Från lek till allvar

I dag blev jag uppmärksammad om att det vi gör påverkar andra och att det andra gör påverkar oss, precis som ringarna på vattnet sprider sig efter en kastad sten. Det onda likväl som det goda påverkar inte bara den eller de som är direkt involverade utan också många andra runtomkring. Hur vi behandlar oss själva och andra kan ha större betydelse än vi tror. Var och en är som en liten droppe i havet, men varje droppe är ändå väsentlig och utan dem skulle det inte finnas något hav. Varje liten tanke och handling i rätt riktning är därför högst väsentlig.

Jag roade mig med att söka i mitt blogginläggsregister för att se vad jag har skrivit om tidigare på temat gott och ont, god och ond. Det blev en lustfylld läsning. Nu sökte jag endast utifrån orden ond, ont, god och gott i rubrikerna och jag vet att jag varit inne på temat långt mer än så.

Gott: Endast det värsta är gott nog.

God: En god jul utan hjul, Kampen för det goda och God Save the King

Ont: Morgontankar och Naturpasskontroller

Ond: London, Blue Monday, Lejondals slott, Second hand, Tjugondag Knut, Kampen mot ondskan och Internationella syskondagen.

Det var med andra ord inte speciellt mycket av detta som handlade om gott och ont, men det gav ändå ett slags perspektiv. Det jag fick fram visar ju på sätt och vis hur det onda och det goda är en integrerad del av livet.

Jag fick en fråga i måndags kring vem eller vilka som är mina mest förtrogna och vilka jag umgås med när jag är ledig. Följdfrågan blev någonting i stil med Har du inga vänner? Nej, jag har väl inte det. Det är väl inte precis så att jag inte känner någon utanför jobbsfären, men då handlar det om personer som jag träffar i samband med andra aktiviteter såsom möten, körsång eller olika förtroendeuppdrag. Utöver närmaste familjen har jag ingen som jag umgås med privat, åtminstone inte på tu man hand eller bara för umgänges skull. Det närmaste ”riktiga” vänner jag kommer är väl de andra adepterna i vår adeptgrupp och min brevvän (bästa brevvännen någonsin, och jag hade rätt många tidigare).

Jag undrar om det är därför som gemenskapen på jobbet känns så viktig för mig och saknas så mycket när den inte finns där. Tidigare har jag ofta haft någon väl förtrogen på jobbet, någon vars blotta existens gjort mig glad, och ett par som åtminstone vetat lite mer vem jag är även på det mer privata planet. Sedan slutar det på något sätt alltid med att jag blir lämnad kvar. De försvinner iväg av olika anledningar, helt naturligt, men jobbigt ändå. Någon enstaka gång är det jag själv som behövt lämna, för att klara mig. Jag har hittat någon ny och ytterligare någon ny, men sedan pandemin är det mycket svårare. Fysiska möten har blivit extremt sällsynta och det är sällan man prickar in att vara på kontoret samtidigt.

Till slut började jag söka på annat håll, inom olika externa samarbeten, där jag fick känna mig uppskattad och efterfrågad på ett mer påtagligt sätt än i det dagliga arbetet. Jag är så glad över att ha funnit detta sammanhang, men snart kommer jag att förlora min viktigaste kanal. Förhoppningsvis kommer det annat istället som kan fylla upp tomrummet, men det gör mig ändå lite ledsen och jag oroad. Det är en konsekvens jag får ta, ett indirekt val som liksom följer med på köpet. Allt detta sökande, alla dessa förluster. Det tär på orken.

När jag växte upp fanns det jämnåriga kompisar på gården, men när jag började i tvåan flyttade vi och efter det hade jag väl egentligen inga egna vänner kvar, inte när skoldagen var slut i alla fall, eller på helgerna. Vad är jag för en sorglig figur egentligen. Kanske är det därför jag varit så engagerad i olika föreningar, för att liksom kompensera för ensamheten, för att känna att jag betyder något för någon. Kanske är det också därför som självkänslan blev så prestationsbaserad, att jag haft så svårt att inse att jag är bra som jag är.

På gymnasiet hade jag mitt skåp ensam i källaren. Jag minns inte varför jag inte delade skåp som de andra, på entréplanet, kanske för att det kändes som om jag inte riktigt var välkommen. Svårt att säga. Jag har känt mig lite utanför ibland, som om jag bara fått vara med för att det inte sett schysst ut annars. Fast den känslan behöver ju inte vara sann. Ibland har det funnits vänner, men oftast har jag nog bara varit ett bihang.

Jag minns att jag ett tag verkligen saknade att inte ha vänner, men sedan har det mer övergått i en vana. Det är liksom bara så livet är. Det finns många, även inom den närmaste kretsen, som är betydligt mer i behov av vänner än jag. Jag är ju egentligen inte ensam, rent fysiskt. Jag träffar och pratar med folk regelbundet, både fysiskt och digitalt, och under de senaste åren så har jag inte riktigt haft ork till så många relationer på fritiden, periodvis inte ens för de närmaste. Då är det faktiskt väldigt skönt att åtminstone trivas i sitt eget sällskap.

Att vara introvert i en extrovert värld ger tyvärr återkommande skavsår i själen. Egentligen är det konstigt att man inte lärt sig att ta tillvara och uppskatta även de introvertas förmågor. Vi är ju ingen liten minoritet utan omkring 30% av befolkningen, kanske ännu fler. Att dansa på borden premieras framför att grundligt analysera situationer och föreslå genomtänkta vägar framåt. Att prata och prata och prata utan att tillföra någonting nytt efter den första meningen premieras framför att lyssna in och försöka förstå. Det är åtminstone så det känns i många sammanhang, men egentligen behövs både de utåtriktade och de inåtriktade talangerna. Det talas mycket om mångfald, men den här typen av mångfald tycks av någon anledning ständigt hamna i skymundan. Kanske kommer det att ändras så småningom, men det känns tyvärr som det ligger flera generationer bort.

Jag läste en intressant artikel för någon vecka sedan i facktidningen Ingenjören. Titel var Måste man vara extrovert som chef? Nja i många fall hade jag nog hellre haft en chef som var introvert och lyssnade än en extrovert chef som inte alls tar in situationen utan bara pratar och pratar utan att få någonting sagt och inte låter mig få en syl i vädret. Läs gärna artikeln på https://ingenjoren.se/2023/10/17/maste-man-vara-extrovert-som-chef/

Många extroverta har nog inte ens tänkt tanken, vilket jag med tydlighet blev varse när jag själv sökte en chefstjänst. Jag kände mig riktigt tänd på uppgiften, men det slocknade väldigt snabbt under intervjun. Jag kände tydligt att vi inte pratade samma språk. Det uppstod ingen kontakt (något som rekryterare och chef tydligen inte alls uppfattade efter vad jag fick höra senare) och jag kände mig fullständigt insnärjd i de frågor som ställdes. Den snäva box de beskrev ville jag inte behöva kliva in i. Man uppmanas ofta att tänka utanför boxen, men de verkade uppfatta sin box som ett eget universum. Jag kände inte igen mig alls i den människosyn som (indirekt) lyftes fram. Det var en skrämmande och deprimerande insikt. Vill jag komma vidare så kommer det åtminstone inte att ske på den platsen.

Jag är helt övertygad om att man kan lösa saker på olika sätt, gärna i samförstånd. Jag tror mer på morötter än piskor; en förståelse för vägen framåt och en vilja att nå målet snarare än att tvingas göra saker mer för görandets skull. I dag är jag nog mest glad över att jag inte fick tjänsten. Jag hade inte passat in under de premisser som gavs.

Just nu har jag lite svårt för en person på jobbet. Jag har känt lite gnissel tidigare, men nu känns det som han går bakom ryggen på mig. Det var tydligen viktigt att informera chefen om att ”Pernilla är inte duktig på att ta initiativ men vill bli inkluderad”, men inte meningen att jag skulle bli varse det. Säkert framfört i all välmening, förstås. Det är väl, tyvärr, på många sätt sant. Samtidigt gör det ont att få den stämpeln. Delvis tycker jag också att det, trots allt, är rätt orättvist. När jag tar initiativ premieras det sällan, så de initiativ jag tar gör jag i sammanhang där det känns att jag får gehör och uppskattas, vilket nu är i mer externa sammanhang, som branschsamarbetena. Mina initiativ märks/gills inte. Det gör mig ledsen. Jag vet att jag är dålig på att ta plats (och inte blir insläppt i vissa samtal ens när jag försöker), men det känns fel att alla ska behöva vara på samma sätt.

Jag vill få spela roll utan att behöva spela en roll. Alla som lyckas lära känna mig mer på djupet brukar se mina förmågor och verkligen uppskatta dem, men hur ska jag hitta en plats där jag verkligen passar in, där jag får vara jag? Det var en fråga jag ställde mig under sommaren och förhoppningsvis har jag redan funnit svaret, åtminstone för nu.

I dag var jag kyrkvärd vid en trevlig mässa med små och stora. Kyrkan blev riktigt välbesökt och barnkören förgyllde stunden lite extra med sina fina sånger. Roligt att de blivit så många nu. Dessutom låter de bra, vilket tyvärr alltför sällan är fallet med barnkörer eller sångframträdanden vid skolavslutningar. Barn tvingas ofta in i ett vuxenröstläge som de inte besitter istället för att sjunga i sina egna röstlägen. Underbart att höra när de får vara barn och utveckla sina röster utifrån sina naturliga röstlägen. Barnen hade också hjälpt till med böneämnen att lyfta upp i förbönen. Vi borde lyssna mer på barnen för de har mycket klokt att komma med som vi vuxna ibland blundar för.

Det dök upp en del problem både inför och under mässan, men problem är ju till för att lösas och alla medverkande gjorde verkligen sitt bästa för att det skulle flyta så smidigt som möjligt oavsett vad som inträffade. På grund av bland annat sjukdom fick både plan b och c tas till, på flera fronter. Pärmen med uppgifter om kollektändamål, kommande veckas aktiviteter, mm saknades, men det gick att söka fram det viktigaste digitalt. En mamma fick rycka in som förste korvkokare och vår församlingspedagog fick sköta kyrkvaktmästaruppgiften. Själv upptäckte jag två minuter före gudstjänstens början att ljusen inte var tända på altaret, så det var bara att skynda iväg efter en tändare och se till att det blev gjort.

Agendorna saknade bland annat en textrad och visade sig också vara för få för att räcka till alla som kom (kärt problem), men genom att omfördela de agendor som fanns och låta alla samsas med sina bänkgrannar så löste det sig fint ändå. Det är en del av att leva tillsammans, vilken också var denna söndags tema. Golvet visade sig ha en väldig dragningskraft på kollektkorgen, som landade upp och ned med följden att sedlar och mynt for ut över golvet i såväl koret som en bit in i sakristian. Det är sånt som händer sådana här dagar. Glädjande i sammanhanget är att så många väljer att swisha istället för att lägga en slant i kollekthåven, annars hade vi fått krypa runt på golvet mycket längre.

Efter undanplockning av textilier, disk av kyrksilver, kollekträkning, kyrkkorv och promenad hem trilskades jag med en del digitala dataformulär som inte alls fungerade som jag tyckte att de borde, men till slut gick det i alla fall vägen. Jag passade på att betala månadens räkningar också. Avslutade dagen med soppa och minibaguetter med brie och att titta på Dragons’ Den.

Kort sagt en helt underbar söndag som jag kommer att kunna se tillbaka på med glädje framöver.

Jag tittar gärna på Draknästet, både den svenska och den brittiska varianten. Den brittiska presentatörens studentikosa humor ger dessutom ett extra plus för en ordnörd som jag. Det är intressant att se bredden på de olika produkter och tjänster som presenteras, och hur de presenteras. En del är väldigt duktiga på att presentera, men har egentligen inte så mycket att komma med, andra har en riktig superprodukt men kan inte riktigt sälja in den. Sedan finns det förstås allt på skalan däremellan också.

Det är spännande att få en inblick i andras livsverk, samtidigt som jag inte kan låta bli att avundas lite. Tänk att själv komma på någonting att verkligen brinna för. Vad skulle det kunna vara för något? Vad får mig att brinna utan att brännas vid? Även om jag fick en riktigt bra idé så är jag en riktigt usel marknadsförare så hur skulle jag i så fall nå ut till konsumenterna och lyckas skapa ett sug efter just mitt smarta koncept? Ja, säg det, men lite häftigt skulle det i alla fall vara.