Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
I dag, tredje måndagen i januari, är det Blue Monday. Det lär vara den mest deprimerande dagen på hela året, så varför inte illustrera det med min favoritvän, allas vår melankoliske Ior.
Jag tycker att detta känns väldigt hoppfullt. Jag menar, om det aldrig blir värre än så här på hela året så kan jag nog härda ut. Skönt att veta att det bara kan bli bättre, eller hur?
I dag är det tydligen Internationella Nalle Puh-dagen. Om inte mamma hade uppmärksammat det och meddelat det så hade jag förmodligen missat det helt och hur skulle väl det ha sett ut? Nästa år får jag försöka planera det lite bättre så att vi åtminstone kan få oss en god slurk honung under dagen, eventuellt ringlad över smördegsäppelkaka.
Varför just 18 januari? Jo, för att det är Nalle Puhs skapares födelsedag. Alan Alexander Milne, för oss mer känd som A A Milne, föddes 18 januari 1882. Han hittade på berättelserna om Nalle Puh och hans vänner åt sin son Christoffer Robin. Det handlar om Christoffer Robins kramdjur och deras olika äventyr, lite sådär som man gör ibland när man hittar på godnattsagor för sina barn. Man tar någonting som det går att knyta an till och hittar på en berättelse runtomkring. Jag gillar att de har fått så renodlade karaktärer. Jag är nog rätt känslig för olika beteenden, tonfall, handlingar och tycker att det är intressant att studera och analysera. Kanske borde jag ha blivit beteendevetare, psykolog eller någonting sådant istället för ingenjör, fast egentligen är jag nog rätt nöjd med mitt val ändå.
Vill du läsa mer om mina tankar kring Nalle Puh, Ior, Nasse och de andra vännerna så står det i två tidigare inlägg från 2017. När jag skrev mitt andra inlägg mindes jag inte mitt första, så en del blir lite repetition medan de i andra fall kompletterar varandra.
I dag är det Dagbokens dag, och dagböcker är ju någonting som jag har lång erfarenhet av. Jag har visserligen skrivit om såväl dagboksskrivande som annat skrivande redan tidigare, se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post82, men inte så mycket om dagbokens betydelse som livsindikator.
För mig fungerar alltså dagboken, utöver dess dokumentations- och bearbetningssyfte, lite som en indikator på livsbalansen. Jag upptäckte för ett par år sedan att när jag inte lyckades hålla mig hyfsat i fas med skrivandet så hade jag inte heller fått den egentid och återhämtning jag behövt. När jag däremot var i fas med dagboken så var jag det också med livet på ett helt annat sätt. Då fanns liksom alla kroppsdelar i samma tidszon. Ingen rocket science direkt, men ändå en viktig insikt. Ett tag kände jag mig (väldigt) stressad över att ligga efter, då när jag fortfarande försökte hålla koll på allt men snöklotet jag rullade framför mig ändå bara fortsatte att växa tills det blev så högt att det omöjligt gick att se över det. Sedan fick jag en lugnare inställning, var liksom tvungen att låta saker rinna av mig för att orka hålla mig hyfsat upprätt. Ja, ja, det är så det är, jag tar det när jag orkar… Det var väl lite inställningen överlag, vad gör det om hundra år? Orka bry sig.
Jag har ofta skrivit under resvägen till och från arbetet och det har fungerat som en bra avkoppling, ett sätt att skärma av mig från den brusande omvärlden, bearbeta och reflektera kring det jag varit med om. Välbehövlig egentid mitt i vardagen. När det funkat så har jag också haft lättare att orkat med den resterande tillvaron. Sedan slutade jag nästan helt att skriva under resorna. Vad som var hönan och vad som var ägget är väl inte glasklart, men jag tror att det spelade in att det kändes så fruktansvärt obehagligt att åka till jobbet att jag många gånger undrade om jag skulle komma fram levande. Det var som en tickande bomb, även om det sista året blev lugnare igen. Det gick inte att veta i förväg när bomben skulle brisera, bara att den någon gång skulle göra det, igen. Reaktionerna var så skiftande, från en ytterlighet till en annan, och oavsett om det var ett förhållandevis bra eller dåligt möte som så var reaktionen sällan den förväntade. Det tog så oändligt mycket energi att alltid behöva vara på sin vakt, hålla det mesta inom sig själv och inte våga berätta eftersom bevisbördan (av erfarenhet) skulle bli för tung att mäkta med. Genom att ändå glänta lite på locket till slut och steg för steg prata med andra mer eller mindre utsatta kollegor (många fler än jag fruktat) hoppas jag att det ska bli lättare även för andra att våga framöver. Om inte annat så kan det kanske vara en tröst för dem att veta att de inte är ensamma.
Det var nog inte förrän nu under våren som jag insåg att när obalansen och pressen i livet blivit för stor så tar allting så mycket längre tid att ställa om till. Tiden fanns ju egentligen där som förut (resan var ju densamma), men jag hann helt enkelt inte varva ner tillräckligt för att kunna komma in i rätt skrivmode innan resan, eller ens dagen, var över. Det krävde för mycket emotionell energi att gripa tag i uppgiften. Nu slipper jag rädslan för jobbet och resorna dit är inte alls sådär ångestfyllda som tidigare. Dagboksskrivandet har ännu inte kommit igång ordentligt igen, men det går framåt. Det beror på vad jag ska skriva om också. Vissa dagar är jobbigare att skriva om än andra, fast överlag är det ändå lättare att skriva om livet nu och jag har blivit mycket bättre rustad för att också orka skriva om livet då. Nu när jag fått lite bättre distans till det klarar jag oftast av att göra det utan att börja storgråta. Jag är glad att jag har så mycket nedskrivet om det, så att jag inte får för mig att jag bara inbillat mig. På något sätt är det ändå ett viktigt, men alltför långt, kapitel i mitt livs bok.
Nu då, jo jag ligger lite drygt två veckor efter och det känns rätt okey. Ytterligare en insikt jag fått är att det faktiskt varit rätt bra att ha en viss eftersläpning, för att få lite bättre självinsikt. Jag har så lätt för att lura mig själv att nu du Pernilla, nu är allt bara bra. Det skulle väl vara sömnen då, men annars så… Det är nog bara just nu som jag känner mig lite trött, har ont i huvudet eller vad det nu kan vara (och det självklara som pågår hela tiden tänker jag inte ens på att nämna). Fast när jag läser mina anteckningar så inser jag att det fortfarande är en massa sådant precis varenda dag. Lite tjatigt, men det är så livet är nu. Jag hoppas att det blir annorlunda med tiden, men jag vet inte om det blir det. Det är bara att försöka anpassa sig och jag lär mig hela tiden allt bättre vad som funkar och vad som inte gör det. Ofta känns det ändå rätt bra. Det går att leva med och det blir ju ändå inte roligare än man gör det. En intressant iakttagelse är också att det oftast känns bättre när jag är på, eller på väg till, jobbet. Det är en helt ny upplevelse, en slags kärleksfull grundstämning som ligger i luften.
I dag är det internationella syskondagen, och vad vore väl världen utan syskonkärlek eller kanske snarare kärleken mellan syskon? Visst kan det gnabbas en hel del mellan syskon, men när det väl gäller så är syskon guld värda. Nej förresten, ovärderliga är vad de är. Visst kan man ha nära vänner, men ingen kommer ändå så nära som ett syskon, oavsett om man delar intressen eller ej. Man behöver inte förklara så mycket, man vet ändå på något intuitivt sätt. Kanske är det därför man gnabbas också, för att man vet var de svaga punkterna sitter och har så svårt att låta bli att testa gränserna. Man liksom övar sig på varandra för att våga stå på sig ute i den stora vida världen, för att lära sig var gränserna går. När ett yttre hot dyker upp står man sedan enade, för ingen ska få kröka ett hårstrå på min älskade syster.
Första gången dagen firades var i USA 1998. Två mig närstående tycker säker att det är helt logiskt att det började just då, för innan dess fanns det ju inga syskon, inte för dem i alla fall. De har nog varit lite trötta på varandra ibland, och kan nog vara det fortfarande, men det finns ändå en speciell närhet som växt sig ännu starkare sedan de båda blev vuxna.
Dagen till ära valde jag att inta mitt frukostte i den fina muggen som jag fått av min syster tidigare. Jag vill skicka med en stor, varm, kram till henne.
I dag, 14 mars (3.14) är det pi-dagen. Det uppmärksammas ibland på barnens skolor, speciellt inom matematikämnet skulle jag tro. Det en ganska försynt dag som inte firas så mycket ute i det svenska samhället, som andra mer sönderkommersialiserade temadagar. Just därför är det lite extra roligt att uppmärksamma den, de år jag ens kommer ihåg den. Dagen till ära passar det bra att äta pi-zza, den är ju vanligen rund också, vilket manar till praktiska tillämpningsövningar. Annars kan det kanske duga med paj (pie) också, men det lutar kanske mer åt kladdkaka eftersom det går snabbast att sno ihop. Ibland får man ta en liten genväg.
I dag var det återigen dags för Sibylla att ha namnsdag. Vi känner ingen med det namnet, men brukar passa på att fira ändå. Så gott som varje år har vi haft som en liten familjetradition att åka till Sibylla och äta på Sibylladagen. Det var lättare tidigare då det fortfarande fanns en Sibylla att gå till här i närheten, men nu är det flera år sedan den grillen försvann.
Jag tyckte tidigare att Sibylla hade de godaste hamburgarna. Åtminstone vår egen Sibylla här i Bro. Fast sedan började de med sina Future fries som de försökte lyfta till skyarna. Visst, de ser kanske lite roligare ut, men goda är de då inte. I år slutade det därför med ett besök på Retrogrillen istället. Retrogrillen har ju ingen egen namnsdag och dessutom ligger den där Sibyllan låg tidigare. Max namnsdag har vi aldrig firat med att äta på Max, men det finns det kanske andra som gör.
I dag är det Världsbokdagen (World Book and Copyright Day). Dagen, som alltid infaller den 23:e april, instiftades av Unesco 1995. Att valet föll på just 23:e april beror nog på att det redan var minnesdag för flera stora författare, exempelvis Shakespeare och Laxness. Syftet med dagen är att uppmärksamma böckers, författares och upphovsrättens betydelse för att sprida idéer och kunskap och för att bidra till förståelse och tolerans mellan människor. Böcker är viktiga vid fattigdomsbekämpning (möjlighet till skolgång, minskad analfabetism) och fredsbyggande. Malala Yousafzai, mottagare av Nobels Fredspris 2014, lär ha sagt ”Låt oss ta upp våra böcker och pennor. De är våra mest effektiva vapen”, fast hon sa det förstås inte på svenska.
Läsning är viktigt, någonting att värna om både för egen del och för barnen. Det är någonting speciellt och fint att läsa tillsammans med sina (eller andras) barn. Jag minns att vi ofta var på biblioteket och lånade böcker när jag var liten. Jag minns också när jag och min syster fick höra Kulla Gulla-böckerna som mamma läste högt för oss. Vi ville aldrig att hon skulle sluta läsa. Det var så mysigt att få ligga i sängen och lyssna och leva sig in i en helt annan värld, stunder att längta till. Sedan blev det också en hel del läsning för de egna barnen, främst alla Fem-böcker, men också Kulla Gulla-böckerna och annat. Jag minns att jag ibland var så trött att jag slumrade till mitt i läsningen, men den delen hör nog också till småbarnsperioden. Yngsta dottern fick väl tyvärr betydligt mindre uppmärksamhet vad gäller högläsning. För henne var det mest sago- och musikskivor som gällde. Jag tycker om att läsa och kanske speciellt att läsa högt för någon eller några, men nuförtiden gör jag det främst som kyrkvärd. På bilresor har det i alla fall hänt rätt ofta att jag lekt ljudbok och haft högläsning under våra lite längre resor. Då har de andra i bilen fått ”playa”, pausa eller stänga av uppspelningen, samt ändra ljudvolym. Det är förresten tur att jag inte har anlag för att bli åksjuk. Nu kan jag läsa rätt obehindrat under färd, så länge det inte är jag som kör.
Själv blev jag uppmärksammad om Världsbokdagen under ett biblioteksbesök för bortåt tio år sedan och jag brukar sedan dess försöka uppmärksamma andra om dagen. Mitt bidrag brukar vara att jag lottar ut en eller flera böcker på jobbet eller ger bort en bok till någon jag möter under dagen. Dagen är fortfarande rätt okänd för de flesta, men det brukar ge upphov till trevliga samtal. I år orkade jag inte rota fram någon bok och anordna någonting, men jag nämnde i förbigående före helgen att dagen skulle inträffa och det gav visst ringar på vattnet och inspirerade till att jag och mina arbetskamrater nu ska få köpa oss varsin skönlitterär (pocket)bok. Kul! Vi har en vecka på oss att fixa det. Jag undrar vad jag ska välja. Ja, egentligen har jag ju redan mängder av böcker hemma, även många olästa, men jag tycker att det är en fin gest och vill gärna hitta någonting bra som jag skulle vilja läsa nu.
