Jag har börjat känna mig så konstig de senaste dagarna, lite som när de sju dvärgarna kommer hem efter att Snövit utan deras vetskap hittat dit och finstädat hela huset och de, med viss förskräckelse i rösten, utbrister ”Lyset ljuser!”, ”Spindelväv saknas!”.

Alltså, ibland kan jag vakna upp UTAN huvudvärk och undra vart den tog vägen. Tänker den överge mig? För gott? Duger jag inte längre? Det låter helt galet, men det ger ändå lite av den känslan, att någonting liksom saknas. Fullständigt obekant och därmed nästan lite skrämmande. I dag var den, huvudvärken alltså, inte tillbaka igen förrän jag ätit klart frukosten och den tycks kunna ta paus lite som den känner för mitt under dagen också. Ingen ordning alls längre! I går tror jag till och med att tinnitusen, min trogne (och på senare tid rätt ilskne) vän sedan snart två år, lämnade walkover för en stund. Under den senaste månaden har jag annars haft ont i nacken en hel del, nära gränsen till nackspärr, sannolikt en kompensation för att inte tomrummet ska kännas för stort. Naturen är verkligen finurligt uttänkt.

Plötsligt är det bekanta och invanda inte där på samma sätt längre, lite som att flytta till ett nytt hem. Det tar tid att vänja sig vid tomrummet och kanske hitta bättre saker att fylla det med. Fast jag ska kanske inte planera den nya möbleringen för mycket innan kontraktet är helt hemma? Än lär det nog ta lite tid innan jag blir helt övergiven, fast uppklarnandet är envist och fortsätter trots ett rejält bakslag för (den annars allt bättre) sömnen i början av veckan och ett mindre bakslag lite senare igen. Trekvarts sömn är definitivt för lite och fyra timmar är ingen höjdare heller, speciellt inte när man ska jobba en hel dag efteråt och kanske behöver vara sällskaplig eller rentav tänkande på kvällen också. Fast jag har vanan inne och nuförtiden, när förhållandena på övriga fronter är så mycket bättre, så är det inget oöverstigligt hinder längre. Speciellt inte som jag upptäckt att det finns ett ord som heter nej och nu börjat lära mig hur det uttalas, och inte ohejdat säger ja till allting oavsett hur lockande det låter. Det är viktigt att stanna upp ibland och sätta gränser både inåt och utåt, men det är långtifrån lätt i praktiken. Tiden känns aldrig rätt, men jag skulle nog säga att den rätta tiden är nu, eller i går eller förrgår, och att världen inte alls kommer att gå under medan du, eller jag, undviker att göra det.

I natt blev det i alla fall hela sju timmars sömn. Nu känner jag ändå att jag skulle behöva sova någon timme till, men det kan jag förstås glömma. Jag behöver fixa bilen (och mig själv) och slå in paket innan det är dags för Afternoon tea på Lejondals slott i eftermiddag tillsammans med mina nära och kära.

Ta väl hand om dig! Kom ihåg att ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper andra, annars stryker ni kanske med allihop, och det vill vi ju inte.