Från lek till allvar

Det blir inte alltid som planerat och detta är verkligen ett praktexempel på en helg som inte alls blev som det var tänkt, tyvärr inte åt det positiva hållet. Det började egentligen redan tidigare under veckan då maken insjuknade och fick ställa in den resa han länge sett fram emot. Naturligtvis en dag för sent för att kunna få några pengar tillbaka ens för hotellkostnaderna. För sjuk för att kunna åka eller delta i någonting ens på hemmaplan på flera dagar, men ändå för frisk för att kunna få något sjukintyg. Bara man inte har någon feber så är man ju frisk, eller?

Själv hade jag avanmält mig till Göra skillnad-konferensen för att kunna vara med och sjunga tillsammans med vår och en annan kör. Det blev ingenting av med det för i fredags kände jag mig väldigt frusen och fick rejält ont i huvudet. Feber förstås, 38,5-38,7 under hela lördagen (i går). I dag, söndag, kom jag i alla fall ner under 38 och känner mig inte alls så frusen längre, däremot har jag hostat så att jag fått kramp i tungan. Mycket obehagligt. Huvudvärken börjar avta, så i morgon är jag nog feberfri igen. Något sjungande blev det inte tal om för varken mig eller maken denna helg.

Dottern var på besök för att gå på Grönan med en kompis och besöka alla läskiga spökhus. Just det gick faktiskt enligt plan, däremot var det inte planerat att hon också skulle bli sjuk, men i dag blev det ändå hennes tur, eller kanske snarare otur.

I fredags kom både kommunens och Försäkringskassans nya assistansutredningar. Trots ett ökat hjälpbehov har Försäkringskassan kommit fram till att tiden för de grundläggande behoven är en timme mindre per vecka än tidigare, så vi får fortsätta att tampas med den totalt oförstående handläggaren på kommunen. Det saknas drygt 2 h för att det ska läggas över till Försäkringskassan istället. Tidigare var det drygt 1 h som saknades. Så nära, men ändå så omöjligt långt ifrån.

I går förmiddags skickade sonen bilder på blodbadet i sin lägenhet. Bältet till toalettstolen hade gått sönder och han hade ramlat och slagit sig. Han var inte helt olik Jesus på korset, med blodet som rann längsmed de nakna armarna. Det blev ambulans till akuten och fyra stygn i huvudet (korsstygn?), sedan kvar ett dygn för observation. Nu är han i alla fall hemkommen igen.

När huvudvärken började avta i dag försökte jag göra lite nytta, som att läsa igenom materialet inför veckans kyrkorådsmöte, men efter ett tag insåg jag att det var någonting som inte stämde. Det var visst innevarande års budget som bifogats kallelsen, inte den budget som ska lyftas upp på mötet. Konstigt att ingen hade lagt märke till det tidigare. Det gick i alla fall snabbt att få ut det korrekta budgetförslaget när det väl blev uppenbarat.

Ja, vilken helg, nu hoppas jag i alla fall att den kommande veckan blir betydligt bättre än denna.

Den här helgen har jag varit ensam hemma, eller det var i alla fall planen. Husmålarna var här i knappt tre timmar i går eftermiddag. Vad de gjorde vete gudarna, men en dryg timme satt de bara i bilen. I dag kom de i två omgångar och har tydligen lyckats måla åtminstone någonting innan skymningen föll. Jag har inte vågat titta efter hur det ser ut, om jag nu ens skulle se det (frånsett att det är alldeles mörkt ute nu).

Jag känner mig ledsen och uppgiven över dessa hantverkare som vi anlitade för att få ordning på fönstren och måla om huset. De frågade en fredag för några veckor sedan om de fick komma under helgen eftersom någon av vardagarna hade regnat bort. Då fick de okey, för vi ville ju inte att arbetet skulle stanna upp. Vädret var fint hela den helgen, men de dök inte upp, däremot gjorde de det helt utan förvarning helgen efter och denna helg. Kommunikationen är minimal och när det kommuniceras så stämmer det ändå inte. Exempel: I morgon börjar vi med fönstren! Det var för två veckor sedan. För att de ska kunna göra det behöver någon vara hemma (vilket vi turats om att vara så gott som varje dag sedan start för drygt en månad sedan), men några fönster har de fortfarande inte tagit itu med, inte så mycket annat heller för den delen.

De kommer och går vardag som helg och är liksom överallt och ingenstans på samma gång. De här sällan här mer än halva dagen, om de nu alls dyker upp. Det enda som verkar mer eller mindre klart i dagsläget är innertaket på verandan. Det tror jag faktiskt att vi skulle kunna ge dem godkänt för.

Den halvmålade gaveln har sett ut så i drygt två veckor. Hemmet ska ju vara en lugn och trygg plats att komma hem till, men nu känns det bara deprimerande och instängt. Jag blir nedstämd bara jag tänker på eländet. Det första de gjorde var förresten att montera en byggställning på entrétrappan, något som den verkligen inte är gjord för. Tack och lov höll trappan i alla fall, men sedan dess har dörren varit väldigt trög att stänga, så pass att handtaget lossnade efter ett tag. Skönt att ställningen, placerad mitt för vårt duschutrymme, är borta nu i alla fall, även om problemet med dörren kvarstår. Det löjliga var att de i stort sett inte använde ställningen medan den stod där.

Är det ens någon idé att låta dem fortsätta? Kommer de någonsin att bli färdiga? Är det en strategi från deras sida att inte göra någonting riktigt klart utan att hela tiden dutta lite här och lite där? Tack och lov har vi åtminstone inte betalt någonting i förskott. Man kunde ju tycka att de borde vara intresserade av att göra klart så att de kan få betalt. Har de över huvud taget någon plan?

Tur att det snart är arbetsvecka igen så att mina omtänksamma kollegor kan få mig på bättre tankar för en stund. På jobbet är det en massa intressant att ta itu med så om jag är på kontoret kan jag för det mesta koppla bort mina privata bekymmer. Det ska verkligen bli skönt när detta är ur världen, om det nu kommer så långt någon gång.

Den här veckan har varit riktigt intensiv. När jag tittar tillbaka i kalendern så känns det en del av det jag har noterat redan avlägset. Var det verkligen den här veckan det också? Ja, det var det faktiskt. Så, vad har då veckan rymt? Jo, det har varit förberedande strategiarbete, introduktionskurs för nya SEK (Svensk Elstandard) ledamöter, erfarenhetsutbyte med andra i branchen, avdelningsmöte, teamfördjupning i kollektiv intelligens och diverse jobbrelaterade diskussioner. Jag har också hållit i ett kunskapsutvecklingspass för mina kollegor. De var duktiga på att ställa intressanta frågor och det hela kändes riktigt bra. Jag har dessutom deltagit i boksamtal, skrivit protokoll och varit till Gottsunda för att öva med deras kör inför våra gemensamma konserter nästa månad. Det ska bli kul!

Till veckans lite tristare delar hör den pågående ommålningen av huset. Vi har lejt ut det, men hantverkarna kommer lite som de behagar, säger att de ska påbörja en sak, men gör någonting helt annat. Inför förra helgen frågade de om det var okey att komma under helgen eftersom det regnat en del under veckan. De fick ja och vädret blev riktigt fint och målarvänligt, men de dök inte upp. Inför denna helg sa de ingenting, men dök helt plötsligt upp i förmiddags. I onsdags när jag satt hemma och jobbade kom de och slipade väggen utanför under fyra timmar i sträck. Min tinnitus slog i taket och kompletterades av en härlig huvudvärk. Det tog några dagar att återgå till normalnivån igen. Fönstren som de sagt att de skulle börja plocka ner redan i tisdags har de fortfarande inte tagit itu med. Vi måste vara hemma för att det ska kunna göras, men vi vill ju inte behöva sitta hemma och passa i flera veckor. I dag har de i alla fall målat en del, så nu ser inte huset fullt så skamfilat ut som det har gjort på senare tid. Hoppas att det ska vara klart snart så att vi slipper ha folk drällande här.

Andra tråkigheter är de nya assistansutredningarna som kommit och behöver hanteras. Det tar mycket energi och känns tyvärr ofta helt lönlöst att ägna sig åt eftersom förståelsen och insikten brukar vara i nivå med fotknölarna. Fast man kan ju inte bara ge upp hoppet. Kommunens utredningar tenderar att vara totalt ostrukturerade, medan Försäkringskassan känns betydligt mer proffsiga. Kort om tid är det också, vilket är ett extra stressmoment även under lugnare veckor än denna.

Nu under helgen har vi varit till Västerås på födelsedagsfirande. Tårtan gick åt som smör i solsken. I dag har jag varit kyrkvärd, tillsammans med en blivande kyrkvärd. Kul med lite nytt blod. Jag tror att det kommer att bli riktigt bra. Nu väntar ytterligare ett firande. Denna gång bär det av mot Grillby. Sedan följer jag med dottern en bit för att bli avsläppt hos mamma för övernattning. I morgon har jag ett heldagsmöte i Uppsala som jag verkligen ser fram emot.

Ja, det var denna vecka det. Hoppas att det blir lite mer tid till att hämta andan under veckan som kommer för det behövs verkligen.

I dag har vi tagit hand om det sista från vår stora rishög och kört iväg till tippen. Jag trodde aldrig att vi skulle lyckas få till det så här snart. Det är åter framkomligt där det tidigare varit totalt ogenomträngligt. Nu skapar vi nya högar av årets klipp från häckar och rosenbuskar, men det är ändå långtifrån samma mängder och om vädret är med oss så kan vi kanske få iväg även det innan vintern kommer. När vi hade pysslat klart i trädgården för i dag kände jag mig helt ingrodd av jord och damm på både in- och utsidan. Då var det verkligen skönt med en dusch och rena kläder.

Saft och kakor smakade gott innan vi innan vi tog bilen till Fasterna kyrka för att lyssna på körkonsert med vuxenkörerna från Roslagens västra pastorat. Det var ett riktigt maffigt program på temat Störst av allt är kärleken. Fint sammansatt med varierande musikgenrer. Riktigt bra genomfört, även det som övats in så sent som nu under helgen. Kul att vi fick sjung med lite också, inte minst i Taizésången som framfördes med stor glöd och passion.

När vi lämnade kyrkan igen efter lite drygt en och en halv timme glödde himlen och månen lyste över Skedviken. Det kändes som ett fantastiskt fint slut på helgen. Nu får vi bära med oss den känslan in i det kommande arbetsveckan och försöka visa kärlek både mot oss själva och mot våra medmänniskor.

Tack!

När jag gav mig av hemifrån i går morse (lördag) var det alldeles fuktigt i ute. Det gjorde att man såg spunna nät lite överallt. Många av dem var bara ett sammelsurium av trådar hit och dit, men en del var riktigt fina. Jag kom att tänka på en predikan som jag hörde för många år sedan. Prästen berättade hur hon en disig morgon tittat ut över en äng. Det hade fastnat vattendroppar i spindelvävarna och det syntes att spindlar av olika slag hade varit i full gång. Oftast ser man inte näten, men de finns där ändå. Tyvärr kan jag inte minnas vad det var hon jämförde det med, mer än att det var någonting fint. Bara för att någonting inte alltid syns betyder det inte att det inte finns.

Jag trodde att den här helgen skulle försvinna på ett kick eftersom det var så mycket att hinna med, men nu känns det lite tvärtom just för att det hunnit hända så mycket sedan jag slutade jobbet i fredags eftermiddag. Lite längre helg blev det faktiskt för jag tog ledigt några timmar för att kunna åka till Västerås för att vara med på ett utredningssamtal med Försäkringskassan. Det blev en dryg timmes detaljerat samtal, sedan får vi se hur det går. Kul att se hur fin tomatplantan var fortfarande och att krukväxterna skötts om. Så har det inte alltid varit.

Efter samtalet skyndade jag iväg mot stationen för att ta tåget hem, samma tåg som dottern klivit på i Örebro. När jag var nästan framme vid kom jag ikapp en man i 30-årsåldern. Han blödde från bakhuvudet och höll en rödstrimmig servett emot det. Först undrade jag vad det var, om det verkligen var blod eller om det bara var någon som försökte luras. Det slutade i alla fall med att jag ringde 112, fast det tog en stund innan jag kom på hur man gör. Tydligen hade han råkat ut för misshandel en stund tidigare och sedan irrat omkring. Nu började han känna sig lite yr. Han hade ett 5-6 cm långt och kanske 1 cm djupt snitt i bakhuvudet och det behövde definitivt sys, men det blödde egentligen inte så mycket. På alarmcentralen kopplade de in polis och en sköterska som fick vara med i samtalet och ställa frågor. De skickade en ambulans och en polispatrull till platsen. De var snabbt på plats, redan innan mitt tåg gick.

På kvällen tittade vi på den senaste Bond-filmen, så nu har vi sett alla 25 filmer plus den som inte är officiell. Jag konstaterade att den var betydligt mindre blodig än verkligheten, trots allehanda våldsscener, inte riktigt trovärdigt. Jag minns på gymnasiet när vi fick se en film där filmvåld och verkligt våld jämfördes. Man fick se hur de egentliga skadorna såg ut efter våld liknande det som visades i olika filmer. Riktigt otäcka skador. Under filmen kallades vi ut en och en för att prata betyg med läraren. Jag satt bara och hoppades på att det skulle bli min tur snart, för jag kände att jag inte skulle klara det länge till, trots att jag blundade. Jag levde mig in i det alldeles för mycket. Det slutade med att jag svimmade och jag fick aldrig något betygssamtal.

I går var det Brodagen, en dag då olika föreningar, företag och partier kan informera om sin verksamhet. Tyvärr krockade det med mycket annat den dagen, men det kom en del besökare ändå. På kvällen åt vi kräftor. Normalt sett brukar vi göra det i mitten av augusti i samband med vår bröllopsdag, men denna gång blev det på mina föräldrars bröllopsdag istället. Pappa är ju tyvärr inte med oss längre, men dagen är ju fortfarande speciell för mamma. Roligt att det var så varmt och fint väder att vi kunde sitta ute på verandan hela kvällen.

I dag var jag inte kyrkvärd, trots att det är söndag. Vi började med att leta upp de sista sex naturpasskontrollerna vid Lillsjön. Det gick ovanligt raskt. Sedan tittade vi på delar av Konstrundan, som alltid går av stapeln första hela helgen i september. Senare än så här kan den alltså inte ligga. När vi hade sett samlingsutställningen passade vi på att äta en ordentlig lunch innan vi gick vidare till båtsällskapets lokaler. Ditut hade jag aldrig varit tidigare. Vi besökte inte så många utställningsplatser i år, men det kändes bra att vi hann med att se en del i alla fall. Vi tittade bland annat på ikoner i Västra Ryds kyrka, både Konstrundans och de som jag förmodar finns där även annars. Sedan åkte vi hem och packade ner badkläder och fika och tog en promenad bort till badplatsen. Det 19-gradiga vattnet kändes kallt först, men sedan var det riktigt skönt att simma några längder mellan bryggorna. Härlig känsla efteråt. Vi gick bort till ett av vindskydden och åt vårt medhavda fika där, med utsikt mot slottet. Slottet syns hur tydligt som helst i verkligheten, men i motljuset går det ändå inte att fånga på bild.

Nu har hösten kommit med svalare väder och gulnande löv, men än finns det nog chans till flera fina dagar. Nu i helgen var iväg till landet för första gången sedan i midsomras och passade på att ta ett sista dopp i sjön innan den sista sommarmånaden tog slut. Det var 15 grader på land och 18 grader i vattnet (åtminstone närmast bryggan). Idag när vi gick in i september månad var det bara 12 grader i luften, så badet fick vara. Förmodligen hade det känts rätt skönt med ett bad ändå.

Utöver det uppfriskande doppet ägnades helgen åt bland annat hundpromenader i den fina naturen tillsammans med äldsta dottern, god sömn och pussel. Jag tycker att vi hann riktigt långt med pusslet på bara en dag. Hade vi stannat någon timme till så hade vi säkert hunnit klart, men nu hade vi en tid att passa. Efter drygt två timmars resa hemåt anlände vi till kyrkans parkering fyra minuter innan vi skulle samlas i kyrkan för en extra körövning. Bra tajmat tycker jag, och riktigt roligt att träffas och få sjunga tillsammans. Dessutom kom vi en bra bit på väg så nu kommer vi att få tid även för finslipning innan det är dags att framföra styckena. Summa summarum en riktigt fin och avkopplande helg.

Granit kommer av latinets granum som betyder korn. Man kan förstå varför. Beroende på sammansättning kan den ha olika färger – vit, röd, svart – lite som vi människor. Granit är en så kallad hårdsten och står emot tryck och stötar bra, en hållbar och svårbearbetad sten med andra ord.

I dag har vi firat granitbröllop. Varför just granit kan man undra? Tja, har man hållit ihop i 32 år så har man ju lyckats stå emot rätt många stötar utan att gå sönder. Det är inte något som går av för hackor. Ungefär som granit alltså.

Vi ägnade dagen åt att jobba i trädgården och ta en långpromenad genom skogen. Hittade precis lagom med svamp för varsin svampsmörgås. Gick bort till Lejondals slott och intog en god buffé innan vi fortsatte med Romeo & Julia körens trevliga föreställning Händel with care. Vi satt under bar himmel. Vädret var utmärkt och temperaturen höll sig på 20-25 grader genom hela kvällen. Det hotades med regn tidigare, men det var visst bara ett skrämskott. Riktigt skönt!

När vi kom hem igen bjöds vi på Lottas gudomligt goda vaniljpannacotta med granatäpplekärnor och tittade på Spectre. Nu har vi bara en film kvar att se i vårt Bond-maraton, och den har vi ännu inte fått hem (är på väg). Efter den är vi redo att se den nya Bond-filmen, men den kommer inte förrän tidigast under 2025.

Jag är normalt ingen förespråkare av klotter och tycker att det är bäst när naturen får tala för sig själv, men när jag såg denna varligt uppiffade sten i går så kunde jag inte låta bli att le. Det var väl spegelneuronerna som spökade för jag kände mig glad bara av att se på den. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Sedan kom det även annat att glädja sig åt och det gjorde ju inte saken sämre. Vi hittade fina kantareller under vår naturpassorientering och det var nästan helt myggfritt i skogen, kanske på grund av blåsten? Vi får rå om vår, numera stora, minsting under en hel vecka framöver (åtminstone kvällstid) och om några timmar är det äntligen slut på pendeltågsavstängningen för denna gång. Det har också varit roligt med alla svenska OS-medaljer och att titta på sporter som jag annars inte varit speciellt intresserad av. Imponerande insatser!

Nu väntar en sista semestervecka. Jag ska försöka behålla leendet för det värmer själen lite extra och kanske kan det även glädja någon av de jag möter på min väg.