Från lek till allvar

Det gångna veckan har vi haft visitation i vår församling. Jag minns förra gången vi hade visitation, för fem år sedan. Då var jag mer delaktig i de olika programpunkterna som då hölls med biskop Ragnar. Det jag minns allra starkast är att jag åkte direkt in till stan efter en gemensam lunch med den inre kretsen för att ha en första intervju med en rekryterare. Jag var så trött att jag höll på att somna på tåget, men jag lyckades skärpa till mig och det blev en riktigt trevlig och bra intervju. Jag gick vidare i processen och efter årsskiftet började jag mitt nya jobb. Vilket lyft! Fast nu börjar det kanske bli dags att röra på sig igen för jag tycker att det börjar bli lite segt med vissa delar.

Utöver dagens visitationsmässa då jag var kyrkvärd, efterföljande kyrklunch ute i det fria och kvällssamtalet i onsdags så har veckan även rymt en hel del som inte varit knutet till visitationen. Allt har ju en förmåga att hända ungefär samtidigt. I går, lördag, sjöng vi på Brodagen och sedan övade vi Haydn. Efter kyrklunchen i dag tog vi en promenad till Lejondals slott som hade höstmarknad i slottsparken. Jag hade bara sett en liten notis om att det skulle vara, med det hade uppenbarligen blivit rätt spritt ändå att dömma av alla bilar som stod parkerade även långt utanför området. Vi inhandlade bland annat salami, purjolök och rödbetor innan vi gick hemåt igen. I kväll har vi även hunnit med en rekordkort sväng till Västerås för att fixa till en fullmakt. Vi vände hemåt redan efter 20 minuter.

I morgon ska jag träffa min adept igen. Det ska bli intressant. Det svåraste just nu tycker jag är att hitta en bra plats att träffas på, men vi får väl pröva oss fram lite.

Då var semestern över för denna gång. Den sista semesterveckan blev ovanligt händelserik. Trädfall med dunder och brak på tisdagen förra veckan, umgänge i Västerås på onsdagen och heldag i Örebro med omnejd under torsdagen. Besökte Kägleholms slottsruin och Järledammen och åt glass i Nora. På fredagen tog vi buss, tåg, buss, buss och buss till Orust. Trevlig 70 årsfest på lördagen och hemresa igen på söndagen, med stopp i Örebro för ompackning och byte till bil.

I måndags ägnade jag några timmar åt att såga, knipsa småkvistar och flytta på tunga grenar och i tisdags tog vi en promenad till Floristhörnan och åt lunch där. Sedan var semestern över. Onsdag-torsdag jobbade jag hemifrån, fanns inte ork till annat. I onsdags kväll var vi ut i skogen efter jobbet och tog ytterligare åtta naturpasskontroller, så nu är 30 av 40 kontroller avklarade. Fredagen blev en lång dag på kontoret, kl 8-19. Så långa arbetsdagar kan det inte bli nu till veckan eftersom kvällarna är bokade med annat.

Nu ser jag fram emot en intressant vecka, men hoppas att inte nästa helg kommer att kännas alltför kort och avlägsen.

Fattig eller rik, stor eller liten, alla tilldelas vi precis lika mycket tid varje dag, oavsett behov. Det kan tyckas rättvist, men med tanke på våra olika lotter i livet så är det kanske inte det ändå. Tänk bara tidsåtgången för att bära hem dagsbehovet av vatten från en källa några kilometer bort från sitt hem jämfört med att bara kunna vrida direkt på kranen. Det kan skilja timmar i tidsåtgång.

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag har tänkt en del på hur olika tiden kan upplevas i olika situationer. När man befinner sig i ett akut läge så kan tiden kännas som att den går extremt långsamt. En minut känns som en vecka, en dag som en månad, en månad som ett år. Andra gånger, som när man är helt slutkörd och behöver extra mycket återhämtning för att hitta balansen igen, kan det vara precis tvärtom.

Om man håller på att förblöda eller har fastnas med foten i en rävsax så är varje minuts väntan minst en minut för länge. En minuts sömn däremot är så gott som ingenting. Vid ett par tillfällen har jag upplevt en diskrepans i tidsupplevelsen mellan mig och andra. I vissa, för mig akuta, situationer har tiden känts oändligt långsam, i andra situationer på tok för snabb, medan andra sannolikt uppfattat det helt annorlunda. När jag har betraktat det efteråt, lite mer på distans, så har jag fått mer förståelse för andras handlande, eller i mitt tycke brist på handlande, än vad jag hade när jag var mitt i det.

Var sak har sin tid, eller som jag brukar säga när jag tycker att det går alltför segt med någonting, till exempel när byråkratins kvarnar ska mala om och om igen och liksom aldrig kommer fram till mål, var sak tar sin tid.

… det inte var så enerverande svårt att låta de behövande i samhället få den hjälp och assistans de behöver.

… sjukdomar och ondska inte fanns.

… jag hade någon nära kollega på jobbet.

… jag inte förstått vad acceptans är, så mycket jobbigare livet hade varit då.

… jag inte varit så privilegierad som jag faktiskt är.

… jag inte hade haft tillgång till min lilla oas, var skulle jag då ta vägen för att koppla av och varva ner?

… jag kunde få sova ut ordentligt.

… det fanns mer förståelse och mindre själviskhet.

… världen kunde bli lite mänskligare.

… inte om funnits.

Den är veckan har bjudit på en del överraskningar. När vi till exempel gick iväg för att leta efter naturpasskontroller i går blev vi plötsligt varse att delar av ”vår” skog inte längre finns. Det var verkligen en märklig känsla att gå där vi gått otaliga gånger, men ändå inte känna igen sig alls.

Kvällen innan bjöd på en överraskning när jag öppnade mikrovågsugnen för att ta fram riset till middagen. Riskokaren var ett minne blott. Den tålde tydligen inte att grillelementet av misstag slagits på. Den smälta plasten blev till något av ett konstverk, inte minst de båda hopsmälta locken. Kanske lite av ett under att den klarat sig så länge. Den har tjänat oss väl under många år, men allting har sin tid som man säger. Hur som helst så fick vi vara utan ris denna gång.

En överraskning av det lite trevligare slaget var när vi precis slagit oss ner för att äta vår lunch i skogen (kräm och mjölk). Då red plötsligt femton hästar förbi alldeles intill. Vi hade tidigare pratat om att vi förra året mötte alla hästar när de var på väg till sitt sommarbete, men nu var ju hästarna redan där sedan flera veckor så något sådant möte skulle det inte bli denna gång. Nu mötte vi hästar ändå, på en bättre mötesplats, men inte alls lika många som då.

I övrigt har veckan bjudit på drygt 10 h restid för tre dagar på kontoret. Sex veckors inställda pendeltåg hela vägen in till stan uppskattas inte något vidare. Turligt nog har jag kunnat trassla mig fram med den ordinarie trafiken och sluppit ta ersättningsbussarna, annars hade veckans restid blivit minst 2 h längre. Det gäller bara att åka tillräckligt tidigt.

Vi har tagit sex nya naturpasskontroller och tittat på två Bond-filmer, denna gång med Roger Moore, vilket betyder att vi haft (och faktiskt fortfarande har) besök från Örebro. I dag var jag kyrkvärd, liksom förra söndagen och i onsdags fick vi avnjuta såväl (större delen av) en historisk rundvandring i Gamla Bro som sommarens första Musik i sommarkväll. Vi får se om vi lyckas ta oss till nästa musikkväll. Den ligger ju lite väl långt bort för en promenad.