Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Göra skillnad

Tankar, Tro och bön Posted on lör, oktober 01, 2022 23:55:48

I dag har jag varit på Act Svenska kyrkans Göra skillnad-konferens i Uppsala. Totalt var det omkring 800 personer på konferensen, varav fem stycken från vår internationella grupp. Act står för Action by Churches Together.

Redan resan dit blev lite av ett äventyr. Vi åkte gemensam buss tillsammans med våra två grannförsamlingar. Det började med att chauffören backade in i en lyktstolpe när han skulle hämta upp oss. Stolpen blev sned och bakrutan på bussen gick sönder. Detta gjorde att vi fick ta en omväg för att byta buss under resan. Jag trodde att det bara skulle vara att kliva på den andra bussen och åka vidare, men istället tog det nog ungefär en halvtimme emedan chauffören sprang fram och tillbaka för att leta efter sin borttappade telefon. Tur att vi hade en del marginal att ta av, om än inte så mycket marginal att det räckte till. Vi var på plats i Uppsala några minuter efter att det hade börjat. Bussen stannade och öppnade dörrarna för att släppa av oss. Mitt i allt började bussen rulla bakåt utan att chauffören noterade det. Kanske bra att se till att bussen är ordentligt bromsad innan dörrarna öppnas. Han verkade inte ha tankarna med sig i dag. Tack och lov var det ingen som blev skadad.

Det var lite allmänt virrigt kring var vi skulle ta vägen och en del annat, men den vegetariska lunchen och dito middag var riktigt goda och ljud och bild i den stora salen var imponerande bra. Under dagen var det dels gemensamma pass, dels två uppdelade pass med olika seminarier som man hade fått välja i förväg (ytterligare en av dagens akilleshälar, för det verkade inte ha fungerat så bra). Jag gick på ”Att flytta makten – Sydafrika” respektive ”Vår röst på plats – Fördjupat samtal om makt och ansvar”. Var behöver vi göra skillnad och hur gör vi. Det var också någonting som vi pratade vidare om under den avslutande middagen. Konferensen avslutas i morgon förmiddag, men vi var bara med i dag. Det kändes rätt lagom. På hemvägen var det en annan chaufför. Det gjorde också skillnad.



Trosfrågor

Tankar, Tro och bön Posted on sön, september 04, 2022 22:43:03

Det finns många olika sätt att angripa trosfrågor, och ibland känns det tyvärr som att just angrepp är väldigt beskrivande. I vissa situationer upplever jag att det verkar finnas någon form av dold diskriminering. Genom att nämna att man har en viss tro, en viss grundtrygghet i livet, så blir man på något sätt per automatik betraktad som galen och liksom farlig för omgivningen. Det är som om man till varje pris vill förhindra att detta ohyggliga skulle råka spridas i något annat sammanhang, precis som om jag per automatik skulle bli någon form av väckelsepredikant i alla möjliga (jobb)sammanhang istället för att hålla mig till kursplaner och liknande som just det sammanhanget behandlar. Detta måste förstås undvikas. Suck! Väldigt okunnig och inskränkt syn skulle jag säga. Även om vi har ett sekulariserat samhälle så bygger mycket på en livsåskådning där de tio budorden fortfarande är viktiga grundpelare för hur vi ska bete oss. Det gäller inte minst våra lagar.

Trosfrågor kan också handla om helt andra saker. Nu under helgen hölls den årliga konstrundan i vår kommun. Vi besökte totalt 49 utställare plus samlingsutställningen, vilket var ganska precis 75% av det utbud som fanns. Det var olika tekniker, olika åldrar och olika lokaler. I en av lokalerna stod det en korg, för tillfället tom, på en av skohyllorna med den något förvånande texten ”Rena trosor”. Hm, det hade nog känts lite otrevligt om de var smutsiga, men ändå, konstigt. Åhå, det stod visst ”Rena tossor”, det var ju en helt annan sak det. Lite kul blev det i alla fall innan slanten trillade ner.

Nu när vi har gått in i september månad har det blivit betydligt kyligare ute även om solen fortfarande värmer gott när den tittar fram. Det börjar kanske bli dags att plocka fram långtrosorna igen så att man håller värmen. För kalsonger, långa eller korta, det är väl ändå bara för män?



Medmänniskan

Tro och bön Posted on sön, september 06, 2020 19:01:02
En syrenbusken med snitsel med en vit-blå-röd snitsel med texten hänsyn.
Visa hänsyn

I dag, trettonde söndagen i trefaldighet, är det Diakonins dag och då står medmänniskan i centrum. Goda medmänniskor får vi försöka vara alla årets dagar, men just denna dag lyfts det upp lite extra.

Dagens evangelietext var kort, men kärnfull: ”Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.””

Vi ska hjälpa varandra, vara öppna för våra medmänniskors behov och inte bara se till våra egna behov och önskemål hela tiden. Fast jag tror inte att man ska ta texten alltför bokstavligt, och göra exakt samma saker för andra som man önskar att de gör tillbaka, olika personer har ju olika önskningar och behov. Jag kan hjälpa någon att ta ner någonting från en hylla högt upp och baka en paj och sedan få syhjälp tillbaka. En annan aspekt är det omvända, att vi inte ska göra andra ont, sådant vi inte vill att de gör mot oss.

Var rädda om varandra, visa hänsyn och stötta och hjälp så gott du kan, när du förmår.



Förlorad och återfunnen

Minnen, Tro och bön Posted on tis, juni 30, 2020 13:03:53

I söndags gick jag i kyrkan. Det blir inte alls lika ofta som tidigare även om det nu tar mindre på orken med coronanedkortade högmässor (utan mässa) och avsaknad av bullrigt kyrkkaffe efteråt. Jag kände på morgonen att jag egentligen inte hade så mycket ork över att spela med och behövde ju dessutom ha kvar lite energi till att vara social under eftermiddagen och kvällen. Jag valde ändå att traska dit i hettan, trots den energimässiga uppförsbacken och väl medveten om att jag nog inte skulle orka så mycket mer sedan, men jag har ju en veckas semester att vila upp på så det kändes inte så farligt att tillfälligt övertrassera energikontot. Sedan dog mina brusreducerande lurar redan under inledningen av eftermiddagens bilresa vilket sög ytterligare en massa energi, men det hade jag förstås inte tagit med i beräkningen. Jag överlevde hur som helst men är väldigt tacksam över att inte ens behöva försöka jobba denna vecka.

Hur som haver (eller i detta sammanhang heter det kanske Gud som haver?) så ångrade jag verkligen inte mitt val för denna gång fick jag också en hel del energi tillbaka. Söndagens namn/tema var Förlorad och återfunnen. Evangelietexten handlade om Den förlorade sonen. Jag tänker att den liknelsen och den om Den barmhärtige samariern/samariten nog måste vara de mest kända för gemene man, och kvinna. Vi fick också höra om hur Gud liknades vid en mor som tröstar sina barn, inte en gubbe som svävar omkring uppe bland molnen. Vem har förresten påstått att han är man? Varken man eller kvinna skulle jag nog säga, eller både och.

Predikan tog en lite annorlunda vändning som fick igång tankarna och väckte många minnen. Det finns tre personer i berättelsen: Sonen som hittade hem efter att ha varit förlorad, eller borttappad, föräldern som fick sitt älskade barn tillbaka och den avundssjuke brodern. Egentligen är det en ganska svår berättelse att ta till sig tycker jag, speciellt om man ser den ur broderns perspektiv. Samtidigt är det lätt att identifiera sig med de olika rollerna.

Jag minns när jag var liten, runt fyra år, och mina föräldrar plötsligt var försvunna på storköpet (Obs! i Gränby om jag minns rätt) där vi handlade. Vart hade de tagit vägen? Tänk om de hade glömt kvar mig och åkt hem. Jag har bara fragmentariska minnen, men jag vet att jag började med att gå ut till parkeringen för att se om bilen stod kvar och det gjorde den. Sedan var det väl någon vänlig själ som tog med mig till informationsdisken. Jag fick berätta vad jag hette och hur gammal jag var. Fast det där med åldern hade jag inte så bra koll på, men de frågade lite kring det och om jag kanske skulle börja på lekis eller skolan snart. Mina föräldrar kom förstås så fort de hörde utropet för namnet stämde ju även om inte resten gjorde det. ”Pernilla, snart 6 år söker sin mamma”. Nog för att de i informationen tyckt att jag såg väldigt liten ut för att snart fylla 6 år. Det konstigaste var nog ändå att de ropade efter min mamma. Jag var så pappig att jag knappt såg åt mamma (stackars henne, men min lillasyster var ju i gengälld det omvända på den tiden). Kanske hade de frågat om de skulle ropa efter mamma, liksom förutsatt att det var henne jag saknade, men jag har för mig att jag på något sätt skämdes över att be dem ropa efter pappa. Det var som om det betraktades som fel. Nästa gång vi var tillbaka försvann de nästan på direkten igen, dumma föräldrar, men då visste jag ju precis vart jag skulle gå för att de skulle hitta mig igen. Mina föräldrar däremot var helt säkra på att jag gick dit för att det var roligt att få höra sitt namn i högtalarna (och något pinsamt för dem antar jag), men jag kunde väl inte rå för att de sprang bort hela tiden? Det var i alla fall skönt att bli upphittad igen, även om jag nog aldrig blev rädd utan mest var lösningsinriktad. Jag har haft stor nytta av det förhållningssättet många gånger i livet.

Hur är det då att som förälder, om än bara för en stund, förlora det käraste man har? Panikartat förstås. Vi var i Jakobsbergs Centrum och vår förstfödda knallade på vid sidan av oss. Hon var väl strax över året och tog sig inte fram så fort. Plötsligt var hon borta. Hon måste ju finnas i närheten, hade ju varit där strax innan. Hjälp, hade något tagit henne? Tack och lov inte. Det som hade hänt var att jag och maken hade svängt av några meter åt sida för att titta på någonting i bokhandeln där, minns inte vad, medan lillan gladeligen fortsatte rakt fram. Vilken lättnad när vi återfann henne, tultande en bit bort.

Den avunssjuke brodern då? Jo, visst känner jag mig avundssjuk titt som tätt. Jag tror att det är väldigt mänskligt. Varför får han/hon när inte jag får, varför lyssnar ingen på mig medan andra tycks glida fram på en räkmacka? Ser de inte alla brister, som jag själv aldrig skulle släppt fram? Jag tror att det är viktigt att inte bara kväva dessa känslor utan att tänka ett steg längre och arbeta medvetet med känslan (liksom med andra känslor och hur de påverkas av olika tankar), se det som just mänskligt men försöka undvika att fastna i känslan och göra sig till ett offer. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det, men vi kan alltid försöka göra vår del så bra som möjligt och försöka se mer till det vi har än det vi inte har.

Kan man förresten förlåta allt och vad är det egentligen att förlåta? Hur är det med Guds förlåtelse? Man kan nog tycka att vissa handlingar är helt oförlåtliga, som att med berått mod ta livet av någon, men jag tror att vi behöver tänka på ett annat sätt även kring detta. Handlingen kan aldrig rättfärdigas genom förlåtelsen och straffet måste tas, men det är aldrig för sent att bli en bättre människa framöver, ett hopp, en omstart och jag tror att det är det förlåtelsen avser.

För att återvända till söndagens högmässa så var det inte bara predikan som väckte tankar och minnen utan även en av psalmerna. Psalm 231 – Oändlig nåd, dock inte texten utan melodin. Vi har nämligen en tecknad film med Teskedsgumman som barnen tittade på när de var små. I en av berättelserna får hon rycka in som kantor i kyrkan. Naturligtvis blir hon liten som en tesked, men jag tror att kyrkråttorna (eller snarare möss) hjälpte henne. Minns inte så noga, mer än att det var just den psalmen som spelades.

Det blev förresten en stunds kyrkkaffe ändå i söndags, fast på stående fot ute i det fina sommarvädret. Det smakade mycket gott!

Nu har jag visst lyckats knåpa ihop ett riktigt långt inlägg. Det blir ju så mycket lättare och roligare att skriva när inspirationen väcks till liv av någonting, men jag har fått ta det i omgångar eftersom jag fortfarande får huvudvärk och yrsel nästan direkt när jag försöker koncentrera mig på någonting mer mentalt ansträngande. Bättre nu under lediga dagar i alla fall då det inte är så mycket annat som konkurrerar om hjärncellerna. Behöver som sagt den här semesterveckan, även om det inte blir en massa semesteraktiviteter utan bara en riktigt lugn hemester på hemmaplan. Inte alls så bara det förresten.



Frälsarkransen

Tro och bön Posted on sön, juni 07, 2020 00:49:58
Min nya frälsarkrans

För någon vecka sedan damp det ner ett brev i brevlådan. Det innehöll deltagarvinsten för församlingens första tipsrunda i Coronatider. Nu pågår den andra, med separata frågor för barn och vuxna, och jag hoppas att det kan bli fler. Hur som helst så tycker jag att det är trevligt att alla får en liten uppmuntrande hälsning för att de har deltagit, att deltagandet i sig är viktigare än resultatet. Livet behöver inte levas som en tävling. Vi duger som vi är. Jag hade antagit att det nog skulle kunna bli en reflex (har flera fina reflexänglar sedan tidigare), men när jag kände hur knöligt brevet var så gissade jag istället på ett nyckelband. Jag vet ju att det har funnits även sådana tidigare. Det visade sig vara fel gissat medan reflexgissningen var rätt. Det låg verkligen en reflex i kuvertet, i form av ett rött hjärta med texten Värdefull. Jag hade blivit glatt uppmuntrad av det och verkligen inte förväntat mig någonting ytterligare, men det fanns någonting mer i kuvertet utöver reflexen och en liten hälsning. Där låg en frälsarkrans, ett sådant där armband som biskop emeritus Martin Lönnebo tog fram 1996 (fast då med färre än dagens 18 pärlor).

Jag har önskat mig en frälsarkrans i flera års tid och blev förstås riktigt glad över gåvan. Jag ska försöka förvalta den på bästa sätt och lära mig mer om den. Tyvärr är armbandet lite för trångt för att det ska vara bekvämt att ha på handleden kontinuerligt, men det går kanske att töja ut det lite med tiden. Just det är en världslig sak, som så mycket annat. Jag kommer att ha stor nytta av det ändå.

Vilka är då de olika pärlorna? Vi börjar med den guldfärgade pärlan och går sedan medsols enligt bilden ovan. Fritt sammanfattat utifrån lite olika källor.

  • Gudspärlan (guld) – Armbandets början och slut. Tro, tillit
  • Tystnadspärlorna (avlånga) – Paus, tystnad, ordlös bön
  • Jagpärlan (liten vit) – Skapad till Guds avbild, värdefull och älskad
  • Doppärlan (stor vit) – Pånyttfödelse, överlåtelse, mognad
  • Ökenpärlan (stor sandfärgad) – Strävan, prövningar, saknad, längtan
  • Bekymmerlöshetspärlan (blå) – Nuet, att vara utan att göra, frihet
  • Kärlekspärlorna (röda) – Kärlek som tas emot respektive flödar ut
  • Hemlighetspärlorna (grön, vita) – Hjärtats innersta hemligheter, närstående, diakoni (gröna pärlan)
  • Nattens pärla (svart) – Döden, livets kriser, rädsla
  • Uppståndelsepärlan (stor vit) – Livets förnyelse, hoppet

 

Frälsarkransen kan användas på olika sätt. Grundtanken är nog som hjälp i bön, för att lättare få med livets och trons alla aspekter, eller att koncentrera sig på det som för stunden känns mest angeläget. Jag tänker att armbandet i sig kan ses som en tyst bön. Där finns ju allt samlat.

Jagpärlan på min frälsarkrans är lite defekt. Jag känner att det är ju precis så det är, men det gör ingenting. Vi är älskade som vi är, med alla våra brister och tillkortakommanden. Vi behöver inte vara perfekta, eller ens försöka låtsas att vi är det. Det är nog till och med bättre att vi är lite defekta och att vi vågar visa det, så att de runtomkring oss också vågar göra det istället för att förtvivlat kämpa med att försöka dölja sina skörheter och brister. Det ligger en skönhet i skörheten. I andra sammanhang räknas det sköra och spröda som någonting riktigt fint och dyrbart, varför inte också hos oss människor?



En bön för dig

Tro och bön Posted on lör, maj 25, 2019 09:34:20

Denna fina lilla bön hittade jag på Gatwicks flygplats då jag skulle flyga hem från London i slutet av förra året. Jag såg den nu när jag försökte komma på vad jag skulle skriva om denna vecka. Sedan upptäckte jag att det i morgon, utöver Mors dag och EU-val, är Bönsöndagen, så då passar det ju ypperligt med en lite bön (morgon)dagen till ära. Det är förresten oftast så det går till när jag inte lyckats komma på vad jag ska skriva om. Ett, tu, tre så poppar det bara upp någonting från tomma intet.

Bönen är för dig som behöver den. Livet har sina regndagar, men det går nästan alltid att hitta en liten solglimt också. Ta vara på den! Hur ensam du än känner dig så finns det ändå alltid någon som bryr sig om dig.



Att växa i tro

Tro och bön Posted on sön, maj 19, 2019 20:19:04

Denna söndags tema är Att växa i tro. Det där med tro är inte alltid så lätt och i dagens samhälle är det tyvärr ingenting som vi pratar om heller. Tro är någonting läskigt, vidskepligt och skadligt som till varje pris måste förhindras och motarbetas. Ja, lite så har det blivit i sekulariseringens tidevarv där religionsfrihet snarare blivit ett krav på frihet från religion. Det är ändå lite intressant att så få talar om kristen tro trots att över halva den svenska befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är fortfarande en majoritet, och sedan finns det ju en rad andra kristna samfund också. Visst, man behöver ju inte vara troende för att vara med i Svenska kyrkan. Det kan ju vara för att man vill stödja kulturarvet, eller kanske någonting annat. Samtidigt blir det nog lätt att man försöker jämföra sin tro på en skala. Min tro är så futtig, så den kan ju inte gillas. Man är bara lite smygtroende sådär. Om man tror ”på riktigt” så blir livet så lätt och fint på alla sätt och man tvivlar aldrig. Då håller man sin tro för sig själv, i tron om att inte riktigt duga. Jag tror tvärtom att det är viktigt att tron inte blir en fråga om prestation och att vi vågar prata om den innan den skrumpnar ihop helt.

Jag tvivlar så fort jag ges tillfälle, men jag kommer ändå hela tiden tillbaka till min tro igen, något starkare och tryggare för var gång. Jag kan inte förklara det, speciellt inte för någon som inte alls är invigd i mysteriet, men trots att det inte riktigt går att ta på så vet jag att det finns någon eller något som alltid är med mig. Jag har märkt av det alltför många gånger för att kunna ignorera det, speciellt när jag ser tillbaka på de senaste åren. Nej, tron gör verkligen inte livet till någon dans på rosor, inte utan taggar i alla fall, men den gör att jag ändå orkar ta ett steg till, och ett till trots motgångar och bedrövelser. Jag ser hur jag blivit ledd framåt, och ibland stoppad då jag inte själv haft förmåga att sätta gränser.

För mig är tron som luften vi andas. Den är livsnödvändig även om den inte syns. När solen går i moln eller när vi under dagen inte kan se stjärnorna så vet vi ändå att de finns kvar, trots att de inte syns just då. Lite så är det med tron. Bäst av allt, även om du inte tror på Gud så tror Gud på dig!



Fastetid

Traditioner, Tro och bön Posted on sön, mars 10, 2019 22:47:02

I onsdags var det askonsdagen, dagen efter fettisdagen, och då inleddes den fyrtio dagar långa fastan som pågår fram till påskdagen, Jesu uppståndelsedag. Tittar man i kalendern så ser man att perioden är längre än fyrtio dagar. Söndagarna bryter fastan och räknas därför bort.

När man pratar om fasta tänker man nog ofta på mat, eller snarare att avstå ifrån mat, men den kristna fastan handlar om någonting annat. Fasta är att avstå ifrån någonting och det behöver inte alls vara just mat. Det är upp till var och en att bestämma vad, eller ens om, man vill avstå. Det får gärna vara lite småknepigt så att det inte går alltför obemärkt förbi, men det väljer man som sagt själv. Det kan vara att avstå från sociala medier, godis, socker, tevetittande eller någonting annat, eller kanske att begränsa tiden för någonting som man har svårt att helt avstå ifrån. Det går också att avstå från någonting för att hjälpa en medmänniska, kanske med pengar, materiella ting eller varför inte genom att stå till förfogande med sin tid. Att ägna tid åt sina nära och kära är nog ingen dum idé. Det borde jag öva upp mig lite bättre på.

Själv har jag under flera års tid avstått från kaffe och te under fastetiden. Det har verkligen inte varit lätt, speciellt inte teet. Själva avståendet har inte varit så farligt egentligen, åtminstone inte sedan jag bytte ut det rakt av mot kranvatten istället för att försöka med någon annan frukost- eller fikadryck, men oj vilken abstinens jag har haft, som jag har längtat efter att kunna sitta och njuta av min kopp te. På något sätt har det också känts bra att göra detta, att kunna hålla emot suget och samtidigt känna av längtan. Det ger vissa insikter och en form av självkännedom och ödmjukhet som leder till eftertanke. Det går att klara av lidandet, men ibland blir kanske priset för högt och det är knappast syftet.

I år har jag ändå bestämt mig för att inte fasta, i alla fall inte från te. Kaffe dricker jag mer sporadiskt så det känns inte alls lika svårt att avstå ifrån. För övrigt ska jag istället försöka göra mitt bästa för att komma ur lidandet och då behöver jag behålla rutiner som jag trivs med och mår bra av. Det blir lite omvänt att gå ur lidandet under fastan istället för att gå in i det, men det kan få räcka med de bördor som varit och de som fortfarande återstår.

I slutet av januari, efter ungefär fyra månader med i det närmaste konstant spänningshuvudvärk, började det komma pauser då och då. Ibland har friheten kunnat vara i nästan en hel dag. Då känns det att det finns gott hopp för framtiden. Sömnen går också framåt. Nu i mars finns det till och med god chans att, för första månaden sedan jag vid nyåret 2017/18 började hålla koll på hur mycket (eller snarare lite) jag sov, komma upp i ett snitt på sex timmars dygnssömn. Det har aldrig tidigare sett så lovande ut som nu. Samtidigt inträffar det minst en gång i veckan att jag absolut inte lyckas somna förrän efter flera timmar, men efter en dålig sömn-natt kan jag oftast sova lite mer normalt natten efter. Tidigare, från åtminstone november 2017, lyckades jag inte ens sova ut under helger eller andra ledigheter. Den otäcka känslan av att tappa greppet om medvetandet, att falla och att liksom vilja klösa bort någonting som klibbat fast vid själen och håller på att förgöra mig drabbade mig flera gånger om dagen fram till jul, men nu blir det allt glesare och det är verkligen en oerhörd lättnad. Det känns som att det är lite kopplat till den avtagande huvudvärken.

Det känns skönt att en del bitar som envist hållit sig kvar nu gradvis börjat ge vika. Vägen är inte lätt och dikena är djupa, men finns det liv finns det hopp.



SKUT

Tro och bön Posted on sön, november 18, 2018 11:14:27

Tro, Öppenhet och Hopp är Svenska kyrkan i utlandets värdegrund. SKUT, som de ofta förkortas, gör ett viktigt arbete ute i världen. Huvuduppdraget är, liksom för Svenska kyrkan i övrigt, att erbjuda gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det finns många svenskar som för kortare eller längre tid lever och bor i andra länder. Att kunna träffa andra och prata sitt eget språk ger en speciell tillhörighetskänsla. En stor del av SKUTs verksamhet är diakonal och i många fall innebär det att de även gör det arbete som hemma i Sverige hanteras av andra parter.

När någonting inträffar långt hemifrån känns det tryggt att få hjälp med kontakter, att ha någon att samtala med. Det kan gälla brott av olika slag eller dödsfall. Det finns många exempel på svåra stunder som kunnat vändas till någonting bättre, eller som trots en stor sorg ändå kunnat bli till ett fint möte där någon lyssnat och tröstat. SKUTs representanter besöker ofta svenskar på sjukhus och i fängelser. Straffen är i vissa länder oerhört långa i förhållande till brottet, kanske speciellt för nordeuropéer, och maten otillräcklig för att det ska gå att överleva. Språket kan också vara en stor barriär.

Gudstjänsterna är förstås också en viktig del av verksamheten och gemenskapen. På en del håll har SKUT egna kyrkor, medan de på andra håll får låna tillfälliga lokaler. Även där det finns en fast kyrka är upptagningsområdet så stort att det även firas gudstjänst på andra håll i landet eller rentav i något av de närliggande länderna.

Passa gärna på att besöka utlandskyrkan nästa gång du är ute och reser.



Kristi himmelsfärd

Traditioner, Tro och bön Posted on tor, maj 10, 2018 13:05:22

I dag är det Kristi himmelsfärds dag. För de flesta är det nog bara ett begrepp som innebär lite extra ledighet med chans att påta i trädgården, åka till landet, umgås med familjen. Det känns inte som någon större högtid inom kyrkan heller för den delen även om det förstås firas gudstjänster runt om i landet där man tar upp dagens tema. Vad handlar det om då? Jo, under påsken dog Jesus, men på tredje dagen uppstod han från döden och visade sig för sina elva lärjungar (den tolfte var ju ur leken vid det laget) och många andra i den inre kretsen. Detta pågick under fyrtio dagar, ett slags förberedelse och peppning inför deras vandring ut i världen för att evangelisera om det glada budskapet. Uppdraget var fullbordat och Jesus lyfts upp från jorden och försvinner i en sky ur lärjungarnas åsyn. Fast han inte längre är synlig i det fysiska är han med oss. ”Jag är med er”. Samtidigt sägs det att han en dag ska komma tillbaka, på samma sätt som han tidigare försvann. Förvirrande, men det är väl så det är med livet. Det är mycket vi inte ser eller förstår. Jag läste för en tid sedan följande lilla konstaterande: ”I believe in God as I believe in the sun. I may not always see the sun, but I still know it is there.”

I Bro församling är det sedan många år tillbaka tradition med ottegudstjänst i Vallbyvik på Kristi himmelsfärds dag. Själv har jag bara varit med under de senaste fyra åren. Jag försökte även året innan, men då lyckades jag inte förstå var alla höll hus, väl dolda bakom toppen av en kulle. Hur som helst så är det en fin andakt i det gröna med utsikt över den glittrande fjärden. Sedan packar vi upp utflyktskorgen och äter frukost i solen. Ja, det brukar alltid vara fint väder och så var det även detta år.

Andra året passade jag och maken på att ta en långpromenad till Grynsta Backe efteråt och tittade på den fina runstenen där. Den är ju lite speciell med mannen och kvinnan som draken/ormen håller i sina klor. Vad vill den dramatiska bilden berätta för oss?



« FöregåendeNästa »