Jag skriver detta mitt i natten eftersom jag ändå inte lyckas somna, så just i natt har det inte blivit något drömmande alls, eller kan man kanske ha dagdrömmar även på natten? Fast nu gäller det nog mer en önskedröm om att få bukt med en långdragen mardröm. Jag skulle önska att byråkratikvarnarna kunde mala någonting annat än människor, att det fanns någon rim och reson i de beslut som fattas och att det inte gick att fortsätta stoppa huvudet i sanden för mänskligt lidande.

Kommunerna, åtminstone de två jag har erfarenhet av i denna fråga, verkar ha satt i system att avslå LSS-ansökningar (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) oavsett hur krystade motiveringar de behöver hitta på. Blir det sämre framöver så går det ju alltid att skicka in en ny ansökan då, hette det. I samma andetag, eller åtminstone samma dokumentbunt, uppmanades det till att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten, möjligen för att handläggaren efter ett halvårs handläggning med återkommande kompletteringar pga försämrat hälsotillstånd föreslog trots allt förstod att det nog inte var ett korrekt beslut utan mer ”Härtill är jag nödd och tvungen”.

Sagt och gjort. Sedan mal kvarnarna, eller vad de nu gör, i sisådär två år innan det överklagande ärendet tas upp för behandling. Under den tiden, visar det sig, går det minsann inte alls att lämna in någon ny ansökan oavsett hur mycket sämre läget blivit under tiden, eftersom det redan finns ”ett pågående ärende” som det så fint heter. Att någon behöver hjälp med all ADL (aktiviteter i dagliga livet) kvittar, likaså att det slår i taket för max antal (hemtjänst)timmar som kan erbjudas genom SOL-insatser (Socialtjänstlagen) och att andra insatser måste pausas för att det helt enkelt inte fungerar att fortsätta innan personlig assistans är på plats.

Det känns inte riktigt som rätt läge att bara dra tillbaka överklagan nu när tiden börjar bli mogen för att någonting ska börja hända med den. Assistansbolagen brukar erbjuda hjälp, även juristhjälp. Jag kontaktade därför ett assistansbolag och blev återuppringd redan samma dag. Wow, det här kändes ju bra, nu äntligen skulle det väl bli rull på frågan så att det löste sig. Jag skulle skicka över avslagsbeslutet, överklagan och en del kringinformation och så skulle vi höras igen några dagar senare då han hunnit titta igenom det.

2-3 dagar senare kom smällen. Humana, som jag haft oturen att kontakta (eftersom de var de enda jag lyckats googla fram ordentliga kontaktuppgifter till), skulle så gott som omgående få tillståndet indraget av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) och skulle därmed inte längre få utföra t.ex. personlig assistans. Efter ytterligare en dryg vecka hörde han i alla fall av sig igen. Än fanns det gott hopp tyckte han. Om deras ansökan om inhibition gick igenom så skulle de få fortsätta verksamheten under handläggningstiden fram tills domen föll i Förvaltningsrätten om ungefär ett år. Själv kände jag att jag inte orkade börja om på nytt om det inte behövdes, så ett par dagar till kunde jag väl avvakta ändå. Inhibitionen gick igenom, men alldeles därefter drämde Försäkringskassan till med att stoppa sina betalningar till Humana. Det var en månad sedan nu och jag har förstås inte hört ett knyst på hela tiden. För två veckor sedan skickade jag därför iväg en hjälpförfrågan som går till flera assistansutförare/assistansbolag samtidigt, lite så som Offerta fungerar om man söker efter hantverkare. Jag bockade i att jag önskar bli kontaktad snarast. Sedan har absolut ingenting hänt, inte minsta lilla antydan till svar. Nu vet jag faktiskt inte vilket steg jag ska ta härnäst.

Man måste vara frisk, eller ha någon vid sin sida som är det, för att orka vara sjuk, men frågan är om det verkligen räcker. Till slut blir även de friska sjuka. Det är ju egentligen en ren förlustaffär för såväl individer som samhälle, men vad gör väl det så länge problemet kan slussas vidare till att belasta någon annans plånbok istället för min. Maktlöshet sammanfattar nog situationen rätt bra.

Jag har en dröm om en mänskligare värld, där människovärdet väger tyngre än byråkratin, för det borde inte behöva vara så här.