite stressigt att få till den före lunch. I år lövade jag också den lilla stången.
Lunchen består huvudsakligen av sill av allehanda sorter, samt potatis. Ofta även köttbullar och prinskorv, men inte i år. Svärfar Peo brukade dra en ramsa för oss när vi skulle äta: ”Sill och potäter är det sällan jag äter, men potatis och sill det äter jag när jag vill”. Efter lunchen blir det promenad bort till ängen för ringdanser runt den större stången där. Tipspromenad, lotterier och fika. Det brukar alltid bli någon vinst till familjen, ofta på tipspromenaden. I år vann jag en biobiljett i en lite klurig fågelholkstävling. Man skulle placera ut tjugo olika fåglar i sina holkar. En del var lätta, andra riktigt knepiga. Jag lyckades få till 16 av 20 rätt, vilket tydligen var tillräckligt för vinst. Förra året vann Charlotte en korg fylld med choklad. Den sista chokladen gick åt relativt nyligen.
På kvällen grillar vi och äter jordgubbar med grädde till efterrätt. Det är det nog många som gör. Tidigare satt vi alltid och sjöng sommarsånger, gärna i stämmor, efter middagen. Nu när det inte är så många sångare kvar i vårt firande så har den delen fallit bort. Det kan kännas lite tomt ibland, men det kunde nästan bli lite för mycket av det goda också.
Jag undrar lite över hur midsommar kommer att firas nästa år. Finns Solhaga fortfarande kvar då? Det är ett riktigt fint ställe, men det kräver också mycket omvårdnad för att det ska kunna förbli det. Lyckligtvis finns ”Lille drängen” som tuffar runt på gräsmattan så att det blir klippt, men gräset växer sig snabbt högt där han inte kommer åt och ogräset i rabatterna var meterhögt när vi kom. Efter en grovrensning ser man nu åter den blomsterprakt som finns här, men vi ligger hela tiden efter och hinner bara rensa bort det som är mest iögonfallande. Orken och tiden är begränsad och vi behöver ju ta hand om oss själva och vårt eget hem också. Det finns en hel del att gå igenom och rensa upp bland och det kommer att ta ett tag. Man får väl helt enkelt försöka göra någonting varje gång och vara nöjd med det.
