Från lek till allvar

I dag är det Kyndelsmässodagen och jag hade förmånen att vara kyrkvärd vid Mässa med små och stora där Bro ungdomskör var med och sjöng svängiga sånger. Det kändes fint. Några timmar senare blev det sång av annat slag då Ensemble Feria VI och Katolska Domkyrkans Schola Gregoriana Cathedralis bjöd på Candlelight Concert. Det var meditativt och avslappnande med både sången och den fina stämningen med alla tända ljus, så pass att jag var nära att slumra till flera gånger. Jag antar att jag behövde det.

Världen ser tyvärr rätt mörk ut och behöver allt ljus den kan få. Därför vill jag, så här på ljusets egen dag, passa på att dela med mig av dagens förbön.

Gud, vi ber att ditt ljus ska stråla klart i världen
och vara vår ledstjärna.
I allt mörker finns du närvarande.
Hjälp oss att se vart ditt ljus leder oss.

Gud, kom som ljus rakt in i mitt mörker.
Kom och ge mitt liv mening och innehåll.
Jag behöver inte svar på alla mina frågor, men jag behöver ditt ljus.

Gud, hjälp oss att se dig mitt ibland oss.
Hjälp oss att se och möta dig i varje människa, som finns i vår närhet.

Gud, kom med mod att söka nya och oprövade vägar.
Öppna våra hjärtan för din närvaro i världen och i våra liv,
också när och där vi minst anar det.

Tack Gud, för att din son är världens ljus.
När vi följer honom vandrar vi inte i mörkret utan har livets ljus.

Jag avslutar med Biskop Andreas högaktuella bön.

Gud, vi ber om ett slut på våldet i våra stadsdelar och förorter.
Ett slut på sprängningar och skjutningar.
Vi ber att spiralen av hot, hämnd och våld ska brytas.
Att de som står i begrepp att begå brott ska besinna sig,
och att de i dem de kallar fiende istället ska se sin medmänniska.

Vi ber för alla drabbade, för oss och alla som är rädda och oroliga.
Gud, vi ber särskilt för våra barn och ungdomar.
Vi ber för polisen och deras arbete.
Hjälp oss att tillsammans med andra goda krafter i ord och handling skapa fred och bygga ett tryggt samhälle.

Amen.

I dag är det Domssöndagen, kyrkoårets sista söndagen. Internationella gruppen i vår församling, däribland jag, bjöd in till traditionsenligt föredrag om Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) efter högmässan. Denna gång var det Lena Brolin, kyrkoherde i Enköping, som visade bilder och berättade om sin tid som utsänd i Sao Paulo och Berlin. Det var en gripande berättelse som levandegjorde arbetet på ett nära och personligt sätt. Kanelbullar, lussekatter och svenska traditioner som midsommar är en viktig del av verksamheten, liksom barnverksamheten som ger barnen möjlighet att öva på det svenska språket. Fast allt är inte rosenskimrande för de svenskar som vistas i utlandet. De blir sjuka, rånade, hamnar i fängelse eller saknar tak över huvudet. Den diakonala verksamheten är viktig, och språket. Det blir en helt annan sak att få använda sitt modersmål när man har hamnat i en svår situation.

Föredraget knöt an som en naturlig fortsättning på dagens evangelietext från Matteus 25:31-46 där vi bland annat fick höra: Jag var hungrig och ni gav mig (inget) att äta, jag var törstig och ni gav mig (inget) att dricka, jag var hemlös och ni tog (inte) hand om mig, jag var naken och ni gav mig (inga) kläder, jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig (inte). Sannerligen, vad ni (inte) har gjort för någon av dessa minsta, det har ni (inte heller) gjort för mig. Läs först utan texterna inom parentes och sedan med dem. Jag tycker att texten visar tydligt att varje människa är värdefull och att man inte ska göra skillnad utifrån vem det är.

SKUTs arbete bygger mycket på frivilligarbete. Det finns sällan finansiering till mer än en präst och kanske en musiker (frånsett i Berlin som är en ovanligt välbeställd utlandsförsamling). Dagens högmässa gick lite i samma anda, dels genom Internationella gruppens medverkan, men också för att kyrkvaktmästaren var sjuk och en av församlingsmedlemmarna fick rycka in och sköta kyrkklockor och ljusanläggning. Kan man kalla honom vardagshjälte fast det var söndag? Hur som helst så löste sig allt till det bästa.

Jag tänker på Guds svar till Mose när han frågat efter hans namn. Jag är den Jag är. Det har säkerligen gjorts oräkneliga teologiska analyser kring detta och även tvistats om vikten av att använda just detta namn (uttalat Jehova, eller mer troligt Jahve) eller om det mer ska ses som en (av många) beskrivningar av vem och hur Gud är.

Jag kom att tänka på en sak häromdagen. Det sägs ju att vi är skapade till Guds avbild, fast det är kanske snarare en delbild för ingen människa kan väl ensam spegla Gud som helhet. Gud kanske rentav är allas våra goda sidor tillsammans, som en utvald bit av var och en av oss (vi har ju tyvärr så mycket mer än bara goda bitar i oss). Det jag tänkte var att Jag är den jag är också borde gälla för varje enskild människa, inte på ett egoistiskt, självhävdande, sätt utan för att vi alla är pusselbitar i ett större pussel och att varje enskild bit i pusslet är lika viktig för helheten. Vi är bäst på att vara just oss själva, ingen annan är lika bra på det som vi själva, men ibland är det som om vi glömmer bort det och gör allt för att försöka bli någon/något annat för att vi inte tror att det vi är duger. Att vara de vi är är kanske vårt viktigaste uppdrag här på jorden? Om alla pusselbitar är lika så missar vi mångfalden och därmed hela motivet.

Den teologiskt bevandrade tycker kanske att jag svamlar och det gör jag säkert, men vem kan egentligen veta säkert?

I dag är det Trettondagen, tretton dagar efter julafton. Det är den dag då man firar att stjärntydarna nådde fram till stallet i Betlehem och överlämnade sina dyrbara gåvor till den nyfödde frälsaren. I vissa länder är det först på trettondagen som det vankas presenter och inte på juldagen eller som hos oss redan på julaftonen.

Maria och Josef måste ha blivit förvånade, rentav chockade, över uppvaktningen även om de redan blivit lite förvarnade om att det inte var vilket barn som helst som de fått uppgiften att uppfostra och vårda efter bästa förmåga.

I dagligt tal omtalas stjärntydarna ofta som de tre vise männen, trots att det inte står att de skulle vara just tre till antalet. Vem vet, kanske var de inte uteslutande av manligt kön heller.

I eftermiddag gav jag mig ut i kylan (-20 grader) för att vara kyrkvärd under musikgudstjänsten i Håtuna kyrka. Vi fick lyssna på vacker körmusik framförd av tre av församlingens körer, varvat med kortare textläsningar och en fin betraktelse över dagens ämne sett ur ett nutidsperspektiv. Det var lite som att få uppleva en glimt av himmelriket. Som kyrkvärd var det riktigt vilsamt. Mitt bidrag blev främst att läsa förbönen som jag knåpat ihop under förmiddagen utifrån fyra olika böner tagna från tre olika böcker. Jag känner mig så pass nöjd med resultatet att jag tycker att den kan få komma med även här i bloggen.

Gud, vi ber att ditt ljus ska stråla klart i världen och vara vår ledstjärna.
I allt mörker finns du närvarande.
Hjälp oss att se vart ditt ljus leder oss.

Gud, kom som ljus rakt in i mitt mörker.
Kom och ge mitt liv mening och innehåll.
Jag behöver inte svar på alla mina frågor, men jag behöver ditt ljus.

Gud, hjälp oss att se dig mitt ibland oss.
Hjälp oss att se och möta dig i varje människa, som finns i vår närhet.

Gud, kom med mod att söka nya och oprövade vägar.
Öppna våra hjärtan för din närvaro i världen och i våra liv,
också när och där vi minst anar det.

Tack Gud, för att din son är världens ljus.
När vi följer honom vandrar vi inte i mörkret utan har livets ljus.
Genom samme din son, Jesus Kristus.
Amen.

Vi har väl alla våra kors att bära här i livet, vilket inte är så lätt. I dag fick jag hedersuppdraget att premiärbära det splitternya processionskorset i Håtuna kyrka. Ingen lätt uppgift det heller för det väger sina modiga kilon, men jag klarade det utan snubbel på gravhällarnas ringar och utan viftande i takkronorna, således även utan det fruktade glassplittret. Extra roligt att korset gjorts av lokala hantverkare med inspiration från delar av Håtuna kyrkas utsmyckning.

Det blev en strålande fin pingstdag även om vädret var lite halvdassigt. Utöver välsignelse av det nya processionskorset sjöng vi, tillsammans med merparten av församlingens körer, flera delar av folkmusikmässan Ljus och hopp. Kyrkan var välfylld, över 150 personer, och festligheterna avslutades sedan med prinsessbakelser och växtbytardag som inbringade en välkommen slant till ACT Svenska kyrkan och Svenska kyrkan i utlandet.

Apropå ljus och hopp så tog jag mod till mig och fick iväg en (intern) jobbansökan tidigt i måndags och redan under tisdag eftermiddag blev jag kallad till intervju som ska hållas nu på tisdag. Det känns riktigt spännande, och verkar finnas rätt gott hopp om jag nu tolkat en del andra signaler rätt. Samtidigt känns det jätteläskigt för om det går vägen så kommer det att bli en hel del nytt att lära och göra och säkerligen mer uppstyrt än dagens arbete. Det känns ändå mest hoppfullt och helt rätt för mig att hoppa på detta nu. Tankarna har liksom legat och mognat under det senaste året och nu dök chansen upp, på ett mer tillgängligt sätt än jag fruktat. Ibland måste man våga. Nu håller jag tummarna.

I dag, den tredje söndagen i fastan, är temat Kampen mot ondskan. Det skrev jag om redan för fem år sedan i ett inlägg med just den rubriken, det vill säga Kampen mot ondskan. Läs gärna det inlägget. Den gången skrev jag mest utifrån egna erfarenheter kring mobbing och härskartekniker som jag just försökte bryta mig loss ifrån (vilket jag strax därefter också lyckades med), men mycket av det jag skrev då gäller även i ett större perspektiv.

Det känns som detta ämne tyvärr bara blir mer och mer aktuellt, på alla möjliga fronter. Kanske borde vi försöka fokusera mer på den andra sidan av samma mynt, Kampen för det goda. Jag tror att det enda som kan få ondskan att ge vika är just godheten och ljuset. Ondskan kan inte hotas eller slås bort, då blir vi ju dessutom själva en del av den.

Jag var kyrkvärd i kyrkan i dag och passade då på att inleda med biskop Eva Nordung Byströms fina bön på temat. Nu avslutar jag detta inlägg med samma bön.

Gud ge oss mod att följa dig på kärlekens väg. Ge oss uthållighet i kampen mot det onda. Ge oss kraft att stå upp för det rätta och ork att stå ut i det svåra. Tack för att du går vid vår sida även i den mörkaste dal och ger oss kraft när vi inte orkar. Tack för att du aldrig överger oss. Tack för att du aldrig ger upp.

Amen

Äntligen! I dag har vi haft festhögmässa med körsång i kyrkan och sedan invigning och visning av vårt nygamla församlingshem följt av julgransplundring för barnen. Roligt att det var så många som kom och i alla olika åldrar, från noll till uppåt hundra. Till och med solen ville vara med och fira, inte bara med en kort solglimt utan större delen av dagen.

Tänk att det kom till skott till slut, efter så många år och så mycket energi som lagts på att få till ett nytt församlingshem, tyvärr också inkluderande många tappade sugar under vägen. Nu står det i alla fall färdigt och det blev verkligen fint. Det tidigare så nedgångna Gula huset har fått en rejäl ansiktslyftning såväl in- som utvändigt. Övervåningen är tänkt för möten och sammankomster av olika slag och kommer även att hyras ut för fester, begravningskaffe med mera. Nedervåningen blir en verksamhetsvåning, inte minst för barnen. När man tittar in där så önskar man nästan att man var barn igen så att man kunde få komma dit och leka.

Det nya dopträdet är uppsatt på nedervåningen och kommer framöver att prydas av glaslöv från Glasbolaget, ett nytt löv för varje barn som döps.

Just nu känns det faktiskt lite konstigt. Är det verkligen invigt nu så att vi kan börja använda lokalerna, eller har jag bara drömt allting? Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig.

Det finns en del kvar att åtgärda, såsom någon form av ljuddämpning på övervåningen. Det hade man åtminstone tänkt på för nedervåningen. Tröskeln in till handikapptoaletten borde också sänkas, men överlag känner jag att detta kommer att bli bra. Efter några år med en alltmer tynande tillvaro så sprudlar verksamheten igen sedan något år och med ändamålsenliga lokaler därtill så finns det fullt av möjligheter inför framtiden.