Den här helgen är en riktigt firarhelg. Först mors dag (eftersom jag fyller år denna kulna, regniga och ibland snöblaskiga tid på året) och sedan fars dag. I år pratas det också en hel del om hur Berlinmuren föll för 30 år sedan. Jag och maken brukar ibland lite skämtsamt referera till tiden före 10 november 1989 som forntid, men det har ingenting med Berlin att göra.
För precis 30 år sedan hände det sig att jag tillsammans med en företagskör från Västsverige besökte en annan företagskör i Stockholm. Vi hade först en egen konsert på deras företag under förmiddagen, sedan en gemensam konsert under eftermiddagen. På kvällen samlades båda körerna tillsammans och åt middag. Det blev även dans, men mest blev det nog en hel del prat.
Det var ingen bordsplacering, men när det var dags att sätta sig till bords ombads damerna att välja en bordskavaljer. Det var mest en massa personer i mina föräldrars ålder (det vill säga nästan lika gamla som jag själv är i dag), men jag lyckades i alla fall hitta en yngling som stod och såg lite bortkommen ut. Det visade sig att vi hade en del gemensamt, utöver att vi nog båda kände oss lite bortkomna i folkvimlet. Vi var exempelvis båda med i ytterligare en kör och mina föräldrar hade sin båt alldeles i närheten av där hans mamma hade fritidshus (där för övrigt vår äldsta dotter nu bor permanent). Hur som helst så utbytte vi adresser innan vi skildes åt (sannolikt även telefonnummer) och efter en tids brevväxlande, telefonerande och resor mellan öst (Stockholm) och väst (Trollhättan) under veckosluten slog vi våra bopålar ihop och jag gick med i båda ”hans” körer. Sjunger gör vi fortfarande, men i andra körer, och i dag kan vi alltså fira att det var 30 år sedan vi träffades.
En lite rolig detalj är att jag natten till 10 november vaknade av att jag högt och tydligt sa Ja, som under en vigsel. Vår kör hade åkt upp till Stockholm dagen innan och jag delade rum med en körkollega som också hörde mitt Ja. Det var som en föraning av vad som var på gång att hända.
Så det kan bli ??❤️