I dag är det bönsöndagen. För mig känns det som om hela det senaste året varit något av bönens år, men också bönsvarens år. Ibland gäller det nog bara att öppna sig för det, men det kan vara nog så knepigt. Efteråt kan det vara svårt att förstå hur trög man har varit. Hur kunde jag undgå att märka av alla de tecken som hela tiden visade sig för mig? Små, subtila tecken visserligen, men ändå så tydliga och talande. Att det ändå gått fram till slut och att jag sett alltmer av detta beror nog på att jag på något sätt fått ett allt tunnare skal och liksom varit vidöppen ut mot världen. Extra känslig, men samtidigt extra medveten och stärkt av det. Annars tänker jag också en del på berättelsen om spår i sanden. Hur länge ska jag bli buren denna gång? Nu borde det väl ändå snart vara dags för mig att få gå själv? Nej, varför skynda på så? Låt det ta den tid det tar, den tid som behövs.
Angående bön så tror jag att vi alla ber en bön åtminstone någon gång i livet, även den som inte alls säger sig ha någon tro, och kanske speciellt under tider som känns svåra. Det kan vara svårt att sätta ord på det man vill få fram och då känns det tryggt att veta att det inte behöver vara så strukturerat. Det kan räcka med en ordlös bön, en flyktig tanke. Ibland kan det också kännas skönt att bara tända ett ljus och titta på medan det brinner, kanske tänka på en viss person eller händelse. Man behöver inte vara på ett visst sätt, hålla händerna knäppta eller följa någon speciell ritual. Samtidigt kan det kännas bra att göra det, men se det inte som ett tvång. Det finns inga rätt eller fel och någonting som passar någon annan känns kanske inte rätt för dig, eller tvärtom. Det kan också vara lite olika beroende på situation eller plats. Våga känn efter vad som känns bäst för just dig och följ sedan ditt hjärta.
Nu är det snart kyrkoval och eftersom jag själv deltar i detta (nåja, helt själv är jag förstås inte) så innebär det en del extra möten för att exempelvis ta fram informationsmaterial, blada i utskick och sådant. I min grupp har vi mycket trevligt tillsammans när vi träffas. På det sättet är jag glad att jag engagerade mig i kyrkopolitiken sedan jag flyttade till Bro. Politik förresten, kan man kalla det så när man är partipolitiskt oberoende? Själv har jag aldrig varit medlem i något parti och har inte planer på att bli det heller, i alla fall inte i närtid. Engagemanget har inte alltid varit så lätt och periodvis har det flutit många tårar och känts riktigt motigt, men då har det alltid funnits stöttning och, ibland ordlös, förståelse från kamraterna. Men nu var det ju inte det jag tänkte skriva om utan en form av uttagningslek som vi kom på i familjen för några år sedan. Det var i samband med att vi fick höra att vår dåvarande kyrkoherde hade sökt jobb på annat håll (vilket hon dock drog tillbaka igen efter intervjun). Hur väljer man ut den kandidat som är bäst lämpad att bli domprost? Eller kanske någon annan kyrklig ämbetsposition? Jo, man har en utslagstävling där det gäller att visa upp sina färdigheter. Har du någon gång sett på Amazing race och följt de olika lagens vedermödor? Om inte så kommer här en kort förklaring innan jag går in på vår egenutvecklade variant, Amazing prayers.
